9789164205032

Tidigare utgivning: Fartblinda 2016

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0503-2

© Carolina Neurath 2017 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Niclas Engsäll Omslagsfoto: Joakim Braun Tryckt hos Bookwell i Finland, 2017

Tisdag 27 maj och med stora kliv genom Humlegården. Anade morgondisets fukt under skorna och drog in doften av jord och blöta löv. Anders Ramstedt hade sagt till Pia att han behövde göra ett ärende inne på byrån och därför måste gå in tidigt, men han skulle komma hem igen och äta frukost som hon gärna fick förbereda. Hon frågade alltid vad för slags ärende. Det var en nackdel med att hon hade varit hans sekreterare innan de blev ett par. Men hon fick nöja sig med det svaret. Ett ärende. Och det skulle gå fort.

Bankomaten tänkte långsamt. Den gav honom alternativ som femhundra kronor och tusen kronor. Men nej, han tryckte på övrigt och tog ut fem tusen. Ett litet sippljud från automaten och pengarna var ute i en fin och ren bunt.

Han sneglade omkring sig men försökte att inte röra på huvudet. Det var lugnt på gatan vid Östermalmstorg. En cyklist passerade och han såg en löpare längre ner på gatan, men det var allt.

Han tänkte alltid att om han mötte någon han kände borde han ha en plan. Något att förklara sig med, men svaret skulle få bli välgörenhet, att han behövde kontanter för välgörande ändamål. Han la ner pengarna i ett brunt kuvert och stoppade ner det i fickan.

HAN PROMENERADE SNABBT

19

Han gick in på Hemköp och igenom hela butiken. Passerade frukten och osten och smågodiset och nådde fram till kassan.

Den enda som var öppen vid sjutiden, och där satt han som planerat. Anders tog ett paket tuggummi, det fick bli med mintsmak i dag, la det på rullbandet som drog igång. ”Hejsan”, sa Anders. ”Tja”, sa han med ögon som såg trötta ut, ansiktet gråblekt och huvudet kalt.

Det stod ingen bakom i kassakön och inga andra anställda syntes till.

Han log med munnen men mötte inte Anders blick när han tog emot kuvertet. Gömde det i en väska bakom kassan. ”Var det bra så?”

Anders nickade och tog sin tuggummipåse. ”Det är bra.” *** ”Jag hoppar morgonmötet”, sa hon utan att släppa datorn med blicken när nyhetschefen passerade. ”Vad gör du då?” frågade Kristin.

Beatrice hade Konsumentverkets hemsida uppe och hade precis sökt på lånebolag i deras diarier. Bland alla bolag som kom upp med klagomål från konsumenter var Kritan överrepresenterat. ”Ja, du ser själv”, sa hon och lutade sig bakåt och nickade mot skärmen. ”Oj, många missnöjda kunder. Något som blir klart i dag?”

Beatrice tvingades andas in hennes kaffeandedräkt. ”Det brukar ta över en dag att begära ut handlingarna.”

20

”Så när är du klar?”

Alltid denna stress, som om jag inte jobbar så fort jag kan redan. ”Du får stämma av med Harald, det är ett större gräv”, sa Beatrice och tryckte in sina hörlurar i öronen. Mest för att visa att hon var upptagen. När Kristin försvunnit skickade hon ett e-postmeddelande till Konsumentverket och begärde ut alla klagomål för att ta del av vad de rörde.

Hon sökte på Kritan i sin inkorg. Hittade flera e-postmeddelanden, alldeles för många. Meddelanden som hon markerat som ”läs senare” men som hon aldrig hunnit läsa. Att det här fått passera tidigare. Måste sluta att bara bry mig om storbolagen.

Hon rörde om i sitt te så att honungen löstes upp och läste varje rubrik, varje e-post. ”Fick betala 50 procents ränta” löd en rubrik. En annan: ”Hatar Kritan, varför granskar ingen det?”

