Page 1

James Oswald Sj채larnas bok


Till Barbara


James Oswald

SJÄLAR NAS BOK

Översättning av Gunilla Roos

Modernista stockholm


1 G a t o r n a är tomma. En onaturlig tystnad breder ut sig över den norra delen av staden som om firandet på Princes Street har sugit ut allt ljud ur den. Stillheten bryts bara av någon enstaka taxibil som kör förbi. Han låter fötterna styra och vet inte riktigt vart han är på väg. Bort från folkmassorna, bort från yran, bort från glädjen. Han har gått omkring och letat i timmar nu, men i hjärtat vet han att det är för sent. Har han varit med om det här förut? Det är obehagligt välbekant: visarna på klocktornet som rör sig mot midnatt och det nya millenniet, de hala kullerstensgatorna som blänker av regn, gatlyktornas brandgula sken som faller på de varma sandstensfasaderna och färgar allt med en helvetesglöd. Fötterna för honom neråt, genom de nio kretsarna, och förtviv­ lan växer med varje dämpat steg. Vad är det som får honom att stanna upp på bron? Ett omöj­ ligt ljud, kanske. Ekot av ett skrik som utstöttes för många år sedan. Eller kanske den plötsliga tystnaden när hela staden håller andan och räknar ner de sista sekunderna till en ny gryning. Han kan inte dela deras entusiasm, kan inte förmå sig till att bry sig. Om han kunde stanna tiden, vrida den tillbaka, skulle han göra allt annorlunda. Men det här är bara ett ögonblick som kommer att följas av ett annat. Och ett annat efter det. I all oändlighet. Han lutar sig mot det kalla broräcket av sten och tittar ner på det mörka, strömmande vattnet. Något har fört honom hit, bort från firandet och nyårsglädjen. En kraftig knall markerar slutet på det gamla och början på det nya. Raketer skjuts upp i snabb följd, stiger upp ovanför de höga byggnaderna och lyser upp himlen. En miljon nya stjärnor 5


tänds i skyn och jagar bort skuggorna. Ljuset från dem reflekteras i det svarta vattnet och avslöjar dess fruktade hemlighet. Det blixtrar till och vattnet glittrar av märkliga ljusformationer som långsamt tonar bort likt kvardröjande fläckar på näthinnan. Det blixtrar till och fiskarna pilar skrämda i väg från de fly­ tande fingrarna som de har gnagt på. Det blixtrar till och strömmen rycker i det långa, blanka, svarta håret såsom tidvattnet drar i sjögräs. Det blixtrar till och den uppdämda kraften hos en hel veckas regnande tränger sig förbi det senaste hindret och för det lång­ samt ut mot havet. Det rullar runt, runt i vattnet. Det blixtrar till och ett spöklikt, vitt ansikte stirrar upp på honom med bönfallande, döda ögon. Det blixtrar till…

6


2 »Å h , fy tusan! Var det där en råtta?« »Sänk rösten, Jones.« »Den kröp rakt över min fot, sir. Den måste ha varit stor som en jävla grävling.« »Jag skiter i ifall den var lika stor som mitt arsle. Håll tyst tills vi har fått signalen.« En motvillig tystnad lade sig över den lilla gruppen av poliser som hukade bland en massa sopsäckar på en mörk gata framför ett flervåningshus där allt var tyst och stilla. Stillheten omkring dem underströks av det ständigt närvarande dämpade mullret från staden, och det otillräckliga ljuset från den enda fungerande gatlyktan förmådde inte jaga bort skuggorna. Så här tidigt på morgonen kunde man räkna med att de boende i den här delen av staden antingen sov eller var så drogpåverkade att de i princip var medvetslösa. Det knäppte till i en komradio två gånger och sedan hördes en burkig röst i en hörsnäcka. »Baksidan är säkrad. Ni kan gå in.« Poliserna rörde på sig där de satt hukade mellan soporna. »Okej, gott folk, gör er beredda. Jag räknar ner. Tre… Två… Ett…« Ett brak av trä som splittras, tätt följt av ett skrik. »Helvete! Dörrjäveln var inte ens låst.« Och sedan: »Åh, fy tusan! Det är skit över hela golvet.« Kriminalkommissarie Anthony McLean suckade och tände ficklampan. Framför sig kunde han med nöd och näppe urskilja den svartklädde polisassistent Jones som försökte kravla sig upp från en hög med sopsäckar inne i entrén. »Fick ni inte lära er på polishögskolan att kolla det först?« Han gick förbi den kravlande polisassistenten och in i den kalla, fuktiga byggnaden. När han drog in lukten var han nära att 7


