9789155264727

Page 1

Magi, äventyr, vänskap, knasig humor och hisnande faror – följ med till Nevermoor!

jessica townsend

den internationella supersuccén! ”Bättre än Harry Potter, ja kanske. Det är hur som helst en strålande arvtagare.” (btj)

jessica townsend

Morrigan Crow är född med en förbannelse. Alla vet att hon för otur med sig. Hon får skulden för allt dåligt som händer: från hagelstormar till hjärtattacker och misslyckad sylt. Men det värsta med förbannelsen är att hon kommer att dö på sin elfte födelsedag. I sista stund räddas hon undan dödens käftar av den fantastiske Jupiter North. Han tar henne med till den myllrande staden Nevermoor. Hon tror att allt har löst sig, men det är bara början. Jupiter har valt ut Morrigan som kandidat till Wundersamfundet, Nevermoors mest svåråtkomliga skola. Hon ska tävla mot hundratals andra barn i farliga prövningar. Alla har en extraordinär talang av något slag. Men Morrigan? Vad är hennes talang? Har hon ens någon? Om hon inte klarar prövningarna blir hon utkastad ur Nevermoor – och då kan hon inte undkomma sitt dödliga öde … Nevermoor – Morrigan Crows magiska förbannelse är första boken i serien Nevermoor.

ISBN 978-91-552-6472-7

9 789155 264727

Nevermoor_omslag_kart_tb_nytt_format_K1.indd 7

2018-01-24 10:51



jessica townsend

Ă–versättning: Carina Jansson


© Jessica Townsend 2017 Originalets titel: Nevermoor – The Trials of Morrigan Crow First published in 2017 by Little, Brown and Company, Hachette Book Group Inc., New York, Hachette Children’s Group in the UK and Hachette Australia © Den svenska översättningen Bokförlaget Semic 2018 Översättning: Carina Jansson Omslagsillustration: Mats Minnhagen Form omslag och inlaga: Monica Sundberg Tryckt av ScandBook, EU 2018 ISBN 978-91-552-6472-7


Till Sally, Hotell Deucalions första gäst. Och till Teena, som fick mig att tro att jag kunde göra vad som helst, till och med det här.



PROLOG

Forsta varen Journalisterna kom före kistan. De samlades utanför grindarna under natten och hade bildat en skock i gryningen. Klockan nio var de en folkmassa. Det hann dock bli tidig eftermiddag innan Corvus Crow promenerade den långa vägen från sin ytterdörr till det höga järnstaketet som höll dem ute. ”Kansler Crow, påverkar det här era planer på att ställa upp för omval?” ”Kansler Crow, hur snart kommer jordfästningen att äga rum?” ”Har presidenten sänt sina kondoleanser?” ”Känner ni er lättad i dag, kanslern?” ”Snälla”, avbröt Corvus och höll upp ena handen för att tysta dem. ”Jag skulle vilja göra ett utlåtande å min familjs vägnar.” Han tog upp ett papper ur fickan på sin eleganta, svarta kos­tym. ”Vi vill tacka er, invånarna i vår storslagna republik, för det stöd ni har gett oss de senaste elva åren”, läste han med en klar, befallande röst som slipats under många år i rättssalarna. ”Det har varit en svår tid för vår familj, och prövningarna är givetvis inte över än.”

7


Han gjorde en paus för att harkla sig och tittade som hastigast upp på sin andäktiga publik. Ett hav av kameralinser och nyfikna ögon tittade tillbaka. Ett oupphörligt smatter av blixtar och klickanden. ”Förlusten av ett barn är alltid svår att bära”, fortsatte han och återvände till sina anteckningar. ”Och i det här fallet inte bara för min familj utan för alla Jackalfax invånare, som vi vet delar vår sorg.” Minst femtio par ögonbryn for uppåt och några förlägna hostningar bröt den tillfälliga tystnaden. ”Men i dag, när vi välkomnar Vinterhavsrepublikens nionde tidsålder, vet vi att vi har lagt det värsta bakom oss.” Plötsligt hördes ett ljudligt kraxande ovanifrån. Ryggar kröktes och ansikten grimaserade, men ingen tittade upp. Kråkorna hade cirklat hela förmiddagen. ”Den åttonde tidsåldern tog ifrån mig min älskade första hustru, och nu har den tagit min enda dotter.” Ännu en skärande kraxning. En reporter tappade mikrofonen han just tryckt upp i ansiktet på delstatskanslern och fumlade för att plocka upp den. Han rodnade och mumlade fram en ursäkt som Corvus inte låtsades höra. ”Men”, fortsatte han, ”den har också tagit med sig de faror, tvivel och bedrövelser som plågade hennes korta liv. Min … min kära Morrigan …” Han gjorde en paus för en plågad grimas. ”… har äntligen funnit frid, som vi alla måste göra. Staden Jackalfax – och faktiskt hela delstaten Stora Vargagård – är i ­säkerhet igen. Det finns ingenting att frukta.” Ett osäkert sorl spred sig genom åhörarskaran och kamera­ smattret tycktes avta. Kanslern tittade upp och blinkade. Hans papper fladdrade lite i den svaga vinden, eller så darrade han kanske på handen. ”Tack så mycket. Jag kommer inte att svara på några frågor.”

8


KAPITEL ETT

Den fordomda flickan Elfte vintern (Tre dagar tidigare)

Kökskatten var död, och det var Morrigans fel. Hon visste inte hur det hade gått till eller när det hade hänt. Kanske hade han fått i sig något giftigt under natten. Det fanns inga skador som tydde på att en räv eller hund varit framme. Bortsett från lite intorkat blod i ena mungipan såg det ut som om han sov, men han var kall och stel. När Morrigan hittade hans kropp i det svaga vintermorgonljuset sjönk hon ner på huk bredvid honom i smutsen och rynkade pannan. Hon smekte hans svarta päls från öronen till spetsen på den yviga svansen. ”Förlåt, kökskatten”, mumlade hon. Morrigan funderade på var det vore bäst att begrava honom, och om hon kunde fråga farmor om en bit fint tyg att svepa in honom i. Det var nog bäst att låta bli, kom hon fram till. Hon kunde ta ett av sina nattlinnen. Kokerskan öppnade bakdörren för att slänga ut gårdagens rester till hundarna och blev så överraskad av Morrigan att hon

9


nästan tappade hinken. Den gamla kvinnan tittade ner på den döda katten och pressade ihop läpparna. ”Bättre han än jag, tacka gudarna”, muttrade hon sedan, knackade på dörrkarmen och kysste berlocken hon bar runt halsen. Hon sneglade på Morrigan. ”Jag tyckte om den där katten.” ”Det gjorde jag också”, sa Morrigan. ”Ja, jag ser det.” Det fanns en bitter ton i hennes röst och Morrigan märkte att hon försiktigt backade undan, decimeter för decimeter. ”In med dig nu. De väntar på hans kontor.” Morrigan skyndade in i huset och hejdade sig en sekund vid dörren mellan köket och hallen. Hon såg kockan ta en bit krita och skriva SJÖKAT – DÖD på griffeltavlan, i slutet av en lång lista där det sedan tidigare bland annat stod: RÖTEN FISK, GAMLE TOMS JERTATAK, ÖVESEMNING I NORA ­PROSPER och SÅSFLEKAR PÅ FINDUKEN.

”Jag kan rekommendera flera utmärkta barnpsykologer i närområdet.” Den nya socialarbetaren hade inte rört sitt te eller sina kakor. Hon hade rest i två och en halv timme med tåg från huvudstaden samma morgon och sedan promenerat från stationen till familjen Crows hem, Kråkslottet, i ett ihållande duggregn. Det våta håret klibbade mot huvudet och kappan var genomblöt. Morrigan försökte komma på ett något mer uppiggande än te och kakor, men kvinnan tycktes inte intresserad. ”Det är inte jag som har gjort teet”, sa Morrigan. ”Om det är det du är rädd för.” Kvinnan låtsades inte om henne. ”Doktor Fielding är berömd för sitt arbete med fördömda barn. Ni har säkert hört talas om honom. Även doktor Llewellyn har mycket gott anseende, om ni skulle önska en mildare och mer moderlig behandling.”