Mejlet med rubriken ”Vräkta” fastnade: !eatripeö ?årt hs såldes njligen å e/ekhtiv ahktion av 0ritanf Je ur totalt ointresserade av att ljssna eller bcrscka bå till en nj aväetalnings lanf ?årt kronorö vi ett ähd

ar lån

å A4S

hs ur vurderat till VV

os 0ritan bcr pa S KKK Ucrstår dh vilket

f Je godtog ån-- 5llt skhlle

äara gå snaäätf Je vet att vi inte bår lån os någon annan äank då vi ar äetalningsanmurkningarö vilket var anledy ningen till att vi en gång valde 0ritan då vi satt illa tillK Dedan älev deras runtor så cga att vi inte klarade av att äetala lungre op nh sul.er de vårt hs genom 0ronobogy denf ,ag ur s.hkskriven op

min man .oääar som ähssy

21

bcrare op nh älir vi av med emmetf 1nskar man khnde ta stridK Damtidigt luser man om de

ur

cga vinsterna

de jllas bcrö det sviderK

Beatrice tänkte på de unga direktörerna som äntrade scenen för att ta emot det prestigefyllda entreprenörspriset. Vd Gustaf Ramstedt i sådant lyckorus, och medgrundaren Pierre Eckervik med sitt behöver-inte-se-folk-i-ögonen-svar.

Ett annat brev handlade om en person vars son tagit smslån och fastnat i skuldfällan. Beatrice hade för en tid sedan hört om en liknande historia. Det var något halvår sedan hon åt lunch med en kvinna på en av de statligt kontrollerade pensionsfonderna och fick återberättat att hennes son hade hamnat hos inkasso. Var det Kritan hon talade om då också? Hon kunde inte minnas att hon nämnt bolaget. Hon tryckte fram hennes nummer och ringde. ”Hej Beatrice”, svarade en viskande röst.

Anita Cronstedt var en sådan person som alltid svarade i telefon, oavsett om hon satt i möte. ”Kan du äta lunch i dag?” ”Tyvärr är jag bokad på en investerarlunch.” ”I morgon?”

Anita skrattade till. ”Är det något akut?”

Beatrice log, medveten om sin framfusighet. ”Det är det alltid.” ”Det kan nog bli svårt”, sa Anita. ”Visst sa du något sist om att din son fastnat i skuldfällan?” ”Ja, det här inkassobolaget vet inga gränser”, viskade hon.

Hon hade berättat om sin son som blivit spelberoende. Han 22

var en vanlig, ambitiös tonåring som gillade att laga mat och drömde om att bli kock. Men så hade han börjat spela poker på nätet. Blivit som besatt med ett humör som sviktade med spelframgångarna. Men värst var att han inte kunde sluta spela.

Hon vägrade ge honom pengar men han hade tagit lån och nu var han fast i skuldfällan. ”Jag funderade på att undersöka vad Kritan håller på med.” ”Just det”, sa Anita, ”titta vem som äger inkassobolaget då.” *** ”En till pinne”, sa Pierre och drog ut skrivbordslådan när Gustaf klev in. Luften i hans fönsterlösa rum var tung och instängd.

Rummet var mindre än Gustafs, som hade fönster ut mot Värtahamnen. Det bättre rummet. Det brukade han få höra. ”Var du ute i går igen?” frågade Gustaf.

Han stängde dörren bakom sig. Ville inte störa medarbetarna med samtalet. Ville helst bli av med den kultur som Pierre odlade. ”Nästan frumaterial, kolla”, sa han och tog upp översta bilden. ”Du måste fan söka hjälp för det där.”

Pierre skrattade. ”Ska du kolla, eller?”

Gustaf såg bilderna på olika kvinnor som i underkläder eller nakna strök Pierres skjortor i hans sovrum. Anorektiska och mulliga, platinablonda och mörkhåriga, mogna och tonårslika.

Det där med att stryka var något han bad dem göra medan han knäppte av en bild. Förut printade han och satte upp bilderna på sin anslagstavla i rummet. Gustaf hade fått honom 23

att plocka ner dem, gömma dem. Nu låg kvinnorna och simmade i en skrivbordslåda. Nakna och halvnakna och strykande.

Gårdagens erövring såg plågsamt ung ut. Hon hade säkert aldrig hanterat ett strykjärn tidigare. ”Hur går det själv?” frågade Pierre. Han visste att Gustaf hade gått hem ensam efter galan och hade redan då frågat vad han höll på med, som om Gustaf var från ett annat universum. ”Vadå då?” ”Jag har tänkt på det, du lever varken singelliv eller rotar dig, håller du på att bli gay?”

Gustaf log. ”Jag närmar mig trettiofem, jag borde börja tänka på familj.” ”Men gör det då? Det måste väl för fan finnas någon som lever upp till dina krav?” Han sköt in sin skrivbordslåda och tittade upp på Gustaf. ”Eller till din pappas, kanske jag ska säga.”

