9789186297800

Prolog

Kristallnacht 9–10 november 1938 Till en början trodde jag att jag drömde. Efter en stund kunde inte sömnen värja sig mot det taktfasta skränandet som växte i styrka inne i mitt huvud och jag satte mig därför upp för att bli kvitt oljudet, men då tilltog det i styrka. Utanför mitt sovrumsfönster försiggick något fasansfullt. Jag var bara åtta år och jag var rädd.

Det hördes röster som vrålade högljutt, gastade och skanderade. Jag kunde inte urskilja några ord, men att tonläget styrdes av hat gick inte att ta miste på. Något som förbryllade mig var att stämningen även verkade exalterad. Trots min rädsla drogs jag bort mot fönstret där jag petade upp en springa mellan gardinerna och kikade ut. Under mig hade det trekantiga torget fyllts av ett hav av människor och jag såg lågor av eld som vajade mellan hattar och mössor. Den skränande folkmassan hade kommit till Miltenberg med facklor och påkar i händerna.

Mobbens raseri var riktat mot en liten sybehörsaffär på andra sidan torget. Ingen tittade åt mitt håll så jag tog mod till mig och öppnade fönstret en aning bara för att höra vad vrålandet handlade om. Orden skar genom den kalla höstluften. ”Ju-den raus!

Ju-den raus!” – ”Ut med er, judar! Ut med er, judar!”

13

Vän med fienden.indd 13

11-07-12 15.58.53

vän med fienden

Jag förstod ingenting. Affären ägdes av Mira. Alla i Miltenberg kände henne. Mira var inte jude, hon var en individ. Hon var judisk, ja, men inte på samma sätt som judarna. De var smutsiga, lägre stående, giriga parasiter – det visste alla skolbarn – men Mira var Mira: en liten gumma som var artig och vänlig när man pratade med henne men som för det mesta höll sig för sig själv. Folkmassan verkade dock inte känna henne, det måste alltså röra sig om utbölingar. Människor från Miltenberg skulle omöjligen kunna ta så fel. Jag var rädd å hennes vägnar. Mobben vrålade att hon skulle komma ut, och hon blev kallad ”judinna” och ”svin” – ”Raus, du Jüdin, raus, du Schwein!” ”Ut med dig, judinna, kom ut, ditt svin!” – men jag ville att hon skulle stanna där hon var, att hon skulle hålla sig undan och vänta på att folkmassan skulle lämna platsen: Nej, Mira, kom inte ut, lyssna inte på dem, snälla …

Det hördes ett kraschande ljud. Någon hade kastat en tegelsten genom hennes skyltfönster. Den övre delen av glasrutan hängde kvar en kort stund, som ett sågtandat giljotinblad, och föll sedan ned på trottoaren. Mobben skrek ut sin entusiasm, men ljudläget sänktes när människor plötsligt började puffa på varandra och peka. Tre våningar upp öppnades ett fönster och ett blekt, skräckslaget ansikte tittade ut. Fönstret var på samma nivå som mitt så jag kunde se Mira klart och tydligt. Hennes ögon var mörka och liknade glänsande korinter.

Mobben tystnade för att låta henne komma till tals. Hon pratade tyst med darrande röst. ”Was ist los? Warum all das?” – ”Vad är det som pågår? Vad handlar det om?” Det stod dock klart att hon visste. En man i folkmassan härmade henne hånfullt med falsettröst och på torget ekade elaka skrattsalvor. Från en annan person hördes ”Raus, raus, raus!” och de andra föll snabbt in i talkören med höga röster. Det var omöjligt för Mira 14

Vän med fienden.indd 14

11-07-12 15.58.53

kristallnacht

att stå emot vrålandet. Snart stod hon vid den förstörda entrén till sin affär, bland textilband, trådspolar och tygrullar som låg utspridda bland glasskärvorna. Hon var iklädd ett långt vitt nattlinne som fylldes likt en ballong av vinden. Sedan försvann hon in i folkmassan som rörde sig längs Hauptstrasse mot stadens centrum. Mörkret lade sig åter över torget.

* Nästa morgon avbröts vår första lektion när Herr Göpfert dök upp. Han svassade in i klassrummet med en min som var mer överlägsen än vanligt. Eftersom han bar sin brunskjorteuniform kom han i partiangelägenheter. Herr Göpfert var kort, fet och hade grisögon. Vi visste alla att han var en översittartyp eftersom han föregående år hade varit vår klassföreståndare. Han hade valt ut mig som ett av sina favoritoffer. Jag hade lärt mig att stå ut med slagen från pekpinnen han hade under katedern, men jag hade svårare att klara av hans giftiga tunga. För att inte missförstå hans instruktioner, och på så sätt ge honom en förevändning att sätta sig på mig för att jag inte hade följt dem, var jag alltid noga med att lyssna uppmärksamt på honom. Jag tyckte det var outhärdligt att bli förödmjukad och gjorde allt för att passa in, för att bli accepterad, för att bli som de andra – ja, för att bli mer som de andra än vad de själva var. Herr Göpfert visste detta och det innebar att det för honom var lika enkelt att krossa mig som att knyckla ihop en papperslapp.