10


Morrigans far harklade sig besvärat. ”Det kommer inte att bli nödvändigt.” Corvus hade utvecklat en diskret ryckning i vänstra ögat som bara gav sig till känna under dessa obligatoriska, månatliga möten, vilket fick Morrigan att tro att han avskydde dem lika mycket som hon gjorde. Bortsett från det kolsvarta håret och de krokiga näsorna var det allt som far och dotter hade gemensamt. ”Morrigan behöver ingen terapi”, fortsatte han. ”Hon är väl införstådd med sin situation.” Socialarbetaren kastade en snabb blick på Morrigan, som satt bredvid henne i soffan och försökte vara stilla. De här be­ söken drog alltid ut på tiden. ”Kansler Crow, jag vill inte verka burdus, men … vi har ont om tid. Alla experter är överens om att vi är inne i det sista året av den här tidsåldern. Det sista året före Mörkerafton.” Morrigan tittade bort, ut genom fönstret, sökte efter en distraktion som hon alltid gjorde när någon nämnde M-ordet. ”Ni måste inse att det här är en betydelsefull övergångs­ period för …” ”Har ni listan?” frågade Corvus med en antydan till otålighet. Han tittade menande på klockan på kontorsväggen. ”Ja … ja, naturligtvis.” Socialarbetaren darrade lätt på handen när hon drog upp ett papper ur sin mapp. Kvinnan klarade sig ändå ganska bra, tyckte Morrigan, med tanke på att det bara var hennes andra besök. Den förra socialarbetaren hade knappt höjt rösten över en viskning och skulle ha betraktat det som en dödsdom att sitta i samma möbel som Morrigan. ”Ska jag läsa den högt? Den är ganska kort den här månaden – bra gjort, miss Crow”, sa kvinnan stelt. Morrigan visste inte vad hon skulle säga. Hon kunde knap-

11


past ta åt sig äran för något hon inte kunde kontrollera. ”Om vi börjar med de anmälningar som kräver kompensation, så har stadsfullmäktige i Jackalfax begärt sjuhundra kred för skador på ett lusthus under en hagelskur.” ”Jag trodde att vi var överens om att extrema väderleksförhållanden inte längre med visshet kan tillskrivas min dotter”, sa Corvus. ”Efter att den där skogsbranden i Ulf visade sig vara anlagd. Inte sant?” ”Det stämmer, kanslern. Men i det här fallet finns det ett vittne som antyder att Morrigan bär skulden.” ”Vem?” frågade Corvus. ”En man som arbetar på postkontoret hörde miss Crow ­prata med sin farmor om vilket fint väder Jackalfax hade haft.” Morrigan mindes faktiskt att hon vänt sig till sin farmor på postkontoret den dagen och sagt att det var varmt, men det var inte precis samma sak. ”En man från trakten, Thomas Bratchett, dog nyligen av en hjärtinfarkt. Han var …” ”Vår trädgårdsmästare, jag vet”, avbröt Corvus. ”Synd och skam. Hortensiorna har tagit mycket stryk. Morrigan, vad ­gjorde du med den gamle mannen?” ”Ingenting.” Corvus såg skeptisk ut. ”Ingenting? Ingenting alls?” Morrigan tänkte efter. ”Jag sa till honom att rabatterna var fina.” ”När?” ”För ungefär ett år sedan.” Corvus och socialarbetaren utbytte en blick. Kvinnan suckade. ”Hans familj har en väldigt generös inställning i ärendet. De vill bara att ni ska stå för begravningskostnaderna, betala för hans barnbarns universitetsstudier och ge en donation till en välgörenhetsorganisation.”

12


”Hur många barnbarn?” ”Fem.” ”Hälsa dem att jag betalar för två. Fortsätt.” ”Rektorn på Jackalfax … Åh!” Kvinnan ryckte till när Morrigan lutade sig framåt för att ta en kaka men lugnade sig när hon insåg att det inte fanns några avsikter att initiera fysisk kontakt. ”Öh … just det. Rektorn på Jackalfax grundskola har slutligen skickat notan för reparationerna efter branden. Tvåtusen kred ser ut att räcka.” ”Det stod i tidningen att mattanten lämnade spisen påslagen över natten”, sa Morrigan. ”Korrekt, miss Crow”, sa socialarbetaren och stirrade stint på listan framför sig. ”Det stod också att hon passerade Kråkslottet dagen före och såg er i trädgården.” ”Och?” ”Och hon säger att ni tog ögonkontakt med henne.” ”Det gjorde jag inte.” Morrigan började ilskna till. Den där branden hade inte varit hennes fel. Hon kunde reglerna, hon hade inte tagit ögonkontakt med någon. Mattanten hittade bara på för att slippa undan. ”Allt står i polisrapporten.” ”Hon ljuger.” Morrigan vände sig mot sin far, men han vägrade möta hennes blick. Trodde han verkligen att det var hennes fel? Mattanten hade erkänt att hon lämnade spisen påslagen! Orättvisan gav Morrigan en klump i magen. ”Hon ljuger, jag har aldrig …” ”Nu räcker det”, snäste Corvus. Morrigan sjönk djupare ner i soffan och lade armarna i kors över bröstet. Hennes far harklade sig igen och nickade mot socialarbetaren. ”Skicka räkningen till mig. Och fortsätt med listan, tack, jag har en lång dag med möten framför mig.”

13


”D-det var allt det ekonomiska”, sa kvinnan och drog ett darrande finger över papperet. ”Miss Crow behöver bara skriva tre ursäktsbrev den här månaden. Ett till en kvinna från trakten, mrs Calpurnia Malouf, som har brutit höften …” ”Hon är alldeles för gammal för att åka skridskor”, muttrade Morrigan. ”… ett till Jackalfax syltsällskap för en förstörd sats marmelad, och ett till en pojke som heter Pip Gilchrest. Han förlorade delstatsfinalen i rättstavning förra veckan.” Morrigan spärrade upp ögonen. ”Jag önskade honom bara lycka till!” ”Exakt, miss Crow”, sa socialarbetaren och räckte över listan till Corvus. ”Ni borde veta bättre. Kansler Crow, jag har förstått att ni söker efter en ny guvernant?” Corvus suckade. ”Mina assistenter har kontaktat varenda agentur i Jackalfax och vissa så långt bort som i huvudstaden. Vår delstat tycks ha drabbats av en allvarlig brist på privatlärare.” ”Vad hände med miss …” Socialarbetaren tittade i sina papper. ”Var det Linford hon hette? Senast vi talades vid sa ni att hon fungerade väl?” ”En harhjärtad kvinna”, fnös Corvus föraktfullt. ”Hon stod inte ens ut i en vecka. Försvann en eftermiddag och kom aldrig tillbaka. Ingen vet varför.” Det var inte sant. Morrigan visste varför. Miss Linfords rädsla för förbannelsen hade förhindrat henne från att faktiskt vistas i samma rum som sin elev. Det var märkligt och ovärdigt, tyckte Morrigan, att höra någon ropa grommiska verbkonjunktioner från andra sidan en stängd dörr. ­Morrigan hade blivit mer och mer irriterad, tills hon slutligen hade stuckit ut en trasig penna genom nyckelhålet, satt dit munnen och blåst svart bläck rakt i ansiktet på miss Linford.

14


Hon var beredd att medge att det inte hade varit hennes finaste ögonblick. ”Vi har en kort lista på kontoret över lärare som är beredda att arbeta med fördömda barn. En väldigt kort lista”, tillade ­socialarbetaren med en axelryckning, ”men kanske finns det ­någon där som …” Corvus höll upp en hand för att tysta henne. ”Det behövs knappast.” ”Ursäkta?” ”Som du själv sa är det inte långt kvar till Mörkerafton.” ”Nej, men … det är ändå ett helt år …” ”Icke desto mindre. Slöseri med tid och pengar i det här ­skedet, inte sant?” Morrigan tittade upp och kände ett obehagligt styng i bröstet när hon hörde sin fars ord. Till och med socialarbetaren såg förvånad ut. ”Med all respekt, kanslern – på kontoret för registrering av fördömda barn kallar vi det inte för slöseri. Vi anser att utbildning är en viktig del av barndomen, för alla.” Corvus ögon blev smala. ”Men att betala för den utbildningen känns tämligen bortkastat när barndomen i fråga kommer att avslutas i förtid. Personligen tycker jag inte att vi borde ha brytt oss om det överhuvudtaget. Jag hade haft större nytta av att skicka mina jakthundar till skolan – de har fler förväntade levnadsår och är mer användbara för mig.” Morrigan andades ut i ett kort, hårt stön, som om hennes far just hade kastat en tegelsten rakt i magen på henne. Där var den. Sanningen hon alltid hade skjutit ifrån sig, ­något hon kunde ignorera men aldrig glömma. Sanningen hon och alla andra fördömda barn bar med sig i själen, hade tatuerad i sina hjärtan – jag kommer att dö vid midnatt på Mörker­afton. ”Jag är övertygad om att mina vänner i Vinterhavspartiet

