__MAIN_TEXT__

Page 1


Lyra Ekström Lindbäck

Ett så s ta r k t  l j u s

Modernista stockholm


Till Vide

» It’s like we weren’t made for this world

Though I wouldn’t really want to meet someone who was « (»The Past Is a Grotesque Animal «, Of Montreal)


H

ennes namn drar åt sig min blick innan jag ens h ­ unnit

läsa titeln. Får det trista programbladet att bli en viktig

relik. Något att spara i en låda och rota fram igen om

flera år, för att se om den egentliga huvudrollen fortfarande kom­ mer att sticka till när min blick vandrar över rollistan. Jag vrider papperet mellan händerna till en blomma av tecken. Vecklar upp

det och stirrar på hennes namn igen. Nu står hon bakom sammets­ draperierna och gör sin andnings­övning, vetskapen om det skapar en sugande klump i min mage. Manar mig till att dra fingrarna

över stolsklädseln och låtsas att det är hennes långa, beigemålade

naglar som får plyschen att resa sig.

Mörkret sänker sig över salongen. En samling livlösa föremål,

alldeles för glest utströdda för att lyckas ge intryck av ett rum,

framträder i ljuset på scenen. Långbänkens grova och fibriga trä

sticker av mot kulissväggen och akrylmålningen ser ut att vara

uppspikad i går. Under en fransig golvlampa sitter tre biroller och mumlar impro­vi­ser­ade, vardagliga fraser. » Jaa, så var det faktiskt. «

» Kan man tänka sig … «

» Ja, jag trodde inte att … « 9


Deras ivriga fasthakande i varandras meningar visar bara hur beredda de är på att bli avbrutna. Ingen av dem inbillar sig att de står i centrum. Kanske för föräldrar och partners som dykt upp

för premiären, men alla som inte känner någon är här för att se

den enda jag känner. En mörkröd ton kommer in i ljussättningen.

Biroller­na vänder sig mot det vänstra hörnet, där hennes bestämda steg ekar mot scenmattan.

Publikens samlade blickar lägger sig som en extra lyster i hen­

nes hud. Jag håller händerna som skygglappar mot tinningarna och

försöker stänga ute allt utom henne. De spända musklerna under hennes långa kindben, handledens lilla knöl som avtecknar sig där blusärmens krås tar slut. Replikerna böljar i mitt huvud strax innan

hon uttalar dem, som en sång jag har lärt mig utantill för att lättare

kunna urskilja variationerna i hennes röst. Något litet uttalsfel stö­

ter till mitt i hennes hastiga befallningar. Jag tjusas av felsägningen

som av misstag blottad hud. Önskar att hon ska göra ännu en för

att jag ska kunna komma närmare, uppfatta vad som är hon mitt i skådespelet.

» Nå, nu har ni fått era instruktioner, gå härifrån och sätt i gång !

Och kalla in min make. Jag har något viktigt att tala med honom om. «

Hon spelar huvudpersonens fru, men vem som helst kan se att det är hon som driver föreställningen vidare. Mannen är ett tomt skal

som utför handlingarna, hon är den brinnande energin som rinner in

i hans medvetande. Steg för steg har motskådespelarens ego fått träda

tillbaka under repetitionerna. Jag har suttit ned­sjunken i den nötta, mörkbruna skinnsoffan i hörnet och överhört deras omförhandlingar

10


av regissörens instruktioner, sett hur spelet börjat blomstra i takt med att hon har fått mer utrymme. Några gånger har jag hjälpt till med

rekvisita och kokat kaffe till ensemb­len i paus­en. Men oftast har jag

bara smugit in och smugit ut, kunnat vandra hemåt ensam med bil­ den av hennes framträdande hägrande bakom skallbenet.

Sammetstyget på ryggstödet kittlar i nacken när jag lutar hu­

vudet bakåt och njuter av hur hänförelsen måste avspeglas i mitt

ansikte. Om någon råkar titta åt mitt håll måste de se det, ett hem­

ligt band som löper mellan mina ögon och hennes kropp på scenen.

En koncentration som inte behöver brytas för att parera någon

fråga i hennes intensiva blick. Doftpustar av puder och svett drar förbi som tunna slöjor över min hud. Skiftningarna i ljussättningen

förskjuter hennes hårfärg, från svartblänkande till rödbrun. Förtjust märker jag hur hennes sätt att prata påverkar mannens prosodi. Till och med efter att hon har lämnat scenen ekar hennes röst i hans

monolog, ett tonfall som alltid är hennes men som blir så mycket

klarare och vackrare när hon anlägger sin skådespelardiktion.