kräkas. Ruttnande sopor blandat med gammalt piss och mögel – den klassiska doften av Edinburghslum. Men lukten brukade inte vara så här stark och det bådade inte gott med tanke på anledningen till att han var här. »Bob, du tar bottenvåningen. Jones, du hjälper till.« McLean vände sig mot den siste medlemmen av gruppen, en ung kriminal­ assistent med ett runt, barnsligt ansikte. Han hade haft oturen att befinna sig i matsalen på stationen en timme tidigare och sett sysslolös ut. Det var vad man fick för att man var ambitiös. »Då så, MacBride. Låt oss ta reda på om det finns något här som det är värt att slå in en olåst dörr för.« Huset hade tre våningar med två små lägenheter på varje plan. Alla dörrar var olåsta, och graffitin som täckte varenda yta var gammal, den måste härröra från minst två generationer av hus­ ockupanter tillbaka i tiden. McLean gick försiktigt från rum till rum, och ljusstrålen från ficklampan föll på trasiga möbler, bort­ slitna eluttag och någon enstaka död råtta. MacBride lämnade inte för ett ögonblick hans sida, utan följde honom som en lydig labrador och gick nästan besvärande nära. Kanske berodde det bara på att han inte ville riskera att gå emot något. McLean kunde förstå honom. Det skulle ta flera veckor att tvätta ur lukten. »Verkar som om det här var ännu en helt jävla meningslös insats«, sa McLean när de lämnade den sista lägenheten och stod på trappavsatsen högst upp i huset. Glaset i fönstret som vette ut mot trädgården på baksidan av huset var borta sedan länge. Det innebar åtminstone att en kall vind kunde blåsa bort det värsta av lukten. »Öh… Varför kom vi hit, sir?« Frågan fastnade nästan i hal­ sen på MacBride, som om han i sista minuten hade försökt hejda sig och låta bli att ställa den. »En mycket bra fråga, MacBride.« McLean lyste med ficklam­ pan ner i det tomma trapphuset och sedan upp mot taket. I det brant sluttande snedtaket satt ett fönster av armerat glas som var utom räckhåll för vandalerna och starkt nog att stå emot kastade 8


projektiler. Trots det var ett par av rutorna spruckna och buktade utåt. »En tjallare. Vad är det nu igen de ska kallas nu för tiden? Informatörer?« Han gjorde citattecken med fingrarna vilket fick ljuset från ficklampan att studsa upp och ner. »Vilket jävla dravel. Min tjallare är en pundare som heter Izzy och han är en värdelös nolla. Antagligen drog han en rövarhistoria bara för att jag skulle lämna honom ifred. Han påstod att det här stället användes som distributionsnav. Det är mitt eget fel att jag var dum nog att tro på honom.« Det glimtade till av ljus i mörkret nere på bottenvåningen där kriminalinspektör Bob Laird och polisassistent Taffy Jones snubblade runt bland sopsäckarna i entrén. Om de hade hittat något skulle de ha ropat, så det verkade som om hela insatsen varit totalt meningslös. Som så många andra razzior. Tänk så nöjd Duguid skulle bli. »Kom nu. Det är nog bäst att vi inte tvingar grinige Bob att gå ända upp hit. Nu ser vi till att komma tillbaka till vår trevli­ ga, varma personalmatsal.« McLean började gå nerför trappan och insåg först när han kommit halvvägs till våningen under att MacBride inte hade följt efter honom. Han vände sig om och fick se MacBride stå och lysa med ficklampan på väggen ovanför det solfjäderformade fönstret över den ena av lägenhetsdörrarna. Där fanns en liten lucka som ledde till vinden. Det var inget anmärkningsvärt med den, förutom att det satt ett splitternytt, blankt beslag fastskruvat i den. »Tror ni att det kan finnas något där uppe, sir?« frågade MacBride när McLean kom upp till trappavsatsen igen. »Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Hjälp mig upp.« McLean stoppade ficklampan i munnen och satte sedan försiktigt foten i MacBrides knäppta, kupade händer. Det fanns inget att hålla sig i förutom en smal list nedanför luckan och han var tvungen att sträcka ut det andra benet och ta stöd mot det ostadiga trappräcket för att nå upp till det ställe där det måste ha suttit ett hänglås för inte så länge sedan. Med ena handen lyckades han öppna det blänkande beslaget. 9