15


skulle hålla med mig”, fortsatte Corvus och blängde på social­ arbetaren, utan att lägga märke till Morrigans obehag. ”Särskilt de som finansierar ert lilla departement.” Det blev tyst en lång stund. Socialarbetaren kastade en förstulen blick på Morrigan och började samla ihop sina saker. Morrigan kände igen medlidandet som glimtade till i kvinnans ögon, och hon hatade henne för det. ”Nåväl. Jag ska informera kontoret om ert beslut. God dag, kansler Crow. Miss Crow.” Kvinnan skyndade ut ur rummet utan att se sig om. Corvus tryckte på en knapp och kallade till sig sina assistenter. Morrigan reste sig upp. Hon ville skrika åt sin far, men i ­stället lät hennes röst liten och ostadig. ”Ska jag …?” ”Gör som du vill”, snäste Corvus och började bläddra i ­papperen på skrivbordet. ”Bara du inte stör mig.” Kära mrs Malouf Jag beklagar att ni inte kan åka skridskor ordentligt. Jag beklagar att ni tyckte det var en bra idé att åka skridskor fast ni är en miljon år gammal och har ben så sköra att de kan brista av en vindpust. Jag beklagar att jag gjorde så att ni bröt höften. Det var inte min mening och jag önskar er ett snabbt tillfrisknande. Vänligen acceptera min ursäkt, och krya på er. Vänliga hälsningar, miss Morrigan Crow Morrigan låg på golvet i sällskapsrum två, skrev om de sista meningarna med prydlig handstil på ett nytt papper och lade det i

16


ett kuvert som hon dock inte förseglade. Dels för att hon visste att Corvus skulle vilja läsa brevet innan det skickades, dels för att hennes saliv möjligen hade förmågan att orsaka plötslig död eller personlig konkurs. Ljudet av småspringande steg i korridoren fick Morrigan att stelna till. Hon tittade på väggklockan. Tolv. Det kunde vara ­farmor som kommit tillbaka efter att ha ätit frukost med sina vänner. Eller Morrigans styvmor Ivy som letade efter någon att klandra för en rispa i matsilvret eller en lös tråd i gardinerna. Sällskapsrum två var vanligtvis ett bra gömställe, eftersom det var det dunklaste rummet i huset med knappt något ljusinsläpp alls. Det var ingen annan än Morrigan som tyckte om att vara där. Ljudet av steg avtog och Morrigan andades ut. Hon sträckte sig efter radioapparaten och vred den lilla mässingsknappen genom tjutande, sprakande våglängder tills hon hittade en kanal som sände nyheter. ”Den årliga drakgallringen fortsätter i nordvästra Stora Varga­gård den här veckan, och Departementet för bekämpning av farliga rovdjur har märkt över fyrtio vilda reptiler. Man har också tagit emot ett stigande antal rapporter om drakiakttagelser nära Djupfallens vilohem och spa, ett populärt semestermål för …” Morrigan lät nyhetsuppläsarens snobbiga, nasala röst mala på i bakgrunden medan hon började skriva nästa brev. Käre Pip Jag beklagar att du trodde att MELASS stavades med två L. Jag beklagar att du är dum i huvudet. Jag beklagar att du förlorade din senaste tävling i rättstavning för att du är dum i huvudet. Vänligen acceptera mina innerligaste ur-

17


säkter för alla besvär jag kan ha orsakat dig. Jag lovar att aldrig önska dig lycka till igen din otacksamma lilla Med vänliga hälsningar Morrigan Crow Nu intervjuade nyheterna människor som förlorat sina hem i översvämningarna i norra Prosper. De grät över husdjur, nära och kära som spolats bort framför ögonen på dem när gatorna förvandlats till floder. Det stack till i bröstet av sorg, och Morrigan hoppades att Corvus hade rätt i att vädret inte var hennes fel. Kära Jackalfax syltsällskap Jag beklagar, men tycker ni inte att det finns värre saker i livet än dålig marmelad? ”Härnäst: Kan Mörkerafton vara närmare än vi tror?” frågade nyhetsuppläsaren och Morrigan blev alldeles stilla. M-ordet igen. ”Även om de flesta experter är överens om att det är mer än ett år kvar tills den nuvarande tidsåldern tar slut, finns det en liten grupp kronologer som tror att vi kan få fira Mörker­ afton mycket tidigare än så. Har de hittat lösningen på gåtan, eller är de bara tokstollar?” En ilning for över Morrigans nacke, men hon ignorerade den. Tokstollar, tänkte hon trotsigt. ”Men först: Fler oroligheter i huvudstaden i dag när rykten om en nära förestående wunderbrist fortsätter sprida sig”, sa den nasala nyhetsuppläsaren. ”En talesman för Squalls industrier bemötte allmänhetens oro under en presskonferens i morse.” En mjuk mansröst tog vid och talade lågt över bakgrunds-

18


bruset av mumlande journalister. ”Det råder ingen kris för ­Squalls industrier. Ryktena om en energibrist i republiken är fullständigt grundlösa, det kan jag försäkra.” ”Tala högre!” ropade någon. Mannen höjde rösten lite. ”Republiken har lika gott om ­wunder som någonsin tidigare, och vi fortsätter att skörda frukterna av denna rikliga naturresurs.” ”Mr Jones”, ropade en reporter. ”Kan ni kommentera rapporterna om omfattande strömavbrott och wunderdriven ­teknik som slutat fungera i delstaterna Söderdager och Fjärran Östersang? Är Ezra Squall medveten om dessa problem? ­Kommer han att återvända till offentligheten för att uttala sig?” Mr Jones harklade sig. ”Än en gång, det rör sig bara om ­falska rykten för att sprida rädsla. Våra toppmoderna övervakningssystem visar inga tecken på wunderbrist eller att wunderdriven teknik skulle ha slutat fungera. Den nationella järnvägen fungerar felfritt, precis som elnätet och sjukvården. Vad beträffar mr Squall är han väl medveten att Squalls industrier, som ensam leverantör av wunder och dess biprodukter, har ett mycket stort ansvar. Vi är lika angelägna som alltid …” ”Mr Jones, det har spekulerats kring att wunderbristen kan ha någonting med fördömda barn att göra. En kommentar?” Morrigan tappade pennan. ”Jag … förstår inte … jag förstår inte vad du menar”, stammade mr Jones och lät överrumplad. ”Söderdager och Fjärran Östersang har enligt registret sammanlagt tre fördömda barn”, fortsatte reportern. ”Till skillnad från Prosper, som för närvarande inte har några fördömda barn alls och som ännu inte har påverkats av wunderbristen. Stora Vargagård har också ett fördömt barn registrerat, dottern till den framstående politikern Corvus Crow – kommer Stora Varga­gård att bli nästa delstat att drabbas av krisen?”

19


”Jag upprepar, det är ingen kris …” Morrigan stönade och stängde av radion. Nu fick hon skulden för något som inte ens hade hänt än. Hur många ursäktsbrev skulle hon bli tvungen att skriva nästa månad? Hon fick kramp i handen av blotta tanken. Med en suck tog hon upp pennan igen. Kära Jackalfax syltsällskap Jag beklagar det som hände med marmeladen. Vänligen, M Crow Morrigans far var kansler i Stora Vargagård, den största av de fyra delstater som utgjorde Vinterhavsrepubliken. Han var väldigt upptagen och viktig, och arbetade oftast fortfarande vid de sällsynta tillfällen då han kom hem till middagen. Till vänster och höger om honom satt Vänster och Höger, hans ständigt närvarande assistenter. Corvus sparkade alltid sina assistenter och anställde nya, så han hade slutat försöka lära sig deras riktiga namn. ”Skicka ett PM till general Wilson, Höger”, sa han när Morrigan satte sig till bords den kvällen. Mitt emot satt hennes styvmor, Ivy, och långt borta vid ­andra änden av bordet satt hennes farmor. Ingen tittade på Morrigan. ”Hans kontor måste ha tagit fram en budget för det nya fältsjukhuset senast i början av våren.” ”Ja, kanslern”, sa Höger och höll upp några blå tygprover. ”Och de nya textilierna till kontoret?” ”Himmelsblått, tror jag. Prata med min hustru om det där. Det är hon som är experten på sådana saker, inte sant, ä­ lskling?”