Första gången vi träffades trodde jag att det var ett slags blygt stammande. Hon räckte mig handen och började rabbla fram

något hastigt om vad hon hade hört om mig, men hennes blick

flackade inte, och snart kände jag hennes auktoritet tvärs igenom

röstens ovanliga melodi. Det är ingen dialekt, hon är uppvuxen i

­S tockholm och det är knappast troligt att hennes pappas portu­ gisiska lämnat några spår när de träffas så sällan. Den lite stötiga

rytmen i hennes tal är helt enkelt ett av flera uttryck för frenesin

som får henne att rasa inombords, dela in alla intryck i fladd­

rande men absoluta domslut av falskt eller äkta, frälsning eller 11


hot. Samma desperation som får henne att kräva klara besked till och med från situationer där hon inte ens själv vet vad hon vill.

Som med mig. Varje gång vi träffas, varje innerligt samtal eller avdramatiserad kroppskontakt är en förtäckt fråga om hur det

­­kommer att bli. Hon vill försäkra sig på förhand om att jag är be­ redd att göra allt för henne. Till och med nu, tvärs igenom väggen av

fiktion som skiljer oss från varandra, kan jag känna den uppfordran­ de benstrukturen i hennes ansikte dra och kalla. Jag är med henne

när hennes långa, mörkbruna lockar har virvlat in bakom kulisserna

och ut i logen, jag vet i vilken ordning hennes rutiner avlöper när

hon drar sig tillbaka från medspelarna med en avfärdande nick, bätt­ rar på sminket, slinker ut för att ta en cigarett, kollar telefonen trots

att hon upprepade gånger har lovat sig själv att inte låta distrahera

sig med omvärlden i pausen. Med kärleksfull dedikation föreställer

jag mig hennes rörelser, just för att jag inte kan se dem. Men aldrig

att jag skulle vara beredd att göra allt för henne. I de flesta relationer är det en retorisk frågeställning. För henne är det ett ultimatum.

Och, tänker jag tyst framför mitt februaribleka ansikte i toalett­ spegeln, medan jag känner mobilen vibrera i fickan med svar på

komplimangerna som jag sms:ade henne direkt efter första akten, om hon kom på mig med att tänka så, med att inte ha något annat

att ge henne än den triviala sörja av vardag, förhoppningar och

farhågor som hon redan känner till och beslutsamt försöker över­ skugga med fantasier om hur allt skulle kunna bli annorlunda; om

hon förstod att jag är en vanlig person skulle hon omedelbart för­ lora intresset. Jag har inga löften till henne om svindlande insikter eller världsförändringar. Inga förklaringar heller, utöver de ganska

12


krassa analyserna av hennes eget beteende och självbild som jag ­hittills har undanhållit från våra konversationer.

Tvålen från pumpen på väggen luktar kliniskt som på ett sjukhus.

Jag tar för många pappershanddukar, torkar ändå inte händerna ordent­ligt, känner hur pannan fuktas när jag stryker tillbaka min

korta lugg och går ut i foajén. Mitt sällskap vinkar ivrigt från baren.

Hans gängliga kropp är ostadigt lutad mot armbågen som vilar mot den mörkgröna bänken, bredvid två nyöppnade flaskor med sodavatten.

»Tack «, säger jag. » Precis vad jag ville ha. «

Vanligtvis orkar jag inte med män. Men den här har fluffiga och

mjuka polisonger som hos en liten kattunge. Bröstkorgen är hop­ dragen och outvecklad under den bruna skjortan, som om han aldrig

genomgått puberteten. Han saknar grabbgängens bredaxlade fram­

toning, utan att vara liten och undfallande.

»Vill du att jag ska be om ett glas åt dig ? « frågar han och tar själv en lång klunk direkt ur flaskan.

» Nätack. «

Det är en slump att vi har blivit ensamma här, resten av våra

vänner fick förhinder. Han har betalat för mitt sodavatten. Jag behärskar en lust att skratta när han gnuggar sig i ögonen med

handryggen, som en liten katt som tvättar sig. Han besvarar mitt leende och gäspar, frågar vad jag tycker om pjäsen så här långt.

» Jodå, regin är bra, men den tidstrogna översättningen av ma­

nus­et är verkligen krystad. Och Joanna är simpelt innerlig som

vanligt. «

» Simpel ? « 13


De smålockiga ögonbrynen skjuter i höjden. Ja, det är för ­enkelt att rubba honom. Ett trist litet adjektiv, till råga på allt inpetat som

ett test. Joanna är simpel som ett urelement är simpelt, hon har en

utstrålning som alltid kommer att blända mer än hennes skåde­spel­ar­

tek­niska kunskaper. Men det är inget som jag kan förklara för honom.