»Stå still.« McLean tryckte till på luckan. Den gjorde först motstånd men öppnade sig sedan inåt på välanvända gångjärn. Där innanför var det en annan sorts mörker, och ur det kom det en sötaktig myskdoft som stod i skarp kontrast mot lukten av förruttnelse som steg upp från bottenvåningen. McLean vred på huvudet så att ficklampan pekade in genom öppningen och fick se takbjälkar klädda med aluminiumfolie, låga träbänkar och lysrör. »Jag orkar inte hålla er länge till, sir.« MacBrides röst var dar­ rig av ansträngningen att bära upp sjuttiofem kilo kriminalkom­ missarie. Eller kanske snarare åttio kilo. McLean flyttade över så mycket av sin vikt som han vågade till trappräcket, vände sig sedan om och hoppade ner på golvet. MacBride tittade oroligt på honom, som om han väntade sig att få en utskällning för att han var så klen. McLean log bara. »Anropa stationen på komradion«, sa han. »Jag tror vi behö­ ver få hit ett team med kriminaltekniker så fort som möjligt.« Luften blev bättre när de hade burit ut sopsäckarna, men sten­ golvet där de hade stått var kladdigt och halt. Man ville helst inte tänka på vad det var som hade läckt ut ur säckarna. McLean stod och såg på när en ström av vitklädda tekniker marscherade från skåpbilen, genom korridoren och uppför trappan. De kånkade på buckliga aluminiumväskor med dyrbar utrustning. »Jag tycker synd om den stackars jävel som blir tvungen att gå igenom alla de där.« Grinige Bob nickade mot högen av sop­ säckar som nu stod mitt på gatan och väntade på att en lastbil skulle komma och transportera bort dem. Alla säckar var märkta med etiketter där det stod »Bevismaterial«. »Den stackars jäveln råkar vara jag. Vem är det som för befälet här?« En vitklädd figur stannade upp i korridoren och drog till­ baka huvan så att man såg det spretiga, svarta håret. Emma Baird var eller var inte ihop med McLean beroende på vilken skvaller­ kärring på stationen man pratade med. Han hade inte träffat henne på ett par veckor – hon hade varit på någon kurs norröver. 10


När hon stod där och blängde i halvdunklet önskade han att de hade fått återförenas under lite trevligare omständigheter. Han tittade på grinige Bob som med en talande axelryckning visade att han inte tänkte ta något som helst ansvar. »Hej, Em.« McLean klev fram ur skuggorna så att hon kunde se honom. »Jag trodde du var kvar uppe i Aberdeen.« »Jag börjar önska att jag hade stannat där.« Hon tittade på den växande högen av sopor. »Du vet att ingen har varit uppe på vinden på flera månader, va?« »Skit också.« Ännu en återvändsgränd. Och det som hade sett så lovande ut. »Skit, ja. Närmare bestämt tjugotre stinkande sopsäckar fulla. Och jag blir tvungen att gå igenom varenda en av dem fast jag vet att det inte kommer att finnas ett jävla dugg i dem som ni kan ha någon nytta av i er utredning. Såvida inte ni beslutar att det inte är nödvändigt…« Hon tystnade och såg på dem. Blicken hoppade från den ena till den andra som om hon var osäker på vem hon skulle vända sig till. »Jag skulle gärna göra det om jag kunde, Em.« McLean för­ sökte sig på ett leende trots att han visste att det bara skulle se ut som en grimas. »Men du vet hur Duguid är.« »Åh, nej. Säg inte att det är han som har befälet.« Emma knycklade ihop huvan, körde ner den i fickan på overallen med en handskklädd hand och vände sig om och ropade till den för­ samlade teknikergruppen. »Kom igen nu, allihop. Ju snabbare vi kommer i gång, desto snabbare får vi duscha.« Hon gick i väg utan att säga ett enda ord till.

11


3 E t t isigt regn piskar över kyrkogården och förvandlar vinter­ snön till saltgrått slask. Himlen är blygrå och molnen sänker sig över den lilla gruppen av människor likt en dränkande våg. Han står vid gravkanten och stirrar ner i mörkret medan prästen muttrar meningslösa plattityder en bit bort. Nu fattar starka män tag i repen som är dragna under kistan. I den ligger hon, kall och stilla, klädd i hans mors älsklingsklän­ ning. Hennes älsklingsklänning. Ingen har något behov av den nu. Han vill bryta upp locket för att få se hennes ansikte en sista gång. Han vill hålla henne i sina armar och förmå det förflutna att försvinna. Göra så att det hemska aldrig har hänt. Vad skulle han ge för att få gå tillbaka bara ett par månader i tiden? Sin själ? Självklart. Fram med kontraktet och gåspennan doppad i blod bara. Han har inget behov av någon själ längre nu när hon är död. Men han rör sig inte ur fläcken. Kan inte röra sig. Han borde hjälpa de starka männen att sänka ner henne i jorden, men han kan inte. Han kan knappt ens hålla sig upprätt. Någon lägger handen på hans arm. Han vänder sig om och får se en kvinna helt klädd i svart. Tårarna rinner nerför det vit­ målade ansiktet, men blicken är fylld av ilsket hat. Det är hans fel att allt det här har hänt. Hans fel att hennes lilla flicka, hennes enda glädje i livet, långsamt täcks av spadtag efter spadtag med mull. Maskars föda. Död. Han kan inte tillbakavisa den blicken. Den har rätt. Det är hans fel. Det skulle vara lika bra om hon tog och knuffade ner honom i graven nu. Han skulle inte hindra henne. Han skulle gärna ligga ovanpå kistan medan de skyfflade jord över honom. Vad som helst skulle vara bättre än att försöka leva utan henne. Men han vet att det är vad han kommer att göra. 12