20


Ivy log ett strålande leende. ”Lavendel, käraste”, sa hon med ett klingande, luftigt skratt. ”Det matchar dina ögon.” Morrigans styvmor såg inte ut att höra hemma på Kråk­ slottet. Med sitt hår av spunnet guld och sin solbrända hy (en souvenir från sommaren som hon just ägnat åt att ”stressa av” på de magnifika stränderna i sydöstra Prosper) passade hon inte in bland familjen Crows midnattssvarta kalufser och sjukligt bleka ansikten. En Crow blev aldrig solbränd. Morrigan undrade om det var därför hennes far tyckte så mycket om Ivy. Hon var inte det minsta lik resten av dem. I ­deras dystra matsal såg hon ut som ett exotiskt konstverk han köpt med sig hem från en semester. ”Vänster, några nyheter från Läger sexton om mässlings­ epidemin?” ”Under kontroll, sir, men de drabbas fortfarande av ström­ avbrott.” ”Hur ofta?” ”En gång i veckan, ibland två. Det har lett till missnöje i gränsstäderna.” ”I Stora Vargagård? Är du säker?” ”Ingenting som upploppen i Söderdagers slumområden, sir. Bara dämpad panik.” ”Och de tror att det beror på wunderbrist? Struntprat. Vi har inga sådana problem här. Kråkslottet har aldrig fungerat bättre. Titta på de där lamporna – lyser hur klart som helst. Våra generatorer måste vara överfulla.” ”Ja, sir”, sa Vänster och såg besvärad ut. ”Det … har inte gått allmänheten förbi.” ”Äsch, gnäll, gnäll, gnäll”, kraxade en röst från andra änden av bordet. Farmor hade som vanligt klätt upp sig till middagen, i en lång svart klänning och med juveler runt halsen och fingrarna. Hennes sträva, stålgrå hår var uppsatt i en majestätisk

21


knut på huvudet. ”Jag tror inte på någon wunderbrist. Det är bara snåljåpar som inte har betalat sina räkningar. Jag skulle inte klandra Ezra Squall om han stängde av deras försörjning.” Medan hon sa det skar hon sin köttbit i blodiga små bitar. ”Avboka allting i morgon”, sa Corvus till sina assistenter. ”Jag ska besöka gränsstäderna, skaka hand med invånarna. Det borde få tyst på dem.” Farmor gav ifrån sig ett elakt litet skratt. ”Det är deras huvuden du borde skaka. Du har ju en ryggrad, Corvus – varför använder du den inte?” Corvus mungipor åkte ner. Morrigan försökte låta bli att le. Hon hade en gång hört en tjänsteflicka viska att farmor var en ”argsint gammal örn utklädd till fin dam”. Morrigan höll med om det, men hade insett att hon faktiskt uppskattade argsint­ heten när den inte var riktad mot henne. ”Fast … det är budgivningsdagen i morgon, sir”, sa Vänster. ”Ni ska hålla tal för de kvalificerade barnen från trakten.” ”Milda makter, du har rätt. Förbaskat också. Jag antar att jag inte kan ställa in det i år igen. Var och när?” ”Stadshuset klockan tolv”, svarade Höger. ”Barn från Saint Christopher, Mary Henwright Academy och Jackalfax grundskola kommer att närvara.” ”Nåväl.” Corvus suckade bedrövat. ”Men ring Chronicle. Se till att de skickar dit någon.” Morrigan svalde en tugga bröd. ”Vad är budgivningsdagen?” Som så ofta när Morrigan öppnade munnen vände sig alla mot henne och såg lite häpna ut, som om hon var en lampa som plötsligt fått ben och börjat steppa över golvet. Det blev tyst ett ögonblick, sedan … ”Vi kanske kan bjuda in välgörenhetsskolorna till stads­ huset”, fortsatte hennes far som om ingen hade sagt någonting. ”Det ger bra publicitet, att ställa upp för underklassen.”

22


Farmor stönade. ”För allt i världen, Corvus, du behöver bara få en av de där enfaldiga ungarna att ställa upp på ett foto, och det kommer att finnas hundratals att välja mellan. Ta den som gör sig bäst på bild, skaka hand och gå därifrån. Krångla inte till det i onödan.” ”Hm”, sa Corvus och nickade. ”Du har rätt, mor. Vänster, kan du skicka saltet?” Höger harklade sig diskret. ”Faktiskt, sir … så är det nog ­ingen dum idé att inkludera de mindre privilegierade skolorna. Det kan ge oss en löpsedel.” ”Er popularitet i obygden skulle behöva bättras på”, tillade Vänster medan han kilade utmed bordet för att hämta saltet. ”Skräd inte orden, Vänster.” Corvus lyfte ena ögonbrynet och sneglade på sin dotter. ”Min popularitet behöver bättras på överallt.” Morrigan kände en svag ilning av skuld. Hon visste att hennes fars största utmaning låg i att försöka behålla greppet om väljarna i Stora Vargagård medan hans enda barn bar skulden för alla olyckor som drabbade dem. Att han avnjöt sitt femte år som delstatskansler trots detta handikapp var en ständig orsak till förundran för Corvus Crow, liksom frågan om han kunde behålla sin osannolika tur i ytterligare år var en ständig orsak till oro. ”Men mor har rätt, vi kan inte bjuda in för många”, fortsatte han. ”Kom på ett annat sätt att få mig på löpsedeln.” ”Är det en auktion?” frågade Morrigan. ”Auktion?” snäste Corvus. ”Vad tusan pratar du om?” ”Budgivningsdagen.” ”Men för allt i världen.” Han stönade otåligt och återvände till sina tidningar. ”Ivy. Förklara.” ”Budgivningsdagen”, sa Ivy och sträckte malligt på sig, ”är dagen då de barn som har avslutat sin förberedande skolning får sitt utbildningsbud, om de har tur nog.”

23


”Eller är rika nog”, inflikade farmor. ”Just det”, fortsatte Ivy och såg lite irriterad ut över avbrottet. ”Om de är tillräckligt intelligenta eller begåvade, eller om deras föräldrar är förmögna nog att muta någon, kommer en respektabel person från ett ansett lärosäte att lägga ett bud på dem.” ”Får alla ett bud?” undrade Morrigan. ”Jösses, nej!” Ivy skrattade och sneglade på hushållerskan som kommit in för att ställa en såssnipa på bordet. ”Om alla fick en utbildning”, tillade hon i en teaterviskning, ”var skulle vi då få tjänstefolk ifrån?” ”Men det är ju orättvist”, protesterade Morrigan medan hushållerskan kilade ut ur rummet, röd om kinderna. ”Och jag förstår inte. Vad är det de bjuder på?” ”Privilegiet att övervaka barnets utbildning”, sa Corvus ­retligt och viftade med handen framför ansiktet som om han försökte sopa bort samtalet. ”Äran att få dana morgondagens stora tänkare, och så vidare. Sluta fråga nu, det har ingenting med dig att göra. Vänster, vilken tid ska jag träffa ordföranden för lantbrukskommissionen på torsdag?” ”Klockan tre, sir.” ”Får jag följa med?” frågade Morrigan. Corvus blinkade flera gånger och fick en djup rynka mellan ögonbrynen. ”Varför skulle du vilja följa med på mitt möte med ordföranden för …” ”På budgivningsdagen, menar jag. I morgon. Ceremonin i stadshuset.” ”Du?” sa hennes styvmor. ”På en budgivningsceremoni? Varför i all världen då?” ”Jag bara …” Morrigan blev plötsligt osäker. ”Jag fyller ­faktiskt år den här veckan. Det kan bli min födelsedagspresent.” Hennes familj fortsatte att stirra tomt på henne, vilket bekräftade Morrigans misstankar att de glömt bort att hon skulle fylla