Kattungen stryker omkring mina åsikter och min kropp med samma skeptiska intresse, som ett främmande kraftfält. Verkar tro att jag inte

märker något. Den skära tungspetsen blir synlig för ett ögonblick när

han greppar flaskhalsen igen. Jag får lust att gräva ner fingrarna i hans

nackhår och slita ner hans lydiga huvud mellan mina ben. Någon

ringer i en liten koskälla. Vi sveper det sista av vattnet och går in i salongen igen.

Han lägger upp sin arm bredvid min på armstödet. Ett omed­

vetet platstagande eller en rörelse in i mitt område. Jag blundar och tänker på Joanna, frammanar hennes ansikte i strålkastarna. Innan

ljuset går upp hinner jag inse: att känna en skådespelare ändrar

på föreställningen. Får mig att ana något starkare i spelet än både

henne och rollen. Om man kunde skriva så, tvärs igenom äkthet och sken som … Kattungens manschett pressas kall och glatt in

mot min nakna arm. Akt två ska börja, den manliga huvudrollen

kommer in på scenen, den oavslutade tankebanan drar förbi som

ett sorgset minne. Mina handflator är svettiga. Med ett bittert litet

småleende vrider jag handleden lätt i riktning mot skjortärmen

intill.

14


»Vad tyckte du ? «

Hon vrider snabbt på huvudet när jag kommer ut. Eftersom hon

bryr sig mer än hon vill erkänna frågar hon om sin prestation på ett

hårt och nästan avvisande sätt. En beigegul ros sticker upp från fick­ an på hennes ljusgrå trenchcoat, och glider hit och dit när hon röker

med slängiga rörelser. Strax efter att jag har släppt dörren öppnas den

på nytt, och någon medverkande passerar med sin familj. Jag slår mig

ned bredvid Joanna på den kalla stentrappan.

» Det var bra. Eller du var bra, åh, särskilt i slutscenen. Men ma­

nuset är ganska uselt översatt va ? «

Jag kastar en försiktig sidoblick på henne för att se hur mycket

jag kan kritisera pjäsen utan att hon tar åt sig.

» Regissören har verkligen fått till samspelet mellan er, i alla fall «,

tillägger jag och iakttar henne noga. Mycket riktigt lyses de bruna ögonen upp omedelbart.

» Ja Johan  —  han är fantastisk. Oerhört känslig i sina instruk­

tioner. Han har lovat att hjälpa mig med scenskoleproverna «, ler hon, stirrar ut i luften och mosar cigaretten under sin högra klack

trots att den bara är halvrökt.

Sådär hanterar hon alla konsumtionsvaror. Mat, kaffe, vad som

helst. Lämnar dem när hon är tillfredsställd utan att verka upp­

fatta hur mycket som är kvar av dem. Ibland känns det som om hon behandlar människor på samma sätt. Joanna är ett vandrande slöseri av resurser och känslor, sina egna och andras, eller kanske

ett överflöd om man vill betrakta henne lite välvilligare. Hennes

senaste intresse, den här regissören, känns inte värd vår samtalstid.

I stället frågar jag vidare om scenskolorna.

15


» Jag skulle helst gå i Malmö. Men jag har skrivit upp mig för att göra antagningsproven här och i Göteborg också. Luleå tror

jag aldrig att jag skulle kunna hantera «, säger hon och tänder en

ny cigarett med en svepande tändsticksgest. Mentolröken slår rakt emot mig i vinden.

» Bara här är det ju så mörkt att man inte står ut «, fortsätter hon

med de mörka ögonbrynen hopdragna i pannan. » I går satt jag och

läste i Vitabergsparken mellan fem och tio. Kunde nästan inte gå när

jag skulle ta mig hem, var alldeles stelfrusen av att ha suttit på den

där kvällsfuktiga bänken. Men inombords var jag ännu mer förlamad,

av bristen på solljus. «

Fem timmar utomhus i februari. Eller kanske tre och en halv, om man räknar bort den vanliga Joannaöverdriften. Det är ett

under att hon inte blir sjuk oftare, det skulle förresten klä henne.