När han trädde in ställde vi oss i givakt och mötte honom med partihälsning. Han besvarade den och när han sänkte sin arm viftade han åt oss som ett tecken på att vi skulle sätta oss ned. Det var samma lilla beskäftiga gest han hade visat upp varje morgon under skoldagarna året dessförinnan. Samtidigt som han viftade lite otåligt med handen talade han anklagande om 15

Vän med fienden.indd 15

11-07-12 15.58.53

vän med fienden

för oss att vi inte satte oss ned trots att vi förväntades göra det, men ingen vågade röra på sig förrän han viftade. Vi kände alla igen den tillgjorda, självgoda och belåtna tonen i hans röst. ”So”, sa han, ”es kommt” – ”Tiden är inne”. Uppenbarligen rörde det sig om ett historiskt ögonblick, men ingen vågade fråga vad det handlade om. Han njöt helt klart av att låta oss få vänta på närmare besked. Han informerade oss om att dagens lektioner var inställda. Vi skulle ställa upp framför folkskolebyggnaden och där skulle vi få reda på vad vi skulle göra.

Vad som än skulle ske måste det ha planerats i god tid i förväg eftersom gatorna var kantade av brunskjortor och partifunktionärer, och de äldre pojkarna som hade samlats bar Hitler-Jugends uniform. Det rådde festivalstämning i staden. Partifanor – röda, svarta och vita – hängde från fönstren på husens första våningar och fladdrade i vinden precis som de brukade göra under vår Führers födelsedag i april. Men det fanns även raseri och något hotfullt i luften.

En order ropades ut och de äldre pojkarna marscherade i väg, deras kängor klapprade mot gatstenarna. Våra lärare gav oss tecken att vi yngre skulle falla in i kön. Den snälle och fridsamme Herr Arnold, som hade varit min lärare under mitt första skolår, verkade inte riktigt hemma i sin roll när han med allvarlig min yrade runt bland sexåringarna längst bak. Han liknade en höna som försökte samla ihop sina kycklingar. Under tiden skred en stolt Herr Göpfert fram med ett flin på läpparna, han gick bredvid oss med framskjuten bröstkorg och händerna på höfterna. Han liknade en uniformerad padda. Vi kämpade med att våra korta ben skulle hålla jämn fart med de äldre pojkarnas när kolonnen plötsligt fick order om att göra halt. Över huvudena på de längre pojkarna framför oss kunde jag se pelarna vid ingången till Miltenbergs lilla synagoga. Jag 16

Vän med fienden.indd 16

11-07-12 15.58.53

kristallnacht

passerade den varje dag på väg till och från skolan. Det var en murrig, moloken byggnad som verkade vilja backa bort från gatan. I dag var den dock föremål för hela stadens uppmärksamhet. Vi stod alla där och stirrade på den i väntan på vad som skulle hända härnäst. Under en lång stund var det ingen som rörde sig och alla höll sig lugna. Sedan ropades ännu en order ut – jag stod så långt bak att jag inte kunde urskilja orden – och pojkarna längst fram lämnade ledet för att sedan jublande rusa mot ingången till synagogan. När de var framme vid dörren klängde de på varandra för att komma åt att banka på den med sina knytnävar. Jag vet inte om de bröt upp låset eller om de hittade en nyckel, men plötsligt hördes åter jubel när dörren gick upp och de stora pojkarna vällde in. Jag och de andra yngre stod tysta och stilla och visste inte vad som skulle ske. Ljudet från föremål som kastades och slogs sönder började tränga ut på gatan, ackompanjerat av skrattsalvor och vilda hejarop. Rätt som det var stod Herr Göpfert framför oss. Han hade ett snett leende på sina läppar. ”Rör på er. Ni ska också gå in!” Vi stod kvar, villrådiga, men han fick fart på oss med sin blick.

Inuti synagogan rådde en hysterisk stämning. Några av de äldre pojkarna befann sig uppe på läktaren där de slet sönder böcker och kastade sidorna så att de likt löv sakta singlade mot golvet. En grupp pojkar hade slitit loss en ledstång som de vickade fram och tillbaka tills den ramlade i golvet. När den var borta slet de av fästet till den ljuskrona som hängde mitt över rummet, det hördes ett kraschande ljud när kronans kristaller dråsade i golvet. Jag stod chockad och paralyserad. Det pojkarna gjorde var fel: Varför bad inte de vuxna dem att sluta?

Sedan hände det. En bok som kastades från läktaren hamnade vid mina fötter. Utan att tänka plockade jag upp den och kastade den tillbaka. Nu var jag inte längre en utomstående, en 17

Vän med fienden.indd 17

11-07-12 15.58.53

vän med fienden

betraktare. Jag deltog och lät mig helt styras av ett slags upphetsat tillstånd. Det gjorde vi alla. När vi hade brutit sönder stolarna och bänkarna fortsatte vi med att knäcka delarna i småbitar. Vi jublade när en storvuxen pojke sparkade sönder en dörr så att träflisorna yrde, efter en stund dök han upp insvept i en sjal och med en bokrulle i händerna. Han klättrade upp på läktaren, satte sig med benen över kanten där ledstången hade brutits loss och började högljutt förhåna de judiska bönerna. Vi andra föll in som en kör.