4 D e t var bara tidig eftermiddag, men den sena höstsolen var redan på väg att gå till sängs. McLean tittade upp på molnen som hängde i makrillränder över Salisbury Crags och rös vid tanken på den annalkande vintern. Snart nog skulle han slukas av polisstationens betongmassa och hamna i en värld av artificiellt ljus och tonade fönsterrutor. Just nu ville han bara känna vinden i ansiktet. Vara var som helst utom inomhus. »Tänker ni stå här ute hela dagen, sir? Det råkar stå en kopp te och vänta på mig där inne.« Grinige Bob smällde igen bildör­ ren och började gå över parkeringen mot den bakre ingången till stationen. Han hade inte hunnit mer än några meter när ett högljutt tutande fick honom att hoppa till. En blank, ny Jaguar herrgårdsvagn tvärnitade med skrikande bromsar på rampen som ledde ner till garaget under stationen. Förardörren öppna­ des och en lång figur trasslade sig ut och haltade runt till bilens front. »Ledsen, Bob. Jag hade solen i ögonen och såg dig inte.« »Herrejävlar, Needy. Det var nära ögat.« Grinige Bob tog sig teatraliskt för bröstet med ena handen och klappade bilens motor­huv med den andra. »Men det är en läcker bil. Jag måste ha missat nyheten om löneförhöjning för inspektörer.« »Inte vara avundsjuk nu, Bob. Bara för att du slösade bort alla dina pengar på öl och lösaktiga kvinnor.« McLean tittade på Needy, inspektör John Needham om man skulle vara formell. Kungen över stationens underjordiska utrymmen – bevismate­ rialsförvaret och det labyrintiska gyttret av arkivutrymmen och förråd. Man brukade normalt kunna förlita sig på att han kunde liva upp vilken situation som helst med sin humor, men nu såg han blek, trött och utarbetad ut. 13


»Sir.« Needy vände sig med viss ansträngning mot McLean, hans skadade ben besvärade honom uppenbarligen mer än van­ ligt. McLean mindes den vältränade kriminalinspektör som hade tagit honom under sina vingars skugga för så många år sedan. Om det inte hade varit för det olyckliga mötet med en full buse beväpnad med en flaska hade det troligen varit Needy som ledde utredningen och McLean som kallade honom »sir«. »Hej, Needy.« McLean gjorde en gest med huvudet åt grinige Bob. »Men han har rätt. Det är en läcker bil. Bestämde du dig för att ge dig själv en liten pensionspresent? Kan inte vara långt kvar nu.« »Februari.« Needy såg inte helt glad ut vid tanken på den stundande pensionen. »Jag behöver bara ta mig igenom jul och nyår och sedan kan jag säga farväl till allt det här.« Han sträckte upp händerna som om han bad till parkeringen och väggarna som tornade upp sig omkring honom. Eller tog emot applåder från de tysta fönstren. »Det fanns Needhams som jobbade på den gamla stationen långt innan de byggde det här stället. Vi har nog tjänstgjort i hundra år, sammanlagt. Och jag är den siste.« »Hur är det med din farsa, förresten?« frågade McLean. Tom Needham hade jobbat som patrullerande polis i fyrtio år, från pojke till vuxen man. Det var ett tag sedan han senast besökte stationen och gick runt som om han ägde stället och petade med sin knotiga käpp i allas angelägenheter. Det spelade ingen roll att han var pensionerad sedan länge och inte hade behörighet att vara där – det fanns inte ett polisbefäl i hela distriktet som vågade säga åt honom att gå hem. En skugga drog över Needys ansikte och han började mödo­ samt ta sig in i bilen igen. »Han är tillbaka på sjukhuset. Jag var på väg dit för att hälsa på.« »Du får hälsa honom så gott från mig«, sa McLean. »Då ska inte vi uppehålla dig längre.« »Bra det«, sa Needy. »Jag vill vara så långt härifrån som möj­ ligt när Duguid får höra om razzian ni gjorde i morse.« 14