Gustaf fnös. Jag borde nämna Marika Essensvärd. De hade skrivit till varandra länge under gårdagskvällen. Hon verkade spännande och intensiv utan att vara för påflugen. Den perfekt avvägda balansen. Men han ville inte berätta om hur hon lurade in honom i samtalet. Han passade tillbaka frågan. ”När ska du själv växa upp och binda dig?” ”Du vet vad jag tycker. Kärleksrelationer är fästningar som folk gömmer sig i när man gett upp livet.”

Den här konversationen är en återvändsgränd. Gustaf ville byta ämne. ”Du, styrelsemötet i morgon, vad säger vi?”

Pierre flätade samman fingrarna på bordet. ”Jag vet precis vad jag ska säga.”

Gustaf försökte ge en blick som dröp av anklagelse.

Pierre slog ut med händerna.

24

”Styrelsen har ju fått ta del av allt material, fått läsa om alla fördelar”, sa han. ”Du förstår väl att de kommer att fråga vad jag tycker?”

Gustaf var lugnare på rösten. ”Och jag fattar inte varför du alltid ska vara en bromskloss i det här företaget?” fräste Pierre. ”Jag har redan gått med på att se mellan fingrarna med så mycket annat. Vi har ett varumärke att tänka på.”

Hela idén var att bolaget gav lån till dem med betalningsanmärkningar och dålig ekonomi, till dem som storbankerna nekade. Hur dålig ekonomisk ställning kunderna hade spelade knappt någon roll längre. Då fick de bara högre räntor. Vid sms-lån kollades låntagarens ekonomi och ålder inte ens upp alla gånger. Det skulle man förstås göra enligt reglerna, men provisionshetsen på bolaget var utbredd och fick många att skarva. Pierre brukade skoja med avdelningen att han inte såg något, och höll sina fingrar spretande över ansiktet. Gustaf sa aldrig någonting. ”Vi kommer ju ha kvar kontoret i Sverige, vi startar ett slags filial här”, fortsatte Pierre och reste sig upp. ”Så du kommer att jobba här som vanligt och jag sköter det mesta där borta. På så sätt kommer du inte märka någon skillnad. Det kanske blir någon solresa till Malta då och då, men det ska du väl klara av.”

Gustaf svarade inte. Pierre kom närmare och tog ett massagegrepp om hans ena axel. ”Du, vi kommer få sån galen resultatökning. Jag har redan kontakt med flera spelbolag. Anders kommer bli så stolt över dig.” ”Jag tänker lyssna in styrelsens tankar i alla fall”, sa Gustaf. ”Men för min skull, du behöver inte låta så skeptisk i morgon.”

25

Gustafs telefon vibrerade och ringde på låg volym i hans byxficka. Han plockade upp den och såg mot skärmen innan han svarade. ”Hej, det här är Beatrice Farkas på Dagens Finans.”

Tonen var överdrivet neutral. Han hade aldrig hört hennes röst förut. Bara läst vad hon skrivit och läst om henne.

Ljudet på telefonen var tillräckligt högt för att Pierre skulle höra vem det var. Han drog ett luftsnitt med pekfingret över halsen med en grimas. ”Jag har några frågor om Kritan.”

Gustaf vände sig ett halvt varv och tryckte telefonen mot örat, pekfingret i det andra. ”Jag står lite dåligt till nu”, svarade han och försökte låta len på rösten. ”Kan vi höras om någon halvtimme?” ”Jag ringer då”, sa hon och tryckte av samtalet. ”Vad fan var det där om?” ”Hon lär ju inte göra någon mysintervju”, sa Gustaf och la ner telefonen i byxfickan igen. ”Hon var på mig efter galan med en massa okunniga frågor”, sa Pierre. ”Så skit i det där, svara inte nästa gång.” ”Jag kan inte göra så. Vi kommer att behöva vara tillgängliga.

Det är just det här jag menar.”

Pierre släppte ut en djup suck. Klämde näsroten mellan tummen och pekfingret. Blundade någon sekund. ”Är du smart, svarar du inte.” Han slog upp ögonen igen. ”Vi behöver en krisstrategi. Vi försöker ta reda på vad hon vill och så passar vi på att gå igenom det här med styrelsen i morgon.”

Gustaf dröjde med sitt svar. ”Jag får se hur jag gör”, mumlade han och lämnade rummet.

26

”Du vet att jag kan kolla upp henne”, ropade Pierre efter honom.