Bli säng­ligg­an­de i lunginflammation, blek och vacker, bortsvept från världen innanför de skira, vita flickrumsgardinerna. Hon ­skulle säkert hellre drabbas av tuberkulos än fortsätta dras med

den här pinsamma, vardagliga astman som måste medicineras med

en plastig inhalator. Ja, Joanna skulle passa på sanatorium i något

bergslandskap, promenerandes med rosiga kinder invid en frisk

fjäll­bäck. Och så dö en tidig och tragisk Södergrandöd, innan hon

hunnit utveckla sin begåvning till fulländning, så att alla fick sväva

i ovisshet om hur storslagen hon kunde ha blivit om hon hade fått leva vidare.

»Varför satt du inte inomhus ? « frågar jag.

» Ibland är det lättare att hantera sitt inre om man befinner sig i

en motsvarande miljö «, svarar hon gravallvarligt och ser ut mot gatan.

16


De orangeröda gatlyktorna reflekteras i hennes stora, mörka

ögon. Joanna har alltid ett inre kristillstånd. Under det halvår som

vi har känt varandra har hon hunnit gå igenom så många upp­­ slitan­de känslokaos att jag börjar undra om hon verkligen upplever dem. Flera gånger har hon stängt in sig på sitt rum och låtit bli

att svara i telefon i en vecka. Sedan har vi långa samtal om hur

hela hennes livsuppfattning har vänts upp och ned. Men varje gång

hon ska uppträda i en föreställning finns hon ändå med på scenen, och hon uteblir aldrig från fler repetitioner än att hon kan komma

undan med det. Hon äter tillräckligt för att inte bli undernärd på riktigt och lämnar in sina hemtentor i tid om hon har bråkat med sin mamma igen och inte kan få pengar av henne om hon skulle

sumpa ännu ett CSN-lån. Självkontrollen som genomsyrar hennes

sorger är en noga bevarad hemlighet. Oavsett hur jobbigt hon har

det lyckas Joanna av någon anledning alltid hålla sig ifrån känslor

som skulle kunna göra henne svag på riktigt.

»Tack för en fin föreställning. Du gjorde verkligen en impone­

rande roll. «

Någons mamma har stannat på trappan och ler varmt mot oss.

Joanna stryker en hårslinga bakom örat och besvarar leendet med uppburen ödmjukhet. »Tack ska du ha. «

Kvinnans smala klackar klickar försiktigt förbi oss nedför de sista stegen. Efter bara någon meter på trottoaren stannar hon till och

vänder sig om.

»Vad heter du förresten ? «

» Joanna «, säger Joanna i en dov, rökfylld utandning. 17


» Och i efternamn ? « » Björnsson. «

Kvinnan ler igen.

» Joanna Björnsson. Det ska jag komma ihåg. «

»Vem var det ? « undrar jag så snart kvinnan som troligtvis inte

var någons mamma har försvunnit runt hörnet. Joanna rycker på axlarna.

» Ingen aning. Har aldrig sett henne förut. «

Trots sitt nonchalanta tonfall kan hon inte dölja hur kompli­

mangens energi strömmar genom kroppen. Skulderbladen dras

ihop under den grå trenchcoaten, den vita blusen glider ner lite

och avslöjar det beniga området under hennes nyckelben. Hon

kisar som om hon fortfarande har strålkastarljuset i ansiktet.

18


Att vara hemma hos Joanna känns som att leka i ett dockskåp. Som om taket när som helst kunde lyftas av, ytterväggen svängas upp

på ett gångjärn och ett lillgammalt barn lyfta ut mig för att sätta

på mig en klänning av kräppapper. På brädgolvet mellan oss står

hennes porslinskanna. Den har elegant pip och ett sprött litet lock, men kaffet kallnar nästan omedelbart i den.

Jag sitter i skräddarställning på den vita trasmattan. Mina

fingrar klamrar stelt om örat hos den rosenmönstrade koppen, sticker till lite grann när de skiftar färg från vitt till rött. Det är en av ­hennes egenheter att hon alltid vill mötas upp utomhus. Gå

en sträcka tillsammans innan vi äntligen svänger upp den tunga

­porten till hennes hus. Jag håller aldrig upp den för henne, enligt

en tyst överenskommelse, men sättet jag går före och liksom låter

den glida över i hennes hand är definitivt symboliskt. Det mesta

i Joannas sällskap blir en avvägning mellan laddade signaler, för

att inte fel gest ska starta en ödesmättad accelerering. Som nu, när

hennes bruna ögon borrar sig in i mina tvärs över fatet med upp­ skurna apelsinklyftor. Trots att hon bara frågar om min inställning

till någon samtida dramatiker är det som om mitt svar kommer

att få en mer avgörande innebörd än jag kan överblicka. Det gör

mitt tonläge mer tvekande än vad jag är.

» Jag vet inte, jag har bara sett en föreställning som hon har ­skrivit.