När skratten hade lagt sig lade vi märke till att en person hade kommit in via en sidodörr och nu stod och betraktade oss.

Det var rabbinen: en äkta, levande jude, en som liknade dem som fanns i våra skolböcker. Han var liten, gammal, såg bräcklig ut och bar lång, svart rock och svart hatt. Även hans skägg var svart, men hans ansikte var vitt av skräck. Allas ögon riktades mot honom. Han öppnade munnen för att börja prata, men innan några ord lämnade hans läppar hade en kastad bok slagit av honom hatten. Vi drev ut honom genom huvudingången och han tvingades löpa gatlopp mellan de vuxna som befann sig utomhus. Genom dörröppningen såg jag hur han angreps med knytnävar och påkar. Det var som att titta på en film som man samtidigt själv var med i. Det visades närbilder på flera av de ansikten som tillhörde männen i mobben. Det var män jag såg varje söndag då de artigt lyfte på hatten som en hälsning innan de tog plats i kyrkan.

18

Vän med fienden.indd 18

11-07-12 15.58.53

1

Utelämnade personer 1899–1933 När jag ser tillbaka på mitt liv fattar jag att jag har lyckats skaffa mig gott om tid för att göra det jag själv vill …

Norah Briscoe: Daemons and Magnets

När jag nästan sju decennier senare sitter i köket i min bondgård i Suffolk undrar jag om den där åttaårige engelske pojken som deltog i illdåden verkligen kunde vara jag. Höstvetet håller på att mogna på fälten utanför fönstret och morgonsolen värmer min rygg. Brevbäraren har just knackat på för att lämna en elräkning och en reklamlapp om dubbelglasfönster. Monica lyssnar på Desert Island Discs* i vårt gästrum där hon bäddar åt vår dotter, Catherine, som ska köra från Wales för att tillbringa veckoslutet hos oss.

Det nazistiska Tyskland är inte bara en annan tid och plats, utan en annan värld. Men den världen var en gång min och bekräftelsen på det ligger på bordet framför mig, i en stor pappkartong.

Jag tvekar innan jag öppnar kartongen eftersom det är smärtsamt att göra ett återbesök i min fläckade barndom. I viss mening * Populärt radioprogram på BBC Radio 4 där gästerna får välja de åtta musikstycken de skulle ta med sig om de tvingades flytta till en öde ö. Ö.a.

19

Vän med fienden.indd 19

11-07-12 15.58.53

vän med fienden

är de bästa minnena de värsta. Jag kan inte glädja mig åt dem utan att känna skuld. När jag känner på omslaget – som tidens tand har sett till att göra mjukare – till min Leistungsbuch* från tiden i Hitler-Jugend påminns jag om dagen då jag blev tilldelad den. Även nu tänker jag på den dagen som en av de lyckligaste i mitt liv. Jag hade väntat otåligt på min tioårsdag då jag kunde bli juniormedlem i Hitler-Jugend, eller som benämningen var, en Pimpf **. Som det föll sig behövde jag inte vänta ända till dess: under en prydlig, rektangulär stämpel ditsatt av NSDAP:s*** avdelning i Miltenberg anges, med urblekta bokstäver i bläck, datumet ”20.4 1940” – Hitlers födelsedag som inföll tre månader före min. Instoppat mellan två boksidor ligger ett diplom jag fick fyra år senare och som visar att jag har sprungit 1 000 meter på stipulerad tid. Över mitt namn finns det Hitlercitat som är vårt motto: Flink wie Windhunde, Zäh wie Leder, Hart wie Kruppstahl – Snabba som vinthundar, sega som läder, hårda som Kruppstål. Ärligt talat var jag varken snabb, seg eller hård – men jag var den stoltaste av alla Pimpfe i Miltenberg, eftersom jag kände att jag hörde till.

Den stoltheten framgår tydligt av fotot i min Leistungsbuch, på det liksom på alla andra foton i pappkartongen ler jag. På flera av dem bär jag Lederhosen och är en glad femåring med händerna i byxfickorna. På ett som togs ett år senare är leendet bredare och jag håller självsäkert händerna på höfterna. Alla strålar av glädje på de foton som togs av mig och Hildegard och Seppl, Oma och Opa, och Maria och Willi, som utgjorde den tyska stor-

* ”Poängbok”. Av tyskans Leisten = prestera. ** Benämning på pojke som ännu inte har kommit i målbrottet. Ö.a. *** Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet)

20

Vän med fienden.indd 20

11-07-12 15.58.53

utelämnade personer

familj som accepterade mig som en av sina egna. Ännu ett foto där jag bär Lederhosen: Oma visar sin tillgivenhet genom sättet hon vilar sin hand mot min axel. På ett annat har jag klätt ut mig till cowboy inför firandet under fettisdagskvällen, Fastnacht, 1938: Tante Lina, som drev Brauerei Keller, och Siegfried, den lokale nazistpampen, och jag trängs för att komma med på bilden.

Det var inte tanken att få se alla dessa gamla foton som fick mig att tveka att öppna kartongen, det var pappersbunten som låg under dem. Jag lade den där efter att för första gången, för nästan tjugo år sedan, ha läst texten på bladen. Den läsningen var som att riva upp ett gammalt sår. Det rör sig om det maskinskrivna manuset till min mammas opublicerade självbiografi.