Pierre låste dörren. Gick tillbaka till sin plats och tog fram telefonen. Han fick svar efter bara några signaler och viskade: ”Gör det nu, det börjar bli bråttom.” *** ”Edward”, ropade hon och vinkade.

Han satt några meter ifrån henne i redaktionens mitt, webbredaktören med lockigt hår och keps. Han reste sig och kom bort till hennes plats. ”Du måste se på det här.”

Beatrice hade sökt på Kritan på Youtube och hittat inspelningar från olika investerarträffar och offentliga framträdanden. Hon hade gått igenom nästan vartenda klipp, flera var närmare en timme långa. Det hade tagit hela kvällen i går och förmiddagen i dag.

Det var ett klipp som fått hennes puls att stiga. Den ena grundaren, Pierre Eckervik, stod på en scen och svarade på frågor om deras lånebolag efter att han visat några powerpointbilder om Kritan – bolaget som ”ger lån till dem som storbanken nekar”. ”Lyssna här”, sa hon till Edward och klickade igång där det intressanta började, drygt en kvart in i klippet. ”Hur ser ni på riskerna med att de ni lånar ut till inte kan betala tillbaka?” frågade en man i publiken.

Pierre gick runt på scenen medan han svarade med yviga, övertygande gester. ”Vi har ett väldigt tryggt system i Sverige som skyddar oss som långivare, eftersom vi har hjälp av statliga Kronofogden.”

27

”Så hur ser den processen ut om nu någon inte kan betala, driver Kronofogden alltid in alla skulderna till er? Hur mycket blir kreditförluster?” ”Grejen är”, började Pierre trevande och redan nu blev det tydligt att han skulle säga något utöver planen. ”Vi har även ett eget inkassobolag, det heter Zenita och är integrerat i verksamheten.”

Precis som Beatrices källa uppgett och som hon också fått bekräftat när hon läst igenom årsredovisningen. ”Faktum är att det är en av våra lönsammare delar.” ”Intressant”, replikerade mannen i publiken, kanske en presumtiv investerare i bolaget. ”Varför har vi aldrig hört om det här tidigare?” ”Vi försöker ligga lågt med att vi står bakom inkassobolaget och vi har döpt det till ett annat namn för att inte skada Kritans varumärke.” ”Åh, vad säger han?” frustade Edward bakom Beatrices rygg.

Hon nickade utan att släppa fokus från skärmen.

Pierre rörde sig på scenen, fram och tillbaka, medan han pratade. Han kunde omöjligt ha tänkt på att det här filmades och skulle kunna hittas av kunder. ”Så här går det till: vi lånar ut, kan kunden inte betala så tar gänget på Zenita över. I drygt åttio procent av fallen lyckas de driva in skulderna med alla extraavgifter och kostnader som det innebär för kunden. Så den ekonomiskt svaga kunden är vår drömkund, dessutom är den ofta obildad och läser inte avtalen så noga.”

Ett dovt muller av skratt hördes i publiken. En annan man tog över mikrofonen. ”Betyder det kreditförluster på de övriga tjugo procenten?”

28

”Inte alls, dem tar Kronofogden hand om och, om det krävs, auktionerar ut kundernas tillgångar. Som ni vet är det ju så fint med Sverige att vi har en statlig kronofogde som hjälper oss, därför behöver vi inte tänka så mycket på riskerna. Ibland kommer vi inte upp till hela lånesumman. Men ändå blir bara någon procent rena kreditförluster”, sa Pierre med ett leende, ”och det har vi råd med.”

Beatrice stoppade klippet och vände sig mot Edward medan hon skakade på huvudet. ”Hur sjukt är det?” ”Det här är ju fantastiskt”, utbrast Edward med ögon som nästan rullade av nyhetsupphetsning. ”Det här måste vi ju ut med.” *** Ett hällregn som hållit sig borta hela våren sköljde över trottoarerna. Taxin stannade till och Gustaf skyndade in i den. Träffades av några droppar som formades till fläckar på kavajen. Han brukade ibland gå från kontoret på Gärdet och hem till Nybrogatan. Nu ville han inte riskera att förstöra sina kläder.

Hon hade fortsatt att höra av sig, Marika Essensvärd. I förmiddags hade hon skrivit ett meddelande som fått Gustaf att trycka på svarafunktionen snabbt. ”Jag inbillar mig att man inte gör så mycket som vd, är det inte mellancheferna som sliter som djur medan du mest glider?”