Den kändes lite … pratig. «

Joanna reser sig omedelbart från sin knäsittande position. Går bort till bokhyllan för att rota fram någon text jag borde läsa för att ändra åsikt. Så fort jag inte rör mig efter hennes signaler känns det som ett svek.

19


Att anpassa sig efter Joanna, att justera sina tankar efter J­ oanna, beredvilligt följa riktningen hos hennes envetna energi. Som tidig­are

i dag när vi möttes upp vid Nytorget. Det är en uselt vald mötes­ plats, inte i närheten av någon tunnelbanestation för mig och på fel sida av Södermalm för henne, men en symbolisk omväg som hon

använder för att upphäva tiden. Få våra möten att likna berättelser som utspelar sig utanför det vanliga livet. Hon vinkar genom att

bara sätta upp handen i luften, rak och orörlig, som en tavla av en

hälsning. Inramad av de nakna grenarna från det lilla trädet som jag lutade mig mot när jag väntade.

Den första gången ringde jag efter tio minuter och frågade om

jag inte skulle komma bort och möta henne halvvägs i stället. Men

efter ett tag accepterade jag det ständiga testet det innebär att ­träffa

henne, ett test av min och hennes och verklighetens villighet att

vänta, att tänja ut sig för att inrymma det spända stämningsläget hos vår interaktion. Tappert står jag och fryser fingrarna av mig i alldeles

för dåliga vinterkläder. När hon har stövlat fram med klackarna tvärs

igenom en snödriva ställer hon sig nära som om vi vore kära, men

kramar mig löst som om vi bara var ytligt bekanta. Sedan snor hon runt och börjar gå, förväntar sig att jag ska följa efter precis som hon

tar för givet att cyklister ska b­ romsa, barn­vagnar mödosamt manöv­ reras åt sidan i slaskmodden och par släppa sitt handhållande för

hennes raka gång. Aldrig har det hänt, åtminstone inte när jag har

varit med, att någon har grälat på henne för det. Med blicken riktad mot något i fjärran svänger hon ut rakt över Götgatan, utan hänsyn

till övergångsställen eller hastighetsgränser, och bilarna tutar inte ens på henne när de stannar.

20


Ibland träffas min blick av en stum anklagelse å hennes vägn­ar, som om jag borde ha styrt undan henne från den lilla tanten med

rullator eller tagit tag i kappärmen och bett henne att vänta på grönt.

Kanske är det hennes klassbakgrund som gör att hon kan röra sig så självklart efter eget huvud. Ett nedärvt medvetande om sitt eget

överlägsna värde, som en viktig man med portfölj, fast samtidigt

raka motsatsen. För det finns något oerhört feminint i hennes sätt att med flaxande kappa och hopknipta läppar promenera i precis

det tempo och den riktning som hennes inre föreskriver. Jag har

inga problem med att hålla hennes takt, men kan inte s­ toppa mina

ögon från att irra över de mötandes ansikten, ursäktande, omför­

handlande om det gemensamma rörelseutrymmet. Nästan så att folk

verkar tycka att det blir störande åt andra hållet, många ser bort med rynkad panna och väjer hellre undan än inleder en blickväxling.

Om jag och Joanna strövade över en vinteräng, i stället för att

skynda fram på Stockholms grusade isbanor, skulle våra promena­ der verkligen lämna lustiga flätmönster i snön. Sådär att man inte

skulle kunna gissa om vi var nära vänner, eller totala främlingar

som bara råkat gå samma väg vid olika tillfällen. Hon är så vacker,

och har så dyra kläder. Säkert är det därför människor inte ifråga­ sätter hennes rättighet att pressa dem av trottoaren för några steg.

Hon är vacker på det sättet att det alltid måste ha stigit en diskret men tvingande visshet om den egna makten ifrån henne. Också

här, i hennes noggrant arrangerade, flickiga lägenhet med de vita

bokhyllorna fulla av förstaupplagor och originalmanuskript, använ­ der hon mer eller mindre medvetet sina vanliga knep. Snurrar en

mörkbrun hårslinga runt pekfingret, kisar ut i luften och funderar 21


över något jag sagt, medan hennes perfekta profil avtecknar sig mot den grumliga dagern utanför fönstret.

De stora välvda näsborrarna, det låga hårfästets täta inramning av

pannan, de knallröda läpparnas vackra signalfärg mot rummets fond

av vita papper, vitmålade trämöbler, vitt överkast och vitt porslin.