För att skriva min egen måste jag återigen riva upp det såret – eftersom berättelsen om min sargade barndom börjar med berättelsen om min mammas.

* I pappersbunten finns två versioner av min mammas livshistoria. Under en prydligt maskinskriven slutversion ligger ett första utkast på gulnade pappersark som hålls samman av ett gammalt skosnöre av läder. När jag nu vänder på bladen i slutversionen lägger jag märke till att en del av texten är skriven på baksidan av ett duplicerat brev som mamma under senare delen av sitt liv skrev till personer som hade annonserat ut sällskapsdjur som de ville bli av med: ”Er annons i den lokala tidningen visar att Ni har ägnat tankar, och även pengar, åt att försöka se till att djuret Ni inte längre kan ta hand om blir placerat i ett bra hem. Jag ber Er tänka igenom saken ännu en gång så att det inte lämnar Er för att hamna i fel händer.” Min egen livshistoria skulle kanske ha blivit ganska annorlunda om hon hade visat samma omtanke 21

Vän med fienden.indd 21

11-07-12 15.58.53

vän med fienden

om mig. Den här sidan har liksom alla de andra revor i högerkanten vilket visar att någon har bläddrat upprepade gånger i bunten. På sidorna finns oräkneliga överstrykningar och ändringar som har gjorts med olika pennor. Mamma var uppenbarligen angelägen om att berätta sin historia med stor noggrannhet. Men det hon skrev är inte helt sanningsenligt. Och det är verkligen inte hela sanningen.

Norah Constance Levinia Davies föddes den 14 juli 1899.

Vare sig namnet eller födelsedatumet nämns i hennes manus.

Hon kallar sig Catherine Dee, en pseudonym hon ofta använde som skribent och journalist. Hon gav boken titeln Daemons and Magnets och förklarar i texten att den anspelar på de två yttre, motstridiga krafter som kom att styra hela hennes liv. Som läsare inser man snart att detta är ett utslag av självbedrägeri för det står helt klart att den största demonen i mammas liv var hennes självupptagenhet. Titeln är trots det välvald. Den talar om att de enda som tillhör hennes värld är de som utövar inflytande på henne, några andra är hon inte intresserad av.

Mamma avslöjar mycket mer om sig själv i Daemons and Magnets än vad hon kan ha insett, och ännu mer genom vad hon utelämnar än vad hon tar med. Det är verkligen originellt att författaren till en självbiografi bara i förbigående nämner sina föräldrar eller sin barndom. Det enda mamma tecknar ned om det ämnet ryms på bokens första tjugofem rader: Vid fem års ålder bestämde jag att jag skulle bli violinist, efter att ha hört Kubelik* spela i vårt stadshus, och jag fick därför en fiol, och en lärare som med stor frenesi kämpade för att jag * Rafael Kubelik (1914–96), tjeckisk tonsättare och dirigent, 1942–44 chefsdirigent för Tjeckiska filharmonin innan han avskedades av nazisterna. Ö.a.

22

Vän med fienden.indd 22

11-07-12 15.58.53

utelämnade personer skulle bli bäst. Sant är att lokaltidningen året därpå beskrev mig som ”ett litet pyre på sex år som bjöd på något extra – och detta kan sägas utan att hemfalla åt smicker – när hon på sin fiol spelade ett urval stycken ur Maritana. Hon möttes av högljudda applåder och blev inropad flera gånger.” Det var en ämabel tid och tidningen sparade inte på vare sig spaltutrymme eller lovord. Ett otal framträdanden följde men det hela slutade när jag i flickåldern förvandlades till en rulta och inte längre utstrålade änglalik charm. I och med det försvann drömmen om berömmelse med en fiol under kinden.

Vid den tiden började dock ett annat beslut växa fram.

Under en tid hade jag blivit mycket imponerad av en robust och ståtlig figur som brukade synas på barnkalas och offentliga mottagningar hos borgmästaren med penna och anteckningsblock i handen: vår fru reporter. Hennes anseende var imponerande; hon släpptes in gratis överallt och trakterades generöst med mat och dryck. Hon verkade trivas och må gott och för mig framstod hennes liv som det ideala. Nu tvivlade jag inte längre på vilken karriär jag skulle välja.

Hur skulle jag nå dit? Den första överraskningen kom när jag sista året i skolan yppade mina planer. Man skulle kunna tro att min beslutsamhet skulle framkalla lättnad hos omgivningen, men så var icke fallet. Familjen och nunnorna förskräcktes av tanken och det vågspel yrkesvalet skulle föra med sig.

Föräldrarna som mamma knappast nämnde var Catherine Dodwell, en irländsk, katolsk sjuksköterska som hade lämnat yrkeslivet 1897 för att gifta sig, och Adolf Davies, en bokhållare som arbetade för bröderna Lever.* Adolf – som i hemmet gick under namnet ”Addie” – lät sina barn få katolsk uppfostran trots att

* Bröderna Lever tillverkade Sunlight, det första paketerade tvättmedel som såldes under eget varumärke.