24


elva i övermorgon. ”Jag tänkte att det vore roligt …” Hon tystnade, tittade ner i tallriken och önskade innerligt att hon inte hade sagt någonting alls. ”Det är inte roligt”, snäste Corvus. ”Det är politik. Och nej, det får du inte. Följa med, alltså. Uteslutet. Vilken vansinnig idé.” Morrigan sjönk ihop på stolen och kände sig skamsen och dum. Vad hade hon väntat sig, egentligen? Corvus hade rätt – det var en vansinnig idé. Familjen Crow åt sin middag under spänd tystnad i flera ­minuter, tills … ”I själva verket, sir”, sa Höger med trevande röst. Delstatskanslerns bestick slamrade mot tallriken och han spände blicken i sin assistent. ”Vad?” ”Om … om ni skulle – och jag säger inte att ni ska det, men om ni skulle – ta med er dotter, skulle det kunna bidra till att, öh, få er att framstå som mjukare. Kanske.” Vänster vred sina händer. ”Sir, jag tror att Höger kan ha rätt.” När Corvus vände sin ilskna blick mot honom i stället fortsatte han nervöst: ”V-vad jag menar är att invånarna i Stora Vargagård, enligt opinionsundersökningarna alltså, ser er som en smula, öh … otillgänglig.” ”Reserverad”, insköt Höger. ”Det skulle inte skada er popularitet att påminna folket om att ni är på väg att bli en, öh ... en sörjande fader. Ur ett journalistiskt perspektiv kan det ge tillställningen en exklusiv infallsvinkel.” ”Hur exklusiv?” ”Löpsedelsexklusiv.” Corvus sa ingenting. Morrigan tyckte sig se att det ryckte i hans vänstra öga.

25


KAPITEL TVÅ

Budgivningsdagen ”Prata inte med någon, Morrigan”, muttrade hennes far för hundrade gången den morgonen och skyndade uppför stentrappan till stadshuset med så långa steg att hon fick småspringa för att hänga med. ”Du sitter på scenen med mig, där alla kan se dig. Förstått? Och våga inte få någonting att … hända. Inga brutna höfter eller … eller getingsvärmar eller fallande ­stegar eller …” ”Eller hajattacker?” föreslog Morrigan. Corvus vände sig tvärt mot henne och fick blossande röda fläckar i hela ansiktet. ”Tycker du att det här är roligt? Alla i stadshuset kommer att hålla ögonen på dig för att se vad du gör och hur det drar skam över mig. Försöker du avsiktligt förstöra min karriär?” ”Nej”, svarade Morrigan och torkade bort lite ilsket saliv­ stänk från ansiktet. ”Inte avsiktligt.” Morrigan hade varit här vid flera andra tillfällen, oftast när hennes fars popularitet var som lägst och han behövde offentligt stöd från sin familj. Det dystra stadshuset, som flankerades av stenpelare och låg i skuggan av ett enormt klocktorn av järn, var Jackalfax viktigaste byggnad. Men klocktornet – även om

26


Morrigan oftast försökte undvika att titta på det – var mycket mer intressant. Himlaklockan var ingen vanlig klocka. Den hade inga visare, inga symboler som markerade timmarna. Bara en rund urtavla med en tom himmel inuti som förändrades i takt med tidsålderns viktigaste dagar – från Gryningens blekrosa morgonljus till det gyllenglänsande Strålandet, den orangeglödande ­Nedansolen och sedan Skymningens dova, mörknande blåhet. I dag, som alla andra dagar det här året, visade Himmelsklockan Skymningen. Morrigan visste att det inte skulle dröja länge innan den slog över till den femte och sista färgen i cykeln – Mörkeraftonens stjärnbeströdda svärta. Tidsålderns sista dag. Men än var det ett år kvar. Hon skakade av sig tanken och följde efter sin far uppför trappan. En upphetsad stämning rådde i den annars så allvarsamma, ekande salen. Flera hundra barn från hela Jackalfax hade kommit i sina finaste kläder, pojkarna med vattenkammat hår och flickorna med tofsar och sidenband och hattar. De satt rakryggade i bänkraderna under strängt och välbekant överinseende av president Vinterhav, vars porträtt hängde i republikens alla hem, butiker och myndighetsbyggnader – en ständigt närvarande, ständigt iakttagande storhet. Det tumultartade sorlet övergick i ett lågt mummel när Morrigan och Corvus intog sina platser bakom podiet på scenen. Vart Morrigan än vände blicken tittade folk tillbaka med smalnande ögon. Corvus lade en hand på hennes axel i en ansträngd, onaturlig gest av faderlig omtanke medan reportrar från lokaltidningen knäppte några bilder. Definitivt löpsedelsmaterial, tänkte Morrigan – den fördömda dottern och hennes snart sörjande fader, vilket fasansfullt tragiskt par. Hon försökte se extra elän-

27


dig ut, vilket inte var så lätt när hon bländades av kamerablixtar. Efter den jublande refrängen i Vinterhavsrepublikens national­sång (Vidare! Uppåt! Framåt! Hurra!) inledde Corvus ­ceremonin med ett väldigt tråkigt tal, följt av diverse rektorer och näringsidkare som alla ville stämma in. Sedan bar slutligen Jackalfax borgmästare fram ett blankpolerat träskrin och började läsa upp buden. Morrigan rätade på sig på stolen och kände ett pirr av förväntan som hon inte riktigt kunde förklara. ”’Madame Honora Salvi från Silklands balettsällskap’”, läste han från framsidan på det första dragna kuvertet, ”’önskar lägga sitt bud på Molly Jenkins.’” Ett förtjust utrop hördes från tredje raden och Molly Jenkins for upp från sin plats, rusade fram till scenen och neg innan hon tog emot kuvertet med sitt bud. ”Bra gjort, miss Jenkins. Tala med en av assistenterna längst bak i salen efter ceremonin, så visar de vägen till intervju­ lokalen.” Borgmästaren drog ett nytt kuvert. ”’Major Jacob Jackerley från Giftskogens krigskonstskola önskar lägga sitt bud på Michael Salisbury.’” Michaels nära och kära jublade när han tog emot sitt bud. ”’Mr Henry Sniggle, innehavare av Sniggles ormimperium, önskar lägga sitt bud på Alice Carter som lärling i herpetologi’ – jösses, så fascinerande!” Budgivningen fortsatte i nästan en timme. Barnen i salen väntade spänt varje gång ett nytt kuvert drogs ur skrinet. Samtliga tillkännagivanden möttes av glädjerop från mottagarna och deras familjer, och av en samfälld suck av besvikelse från alla andra. Morrigan började bli rastlös. Nyhetens behag hade lagt sig. Hon hade trott att det skulle vara mer spännande, och hon hade inte räknat med den molande avundsjukan som gnagde i magtrakten när hon såg barn efter barn gå fram och ta emot sina

28


kuvert. De innehöll alla någon sorts lysande framtid som hon själv aldrig skulle få. Ivys ord ekade i huvudet: Du tror väl inte att någon ska bjuda på dig? Kära nån. Morrigan kände blodet rusa upp i ansiktet när hon mindes hur Ivy hade skrattat. Hon försökte motstå den plötsliga, intensiva lusten att fly bort från den kvävande värmen i salen. Ett jubel bröt ut på första raden när Cory Jameson fick ett bud från mrs Ginnifer O’Reilly från den ansedda Vinterhavsakademin, en statsfinansierad skola i huvudstaden. Det var hans andra bud för dagen – det första hade kommit från ett geologiskt institut i Prosper, republikens rikaste delstat där man bröt rubiner och safirer. ”Ser man på”, sa borgmästaren och klappade på sin runda mage när Cory tog emot sitt andra kuvert och viftade med det i luften, till ännu högre jubel från sina familjemedlemmar i ­publiken. ”Två bud! Det här går till historien som det första dubbelbud Jackalfax sett på många år. Bra gjort, gosse, bra gjort. Du har ett viktigt beslut framför dig. Och nu … aha, vi har ett anonymt bud på … på …” Borgmästaren tystnade och kastade en hastig blick mot VIP-platserna. Han harklade sig. ”På miss Morrigan Crow.” Tystnad. Morrigan blinkade. Hade hon hört fel? Nej – Corvus lättade lite från stolen och spände blicken i borgmästaren, som ryckte hjälplöst på axlarna. ”Miss Crow”, sa han och vinkade fram henne. Ett sorl av viskningar steg genast från publiken, som om en flock skrämda fåglar lyft från marken. Det är ett misstag, tänkte Morrigan. Budet är någon annans. Hon tittade ut över raderna med barn och såg bara ilskna ansikten och pekande fingrar. Hade salen plötsligt blivit dubbelt så stor? Dubbelt så ljus? Det kändes som om hon hade en strålkastare riktad rakt emot sig.