Hennes frågor var frustrerande. Klart att det är tungt att vara vd och ägare. Jag jobbar i princip jämt!

Men han hade börjat lära sig henne och spelade med. ”Du har rätt, man pillar sig mest i naveln. Går en runda med 29

en ridpiska på kontoret och ser till att alla jobbar. Sen åker man hem.” ”Jag visste det”, hade hon svarat. Det var klockan elva.

Han fingrade på telefonknapparna. Ville skriva något. Vindrutetorkarna jobbade mot rutan och gav ifrån sig ett gnisslande ljud.

Han skrev in de tre bokstäverna s e s och la till ett frågetecken. Det var kanske dumt, kanske för framfusigt. Men det var precis så han kände. Han ville träffa henne och prata med henne. Se om hon var lika gåtfull och vacker och intressant i verkligheten. Lika retsam.

Han la ner telefonen mellan knäna och tittade ut genom rutan. Såg hur ett par sprang längs trottoarkanten utan paraply och försökte skydda sig med händerna.

Telefonen vibrerade. Ett nytt sms från numret som var inskrivet som ”Journalist DF”. Dagens Finans. ”När kan jag få en intervju?”

Hon hade ringt flera gånger. Men han hade lyssnat på Pierre, de skulle invänta styrelsen och under tiden ”försöka ta reda på vad hon ville”.

Gustaf hade aldrig reflekterat över vad det betydde, men han visste att Pierre hade en del skumma kontakter. Han hade pratat om att han haft tillgång till någon Vidar som kunde avlyssna och ta sig in i datorer.

Han tittade på Facebookmeddelandet som han skickat. Ses? Taxin stannade till utanför fastigheten på hans enkelriktade gata. Luften var fuktig och trottoarerna våta. Det luktade ändå varmkorv från kiosken.

När han kom in i entrén upptäckte han att hissen hade stannat mellan våningarna. Han kunde bara se den nedersta delen 30

av den. När han närmade sig skymtade han två bastanta stövlar bakom smidesstängerna. Någon stod bredbent och orörlig i hissen.

Gustaf tryckte på hissknappen. Inget hände. Varför är han så stilla? Han vred på huvudet och försökte se upp på mannen.

Såg bara stövlarna. Mossgröna med snörning. ”Har du fastnat?”

Inget svar. ”Ska jag ringa reparatören?”

Mannen var fortfarande tyst och stilla.

Gustaf gick upp för trappan. Ett steg i taget. När han nästan var framme vid våning ett hörde han hur hissens mullrande ljud drog igång.

Han skyndade upp de sista trappstegen och fick en skymt av mannen ovanifrån, en svart keps dolde huvud och ansikte. Rysningen gick längs ryggraden igen. Vad fan är det som pågår?

Han blev stående på våningsplanet och visste för en sekund inte vart han skulle ta vägen, skulle han springa efter? Försöka se vem mannen var? Knacka på hos någon granne?

Gustaf ringde ordförande i föreningen för att meddela att någon tagit sig in i fastigheten. Någon som inte skulle vara där.

Signalerna ljöd i öronen och han fortsatte långsamt upp för trapporna. Kom fram till telefonsvararen. ”Hej, det här är Gustaf Ramstedt”, började han sitt röstmeddelande, ”jag tänkte bara meddela styrelsen att det verkar som om någon…”

Han kom av sig. Hade kommit upp till sin våning och stannade framför sin dörr. Varje muskel i honom stelnade till. Budskapet stod sprayat i svart mot den ljusa trädörren. Lämna bolaget för din egen säkerhet.

31

*** ”Är det okej att jag sticker in min hand här under?” sa han och grävde med armen under madrassen där hon låg på sidan med ryggen mot säljaren. Hon sa okej igen och försökte tänka att det var normalt. Som att vara hos tandläkaren. Vissa gräver i munnen, andra under svanken. ”Jaa”, sa han och drog ut på vokalen, lågt som om han talade med sig själv. ”Man kan ju se här på din ryggrad att sängen är som gjord för dig.”