23

Vän med fienden.indd 23

11-07-12 15.58.54

vän med fienden

han själv var protestant. Familjen Davies bodde på 213 Seaview Road i Wallasey nära Liverpool i en respektabel viktoriansk trevåningsvilla med burspråk och en inredd vind som skulle hysa hembiträdet som Addie senare anställde när hans inkomster hade ökat. På andra sidan vägen fanns den kommunala begravningsplatsen. Spårvagnshallarna låg en bit bort längs vägen och spårvagnar skramlade ofta förbi villan.

Min mormors liv cirklade kring hemmet och kyrkan, hennes mans kring arbetet. Det senare handlade om mycket mer än tiden som tillbringades på kontoret eftersom en anställning hos bröderna Lever var ett sätt att leva. Företaget svarade för olika slags sociala förmåner som innefattade även fritidsaktiviteter.

Bland annat hade en amatörteatergrupp inrättats och Addie brukade regissera pjäser för den. Hans kollegor, som kallade honom ”AJ”, såg honom som en social och trevlig umgängesvän, men i hemmet visade han upp en helt annan sida. Han var sträng, dogmatisk och – det bär mig emot att nämna det – elak.

Norah var mina morföräldrars första barn. Deras andra, Hilda, föddes ett åt därefter. Sedan, när mamma var tre år, kom trillingarna och allt förändrades plötsligt. Farmor orkade inte med att sköta hemmet. Morfar skulle ha haft råd att anställa hemhjälp men valde att inte göra det. Han bad i stället sina två ogifta systrar, Til och Lil,* att tills vidare ta hand om det äldsta barnet. Tant Til och tant Lil drev ett ”pensionat för herrar” på 7 Hamilton Square i Birkenhead. Deras gäster var högutbildade ungkarlar som arbetade på varvet Cammell Laird. De flesta var ingenjörer och skeppsbyggare. De var i högsta grad respektabla och några av dem var mycket framstående. En kallades alltid * Deras fullständiga namn var Matilda och Elisabeth.

24

Vän med fienden.indd 24

11-07-12 15.58.54

utelämnade personer

”herr John” och han hade deltagit i konstruktionen av Ark Royal och Mauritania.* Norah var den levande docka som Til och Lil alltid hade önskat sig. Mammas föräldrar hade förskjutit henne, men hennes fastrar skämde bort henne rejält. Ett foto som togs när hon var runt fyra år visar hur hon står i en studio och håller ut kjolen på en tjusig vit spetsklänning. Jag ser framför mig hur Til och Lil står bakom fotografen och säger: ”Det är bra, älskling, visa alla hur vacker du är!” Til och Lil lät mamma ta balettlektioner och de tog med henne till konserter. De köpte även den fiol som hon berättar om i inledningen till Daemons and Magnets.

När mamma var nio år flyttade hon tillbaka till sina föräldrar. Hon berättade inte för dem om sina planer på att bli reporter. Hon berättade det inte för någon förrän hon skulle avsluta sin skolgång på Lingdale House Convent i Birkenhead. Nunnorna gjorde det klart att de ansåg journalistik vara en opassande sysselsättning för en ung katolsk dam och de försökte – förgäves – styra hennes tankar mot läraryrket. För att undvika trätor anmälde hon sig till en sekreterarutbildning. Hennes föräldrar utgick från att hon skulle använda sin utbildning till att skaffa sig arbete som sekreterare. Men mamma hade andra planer och dem höll hon för sig själv.

Chanserna för en kvinna att på 1920-talet få arbete som journalist var små. När mamma avslutade sin utbildning, som hon avskydde, tog hon därför anställning vid ett försäkringsbolag – en sysselsättning hon avskydde ännu mer. Hon skriver om vilken vämjelse hon kände inför rutinarbetet på kontoret

* När han gick i pension köpte han ett hus i North Wales, och Til och Lil flyttade in för att ta hand om honom. Han testamenterade senare huset till dem.

25

Vän med fienden.indd 25

11-07-12 15.58.54

vän med fienden

och hon föraktade sina nya kollegor som ”hoppade från sina stolar närhelst klockan pinglade, med ordet ’sir’ redo på läpparna”. Hon stod inte ut med det triviala kontorslivet. Samtidigt var hon mycket rädd för verkställande direktören som hade spetsigt vitt skägg och vars blod hon föreställde sig ha liknande egenskaper: ”vitt och vasst som en istapp”. Hans sekreterare hade en lika vass tunga och hon brukade rota igenom mammas papperskorg vid arbetsdagens slut och skälla på henne för att hon hade använt så många ark brevpapper i onödan. Mamma kände sig trakasserad och förnedrad. Det enda som lyste upp det eländiga rutinarbetet svarade en kollega för, han satt vid ett skrivbord bredvid hennes och när han dikterade brev strödde han egendomliga svordomar kring sig.

Mamma stod inte ut med det här arbetet så länge. Hon fortsatte med att under en kort period vara sekreterare åt två skotska affärsmän innan hon började en anställning vid vad hon kallar ”en kvinnlig myrstack på ett stort företags exportavdelning”.

