N. Johansson K. Svensson
I_Om채nniskor.indd 3
2015-09-04 15:40
Läs mer om författarna på www.rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Kristoffer Svensson och Nanna Johansson 2015 © Inlageillustrationer: Nanna Johansson Omslag: Jonas Lindén © Omslagsbild: dreamstime.com Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2015 ISBN 978-91-29-69531-1 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Omänniskor.indd 4
2015-09-04 15:22
Himlen hängde tyst och tung ovanför honom. Han satte pannan mot fönstret och stirrade ut mot gårdsplanen. Mörkret gjorde gruset blåsvart och ingen måne syntes bakom stallets tak. Träden sov med rötterna nerbäddade i den kalla jorden. Allt var stilla. Det var bara inbillning. Han återvände till teven där nyhetsuppläsaren förklarade att betygen i skånska skolor hade sjunkit de senaste åren. Han tänkte på sin egen dotter som han aldrig sett öppna en bok, skakade på huvudet och slog upp en kopp kaffe. ”Men vi börjar med attacken i sydvästra Skåne”, sa nyhetskvinnan. Attacken? Han lutade sig framåt. ”Det är ännu oklart vad offren har råkat ut för, men …” En hög, krasande smäll hördes utifrån. Han tog stöd med kryckan och haltade fram till fönstret. Gården var lika mörk och öde som tidigare, men hästarna gnäggade i kör. Stallet! Han grävde fram ficklampan från lådan under teven, öppnade dörren och tog ett försiktigt kliv ut i mörkret. I vardagsrummet fortsatte nyhetsuppläsaren berätta om de två män som nyligen 5
I_Omänniskor.indd 5
2015-09-04 15:22
hittats döda i området. Dörren slog igen bakom honom och han fick aldrig veta vad polisens tekniker hade kommit fram till. Luften var kylig, trots att dagen hade varit varm. Tofflorna skrapade mot gruset. Han lyste med ficklampan över en vinbärsbuske. Fingrarna krampade kring kaffekoppens öra och han tänkte att han borde ha lämnat kvar kaffet därinne. Nu tvingades han hålla koppen i samma hand som kryckan. ”Hallå?” ropade han. Ingen svarade. Varför är det så förbannat tyst? Långt borta såg han grannhusets fönster som små lysande rektanglar i det täta mörkret. ”Hallå?” ropade han igen och lös med ficklampan över gången till stallporten. Då såg han spåren i gruset. Jag måste väl gått där med stövlarna tidigare idag. Men varför ser spåren så små ut? Han riktade ljusstrålen mot porten igen och vacklade till. Trädörren var sönderslagen. ”Vad i …” Han gick närmare, inspekterade virket. Vem som än hade gjort det, hade använt väldig kraft för att slå brädorna i bitar. Hästarna! Gode gud! Jag måste se om de lever. Han slet upp det som återstod av dörren. Längre kom han inte förrän han hörde ett skrapande ljud. Han snodde runt med ficklampan framför sig och förstod med en gång att han inte hade inbillat sig. 6
I_Omänniskor.indd 6
2015-09-04 15:22
Ögonen som reflekterades i ljuset var inte mänskliga. Och ändå var de det – fulla av hat på ett sätt som bara människors ögon kan vara. Han höjde sin krycka till försvar, vevade den i luften framför det frustande huvudet. Det dåliga benet började skaka när han var tvungen att stödja sig på det. Varelsen såg på medan han förlorade balansen. Gruset kändes mer kallt än hårt när han föll. Bredvid honom bredde kaffet ut sig i en ljummen pöl runt den sönderslagna koppen. I nästa stund var besten över honom.