»Hur sjutton kan du veta något om den?« frågade McLean, men Needy log bara, drog igen bildörren och körde i väg. Spänningen steg gradvis när man gick uppför trappan från den bakre entrén till stationens mörka hjärta. McLean kunde känna den som en stillhet i luften, en tyngd över axlarna, ett tryck i bihålorna. Och så var det lukten av rädsla i korridorerna. An­ tingen det eller så behövde någon av de yngre assistenterna ta sig en dusch. Det största utredningsrummet i huset upptog en stor del av framsidan av första våningen. Fönstren i rummet vette mot den motorled där all pendlartrafik från områdena söder om staden leddes in mot centrum. McLean dröjde i dörröppningen och iakt­ tog en studie i idoghet. Uniformerade assistenter och inspektörer ilade fram och tillbaka bland rader av datorskärmar, en white­ boardtavla löpte längs hela långväggen och en stadskarta täckte ena kortväggen. Två dussin röster snattrade i headsetmikrofoner och den ständigt växande övertidsbudgeten svällde med ännu fler mantimmar. Och för vad? Ett värdelöst tips som hade lett dem till en sedan länge övergiven brottsplats som förmodligen inte hade något som helst att göra med deras utredning. »Nämen, titta vem som behagar dyka upp. Jag började undra var du hade blivit av.« McLean vände sig mot den som ville ställa honom till svars och var tacksam att han fick berätta nyheten för någon som kan­ ske inte skulle skälla ut honom efter noter. Kriminalkommissarie Langley var faktiskt rätt hygglig, i alla fall för att vara narkotika­ polis. Formellt sett var det meningen att han skulle basa över hela utredningen och McLean bara ge honom logistisk support, vad nu det egentligen betydde. Men de hade båda tvingats in i andra roller på grund av att en viss överkommissarie ständigt blandade sig i arbetet. Som tur var för McLean verkade inte Duguid vara på plats för tillfället. »Nå, hur gick det, då?« frågade Langley med en min som nästan övertygade McLean att han inte redan visste. 15


McLean ryckte på axlarna. »För tidigt att säga. Teknikerna kanske lyckas hitta något. Vi gav dem i alla fall mycket material att jobba med.« »Ja, jag hörde det.« Langley kliade sig i näsan och kikade sedan på fingertoppen som om han funderade på om han skulle stoppa den i munnen. Till sist bestämde han sig för att torka av den på kavajen i stället. »Det gjorde chefen också.« Och han flyttade blicken från McLean till dörröppningen bakom honom i samma stund som McLean kände hur temperaturen i rummet sjönk och allt stim lade sig. »Var fan har du hållit hus, McLean? Jag har letat efter dig hela dagen.« McLean vände sig om och fick se en lång man stövla in ge­ nom dörren: överkommissarie Charles Duguid, den kollega han tyckte allra minst om. Det var uppenbarligen en av de veckor när han hade brun kostym, och det urblekta polyestertyget i just detta exemplar var nött i ärmkanterna och blankslitet vid armbå­ garna. Han såg mer ut som en skollärare än en polis, den sortens skollärare som njuter av att hacka på tröga elever, och vars hela uppenbarelse bara sporrar eleverna till att vara uppstudsiga. Hela hans uppenbarelse – från det tunna, gråröda, stripiga håret och det bleka, flammiga ansiktet som kunde bli knallrött av ilska vid minsta antydan till ursäkt, till den gängliga kroppshyddan och de alltför stora händerna med sina knöliga, beniga knogar – fick McLean att tänka på en orangutang i kostym. Fast orangutanger var förmodligen mindre aggressiva. Försök vara resonabel. Åtminstone till en början. »Om ni minns, sir, så sa jag till er att jag skulle följa upp ett tips som jag hade fått från en av mina tjallare. Ni vet hur svårt det har varit att få fast det här gänget. Jag tänkte att jag skulle slå till mot stället snabbt, se till att komma dit innan de hann smita.« »Utredningen är alltså så gott som avslutad nu, då? Förbry­ tarna sitter just nu i arresten och svettas, och staden är än en gång befriad från den fördärvelsebringande cannabisodlingen.« ­Duguid hånlog. »Var inte du bara inspektör för en månad sedan?« 16


»Jag har varit kommissarie i nästan ett år nu, och jag förstår inte riktigt vad det har med…« »Somliga av oss råkar ha lite större erfarenhet av att leda ut­ redningar än du har, McLean. Till och med Langley här har fått fast en del langare i sina dagar. Och du vet väl vad den absolut viktigaste aspekten av varje utredningsteam är? Va? Minns du det från polishögskolan? Va?« För varje »Va?« kom Duguid allt närmare och tornade hotfullt upp sig över McLean – han utnyttjade sin längd till fullo. »Det är det där lilla ordet, McLean.« Nu petade Duguid ho­ nom i bröstet med ett benigt finger. Nageln var sprucken och gulfärgad efter år av närkontakt med cigaretter. »Team. T-E-A-M. Man sticker inte bara i väg på någon gryningsräd utan att sam­ ordna det med alla andra först. Vad gjorde du? Tog med dig första bästa ordningspoliser som du fick fatt på och stormade byggnaden?« McLean var på väg att protestera och kom till och med så långt att han öppnade munnen en aning men stängde den igen när han insåg att det låg ett irriterande uns av sanning i det överkommissarien sa. Han hade inte alldeles glömt hur teamet var uppbyggt – Langley hade varit med på den korta genomgång han hade hållit klockan sex den morgonen. Hade varit trevligt om han hade kommit till hans hjälp nu i stället för att smita i väg till datorerna som stod uppradade mitt i rummet och låtsas vara väldigt intresserad av de senaste meningslösa åtgärdsförslag som de matade fram. »Nå, vad har du för resultat att visa upp, då?« frågade Duguid och stoppade otåligt händerna i fickorna, rotade runt och fick fram en lätt gulnad minttablett. Han gnuggade bort något som McLean hoppades var flagor av rulltobak och stoppade sedan tabletten i munnen. »Vi hittade högeffektslampor och utrustning för hydroponisk odling på vinden i huset som min tjallare tipsade om«, sa Mc­ Lean och redogjorde sedan i korta drag för morgonens insats. För en gångs skull avbröt Duguid honom inte, kanske för att han var 17