Myrstacken var en personalgrupp som svarade för skrivmaskinsutskrifter. Hon höll på att gå under eftersom hon tyckte arbetet var meningslöst, frustrerande och under hennes värdighet. Hon skriver: ”Jag fick en inblick i vilket slöseri det var att skriva helt omotiverade PM och brev. Ett dussin flickor hamrade på sina skrivmaskiner hela dagarna på befallning från halvt illitterata avdelningschefer som producerade dravel i en aldrig sinande ström. Förutom den fastställda lönen på tjugoen shilling per vecka kan jag inte tänka mig att det gav mig något annat än mycket god träning i att skriva maskin.”

Den träningen skulle hon snart få användning för. Mamma bestämde sig för att det var dags att infria det löfte hon hade gett sig själv som flicka. Hon skrev därför till den ende journalisten hon kände, en gammal vän till familjen som hon inte 26

Vän med fienden.indd 26

11-07-12 15.58.54

utelämnade personer

hade träffat sedan barndomen. Han var nattredaktör på Liverpool Echo och han bjöd in henne till sitt kontor. I samma ögonblick som hon trädde in i byggnaden kände hon att hon var i sitt rätta element.

Dunkandet från maskinerna och doften av trycksvärta; ljuden från och åsynen av febril aktivitet vid en tidpunkt då vanliga människor tog på sig sina filttofflor; vaktmästarens lediga sätt att visa mig uppför trappan; oredan jag mötte när jag öppnade dörren till ett rum belamrat med tidningar, allt detta tog mig till hjärtat av bohemernas land, ett ställe där jag med rätta hörde hemma.

Den gamle ”vännen till familjen” – mamma namnger honom inte – försökte övertala henne att komma på andra tankar, men hon gav sig inte. Hon övertalade chefredaktören på Echo att ge henne en provanställning som lärling, med sig själv som handledare. Lönen var ringa, men hennes mamma stöttade henne ekonomiskt – och gick med på att hålla det nya arbetet hemligt för Addie tills ett lämpligt tillfälle infann sig. Oturligt nog fick han höra nyheten av slump.

Stormen nådde nästan orkanstyrka, men den lade sig snart och jag fick höra att det slutade med att han blev riktigt stolt över mina blygsamma bedrifter i tidningsvärlden.

”Jag fick höra.” Ingen normal person skulle använda en sådan ordvändning för att markera ett kyligt förhållande till en förälder. Den enda gången mamma därefter refererar till sin pappa är när hon nämner att han vid en viss tidpunkt senare i hennes liv ”hade dött”. Hon säger inget om orsaken, eller om hur hon

27

Vän med fienden.indd 27

11-07-12 15.58.54

vän med fienden

eller någon annan reagerade på hans död.* Jag är inte säker på vad mina läsare finner mest chockerande – hennes uppenbara känslokyla inför honom eller det faktum att hon inte ser någon anledning att berätta närmare om den. Den som har läst Daemons and Magnets vet naturligtvis inte om att mamma hade blivit bortlämnad som barn – något som kan förklara varför hon var oförmögen att känna normal mänsklig medkänsla för en pappa som hon upplevde hade förskjutit henne.

Mammas defekter var mer djupgående än vad som hittills nämnts. Som ung kvinna verkar hon ha visat få tecken på normal mänsklig medkänsla inför någon. Just innan hon lämnade Liverpool Echo för att flytta till London skickades hon för att rapportera om ett tragiskt mord. En elva år gammal flicka hade våldtagits, strypts och sedan dumpats i hamnområdet. När nyheten spred sig hindrade polisen pressen från att ta kontakt med flickans bedrövade föräldrar, men när borgmästarens hustru kom för att framföra sina kondoleanser lade hon märke till mamma i den grupp manliga journalister som hade samlats utanför. Hon tänkte att en annan kvinna skulle kunna hjälpa henne att trösta de sörjande släktingarna och bad mamma att göra henne sällskap. Jag vet inte om mamma blev ett stöd, men hennes beskrivning av händelse antyder att det i så fall var blygsamt.

Gravid mamma, med mjukt skotskt skorrande i rösten när hon mässade om den tragiska händelsen, en ilsk äkta man som med vildsint blick svor över grannar och påstridiga journalister, * Addie avled 1947. Dödsrunan i januarinumret 1948 av Unilevers företagstidning, Port Sunlight News, noterar: ”Han älskade att prata om sin barndom när han spelade cricket i Hamilton Square Gardens tillsammans med F.E. Smith, som skulle bli lord Birkenhead och en av AJ:s förebilder.”

28

Vän med fienden.indd 28

11-07-12 15.58.54

utelämnade personer småsyskon som blygt tittade fram bakom sin mammas kjol, borgmästarfruns tröstande ord … Jag fick en story som alla de huttrande blodhundarna utanför avundades mig.

Det som var intressant för mamma var inte flickans öde eller familjens sorg utan det faktum att hon fick ett fantastiskt scoop.

1925 flyttade mamma söderut och började vid redaktionen på Croydon Advertiser. Under arbetstid skrev hon om det hon blev ombedd, men på fritiden skrev hon ett antal kommenterande texter och noveller som återspeglade hennes tankar om livet. Hon sparade alltid urklipp av sina publicerade texter även om de under den här perioden inte var så många. Den besvikelse hon måste ha känt kommer till uttryck i en novell som togs in i november/december-numret 1928 av en tidskrift som hette The Quill. Hjältinnan är en kvinna som är född med den ”beklagliga egenheten” att ha en talang för skrivande som samhället inte värdesätter: ”Åh, vad hon hatade när tjocka kuvert dunsade ned på dörrmattan! Åh, hur vidrigt hon tyckte det var att minst två gånger i veckan få sina egna manuskript under ögonen!”