Den dyraste och hårdaste. Alldeles för stum. Beatrice hade sagt att hon hade en budget på runt tjugo tusen. Vissa saker var värda att lägga pengar på, såsom sömn. Den tio år gamla Ikeasängen som köpts under studieåren måste bytas ut och hon behövde komma ifrån redaktionen och lämna sin frustration där. Den stress som kröp i kroppen nu var den jobbigaste sorten, att vara mitt i en nyhetsintensiv period och sitta på känsliga uppgifter. På ”sprängstoff ” som nyhetschefen skulle ha kallat det, men att samtidigt inte kunna skriva om det. Bara vara orolig för att någon annan skulle ta steget och göra det, att någon annan redaktion gjort en annan bedömning. Hon reste sig ur sängen. Han bjöd på en latte ur en stilren kaffemaskin. De slog sig ner vid ett soffbord. ”Du ska väl delbetala?” sa han och bläddrade i en pappersbunt.

Hon slängde det ena benet över det andra. ”Nej, jag har ju pengar på kontot.”

Hon noterade hur hans blick pendlade mellan hennes ansikte och en bit nedanför, på samma sätt som killarna i högstadiet tittade på de storbystade tjejerna med tighta t-shirts.

32

Han såg ut som en liten valp i ansiktet och hade tunna armar som han nog själv trodde var vältränade. Han kunde inte vara många år över tjugo. ”Men alltså, det är ju kostnadsfritt”, sa han.

Hon tvingade fram ett leende för att inte låta så hård. Jobbade på det. ”Ingenting är kostnadsfritt.” ”Visst, det är en uppläggningsavgift och så tillkommer…”

Beatrice var tvungen att avbryta honom. ”Vad får du för att uppmana mig till att låna till köpet?”

Hon var genuint intresserad.

Han lutade sig bakåt och fingrade på en miniräknare, verkade inte ha hört frågan. Alternativt låtsades som att han inte hörde. ”Slår vi ut det på tjugofyra månader blir det under niohundra i månaden.”

Han tystnade och hon tittade på miniräknaren och tillbaka på honom. ”Men vad får du?”

Han skakade bort en lugg som fallit fram över pannan. ”Alltså låna och låna skulle jag inte kalla det, du skjuter fram en del av betalningen.”

Det är att låna, din valp, tänkte hon men sa det inte. Frågade bara igen vad han fick för ersättning om hon gick i lånefällan. ”Inget vad jag vet.” ”Kom igen, det vet du.”

Hon log, men han tyckte inte att det var roligt.

Ge dig, sa hon till sig själv. Han kanske bara är en aningslös säljare som ser det som en tjänst. Som fått inhamrat i sig att det är en tjänst att uppmana till lån.

33

”Du kommer att sova bra i sängen.” ”Jag sover ännu bättre om jag får betala den nu.” ”Klart du får”, sa han och ryckte på axlarna, ”det var bara ett tips.”

Hon kunde inte släppa tanken på att det var något skevt i att man inte var en bra kund om man kunde betala på en gång. Att en likvid kund inte längre var den bästa kunden, att man uppmanades att delbetala, att låna och att lockas in i skuldsnurran.

Det var något i det som hon avskydde. Men vissa saker lärde man sig bara att acceptera. Det fanns många som älskade att få skjuta upp sina betalningar och bolagen älskade att många älskade det.

Hon såg på sin telefon att hon hade ett missat samtal från skyddat nummer och ett inspelat röstmeddelande. Ursäktade sig inför valpen och lyssnade av det. ”Hej, det här är Johan Edenman från Mediegranskaren, jag har försökt söka dig i dag”, sa rösten och lämnade sitt mobilnummer och bad henne ringa upp.

Mediegranskaren i radion. Hon kände hur tänderna bet tag i insidan av kinden. Vad vill Mediegranskaren? De enda som hårdgranskade journalister och de enda man inte ville ha ett samtal ifrån.

Efter förhandlande med valpen om priset betalade hon sin säng och fick beskedet att hon skulle få den levererad om några veckor. Hon lyssnade av meddelandet igen och skrev ner numret på sängkvittot innan hon lämnade butiken.

Hon gick hem mot Gamla stan och ringde tillbaka till Johan Edenman. Kände igen den perfekta radiorösten. ”Jo”, sa han efter att ha presenterat sig och tackat för att hon ringde upp. ”Jag skulle vilja ses för ett inslag om ekonomijournalistiken och insiderregler.”

34

Hon förstod först ingenting. Om insiderregler? ”Jaha”, började hon och försökte fokusera på att inte låta nervös, ”varför ska jag vara en del av det inslaget?”

Kunde han ha fått nys om det. Så här många år senare?