29


Borgmästaren ropade på henne igen. Han såg upprörd och otålig ut. Morrigan drog ett djupt andetag, reste sig upp och tvingade benen framåt. Varje steg ekade plågsamt högt mot ­takbjälkarna. Hon tog emot kuvertet med en darrande hand, ­tittade upp på borgmästaren och väntade på att han skulle skratta henne rakt i ansiktet och ta tillbaka det. Det är inte till dig! Men han mötte bara hennes blick med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Morrigan vände på kuvertet med bultande hjärta och där, i elegant skrivstil, stod hennes namn. Miss Morrigan Crow. Det var verkligen till henne. Trots den växande spänningen i salen kände sig Morrigan lättare inombords. Hon kämpade mot lusten att skratta högt. ”Bra gjort, miss Crow”, sa borgmästaren med ett ansträngt leende. ”Varsågod och sitt ner nu, och sök upp en av assistenterna längst bak i salen efter ceremonin.” ”Gregory …” sa Corvus med en varnande underton i rösten. Borgmästaren ryckte på axlarna igen. ”Det hör till traditionen, Corvus”, viskade han. ”Och inte bara det – det står i lagen.” Ceremonin fortsatte och Morrigan satte sig ner igen, omtumlad och mållös. Hon vågade inte öppna sitt bud. Hennes far satt alldeles stilla och sneglade då och då på det elfenbensfärgade kuvertet som om han ville rycka det ur hennes händer och elda upp det. Morrigan tryckte ner det i klänningsfickan, för säkerhets skull, och höll det hårt medan ytterligare åtta barn tog emot sina bud. Hon hoppades att ceremonin snart skulle vara över. Trots borgmästarens tappra försök att lätta upp stämningen som om ingenting hade hänt, kände hon fortfarande hundratals brännande blickar från publiken. ”’Mrs Ardith Asher från Devereaux damcollege’ – det har jag aldrig hört talas om – ‘önskar lägga sitt bud på ... på ...’” Borgmästaren avbröt sig. Han tog upp en näsduk ur bröstfickan och

30


torkade svetten ur pannan. ”’På miss Morrigan Crow.’” Den här gången flämtade åskådarna högt. Det kändes som om Morrigan drömde när hon gick fram för att ta emot sitt ­andra bud för dagen. Utan att ens se efter om det verkligen var hennes namn som stod på framsidan tryckte hon ner kuvertet – som var rosa och doftade sött – i fickan med det andra. Bara några minuter senare ropades Morrigans namn upp för tredje gången. Hon skyndade fram för att ta emot sitt bud från överste Van Leeuwenhoek vid Harmons krigsvetenskapsaka­ demi, återvände till sin plats så fort som möjligt och stirrade ­stint på sina skor. Hon försökte ignorera svärmen av fjärilar som hade fest i hennes mage. Det var svårt att inte le. En man på tredje raden reste sig upp. ”Men hon är ju fördömd!” ropade han. ”Det här är inte rätt.” Mannens hustru drog i hans arm och försökte hyssja honom, men han tänkte inte låta sig hyssjas. ”Tre bud? Jag har väl aldrig hört på maken!” Ett instämmande mummel spred sig genom publiken. ­Morrigans glädje falnade och dog som en utbrunnen gaslykta. Mannen hade rätt. Hon var fördömd. Vad kunde ett fördömt barn göra med tre bud? Hon skulle aldrig tillåtas att ta emot dem. Borgmästaren höll upp händerna och bad om tystnad. ”Vi måste fortsätta, sir, annars blir vi kvar här hela dagen. Om alla är snälla och dämpar sig, så lovar jag att gå till botten med den här ytterst oväntade händelseutvecklingen efter ceremonin.” Om borgmästaren hade hoppats att lugnet skulle återställas blev han snart besviken, för när han tog upp nästa kuvert stod det: ”’Jupiter North önskar lägga sitt bud på’ ... Nej, det är inte möjligt. ’Morrigan Crow.’” Det dånade mellan väggarna när såväl barn som föräldrar kom på fötter, skrek i mun på varandra, skiftade i olika nyanser

31


av rosa och lila och krävde att få veta vad som låg bakom de här galenskaperna. Fyra bud! Två var ovanligt och tre saknade nästan motstycke, men fyra? Hade aldrig hänt! Tolv bud återstod. Borgmästaren jäktade igenom dem och bröt nästan ihop av svettig lättnad varje gång han läste ett namn som inte var Morrigans. Till sist rotade han runt på ­botten av skrinet utan att hitta något mer. ”Det var det sista kuvertet”, konstaterade han och slöt ögonen i tacksamhet. Han darrade på rösten. ”K-kan alla barn som har mottagit bud vara vänliga och bege sig till bakre delen av salen så, hm, kommer assistenterna att visa er till intervjulokalerna där ni får, öh, träffa era potentiella mecenater. Alla andra ... Ni förstår säker att ... ni vet. Det betyder inte att inte ni också är väldigt ... kapabla och, öh, ja.” Han viftade halvhjärtat med handen för att visa att ceremonin var avslutad. Corvus skulle vidta åtgärder, han skulle stämma någon, han skulle se till att få borgmästaren avsatt – men borgmästaren ­insisterade på att följa protokollet. Morrigan måste få lov att träffa sina budgivare om hon ville det. Det ville Morrigan väldigt gärna. Naturligtvis förstod hon att hon aldrig skulle kunna acceptera något av buden. Hon förstod till och med att de här mystiska främlingarna, så fort de upptäckte att de hade råkat välja ett fördömt barn, skulle dra tillbaka sina bud och förmodligen ­lägga benen på ryggen. Men det vore oartigt att inte ens träffa dem, resonerade hon. När de nu ändå hade rest hela vägen hit. Jag beklagar, övade Morrigan i tankarna, men jag står med i ­registret över fördömda barn. Jag kommer att dö på Mörkerafton. Tack för visat intresse. Ja, bra. Artigt och kortfattat. Hon föstes in i ett rum med kala väggar och ett skrivbord

32


med en stol på var sida. Det kändes som ett förhörsrum ... och på sätt och vis var det väl det. Avsikten med mötet mellan en mecenat och ett barn var att barnet skulle få ställa vilka frågor som helst, och mecenaten måste svara uppriktigt. Det var en av de få saker hon snappat upp under sin fars långtråkiga tal i början av ceremonin. Inte för att hon skulle ställa några frågor, påminde hon sig. Tack för visat intresse, upprepade hon bestämt för sig själv. En man med fjunigt brunt hår satt på en av stolarna och nynnade en liten melodi. Han bar en grå kostym och ett par stålbågade glasögon som han tryckte upp på näsan med ett blekt, smalt finger. Han log vänligt och väntade på att Morrigan skulle sätta sig. ”Miss Crow. Jag heter mr Jones. Tack för att du kom.” Mannen talade mjukt och med korta, rappa meningar. Rösten lät ­bekant. ”Jag är här å min arbetsgivares vägnar. Han vill erbjuda dig en lärlingstjänst.” Morrigans inövade tal ramlade ut ur huvudet. Det fladdrade till i magen igen – en liten, optimistisk fjäril hade just krupit ut ur sin kokong. ”Vad … vadå för lärlingstjänst?” Mr Jones log så att huden veckades runt hans mörka, uttrycksfulla ögon. ”En lärlingstjänst i hans företag, Squalls industrier.” ”Squalls industrier?” Morrigan rynkade pannan. ”Då arbetar du alltså för …” ”Ezra Squall. Ja. Den mäktigaste mannen i republiken.” Han slog ner blicken i bordet. ”Den näst mäktigaste, menar jag. Efter vår ärade president.” Plötsligt kom Morrigan på var hon hade hört rösten förut. Det här var mannen som pratat om wunderbristen på radion. Han såg ut precis som han borde, tänkte hon – allvarsam och välvårdad. Smakfull. De vita, spindelliknande händerna var