Två av mammas texter som inte blev refuserade handlade om äktenskapet, ett ämne som hade börjat ta stor plats i hennes tankar när hon närmade sig trettio. En novell med titeln ”The Glimpse”, publicerad i Feminine Life, handlar om en glad och hurtig kvinna som är fångad i rollen som hemmafru. Det är uppenbart att mamma inte ville att det skulle hända henne själv.

I en debattartikel med titeln ”Working Partner”, skriven för Birmingham Mail 1928, slår hon fast vad hon förväntar sig av en äkta man och äktenskapet: Den ideale mannen för en lönearbetande kvinna finns. Livet under kriget och åren efter kriget har skapat honom – en tolerant, fridsam och tillmötesgående varelse med en egen filosofi.

29

Vän med fienden.indd 29

11-07-12 15.58.54

vän med fienden

Mamma måste ha sett dessa egenskaper hos Reginald Robert Briscoe för hon gifte sig med honom 1929. Äktenskapet var dock dömt från början. Jag har inga som helst minnen av min pappa, men mamma berättade senare att han hade enkla intressen som kretsade kring privatlivet – trädgården, hans tre strävhåriga terrier och bilen. Mamma ville ha äventyr, men det mest äventyrliga hennes nye man tog sig för var att klinka på pianot på kvarterspuben. Under hela sitt liv drevs hon av en övertygelse om att hon reste sig över medelmåttorna. Hon hade nu gjort misstaget att gifta sig med en man som personifierade just medelmåttighet.

Min pappa arbetade som kontorist på Ministry of Works, men mamma nämner vare sig hans namn eller yrke i Daemons and Magnets. Boken är fylld med detaljerade beskrivningar av slumpartade möten med främlingar, men hon nämner inte hur eller när hon träffade sin man och inte heller något om hur de blev förälskade i varandra. Hon ägnar större utrymme åt att beskriva sina arbetsgivares negativa hållning till att deras ”kvinnoreporter” skulle gifta sig än åt de tre år hon faktiskt var gift. Följande är det enda hon förmedlar om äktenskapet och mannen hon gifte sig med: Tiden kom då jag lämnade den hektiska tidningsvärlden och drog mig tillbaka till en privatsfär som var lika krävande men avsevärt mer enkelspårig. Jag skulle föda ett barn.* Senare, en solig vårmorgon när jag hade lagt den lille i barnvagnen och tittade runt på de skinande nya husen som var kopior av vårt eget, identiska om man bortser från den lilla trädgårdsplätten

* Jag föddes i juli 1930. Jag tror det säger någonting om mamma att jag själv när jag nu skriver mina egna memoarer råkar nämna mitt födelsedatum i en fotnot!

30

Vän med fienden.indd 30

11-07-12 15.58.54

utelämnade personer och färgvalet, insåg jag … att hemmets trånga värld aldrig skulle komma först för mig. Jag minns att jag satt längst ned på trappan och att jag, när jag gick in, överväldigades av denna klarsyn. Jag tänkte: någon eller någonting kommer säkerligen att rädda mig ur den fälla jag själv har låtit mig fångas i. Jag hade aldrig tidigare vänt mig till mina demoner förgäves.

Våren övergick i sommar och ingenting hände. Jag lyckades bra med mitt novellskrivande, även om resultatet inte var spektakulärt, och äntligen blev det augusti, en månad jag aldrig har tyckt särskilt mycket om. Den sprängkraft dold i ett bedrägligt lugn som augusti bär på har alltid skrämt mig och därför skulle september bli en välkommen besökare. Den här sommaren* var ovanligt varm, och en kvalmig augustikväll efter en hel dags hårt arbete i trädgården beklagade sig min man – som hade ledigt från kontoret – över att han mådde illa. Vi trodde att han kanske hade drabbats av lätt solsting, eller att det var följderna av de gröna äpplen han hade ätit. Hans smärtor tilltog dock och sent samma kväll kallade vi på en läkare som skyndsamt såg till att han fördes till ett sjukhus där han opererades för blindtarmsinflammation. När han hade åkt rasade ett våldsamt åskväder och hans älsklingshund, som hade blivit orolig när den såg honom föras bort i en ambulans, ylade som en varg hela natten. Jag kan fortfarande höra det fasansfulla ljudet och se framför mig ljuset från blixtarna som likt onda leenden drog fram över sovrummets golv.

Han dog en vecka senare, på en dag då ett hav av ringblommor lyste upp trädgården han älskade. Kort före sin död berättade han för mig att han, hur han än ansträngde sig för att föreställa sig en framtid, inte kunde se någon sådan för egen del – detta trots att han nyligen hade blivit befordrad och inte på något sätt var pessimistiskt lagd.

* År 1932.