fullt upptagen med att njuta av sin nikotinspetsade minttablett. Till sist petade han med fingret i sina gula tänder och kika­ de på det han hittade och som nu satt fast under en sprucken, gulaktig nagel. »Teknikerna är nu alltså tvungna att gå igenom två dussin stinkande sopsäckar fulla med skit åt oss, och du säger att det såg ut som om det här stället inte hade använts på ett tag?« McLean gjorde en grimas. »Vi vet åtminstone att de har varit där.« »Vi vet var de har varit någonstans, McLean. Vi har hittat ett tiotal ställen i olika delar av staden där de har hållit till.« Duguid viftade med sitt dasslock till hand mot datorerna och de hårt arbetande polisassistenter som satt och knappade på tangent­ borden och plirade närsynt på skärmarna. »Vi har hur mycket jobb som helst med att ta reda på allt om de ställen de har varit på. Jag behöver veta var de är någonstans nu.« »Jag vet, sir. Men…« »Jag vill inte höra vad du tänker säga. Det är illa nog att tvingas lyssna på Langley som bräker hela dagarna som något jävla får med förstoppning. Jag tog med dig i teamet för att in­ tendent McIntyre tyckte att det var en bra idé.« Duguid gjorde en grimas när han sa chefens namn, som om blotta tanken på henne var tillräcklig för att han skulle bli på dåligt humör. »Hon lät sig uppen­barligen charmas av ditt vinnande leende, men det fungerar inte på mig.« »Om ni inte vill ha min hjälp, sir, har jag gott om andra saker att ta itu med. Vi vet till exempel fortfarande inte vem som satte eld på de där gamla byggnaderna.« McLean kunde höra att han lät som en gnällig skolpojke, men det var för sent att ta tillbaka det han hade sagt. Duguid reste ragg och blev röd i ansiktet som en skrämd bläckfisk. »Ut härifrån, McLean.« Rösten steg i tonläge och volym. »Stick och jaga din lilla mordbrännare och låt oss som vet vad vi sysslar med sköta det riktiga polisarbetet.«

18


5 » J ö s s e s . Vilken kåk!« Han står i den jättelika hallen i ett palatsliknande hus och tittar upp på den breda trappan som löper utefter tre väggar på sin väg upp mot ett stort takfönster högt ovanför honom. När han närmade sig huset utgick han ifrån att det var uppdelat i lägenheter, men det verkar som om hela byggnaden tillhör en enda person. »Jag vet, grabben, det tar lite tid att vänja sig.« Kommissarie Malcolm »Mac« Duff håller på att ta av sig jackan. Inspektör Needham har redan slängt sin på en stol vid dörren. »Välkommen till mitt inte så enkla hem«, säger Needham. »Eller snarare min fars hem.« »Jag trodde inte att stationsbefäl hade så bra betalt.« Needham skrattar. »Inbilla dig inget. Det har vi inte. Det här stället har tillhört familjen i flera generationer. Kom så ska jag ge dig en guidad visning.« Det påminner honom om hans farmors hus i Braid Hills, fast det här huset får hennes att framstå som litet. Men det ger samma intryck av ett hem som väntar på att bli fyllt. De flesta av rummen är kalla och fuktiga och står oanvända. Det är bara i köket med den stora vedspisen som det är någorlunda varmt. Där avslutas rundturen med te vid det långa träbordet. »Du undrar säkert varför vi har åkt ut hit allihop.« Duff har slagit sig ner vid huvudänden av bordet trots att det inte är han som bor här. »Needy har gott om plats, och ingen fru eller några barn som kan bli oroliga. Du vet hur det kan vara på stationen  – ibland är det så stökigt att man inte kan höra vad man själv tänker. Därför brukar vi använda det här stället som ett slags inofficiellt utredningsrum.« 19


»För vadå för utredning?« Han ställer frågan fast han miss­ tänker att han vet svaret. »Julmördaren, grabben.« Needham tittar på honom med ovanligt intensiv blick. »I åtta år har vi försökt få fast den jäveln. Alla blev imponerade av ditt sätt att lösa Probertfallet. Nu ska du få chansen att försöka lösa ett riktigt svårt fall.«