7
I_Omänniskor.indd 7
2015-09-04 15:22
Skogen
Adrian Danning var nitton år – tre år äldre än Sigrid – och blek som cigarettrök. När han drog undan den silvervita luggen och såg på henne kände Sigrid att hon var beredd att göra vad som helst för att få vara i hans närhet. Vad han såg i henne kunde hon däremot inte begripa. De vandrade genom skogen. Hon hade aldrig varit där, men Adrian verkade hitta. Han rörde sig vant över de nästan igenvuxna stigarna medan hon gjorde sitt bästa för att inte snava över rötterna som stack upp ur marken, samtidigt som hon skyddade ansiktet mot grenarna som slog emot henne där hon gick bakom Adrian. En kall vind letade sig fram mellan trädstammarna och fick huden på Sigrids armar att knottras. Hon kände på handflatan som fortfarande var varm och öm efter att hon fallit och skrapat den mot en sten. Adrian hade skrattat till när han såg det. Sedan hade han lyft upp kameran som dinglade om hans hals och knäppt ett par bilder på henne där hon låg. Hon hade lyckats pressa fram ett leende. På avstånd hördes ljud från de djur som levde i skogen utan att synas. Sigrid stannade till och såg sig omkring. Hon visste att 8
I_Omänniskor.indd 8
2015-09-04 15:22
det inte fanns något att vara rädd för. Ändå var det som att skogen viskade åt henne att vara på sin vakt. Solen var nästan helt försvunnen nu, men Adrian fortsatte plöja fram på stigen. Han hade ökat takten, Sigrid fick anstränga sig för att hålla jämna steg med honom. Inte förlora honom ur sikte, då skulle hon vara helt ensam och kanske tvingas ropa efter honom. Hon ville inte vara en mes som var rädd för mörkret. Och skulle hon ändå bli det behövde Adrian inte veta om det. Av någon anledning verkade Adrian inte ha fattat att Sigrid Juus var en helt vanlig, tråkig människa. Skulle man peka på något ovanligt med henne, så var det hennes ögon. Hon kände bara till en annan människa med sådana ögon och det var hennes pappa, som hon bara hade sett på bild. De hade båda stora gula irisar som i visst ljus kunde lysa som guld. Tyvärr var det inte många som intresserade sig för Sigrids ögon, eftersom resten av henne var så fruktansvärt tråkig. Bara en vanlig spinkig tjej med mörkblont hår i en slarvig tofs mitt på huvudet. Hon var inte ens tillräckligt töntig för att vara intressant. På skolan fanns ett nördgäng som alltid hängde ihop, men Sigrid var alldeles för tråkig för att passa in där. Inte ens mobboffer lyckades jag bli, brukade hon tänka och sedan skämmas för att hon tänkt så. Därför hade hon blivit glad när hennes pojkvän frågade henne om hon ville hjälpa till med hans konstprojekt. Naturligtvis hade hon sagt ja. Hon hade sagt ja innan hon kom på tanken att fråga vad det var han ville ha hjälp med. Det var så det kom sig att de gick i skogen. De hade ställt 9
I_Omänniskor.indd 9
2015-09-04 15:22
cyklarna vid elljusen och gått en bit på det upplysta spåret som var täckt med mjukt, sviktande sågspån. Sedan hade de svängt av på en liten stig och börjat vandra in i mörkret. Adrian ville inte ha något solljus i sin film, berättade han. Istället släpade han på en batteridriven bygglampa som han hade lånat. De skulle göra en sorts musikvideo, hade han förklarat. Adrian hade spelat upp musiken för henne och det påminde inte om något annat hon hört. En kompis till Adrian hade skapat ljudet som lät som stora trasiga maskiner. ”Är vi framme snart?” frågade Sigrid och tänkte att det var en sådan sak som barn säger när de sitter i baksätet och är kissnödiga. ”Alldeles strax”, sa Adrian utan att vända sig om. Alldeles strax visade sig betyda ytterligare tjugo minuters promenad in i skogen. När Adrian väl stannade kunde Sigrid inte förstå varför de hade gått så långt. Den här delen av skogen såg ut som vilken annan del som helst. Adrian riggade upp bygglampan på ett stativ och tände den. Sigrids ögon värkte när pupillerna slöt sig. De hade stått vidöppna och silat mörkret på ljus. ”Du kan börja byta om”, sa Adrian och grävde i ryggsäcken. Han fick upp en tunn bomullssärk som liknade ett sönderrivet lucialinne. Sigrid drog av sig tröjan och huttrade där hon stod i bara linnet. ”Fortsätt”, sa Adrian. ”Det är ju inget som jag inte redan har sett.” Sigrid tog av sig linnet. Den fuktiga skogsluften fick brösten att kännas extra nakna. 10