På hennes fortfarande halvfyllda kopp med kallnat kaffe lyser ett fullt utslaget läppstiftsmärke. Hon vill kanske inte linda mig kring lillfingret, som hon redan har gjort med minst ett dussin halvvuxna

män, men ändå försöker hon. Något annat sätt att knyta människor

till sig känner hon antagligen inte till.

» Det var som du sa förra veckan, att allt handlar om att hitta en

punkt i sig själv. En vilja att ta stöd i, från vilken man kan häva sig

igenom hela världen. Det enda som behövs är mod. «

Hon tränger in i mitt huvud med sin blick. Kräver att jag på

nytt ska bekräfta hennes uppfattning, men när hon upprepar något

jag har sagt känns det alltid en smula förskjutet. Som om hon har skrivit ned det efter att jag har gått, men ordnat in det i en egen

berättelse. Fått det att handla om något så kompromisslöst att mitt

uttalande verkar helt världsfrånvänt. »Vad tänker du på nu ? «

» Men det vi talade om då «, svarar hon med illa dold irritation, som om jag förstår precis vad hon menar men bara vägrar att spela

med, » hur man bäst omförhandlar sin självuppfattning. «

Våra blickar möts och hennes insisterande låga flackar mot min

för­sikt­ig­het. Jag ser bort mot hennes köksvrå, drar upp benen mot kroppen och håller om knäna. Böjer ner huvudet mot trä­golvet

och försöker hitta något att svara som varken är fientligt eller

22


medgörligt. Det går inte heller att säga något som handlar om oss.

Så fort ett samtal slutar att vara abstrakt blir Joanna upprörd. Rela­

tion­en ­mellan våra ord och faktiska händelser ute i världen måste

vara antydd, under­textuell  —  allt annat är oförlåtligt plumpt. Men varje gång hon citerar något som jag har sagt inser jag att

den befriande vagheten bara tillåter henne att omvandla mina teser

till sådant hon vill höra.

» Jag tror «, säger jag långsamt, » att det inte riktigt är så enkelt.

Det räcker inte med att vara modig. Man måste ha någon som be­ kräftar ens perspektiv och handlingar för att kunna omvandla sin självbild. «

Och omedelbart blånar Joannas ansikte av misstro, hon vrider bort huvudet och stirrar mot kyrktornen på kullen. Jag kan nästan

se hur hennes intresse kallnar som en hastigt släckt eld, som blir

torr och stum och flagande i en blåsig vinternatt. Hon blir inte bara irriterad, hon blir bitter, klamrar sig fast vid sin besvikelse över min opålitlighet, för att slippa hantera skräcken inför att bygga upp sin

personlighet i relation till andra människor. Paradoxen i att hon blir arg för att hon önskar, ja nästan kräver, att jag ska bekräfta hennes

uppfattning om att man inte behöver bekräftelse från andra, är för ironisk för att jag ska kunna uttala den. Ironi är en annan kategori av attityder som Joanna tycker är vulgära.

»Vill du ha mer kaffe «, säger hon efter en stunds tystnad och

reser sig från trasmattan.

» Gärna. Det här har nog blivit kallt. «

23


Boken som ligger bredvid huvudkudden har en oroande omkrets av

hennes doft. Den är så läst att den fortsätter att öppna sig efter att

jag har slagit ihop den, visar titelsidan innanför den tunna, mörk­ röda framsidespärmen som höjer sig och sänker sig i takt med

mina andetag när jag vrider mig i sängen och stirrar in i bokens

veck. »Till Joanna, med … « är allting jag kan se utan att öppna den. Men jag vet vad det står. Till Joanna med stor tillgivenhet.

Andelen av signerade verk i hennes bokhylla är anmärkningsvärt

hög. Jag har sett hur hon gör för att samla dem. När vi kom ut från

ett öppet genrep förra veckan avvek hon från resten av sällskapet,

släntrade fram till regissören med mjukt och liksom undfallande

kroppsspråk, men hakan lika högt som vanligt. Såg honom i ögonen

med ett leende som på samma gång var beundrande och självsäkert, lät oss snällt stå och vänta medan hon krälade i stoftet för den store

mannen. Eller om hon faktiskt höjde upp honom som en jämlike.

Skilde ut honom från mängden med sin trängande känsla för vad som är viktigt på riktigt. Joanna har ett sätt att nå rakt in i någons

självkänsla med sin uppskattning, men det är irri­ter­an­de att hon är så

trosviss om att lyckas. Att se en som ingen någonsin har sett en förut. Jag placerar pekfingret på pärmen, pressar ned den och studerar

titelns vita seriffer. Kan inte läsa författarnamnet utan att höra Joan­ nas lite sträva röst säga det i huvudet. Boken både lockar och stöter

bort mig. Som en till hälften frivillig injektion av henne i min till­

varo, ett föremål noggrant inplacerat i mitt rum. Den förkroppsligar

hennes dikotomiserade personlighet, där tankevärlden och sexuali­

teten genomsyrar varandra mer än vanligt på grund av hennes fasta beslut att hålla isär dem.