33


prydligt knäppta framför honom och huden var så ljus att den nästan var genomskinlig. Han var inte särskilt ung, men heller inte gammal. Det fanns ingenting ostyrigt över honom, ingenting som störde hans oklanderligt välvårdade yttre – förutom ett smalt, vitt ärr som löpte rakt igenom hans vänstra ögonbryn, och ett stänk av ­silver i håret vid tinningarna. Till och med hans rörelser var ­exakta och omsorgsfulla, som om han inte hade tillräckligt mycket energi för onödiga gester. En fullkomligt behärskad man. Morrigan plirade med ögonen. ”Och varför skulle republikens näst mäktigaste man vara intresserad av mig?” ”Det är inte min sak att uttala mig om mr Squalls avsikter”, sa mr Jones och drog tillfälligt isär händerna för att rätta till glasögonen igen. ”Jag är bara hans assistent. Jag uppfyller hans önskemål. Just nu önskar han att du ska bli hans elev, miss Crow … och hans arvtagare.” ”Hans arvtagare? Vad betyder det?” ”Det betyder att han vill att du ska ta över Squalls industrier en dag, bli rik och mäktig bortom dina vildaste drömmar och driva den största, mest inflytelserika och vinstgivande organisation som någonsin har existerat.” Morrigan blinkade. ”Hemma får jag inte ens slicka på ­kuvert.” Mr Jones såg road ut. ”Det kommer du nog inte att göra på Squalls industrier heller.” ”Vad kommer jag att göra då?” Morrigan hade ingen aning om vad som fick henne att ställa den frågan. Hon försökte ­minnas vad hon hade planerat att säga. Någonting om att hon var fördömd … Tack för visat intresse. ”Du kommer att få lära dig hur man styr ett imperium, miss Crow. Och du kommer att få lära av den absolut bästa.

34


Mr Squall är en briljant och begåvad man. Han kommer att lära dig allt han kan, saker han inte har lärt en annan levande själ.” ”Inte ens dig?” Mr Jones skrattade mjukt. ”Särskilt inte mig. Mot slutet av din lärlingstid kommer du att styra över Squalls gruvdrift, den ingenjörsvetenskapliga sektorn, tillverkningsindustrierna och den teknologiska avdelningen. Fler än hundratusen anställda över hela republiken, alla underställda dig.” Morrigan spärrade upp ögonen. ”Varenda medborgare, vartenda hushåll här i landet kommer att stå i tacksamhetsskuld till dig. Du kommer att bli deras liv­ lina – den som förser dem med värme, ström, mat och underhållning. Du blir den som uppfyller deras behov, deras önskemål … som alla är beroende av den wunder som levereras av de fina människorna på Squalls industrier. Av dig.” Hans röst hade blivit så mjuk att den nästan var en viskning. Morrigan lutade sig närmare. ”Ezra Squall är nationens största hjälte”, fortsatte mr Jones. ”Inte bara det – han är dess välvillige gud, källan till alla deras bekvämligheter och glädjeämnen. Den enda nu levande männi­ ska som kan utvinna, distribuera och disponera wunder. Vår ­republik är helt beroende av honom.” Hans blick hade fått den obehagliga glansen hos en fanatiker. Ena mungipan kröktes i ett märkligt litet leende. Morrigan backade lite. Hon undrade om mr Jones älskade Ezra Squall, var rädd för honom eller ville vara som han. Eller allt på en gång. ”Föreställ dig, miss Crow”, viskade han. ”Bara föreställ dig hur det måste kännas att vara så älskad. Så respekterad och behövd. En dag, om du arbetar hårt och följer mr Squalls instruktioner … kommer det att vara du.” Hon kunde föreställa sig. Hon hade föreställt sig, hundra gånger om, hur det skulle kännas att vara omtyckt i stället för

35


fruktad. Att få se människor le i stället för att skygga undan när hon kom in i ett rum. Det var en av hennes favoritdagdrömmar. Men det var allt det var, påminde Morrigan sig själv och ruskade på huvudet för att vakna till. En dagdröm. Hon rätade på sig, drog ett djupt andetag och ansträngde sig för att inte darra på rösten. ”Jag kan tyvärr inte acceptera erbjudandet, mr Jones. Jag är med i registret över fördömda barn. Jag kommer att … jag … ja, du vet. T-tack för visat intresse och …” ”Öppna det”, sa mr Jones och nickade mot kuvertet i hennes hand. ”Vad är det?” ”Ditt kontrakt.” Morrigan skakade oförstående på huvudet. ”M-mitt vad?” ”Standardförfarande.” Han ryckte lätt på ena axeln. ”Alla barn som påbörjar en finansierad utbildning måste underteckna ett kontrakt. En förälder eller vårdnadshavare måste också skriva på.” Jaha, så var det med det, tänkte Morrigan. ”Min far kommer aldrig att underteckna det här.” ”Låt oss sköta den biten.” Mr Jones tog upp en silverfärgad penna ur kavajfickan och lade den på bordet. ”Du behöver bara underteckna kontraktet. Mr Squall tar hand om allt annat.” ”Men du förstår inte, jag kan inte …” ”Jag förstår precis, miss Crow.” Mr Jones mörka, genomträngande ögon såg rakt in i hennes. ”Men du behöver inte längre oroa dig för förbannelser eller register eller Mörker­ afton. Du kommer aldrig mer att behöva oroa dig för någonting alls. Inte om du är med Ezra Squall.” ”Men …” ”Skriv på.” Han nickade mot pennan. ”Skriv på, så kan jag ­garantera att du en dag kommer att kunna köpa och sälja varen-

36


da människa som någonsin har gjort dig olycklig.” Hans glittrande ögon och lugna, hemlighetsfulla leende fick Morrigan att tro – bara en sekund – att han och Ezra Squall på något sätt kunde se en framtid för henne som hon själv aldrig vågat drömma om. Hon började sträcka sig efter pennan, men tvekade. En sista fråga brände fortfarande inombords, och det var den viktigaste frågan av alla. Hon tittade upp på mr Jones. ”Varför just jag?” En ljudlig knackning hördes. Dörren slogs upp på vid gavel och borgmästaren stapplade in med ett skärrat uttryck i ansiktet. ”Jag ber verkligen om ursäkt, miss Crow”, sa han och tryckte en näsduk mot pannan. Han hade svettfläckar på kostymen, och det lilla hår han hade kvar stod åt alla håll. ”Någon tycks ha spelat oss allihop ett riktigt fult spratt.” ”Ett … ett spratt?” Corvus klampade in bakom honom med läpparna i ett smalt streck. ”Där är du ju. Nu åker vi.” Han tog Morrigan i armen och drog ut henne ur rummet. Stolen välte och föll i golvet med en smäll. ”Ingen av dina så kallade budgivare har visat sig”, sa borgmästaren och försökte hämta andan medan han följde efter dem ut i korridoren. ”Det är mitt fel, jag borde ha insett … Harmons militärnånting, Devereaux college för damer … ingen har hört talat om dem. De är påhittade, förstår ni.” Han flackade med blicken mellan Morrigan och hennes far. ”Jag är verkligen ledsen för att du fick genomlida det här, Corvus, gamle vän. Du förlåter mig väl?” Corvus blängde bara på honom. ”Men vänta …” började Morrigan. ”Förstår du inte?” sa hennes far med kylig, ursinnig röst. Han ryckte åt sig hennes kuvert. ”Jag har blivit gjord till åtlöje.

37


Alltihop var bara ett smaklöst skämt. Förnedrad! Av mina egna väljare!” Morrigan rynkade pannan. ”Menar du att mina budgivare …” Borgmästaren vred sina händer. ”De fanns aldrig på riktigt. Det var därför ingen av dem kom. Jag beklagar att ni tvingades vänta.” ”Men jag försöker säga att en av dem faktiskt kom. Mr Jones är här som ombud för …” Morrigan avbröt sig mitt i meningen och rusade tillbaka in i intervjurummet. Hans stol var tom. Ingen penna, inget kontrakt. Han hade försvunnit. Morrigan stirrade häpet framför sig. Hade mr Jones slunkit ut bakom dem? Hade han ångrat sig? Eller hade han också bara spelat henne ett spratt? Insikten sjönk in snabbt, som en spark i magen. Klart att det var ett skämt. Varför skulle republikens mäktigaste och mest betydande affärsman vilja ha henne som sin lärling? Som sin arvinge? Tanken var löjeväckande. Det hettade i Morrigans kinder när den försenade förlägenheten drabbade henne. Hur kunde hon ha varit så lättlurad? ”Nu räcker det”, sa Corvus. Han rev kuverten i småstrimlor, och Morrigan tittade sorgset på när de singlade ner till golvet som snö. Den blanka, svarta vagnen svängde ut från stadshuset med Morrigan och hennes far. Corvus satt tyst. Han hade redan vänt sin uppmärksamhet mot den ständigt närvarande pappersbunten i sin portfölj och försökte rädda det som återstod av arbetsdagen. Som om förmiddagens missöde aldrig hade ägt rum. Morrigan vred på sig för att se alla upprymda barn och föräldrar välla ut ur byggnaden och ner på gatan, glatt pratande och viftande med sina budgivningsbrev. Hon kände ett skarpt hugg av avund.