20


6 L j u d e t av skratt ekade genom den uppställda dörren till kriminalarnas kontor. McLean stannade till där utanför. Utskäll­ ningen han hade fått av Duguid ringde fortfarande i öronen. Det var alltid värre när man visste att man hade gjort bort sig och förtjänade att bli gormad åt. Svårt att acceptera att överkommis­ sarien hade rätt. Trevligt sällskap var inte vad han behövde just nu, men tanken på att klämma in sig på sitt lilla tjänsterum och ta itu med övertidsscheman – eller vad nu stationsbefälet hade valt att dumpa på stationens yngste kommissarie – var inte heller lockande. Han sneglade på klockan. Var det för tidigt att gå hem? Förmodligen, även om han hade börjat jobba långt innan det grydde i morse. Nåja, han hade flera andra fall som han behövde ägna sig åt, det var faktiskt inte bara som han hade sagt. Och på vilket ställe kunde det vara bättre att börja arbetet än nere i arkivet, långt bort från alla som skulle kunna påminna honom om hans misslyckanden. Polisstationen var ett arkitektoniskt missfoster, ritad av en kommitté och uppsmälld på sjuttiotalet, då osmyckad betong var sista skriket. Likt stora delar av Edinburgh hade den byggts ovanpå något annat, i det här fallet en äldre polisstation från slutet av artonhundratalet, och källarvåningarna såg fullständigt annorlunda ut än resten av byggnaden. Att gå nerför de gamla stentrapporna, där stegen var nerslitna i mitten av otaliga krimi­ nella fötter, var som att förflyttas till en helt annan värld. Väggarna var av tegel, målat med många lager vit färg och murat till perfekt rundade valv av skickliga yrkesmän som uppenbarligen hade satt en ära i att göra ett gott arbete. Rummen där nere var små och saknade fönster. De hade en gång varit häktesceller. Eftersom de inte längre ansågs vara tjänliga för det ändamålet hade de 21


omvandlats till förvaringsutrymmen för bevismaterial och g­ amla akter. Ett av rummen hade gjorts om till kontor och det var där­ ifrån inspektör John Needham styrde sitt underjordiska rike. McLean närmade sig kontoret tyst och försiktigt, inte så mycket för att han ville smyga sig på, utan för att platsen krävde stillhet, lite som en katedral eller en krypta. När han kom närma­ re såg han att dörren stod öppen och att ljuset var tänt, och där inifrån hördes det omisskännliga ljudet av en man som försökte kväva gråten. McLean kikade in i rummet och fick se inspektören sitta hopsjunken vid skrivbordet med ryggen mot dörren. Hans axlar skakade. »Needy?« Snyftningarna upphörde omedelbart, som om någon hade slagit av en strömbrytare. Inspektör Needham tittade upp med rödgråtna ögon, gnuggade sig i ansiktet och försökte fokusera blicken. »Vem…? Åh, kommissarie McLean.« McLean mindes samtalet de hade haft tidigare då han hade frågat hur det stod till med gamle Needham. De hade stått varand­ ra nära, fadern och sonen, på det där märkliga, reserverade sättet som förekommer i familjer där det saknas kvinnlig närvaro. Det fanns egentligen bara en förklaring till det här. »Din pappa?« Needy nickade. »Ja. För två timmar sedan ungefär.« Han snörvlade till, drog upp en skrynklig, vit näsduk ur byxfickan och snöt sig. Sedan torkade han sig i ögonen med ett hörn av näsduken. »Stackars jävel. De skulle operera hans cancer i dag, men när läkaren öppnade honom… Ja, det var ingen större mening med det.« »Jag beklagar verkligen, Needy. Han var en bra polis.« »Jo, det var han. Men jävligt grinig ibland.« Needy log ett leen­ de som mest var en grimas, och sneglade förbi McLean, som följde hans blick och såg att han tittade på klockan på väggen. Hon var halv sex, Edinburghtid. »Så vad har ni för ärende här i kväll, då?« frågade han. 22


McLean tittade på Needham och mindes inspektören som omväxlande hade kört med honom och lärt upp honom då när han började som kriminalare för så många år sedan. Needy hade varit en bra utredare, pålitlig och noggrann. Pedantisk tyckte nog en del, men inte McLean. De hade blivit någon sorts vänner, men inte nära. Så vad var det en vän förväntades göra i en sådan här situation? »Det var inget viktigt. Lite bakgrundsinformation jag tänkte leta efter, men det kan vänta. Ska vi inte ta och sticka härifrån i stället? Gå och ta en öl? Det har vi nog båda gjort oss förtjänta av.« »Lustigt, jag trodde du var typen som drack real ale.« Needy satt på den billiga galonklädda bänken i en alkov som såg ut som om den hade rymt från en dålig gangsterfilm, med händerna knäppta framför sig på det billiga bordet med laminat­ skiva i träimitation. McLean ställde ner de två pintglasen med iskall, kolsyrad fatöl som var det närmaste något drickbart man kunde få på det här stället och klämde sig in på bänken mitt emot. »Hade inget val.« Han sköt det ena ölglaset över bordet och noterade att inget av glasen kunde sägas vara väldiskat. Puben låg nära stationen, men det var också det enda positiva med den. Needy tog sin pint, låtsades inte alls om den smutsiga ringen som löpte runt glasets mitt, utan höjde det i luften. »Skål för Esther McLean.« »Och för Tom Needham«, lade McLean till och höjde sitt eget glas. De drack båda och blev sedan tysta under ett långt, besvä­ rande ögonblick. Det var Needy som bröt tystnaden. »Hur lång tid var det det tog? För din farmor… Du vet? Innan hon…« »Ett och ett halvt år ungefär.« »Så lång tid? Herregud. Hur orkar man med något sådant?« »Jag vet inte. Man måste väl bara orka. Inte mycket annat man kan göra.« »Nä, det är väl inte det.« Needy tog ännu en djup klunk. »Fast 23