Hon kunde höra sina egna hjärtslag. ”Jag tänker att vi tar det när vi ses.” *** Pia la upp maten på porslinstallriken: inkokt lax, potatis och en gräddfilsbaserad sås. ”Är du hungrig?” ”Nej, det där blir bra”, svarade Gustaf och gick ut i matsalen.

Satte sig vid det massiva matbordet täckt av en välmanglad linneduk.

Direkt när han kommit in hade han lagt gårdagens utgåva av Dagsnyheterna på byrån. Han och Pierre frontade framsidan med sina diplom och medaljer och vrålade så att ådrorna på halsen blottades. Men tidningen låg kvar på byrån, hopvikt och orörd. Pia hade sagt något om att ”det där får vi titta på sen”.

Anders hade inte noterat den, så genuint ointresserad av det som låg vid sidan av honom själv. Gustaf visste att hans far bara prenumererade på Dagens Finans och de hade inte haft mer än en notis om vinsten.

Anders satt redan med tygservetten i knäet och väntade på att maten skulle serveras. Gustaf ville ibland förklara för honom att han var en riktig gubbe. En gammal och konservativ gubbe. Men det skulle han aldrig göra och det skulle heller inte löna sig. Fadern skulle aldrig ändra sig.

I takkronan brann ljusen. Allt var antikt och rustikt. Rejält.

35

Tavlorna som bredde ut sig över väggarna var stora som matsalsbord.

Pia kom in i rummet med Anders tallrik som hon placerade framför honom och slog sig ner mitt emot honom, bredvid Gustaf. ”Ja, men varsågoda då”, sa hon, ”alltid trevligt med oväntat besök.”

Förut, när han var yngre, brukade hon inte gilla att Gustaf kom och gick som han ville i parets femrummare på Engelbrektsgatan. Det visste han. Och mindes särskilt en gång när han var där på middag med sin första flickvän och Pia fått ett samtal. Hon satt i vardagsrummet med luren tryckt mot örat och sa att de hade främmande. Han var Anders son, han var Anders närmaste familj. Men ändå. Främmande. Det kanske bara var ett sätt att uttrycka det, ett ord, men han kunde inte glömma det.

Med åren hade hon blivit mer social och pratsam, medan hans far bara blev tystare. Så kanske menade hon vad hon sa.

Trevligt med besök, oväntat men trevligt.

Gustaf funderade på hur ofta de pratade om att de aldrig pratade med varandra. Hur ofta hon tog upp att det bara var hon som pratade. Eller om hon inte själv fattade det. Anders hade sina stunder när han glänste och det var i sociala sammanhang. Då blommade han ut. Ansträngde sig. Var rolig på sitt krassa-och-torra-humor-sätt. Fick folk att skratta. Hemma var han en annan. ”Blev det något roligt party efter priset då?” frågade Pia. ”Absolut”, mumlade Gustaf och lösgjorde skinnet från laxen med besticken, ”ni borde ha varit där.”

Han tog en fiskbit och kände hur den växte i munnen.

36

”Vilka var där?” fortsatte Pia och rabblade upp några societetsnamn.

Så besatt av skvaller.

Gustaf svarade att han inte visste, det var så många.

Anders harklade sig. ”Vad betyder ett sådant där pris egentligen?”

Vad det betyder? Vad menar han?

Gustaf la ner sina bestick på tallrikstabletten och såg på sin far. Han var omöjlig att göra stolt, det gick inte. Gustaf skulle kunna bli statsminister utan att Anders skulle låta sig imponeras. ”Det är ju ett helt fantastiskt kvitto på att vi har lyckats!”

Gustaf hörde själv hur irritationen vällde ur honom. ”Ja ja ja”, svarade Anders och torkade sig lätt med servetten kring munnen. ”Jag menar bara att ni inte får få storhetsvansinne. För mycket applåder leder sällan till något bättre.” ”Äsch, sånt struntprat, det är väl bara trevligt”, flikade Pia in. Ett lamt och hundra procent menlöst försök att fredsmäkla. ”Sedan vet du vad jag tycker om det här med inkasso”, fortsatte Anders, ”men det ska jag inte dra igen.”

Gustaf kunde inte bromsa sig. ”Det är bara en liten del av vår verksamhet har jag sagt och det är väl bättre att vi sköter den delen än lämnar våra kunder vidare till andra giriga inkassobolag?” ”Ni lever de facto gott på dem som hamnat hos inkasso efter era lån, det kan du inte förneka.”