I_Omänniskor.indd 10
2015-09-04 15:22
”Byxorna också”, sa Adrian med samma tonfall som om han beställt in en kopp te på ett fik. Det var som om tanken på att Sigrid skulle kunna säga nej aldrig hade slagit honom. ”Ska jag vara helt näck?” Hon hörde själv hur tråkig hon lät. ”Du har ju det här.” Adrian slängde lucialinnet i famnen på henne. ”Dessutom ska du ha på dig den här.” Han höll upp en gummimask i ljuset från bygglampan. ”Man kommer inte att se att det är du på filmen. Alltså, ingen kommer att veta att det är dina pattar, om det är det du oroar dig för.” Sigrid hade fått av sig byxorna. Hon stod i bara trosor och kände hur hennes skinn, från vaderna och långt upp på ryggen, var täckt av knottror. Hon tog på sig den trasiga bomullssärken som inte värmde det allra minsta. Det var bara att hoppas att Adrian inte skulle be henne ta av trosorna också. Adrian räckte över masken. Håret fastnade i den sträva gummiytan när hon drog den över huvudet. ”Perfekt!” sa han med ett skratt. Han fick upp en fickspegel och höll den framför henne. Sigrid var nära att skrika till när hon såg sig själv. Masken var ett slags förvridet ödleansikte med mänskliga drag och stora bölder. Hon såg sina egna ögon röra sig oroligt i de utskurna hålen. Adrian riktade bygglampan rakt mot henne, så att hennes bleka kropp lystes upp. Hon drog bomullssärken tätare om sig, men kände sig bara mer naken. ”Nu vill jag att du dansar för mig”, sa Adrian och höjde kameran. Den röda lampan lyste och ett svagt surrande hördes. Sigrid tog ett par stela steg och kände sig löjlig. Det var som 11
I_Omänniskor.indd 11
2015-09-04 15:22
om hon såg sig själv utifrån och hatade vad hon såg. ”Kameran behöver kärlek”, sa Adrian och gick närmare henne. ”Du är väl ingen liten flicka? Ta på dig själv …” ”Jag vet inte, Adrian …” ”Kom igen nu, du är skitsnygg!” ”Det känns inte bra.” Adrian sänkte kameran och tittade irriterat på Sigrid. ”Sluta bete dig som en jävla unge”, sa han. ”Du sa att du ville vara med. Jag hade kunnat ta med någon annan, någon som faktiskt uppskattar konst. Fast du är kanske för ung för att fatta det här.” ”Jag fattar visst”, sa Sigrid och kände till sin stora skräck att gråten var på väg. Hon fick inte börja lipa nu. ”Det är bara så kallt … Jag tycker att det känns lite fånigt.” ”Jag tycker att det känns lite fånigt”, härmade Adrian med pipig röst. ”Det enda som är fånigt just nu är du. Varför har du inte tagit av dig trosorna?” ”Jag vill nog inte det.” ”Varför kan du inte respektera min konstnärliga vision?” Adrian skakade på huvudet. ”Ta av trosorna … Visa den här kameran hur jävla hot du kan vara.” Sigrid kände att hon verkligen inte ville ta av sig mer. Det spelade ingen roll om Adrian tyckte att hon var löjlig. Hon ville att han skulle sluta filma, få ta på sig sina kläder och gå hem. ”Nej”, sa hon. ”Lägg av nu! Ta av dig trosorna så spelar vi in den här filmen. Det tar inte lång tid, du ska bara dansa i några minuter.” 12
I_Omänniskor.indd 12
2015-09-04 15:22
Adrian gick fram till henne och tog tag i troskanten. Hon hörde hur det knakade om resåren när han drog i den. ”Men jag vill inte längre!” Hon vred sig ur hans grepp, tog ett steg bort och trampade snett. Den fuktiga mossan som tog emot henne när hon föll kändes som en iskall tunga mot huden. I motljuset från bygglampan blev Adrians kropp en svart silhuett som böjde sig över henne och på nytt försökte få tag om henne. ”Kom igen nu, var lite samarbetsvillig!” Sigrid var inte säker, men hon tyckte att hon såg ett leende dra fram över hans läppar. Han gillade det här. Hon kände hur ilskan växte och började skicka iväg sparkar mot Adrian. Nu kunde hon höra hur han skrattade. Som om det var den enklaste sak i världen slog han undan hennes fötter med händerna. ”Nu fick jag en idé!” sa han och sprang iväg. Sigrid drog av sig ödlemasken och kastade den på marken, men innan hon hunnit resa sig var Adrian tillbaka. Den röda lampan på kameran lyste och Sigrid kunde känna hur objektivet sög i sig av henne. ”Men sluta filma!” skrek hon och slog honom med händerna som hon behövde för att skyla sig. Adrian fortsatte. Han höll kameran i ena handen, medan den andra kämpade för att komma åt trosorna. ”Det här blir svinbra”, mumlade han. ”Mycket bättre än jag tänkt mig till och med. Bara fortsätt försöka försvara dig … Det ser så jävla äkta ut.” Ilskan tog över. Det var som om hela Sigrids väsen fylldes 13