31

vän med fienden Änkor som kastar sig själva på sina mäns likbränningsbål behöver i alla fall inte plågas av några självförebråelser. Mot mig, som hade hamrat på dörren till det fängelse jag var inlåst i, slog de nu till med kraft och när jag till slut inte klarade av situationen skrek jag ut en desperat bön om hjälp. Det var på dagen efter begravningen och jag riktade min vädjan till min man som om han vore vid liv och fanns i rummet. Jag slöt ögonen och räknade tyst upp problemen: lånen på huset, att jag måste hitta ett arbete, att jag måste hitta någon som tar hand om barnet, men viktigast av allt: att bli av med kvarnstenen runt halsen, huset, som jag inte hade råd att bo kvar i och heller inte ville bo kvar i.

Han var alltid fyndig i krissituationer, visste instinktivt vem han skulle vända sig till om han hamnade i nödläge och kunde alltid hitta tak över huvudet i en främmande stad. När jag fortsatte mina tysta böner upplevde jag med stor klarhet att han lyssnade. Han var befriad från graven och döden och allt det hemska som hör därtill. Han ville hjälpa, lätta följderna av att han så plötsligt och oväntat hade gått bort. Jag kände plötsligt en stor inre frid och den oro som hade tyngt mig var borta.

Jag tror att mamma i sin bok utelämnade det hon skämdes för och det som gjorde att hon inte framstod som speciell. Jag tror inte att hon ville föra läsaren bakom ljuset utan sig själv – och det lyckades hon med. Hon beskriver hur hon som barn drog ned applåder när hon spelade fiol, men hon nämner inte vem som köpte fiolen, betalade för lektionerna och gav henne den kärlek och uppmuntran som stärkte hennes självförtroende. Det verkar vara oviktigt i sammanhanget, det viktiga var att det var mamma som fick applåderna.

Jag tror även att hon inte insåg hur kylig hon måste ha framstått om man utgår från en del av det hon skrev. Hon verkar ha haft något slags emotionell blind fläck. Kort efter min pappas 32

Vän med fienden.indd 32

11-07-12 15.58.54

utelämnade personer

död skrev hon en artikel om änkors situation för Evening Standard, publicerad den 27 april 1933. Den hade titeln ”Här har vi ett problem”. Hon använde sitt flicknamn, vilket får till effekt att ett ännu större avstånd skapas till min pappa. I texten sörjer hon inte förlusten av en älskad person utan av en familjeförsörjare.

Hon går till storms mot den ”brist på ansvar” en äkta man visar när han inte tar en livförsäkring, och lämnar sin änka ”plötsligt utblottad”. Hon kritiserar föräldrar som inte ser till att deras dotter ges ”all tänkbar utbildning som kan rusta henne inför krissituationer i livet och komma väl till pass om hennes äktenskap slutar i katastrof och hon står inför problemet hur hon ska klara av att vara såväl pappa som mamma och familjeförsörjare”. Hon formulerar sin kritik generellt, men det framgår klart att hon skriver utifrån personliga upplevelser.

Mammas lösning på problemet hon beskriver med så stor bitterhet var att anställa en barnflicka åt mig och att skaffa sig själv ett arbete. Addie använde sina kontakter till att få in henne vid pr-avdelningen på Unilever, som Lever Brothers hade förvandlats till efter en fusion. Mamma nämner i Daemons and Magnets ingenting om hans medverkan. Hon skriver heller inte om min barnflicka, som tydligen inte var någon viktig person i mammas liv men verkligen var det i mitt. Beatrice var storvuxen, mullig och döv – och jag älskade henne. Hon skämde bort mig till det yttersta. När jag bad om något fick jag alltid dubbelt upp, vad det än rörde sig om. Ännu viktigare var att hon gav mig den ömhet alla barn behöver. Jag minns inte att jag någonsin blev kramad eller kysst av mamma, men jag kan inte se Beatrice framför mig utan att tänka på hennes varma famn. Varje morgon följde hon med mig i taxin som körde mig till Waldorf-förskolan där jag kladdade med lera och sand och vatten. Efteråt, om vädret tillät, tog hon med mig till en park där jag fick leka.

33

Vän med fienden.indd 33

11-07-12 15.58.54

vän med fienden

När jag var tillsammans med Beatrice kände jag tillit, trygghet och lycka.

Mamma var fast besluten att göra comeback som frilansjournalist. När hon på kvällarna kom hem från sitt arbete såg jag henne knappast eftersom hon stängde dörren bakom sig för att i sitt rum skriva noveller och reportage som hon erbjöd till tidningar och tidskrifter. Två texter togs in av en kvinnotidskrift som hette Home Making. Bland annonser för pudret Snowfire, hårtonikumet Danderine, gelépulver från firman Symington och korsetter av märket Pul-front förekom i juni 1933 mammas novell ”Den sista romansen”. Den handlar om en fru som känner sig missnöjd över att få stanna hemma och ta hand om ett litet barn medan hennes man fortsätter en framgångsrik yrkeskarriär. I september samma år publicerade tidskriften en artikel av mamma med rubriken ”När jag blir svärmor”. I den diskuterar hon sina förhoppningar när det gäller mig som vuxen. ”Jag känner verkligen ingen svartsjuka inför den kärlek min son kan komma att ge en annan kvinna än jag”, skriver hon, ”… att ha den soligaste platsen i hjärtat hos ’mammas älskling’ är inte min definition av framgång.”

34

Vän med fienden.indd 34

11-07-12 15.58.54