24


Att älska är för henne att släppa taget och ge sig hän. Att tänka är att vara fullständigt i kontroll. Så ironiskt då, att den här läs­upp­level­sen som hon vill inviga mig i nästan bara blir en kroppslig och sensuell

upplevelse. Den tunga, blommiga, lite ålderdomliga parfymen, som

finns inrotad i alla hennes plagg av tyll och lin och bomull, sprider

sig från papperet som en hotande och förförisk undertext som över­

röstar alla mina försök att läsa. Det enda jag skulle kunna säga om

den när vi ses på torsdag är hur umgänget med boken har fått mig

att tveka inför och längta efter hennes närvaro på samma gång.

Joanna. I henne känner jag igen allt jag hatar med att vara in­

telligent, allt som blir fegt och undvikande med att kunna tänka

längre och snabbare än andra. Vissa sätter sina förmågor i sys­te­

m­ets tjänst och gör en högpresterande karriär. Andra, som jag och

Joanna, trasslar in oss och tappar bort oss. Vi fattar att skillnaden

mellan oss och andra är en underlighet snarare än en överlägsenhet.

Vi måste utveckla intrikata tankemönster för att kunna hantera

sådant som andra gör utan att blinka: minnas, andas, uppleva fak­

ticiteten hos våra egna kroppar och den ambivalenta flyktigheten i

varje ögonkontakt.

Men Joanna romantiserar den här trassligheten. Hon vill att

jag ska hålla med när hon pratar om sina förlamande tanke­spira­ l­er som något vackert och mystiskt, och kan inte förstå varifrån

mina reservationer kommer. Jag kommer aldrig att kunna för­

klara för henne. Att hon glorifierar precis de egenskaper som jag

längtar bort ifrån. Att hon vägrar låta sina stiliga slutledningar

framträda som vad de är: fantasier som man gör sig för att stå ut med att existera i utkanten av det mänskliga samspelet, inlåst i sitt 25


reflekterande och avskuren från de omedelbara möjligheternas sfär.

Hon tror att tankarnas irrande kan linda in allting så att det blir uthärdligt. Att det går att skjuta upp de avgörande handlingarna

tills man tänkt och pratat så att det går att begå dem utan att bryta sönder någons föreställning om vem man ska vara. Placera

en bok i mitt sovrum. Vänta tills dess atmosfär har inverkat på

vår relation och ändrat på den utan att vi behöver göra det själva.

I varje samtal nu för tiden lirkar hon efter förklaringar, råd, teo­ rier om hur hon ska tänka för att behärska de oklara känslorna

i sin kropp. Men det finns inga hemliga insikter eller genvägar.

Åtminstone inga intellektuella.

I går kväll låg vi på rygg på varsin sida av den här sängen och

lyssnade till det dämpade bruset från paret som bråkade i lägen­

heten intill. Väggen filtrerade deras ord till en lugnande ström av ljud. De skrek inte utan argumenterade med sorgsna, lågmälda

­röster, antagligen för att inte väcka sina barn. Jag rullade över på

sidan och tittade på henne. Det mörka håret låg runt hennes huvud

i ojämna vågor, det var plötsligt svårt att tro att det når nedanför

skulder­blad­en. Som om det lockar ihop sig när tyngdlagen inte drar det nedåt, en blomma som sluter sina kronblad om natten.

»Tror du att könsskillnader försvårar kommunikation ? « frågade

hon med blicken rakt upp i taket.

» Det beror väl på vad du menar med könsskillnader «, svarade

jag motvilligt. » Samhällets normer påverkar ju alla relationer på olika sätt. «

» Men det var inte det jag menade «, sa hon och blinkade flera gånger. Det är en grej med Joanna, att hon blinkar mycket.

26


»Tror du att man kan uppnå en starkare intimitet om båda är

av samma kön ? Att det blir en mer direkt kontakt mellan personer

med alternativ sexuell identitet ? « Hon vände sig emot mig i sängen.

» Jag tror i alla fall att det skulle bli enklare. «

Hennes vindoftande andedräkt var tung och regelbunden mot

min kind, vi hade varit ute på en bar med några vänner och hon

följde med mig hem för att dricka te. Jag rullade över på rygg,

­låtsades fundera över svaret, försökte skjuta undan mina reflex­

mässiga invändningar tills hon skulle sluta insistera. Det går inte att diskutera någonting tillsammans som hon aldrig har upplevt.