I_Omänniskor.indd 13
2015-09-04 15:22
inifrån av ett så nattsvart raseri att det knappt rymdes inombords. Sedan gick allt mycket fort. För fort för att hon skulle hinna förstå. När Sigrid slog upp ögonen hörde hon bara det svaga bruset från bygglampan som fortfarande stod och lös. Hon betraktade sina händer i ljuset och hade en märklig känsla av att de alldeles nyss hade sett annorlunda ut. Hon kände sig annorlunda. Någonting, som hon inte kunde sätta ord på, hade uppenbarligen hänt. Bomullssärken, trosorna och gummimasken låg utspridda över marken. Hon var helt naken. Dessutom hade hon en smak i munnen som hon inte kunde placera. Adrian syntes inte till, men Sigrid var mest intresserad av att klä på sig. Hon letade upp sina egna kläder som hon hade vikt ihop och lagt på en torr sten innan Adrian började filma. Då fick hon syn på honom. Ett par meter bort, under en gran dit bygglampans ljus knappt orkade ta sig, stack två fötter fram. Hon rusade dit, grep tag om fötterna och släpade ut kroppen i mossan. Hon ryggade tillbaka när hon såg det blodiga ansiktet. Djupa röda linjer gick från ena ögonbrynet, över ögat och näsan och ner över läppen. Överläppen hade kluvits i två delar som hängde som slamsor över framtänderna. Skjortan hade slitits i bitar och blottade stora rivsår över bröstkorgen, fyra parallella streck som lyste röda mot den vita huden. Huden på halsen såg ut att vara sönderbiten. Blodet pulserade fram ur köttet. Det betydde i alla fall att hjärtat slog. 14
I_Omänniskor.indd 14
2015-09-07 09:28
Vem hade gjort det här mot Adrian? Och vad hade hänt med henne själv? Hon kunde inte se några sår på sin egen kropp. Varför hade hon klarat sig? Sigrid rev lucialinnet i trasor och använde det för att lägga ett tryckförband över såret på halsen. Hon visste inte var hon hade lärt sig det och hoppades att hon gjorde rätt. Adrian var i alla fall vid liv, hans bröstkorg höjdes och sänktes när han andades och när han vaknade skrek han högt på det sätt som är typiskt för just levande personer. Det var nästan morgon när de äntligen lyckades ta sig till akutmottagningen i Malmö. Adrian hade till slut kommit på fötter så att de hade kunnat ta sig ut ur skogen, till vägen där de satte sig att vänta på ambulansen som Sigrid ringt efter. Väl på sjukhuset hade allt gått fort. Sigrid satt utanför medan Adrian plåstrades om och röntgades. En sjuksköterska berömde henne för tryckförbandet och förklarade att Adrian skulle klara sig med några ärr. Han behövde sys med ett par stygn i läppen och ett par i halsen. Såren på bröstet behövde bara tvättas, de skulle självläka. Sedan skulle allt bli bra. Det var vad sjuksköterskan hade sagt i alla fall. Sigrid var inte lika säker på det. Något hade hänt i skogen och hon kände att hon behövde få veta vad. Medan hon satt i väntrummet hörde hon två kvinnor på bänken bredvid tala med varandra. ”Det är så förfärligt”, sa den ena på bred skånska. ”De vet inte om han någonsin kommer att vakna ur koman. Det var ju ren tur 15
I_Omänniskor.indd 15
2015-09-04 15:22