Det gick inte att resonera med Anders. Han var inte alltid någon ängel själv, det visste Gustaf, men när det kom till just de här frågorna hände något. Då stod plötsligt moral över allt annat.

Det blev tyst, bara ljudet av besticken hördes. Han tänkte 37

på ytterdörren där hemma. På mannen som väntat i hissen.

Lämna bolaget för din egen säkerhet.

Han hade ringt polisen. De hade ställt några frågor, om kännetecken på mannen och om det kunde finnas några motiv.

Kunde det finnas någon som ville få honom att lämna bolaget?

Nej, hade han svarat. Han hade tänkt efter och tankarna hade gått till olika kunder. Visst hade han fått samtal från en ilsken kund, snudd på hotfullt, men det var länge sedan nu och innan han hade skaffat hemligt nummer. Polisen hade bett honom göra en formell anmälan och hälsat att de skulle höra av sig under kvällen. Han hade lämnat dörren precis som den var.

Budskapet fick stå kvar.

Pia började prata om pilates, som hon och hennes väninnor precis upptäckt. En helt ny värld hade öppnat sig. Gustaf nickade och hummade för att inte verka riktigt så ointresserad och disträ som han kände sig. Hon var trots allt rätt snäll och oförarglig, i jämförelse mot förr. Anders bara tuggade maten under tystnad. ”Men Gustaf ”, sa Pia plötsligt med anklagande ton, ”du har ju inte ätit någonting.” ”Jag”, började han försiktigt, ”mår inte så bra.”

Inte mer än så. Anders tittade på honom med höjda ögonbryn och djupa veck i pannan. Han var ingen man lurade. Men Gustaf hade bestämt sig i förväg, han skulle inte säga någonting om vad som hänt. Han ville inte få samma frågor som av polisen. Kunde inte erkänna att det hade gått illa för vissa kunder.

Nu senast för en familj som vräkts från sitt hem. Det var den delen av verksamheten han var minst stolt över. Som tur var hände det inte ofta. ”Du ser lite blek ut, har det hänt något?” sa Pia. ”Nej då, inget har hänt.”

38

Gustaf begravde hakan i jackan och gick med händerna i fickorna genom allén på Karlavägen. Hörde ett fågelkvitter från Humlegården och bara någon enstaka bil passerade. Ett ljud hördes bakom honom och han vände sig snabbt om. En man rastade sin hund, en sådan där liten ras som brukade vara med när Anders ordnade jakter.

När han närmade sig Nybrogatan blev benen till gelé. De ville inte bära honom hemåt. Precis när han lämnat Pia och Anders hade polisen ringt och berättat att de varit i fastigheten.

Allt hade gått snabbare än han räknat med. De hade fotat och gjort en teknisk undersökning och tagit färgprover och letat fingeravtryck i omgivningen. Meddelat att han nu kunde tvätta bort sprayen, men han ville inte behöva möta det där budskapet igen.

Han tryckte in koden i porten. Såg mot hissen som stod tom på entrévåningen. Allt var i sin ordning. Men magkänslan sa något annat, varje del i kroppen ville därifrån. Han kunde inte gå in i fastigheten. Han lät dörren glida igen bakom sig och gick över gatan till Mornington Hotell. I receptionen stod en dam med trött leende. ”Har ni ett rum ledigt i natt?”

Det hade de, förstås. Han betalade, fick ett nyckelkort och tiderna för frukost.

Rummet hade fönster ut mot hans lägenhet på andra sidan gatan. Det luktade tvål och nytvättade lakan. Han såg mot sin nersläckta våning. Funderade på om någon hade varit där. Men polisen borde ha skrämt i väg den där mannen om han haft tankar på att återvända. Eller så var han en sådan som stod ovanför polisväsendet? En som inte brydde sig. Han drog för gardinerna, tryckte på tv:n och slängde sig på sängen. Försökte 39

känna sig lugn igen, på ett bemannat hotell var han i säkerhet.

Telefonen plingade till från skrivbordet och hela hans kropp studsade till. Det går inte att lura nerverna. Det var Marika Essensvärd. Gustaf hade varit så tagen av allt som hänt att han glömt att hon inte svarat på hans senaste meddelande. Nu kom svaret som dröjt timmar. Hon är uppenbart en taktiker. ”Absolut”, skrev hon. ”Jag är i Stockholm på torsdag, vill du ses då?”

40