Att vara lesbisk är att krampaktigt attackera sin egen kropp

för att hindra att det enda av värde i den ska bli osynligt igen. Att komma ut handlar om att sugas in i sig själv, så långt in att nästan

ingen kan se en längre. Det är inte någon alternativ sexuell identitet

som hon behöver bygga upp för att kunna ta min hand när vi ligger

bredvid varandra sådär, för att känna mina bröst pressas mot h ­ ennes

rygg när jag håller om henne och låter mina knäskålar hitta in i

hennes knäveck. Lesbiskheten kommer sedan, ett skal man monte­ r­ar upp för att avvärja hot som är så subtila att de knappt går att

urskilja, diffusa straff som omgivningen utdelar för handlingar som man inte behöver någon särskild identitet för att utföra. Bara en

vilja till sin egen vilja. En beredskap att förlora självklarheten hos sin

egen närvaro, vilket förstås är svårare och mer sällsynt än det låter.

Lesbiskheten är det gemensamma pansaret som vi behöver för att kunna öppna oss för varandra, och så länge hon inte är beredd att

bära det finns det inte en chans att jag kommer att dela mina sår­ barheter med henne. Hon kan inte ens förmå sig till att säga ordet.

27


Jag smäller igen boken med handflatan, ställer in den i hyllan

och går ut i köket för att sätta på tevatten. Ångan från vattenkoka­

ren stiger upp mot den långa rosen som står nedstucken i flaskan

på diskbänken. En av Joannas premiärblommor som hon plockade

ut från sin bukett och gav till mig, de täta, beigegula kronbladen

har börjat falla isär och dallrar i det varmfuktiga vinddraget. Det

uppstår en liten tropisk zon på diskbänken. Hela stjälken blir våt av kondens. Jag måste koncentrera mig på att fylla den lilla tekulan

jämnt med ceylon för att inte sväva ut i fantasier om blomman­ de rosenträdgårdar. Det är helt och hållet Joannas fel och känns

kvalmigt och påträngande, jag hör henne säga ordet » rosor « i bak­ huvudet, rosor rosor, jag behöver inte hennes eskapism för att stå ut med mitt liv. Hennes fantasier spricker upp och går sönder i min

tillvaro, blottar sina baksidor av förnedrande återvändsgränder och ensamhet. Mineralvattenflaskan som jag använder som vas åt rosen

skälver och klirrar mot diskbänken när vattnet börjar stormkoka.

28


Kattungen jamar och jamar. Han förstår inte att jag utnyttjar honom, kanske för att han inte tror mig om att kunna utnyttja någon. ­Tänker

att jag är alldeles för god och han alldeles för smart. Snäll också.

Medveten om sina mansprivilegier tystnar han varje gång jag av­ bryter honom, gör en poäng av att nicka uppmuntrande när jag berättar något. Ett mönsterexemplar.

» Har du alltid skrivit ? « frågar han.

» Ja «, svarar jag, och funderar ut olika sätt att testa honom på.

Uppen­bar­lig­en njuter han av mitt sällskap trots att jag inte är här på

riktigt, allt från klirrandet när den långa, tunga gaffeln slår i den enor­

ma porslinstallriken till att möta min kisande blick i motljuset. Hans

rödblonda, krulliga hår är alldeles genomlyst och avtecknar sig som

en gloria mot den ärtgröna gardinvåden bakom honom. Vår inter­

aktion är ett lite exotiskt experiment som han har kastat sig in i, trygg

i förvissningen om att han älskar sin flickvän. Det slår mig plötsligt

att jag inte vet något mer om henne än vad hon heter. Han berättar

aldrig någonting om henne, förutom de återgivningar där hon figure­

rar som underförstådd biroll, vi gjorde det här och det här i helgen, vi

ska till Frankrike, vi har problem med värmen hemma. Men uppen­

bar­lig­en är det kärlek om man tror det med tillräcklig bestämdhet.

»Vad skriver du på nu ? «

Som ett pälsigt litet försöksdjur krafsar han sig omedvetet i det

lilla skägget. Jag småler. Någonting att skriva på. Varje kväll sitter

jag framför skrivmaskinen i en halvtimme och varje kväll får jag en hård, ogenomtränglig sida av högtravande pladder.

» Hur kommer det sig att du håller på med filosofi ? « frågar jag i stället.

29

Profile for Smakprov Media AB

9789174995602  

9789174995602  

Profile for smakprov