att den där bilen passerade just då. Du vet, den hade kört ner betarna i magen på honom, ett par sekunder senare och …” ”Jag förstår inte”, sa den andra och skakade på huvudet. ”Nog för att jag har hört att vildsvin kan vara lättretliga, men det här liknar ju ingenting. Helt försvarslös var han ju också.” Sigrid förstod vad de talade om, hon hade hört om attacken på nyheterna. Två personer hade redan attackerats och nu hade det tydligen hänt igen. Fick man tro kvinnorna i väntrummet handlade det om ett galet vildsvin. Kan det vara så att … Hon funderade på att fråga om kvinnorna visste var vildsvinsattackerna hade skett, men så ångrade hon sig. Det hade inte varit något vildsvin som gav sig på Adrian i skogen. Hon visst inte varför, men hon var helt säker på det. På förmiddagen fick de lämna sjukhuset. De gick till Café Simpan och beställde frukost. Sigrid hade inte ätit sedan lunch dagen innan, men var ändå inte hungrig. Den märkliga smaken i munnen satt fortfarande i. Hon lät Adrian ta hennes macka också. ”Jaha”, sa han med munnen full av halvtuggat bröd. ”Förr eller senare måste vi ju prata om det. Vad var det egentligen som hände?” Sigrid tvekade. ”Jag vet inte.” ”Så du såg ingenting?” Adrian tittade på henne som om han inte trodde henne. ”Allt blev svart och när jag vaknade låg du under ett träd.” 16
I_Omänniskor.indd 16
2015-09-04 15:22
”Så du såg inte den där jävla katten?” ”Katt?” Sigrid tyckte att det lät konstigt. Vad det än var som hade rivit Adrian och bitit honom i halsen, så kunde det väl knappast ha varit en katt? ”En sådan där du vet … Vad heter sådana med tofsar på öronen?” ”Lodjur? Menar du att det var ett lodjur som överföll dig?” ”Jag vet inte, men jag tänker ta reda på det.” Adrian tog upp kameran ur väskan och startade den. ”Jag filmade ju hela skiten som du kanske minns.” Sigrid svalde. Hon hade ingen lust att se sig själv ligga halvnaken i skogen, men det var något annat också. Något som hon inte ville att Adrian skulle se. Återigen var det svårt att sätta ord på det, men när hon tänkte på det kändes smaken i munnen starkare. ”Vad är det här?” gnällde Adrian. ”Den där kattjäveln måste ha sabbat kameran. Den går inte att få igång.” Sigrid var nära att sucka av lättnad. ”Var det verkligen ett lodjur som anföll dig?” frågade hon istället. ”Jag har hört att de är skygga av sig.” ”Det var värst vad du vet mycket om lodjur”, sa Adrian. ”Jag vet det bara. Du behöver väl inte vara sur på mig.” ”Inte vet jag. Det var ju inte direkt så att du hjälpte mig när jag blev överfallen. Jag fattar inte vart du tog vägen.” ”Inte jag heller.” Sigrid sköljde runt ljummet te i munnen för att bli fri från smaken. ”Sedan är det en annan grej som jag inte fattar.” Adrians ögon 17
I_Omänniskor.indd 17
2015-09-04 15:22
smalnade. ”Innan jag svimmade hörde jag någon säga förlåt. Helt klart och tydligt. Jag kan svära på att det var du.” Det lät underligt. Hon kunde inte minnas att hon sagt förlåt och var det någon som skulle be om ursäkt för gårdagen så var det väl Adrian? ”Jag var väl i chock”, sa hon. ”Även om jag inte blev överfallen så var det ju en rätt sjuk sak att vara med om.” ”Men håll med om att det är lite konstigt”, sa Adrian. ”Att djuret bara anföll mig.” Sigrid ryckte på axlarna. Hur skulle hon kunna veta varför lodjuret hoppade på Adrian och lät henne vara? Då insåg hon plötsligt vad det var för smak hon hade i munnen. Hon reste sig upp och sa att hon behövde åka hem. Adrian bara skakade på huvudet och tittade ner i sitt te. När Sigrid gick ut genom dörren kände hon smaken växa i munnen. Det var smaken av blod. På något sätt visste hon att det var Adrians blod.
18
I_Omänniskor.indd 18
2015-09-04 15:22
D
et finns drygt 270 000 registrerade omänniskor i världen, varav över 750 i Sverige. Mörkertalet uppskattas vara stort. Vissa menar att det finns så många som 500 000 omänniskor totalt, men att många av dem aldrig kommer att upptäcka sina förmågor. Gemene man känner inte till omänniskorna och så skall det förbli. När Sigrid Juus upptäcker att hon är en omänniska förändras allt. Hon dras snabbt in i omänniskornas otroliga värld och i kampen för att bevara deras hemlighet.
Omänniskor är första delen i en trilogi. Kristoffer Svensson är författare, komiker och programledare. Nanna Johansson är författare, serietecknare och programledare. De är båda kända från Tankesmedjan i p3 och podcasten Lilla Drevet.
I S B N 978-91-29-69531-1
9
789129 695311