38


Det spelar ingen roll, intalade hon sig och blinkade hårt när tårarna sved i ögonen. Det är bara trams, alltihop. Det spelar ingen roll. Folksamlingen verkade inte vara på väg att skingras. Det var faktiskt så mycket vimmel på gatan att vagnen tvingades stanna när en ström människor småsprang i riktning mot stadshuset och tittade upp mot någonting på himlen. ”Lowry”, skällde Corvus och knackade i taket för att få ­kontakt med kusken. ”Varför står vi stilla? Få bort de där män­ niskorna.” ”Jag försöker, kanslern, men …” ”Den är här!” ropade någon. ”Den kommer nu!” Alla jublade till svar. Morrigan sträckte på halsen, försökte se vad som pågick. Folk kramade om varandra på gatorna – inte bara barnen från budgivningen, utan alla. De visslade och tjoade och kastade upp sina mössor i luften. ”Varför …” började Morrigan, avbröt sig och lyssnade. ”Varför ringer klockorna?” Corvus gav henne en underlig blick. Papperen gled ur hans hand och föll ner på golvet när han tryckte upp dörren och hoppade ner på gatan. Morrigan följde efter, och när hon tittade upp såg hon vad det var alla hade sprungit mot. Klocktornet. Himlaklockan höll på att förändras. Morrigan såg hur det den skymningsblå nyansen mörknade till safir, till marinblått och slutligen till intensivt och bottenlöst svart. Ett bläckhorn i skyn. Ett svart hål som öppnat sig för att sluka hela världen. Klockorna ringde för Mörkerafton. Den natten låg Morrigan vaken i mörkret. Klockorna hade ringt fram till midnatt, då de tvärt hade ersatts av en betungande tystnad. De hade varit en varning, en

39


signal till alla om att Mörkerafton närmade sig … men efter midnatt behövde de inte ringa längre. Mörkerafton var här. Tidsålderns sista dygn hade inletts. Morrigan visste att hon borde vara rädd, och ledsen, och orolig – och det var hon, hon kände allt det där. Men framför allt kände hon sig arg. Hon hade blivit lurad. Tidsåldern skulle ha varit tolv år lång, det sa alla – Corvus, farmor, alla Morrigans socialarbetare, kronologerna på nyheterna. Tolv års liv var redan det för lite, men elva? Nu när Himlaklockan slagit över till svart försökte alla experter desperat hävda att de hade misstänkt det länge, att de hade tytt tecknen, att de precis hade varit på väg att informera allmänheten om att det här året, den här vintern, var tids­ ålderns sista. Sak samma, sa de allihop. Det här är tydligen en elvaårig tidsålder. Alla begår misstag, och ett år hit eller dit gör ingen större skillnad. Fast det gjorde förstås all skillnad i världen. Ja må jag leva, tänkte Morrigan nedslaget. Hon tryckte in sin mjukiskanin Emmett i armvecket, där han hade sovit varje natt så länge hon kunde minnas, kramade honom hårt och försökte somna. Men hon hörde ett ljud. Ett väldigt dämpat ljud som knappt var något ljud alls – mer som en svag viskning eller en vindpust. Hon tände lampan och ljuset flödade ut i rummet. Det var tomt. Morrigans hjärta började slå fortare. Hon hoppade upp och såg sig omkring, tittade under sängen, öppnade klädskåpet – ingenting. Nej. Inte ingenting. Någonting. En liten vit rektangel lyste mot de mörka golvbrädorna.

40


­ ågon hade puttat in ett kuvert under dörren. Hon tog upp N det och gläntade på dörren för att kika ut i korridoren. Det var ingen där. På kuvertet hade någon skrivit med spretiga bokstäver i tjockt, svart bläck: Jupiter North från Wundersamfundet önskar lägga sitt bud på miss Morrigan Crow. Igen. ”Wundersamfundet”, viskade Morrigan. Hon slet upp kuvertet och drog ut två papper. Det ena var ett brev, det andra ett kontrakt – maskinskrivet och prydligt med två underskrifter längst ner. Ovanför ordet mecenat fanns Jupiter Norths stora, slarviga namnteckning. Den andra, ovanför förälder eller annan vårdnadshavare, kunde hon inte läsa och kände inte alls igen. Det var definitivt inte hennes fars handstil. Det tredje utrymmet – över kandidat – var tomt. Väntande. Morrigan läste brevet och kände sig fullständigt förvirrad. Kära miss Crow Gratulerar! Ni har blivit utvald av en av våra medlemmar som en kandidat till medlemskap i Wundersamfundet. Vänligen observera att ett godkännande inte är garanterat. Antalet medlemmar i samfundet är strikt begränsat, och varje år tävlar hundratals hoppfulla kandidater om en plats bland våra ­lärda. Om ni önskar ansluta er till samfundet, vänligen underteckna bifogade kontrakt och returnera det till er mecenat senast sista dagen av den elfte vintern. Inträdesproven inleds under våren. Vi önskar er lycka till.

41


Vänligen, Elder G Quinn Proudfoots hus Nevermoor, FS Längst ner på sidan, i slarvig svart skrivstil, stod ett kort men hisnande meddelande: Var beredd. J.N.

42


KAPITEL TRE

Doden kommer pa middag På Mörkeraftons kväll vaknade till och med gatorna i tråkiga, konservativa Jackalfax till liv. På den kullerstensbelagda Kejsargatan hade stämningen övergått från ett glatt, uppsluppet sorl på morgonen till ett skrålande, hämningslöst firande de sista timmarna före midnatt. Gatumusikanter spelade för småpengar i vartenda gathörn och tävlade om de förbipasserandes uppmärksamhet. Kulörta lyktor blandades med girlanger och ljusslingor och luften doftade av öl, brynt socker och grillat kött. Den svartnade Himlaklockan reste sig högt över firandet. Vid midnatt skulle den blekna till Gryningens färg – ljust, ­lovande rosa – och den första våren skulle föra med sig en ny början för alla och envar. Det var en sällsynt natt som sprudlade av möjligheter. För alla utom Morrigan Crow, alltså. Morrigans natt hade bara en möjlighet. Som alla andra barn födda för exakt elva år sedan, på den senaste Mörkerafton, skulle hon dö när klockan slog midnatt – hennes fördömda livs elva korta år var avslutade, och förbannelsen skulle slutligen uppfyllas. Familjen Crow firade också. På sitt sätt.

43


Magi, äventyr, vänskap, knasig humor och hisnande faror – följ med till Nevermoor!

jessica townsend

den internationella supersuccén! ”Bättre än Harry Potter, ja kanske. Det är hur som helst en strålande arvtagare.” (btj)

jessica townsend

Morrigan Crow är född med en förbannelse. Alla vet att hon för otur med sig. Hon får skulden för allt dåligt som händer: från hagelstormar till hjärtattacker och misslyckad sylt. Men det värsta med förbannelsen är att hon kommer att dö på sin elfte födelsedag. I sista stund räddas hon undan dödens käftar av den fantastiske Jupiter North. Han tar henne med till den myllrande staden Nevermoor. Hon tror att allt har löst sig, men det är bara början. Jupiter har valt ut Morrigan som kandidat till Wundersamfundet, Nevermoors mest svåråtkomliga skola. Hon ska tävla mot hundratals andra barn i farliga prövningar. Alla har en extraordinär talang av något slag. Men Morrigan? Vad är hennes talang? Har hon ens någon? Om hon inte klarar prövningarna blir hon utkastad ur Nevermoor – och då kan hon inte undkomma sitt dödliga öde … Nevermoor – Morrigan Crows magiska förbannelse är första boken i serien Nevermoor.

ISBN 978-91-552-6472-7

9 789155 264727

Nevermoor_omslag_kart_tb_nytt_format_K1.indd 7

2018-01-24 10:51


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.