det innebär ju inte att det är lätt. Att se på när någon dör gradvis, bit för bit, mitt framför ögonen på en.« Den här gången blev tystnaden ännu längre. McLean försökte skynda på det hela, men det var för mycket kolsyra i ölen för att man skulle kunna stjälpa i sig den. »Har du tänkt på vad du ska göra nu?« Dum fråga. Det är klart att han inte hade. Gamle Needhams kropp hade knappt kallnat. Det var ett halvår sedan hans egen farmor dog och han hade fortfarande inte börjat reda ut hennes affärer. »Gud, nej. Man får väl ta en dag i taget, antar jag.« McLean höjde glaset på nytt. »Skål för det.« Needy tog en klunk öl och lutade sig sedan tillbaka mot väg­ gen. »Det här är ju nästan som gamla tider. Du och jag som sitter på en urusel pub någonstans och klagar över livets bitterhet. Om vi bara hade Bob Laird och Mac Duff här skulle hela teamet vara samlat.« »Jag kan slå grinige Bob en signal om du vill.« McLean fiskade upp mobilen ur fickan. »Duff, däremot…« »Jag hörde att han sitter på något hem söderöver. Alzheimer.« Det tog död på samtalet och det uppstod en ny, lång tystnad. Needy studerade sin öl och smekte nervöst glaset med fingrarna. Han tittade inte upp när han till sist började prata på nytt. »Jag har alltid undrat, Tony. Hur lyckades du? Hur hittade du honom?« Och det var anledningen till att det gamla teamet aldrig brukade samlas. McLean behövde inte fråga Needy vem det var han pratade om. Donald Anderson, julmördaren, var aldrig långt borta från hans tankar. Särskilt inte när nätterna var långa och mörka och kalla. »Jag hade tur.« McLean skrattade som någon som har fått en kniv i mellangärdet. »Tur, ha! Vet inte varför jag gick in i hans affär. Jag kan inte minnas särskilt mycket av den tiden. Men han sparade troféer. Det vet du lika väl som jag. Och han hade den där biten av hennes klänning.« Needy tittade upp, och McLean såg sorgen i hans ögon och 24


insåg hur starkt bandet mellan inspektören och hans far hade varit. Hur många år sedan var det nu som hans egna föräldrar dog? Så många att det knappt gick att räkna, och han hade varit alldeles för liten för att riktigt förstå. »Fast jag fattar fortfarande inte hur du klarade av det. Efter det han hade gjort mot dig. Gudarna ska veta att om det hade varit jag som hittade honom hade jag slagit ihjäl honom.« Needy knöt sina kloliknande, leverfläckade händer. »Jag hade strypt honom på fläcken.« McLean sträckte sig efter ölen och hällde i sig så mycket han vågade utan att röra upp grumset som flöt omkring i botten av glaset. Han sneglade på klockan. »Jag funderade på att göra det. Det gör jag fortfarande. Nej, jag måste gå nu. Jag ska förbereda mig för Duguids genomgång klockan sex i morgon bitti och det skulle vara skönt att komma hem och ta en dusch.« »Bra idé.« Needy tog sitt glas och skvalpade runt med ölet som var kvar i det. »Fast jag tror jag stannar och tar en sådan här till. Och kanske något annat också som kan göra att det smakar lite bättre.« »Men du fixar att ta dig hem själv?« »Bekymra er inte för mig, kommissarien. Vi Needhams över­ lever. Det har vi alltid gjort och kommer alltid att göra.« Oljiga vattenpölar skälvde på trottoaren när McLean klev ut i den verkliga världen från puben, som tycktes befinna sig i en annan tid. Det hade slutat regna, men från havet blåste en slö vind: Den var för lat för att ta omvägar och skar igenom allt som kom i dess väg och stal all värme den kunde hitta. Han hukade sig mot den, fällde upp kragen på rocken och började gå den långa vägen hem. När det var sådant här väder insåg han att det kunde vara vettigt att ha bil. Eller snarare att ha en riktig bil. Inte en opraktisk veteranbil som den Alfa Romeo han hade ärvt av sin farmor. Det skulle ha varit skönt att ha det varmt och torrt. Men å andra sidan kröp trafiken fram långsammare än han kunde promenera, 25

9789176453001  
9789176453001