Bernard Cornwell
SVÄRDSÅNG Översättning: Leif Jacobsen
Av Bernard Cornwell har tidigare utgivits på svenska: Nordens herrar (2010) Den vite ryttaren (2007) Det sista kungadömet (2006) De dödas ö (1999) Vinterkungen (1998) Hämndens hav (1989)
Bazar Förlag AB Hammarby Fabriksväg 25 120 33 Stockholm www.bazarforlag.com
infose@bazarforlag.com
Svärdsång Copyright © 2010 Bernard Cornwell Karta © John Gilkes 2007 Originalets titel: Sword Song Översättning: Leif Jacobsen Bearbetning av originalomslag: Nic Oxby Omslagsfoton: Getty Images Sättning och grafisk form: Stevali Production Satt med Sabon 11/15 Tryckt på 70 g Ensolux Cream, bulk 1,6 Tryckning och inbindning: TBB Slovakia, 2010 ISBN 978-91-7028-232-4
Innehåll
KARTA .................................................................................7 ORTNAMN .........................................................................9 PROLOG ............................................................................13 DEL ETT: Bruden ...............................................................27 DEL TVÅ: Staden ..............................................................129 DEL TRE: Uppgörelsen .....................................................293 DEN HISTORISKA BAKGRUNDEN ...............................391
Svärdsång tillägnar jag Aukje. Mit liefde: Er was eens …
PROLOG
Mörker. Vinter. En månlös natt av frost. Vi flöt fram på floden Temes. Bortom båtens höga för såg jag stjärnorna blänka mot det skimrande vattnet. Floden svämmade över av allt smältvatten från de otaliga åsarna. Vinterbäckarna flödade från Wessex kalkrika högland. På sommaren torkade dessa vattendrag ut, men nu skummade de nerför de långa, gröna sluttningarna och anslöt sig till floden, för vidare färd ut i det fjärran havet. Vår båt, som inte bar något namn, befann sig nära Wessex strand. Norrut, på andra sidan, fanns Mercia. Vi låg dolda under trenne pilträds kala och knotiga grenverk, med fören pekande uppströms, och hade förtöjt båten med en lädertross i en av grenarna för att inte driva med strömmen. Vi var trettioåtta man i denna namnlösa båt – ett handelsskepp som brukade trafikera Temes övre lopp. Skepparen var en man vid namn Ralla. Han stod vid min sida, med ena handen på styråran. Jag kunde nätt och jämnt urskilja honom i mörkret, men visste att han bar ett läderkyller och hade ett svärd vid sin sida. Resten av oss gick klädda i läderrustning och brynja och bar hjälmar, sköldar, yxor, svärd och spjut. Ikväll skulle vi få dräpa. Min tjänare, Sihtric, satt på huk vid min andra sida och drog en brynsten utmed klingan på sitt kortsvärd. ”Hon säger att hon älskar mig”, sa han. ”Såklart att hon gör”, sa jag. 13
BERNARD CORNWELL
Han tystnade. När han åter tog till orda var det med en betydligt klarare stämma, som om han uppmuntrats av mina ord. ”Vad kan jag vara vid det här laget, herre? Nitton år? Eller rentav tjugo?” ”Arton?” föreslog jag. ”Jag borde ha gift mig redan för fyra år sedan, herre!” Vi talade med nästan viskande röster. Natten var full av ljud. Vattnet krusade sig, de kala grenarna slog för vinden, en nattens varelse dök med ett plask ner i vattnet, en rävhona ylade likt en döende själ och någonstans hoade en uggla. Båten knarrade. Sihtrics bryne skrapade vinande mot stålet. Med ett dovt ljud slog en sköld mot en av roddarbänkarna. Jag vågade inte tala högre de nattliga ljuden till trots, ty fiendeskeppet låg längre upp i floden. Även om besättningen tagit sig iland hade de med all säkerhet lämnat kvar vakter ombord. Dessa vakter kunde mycket väl ha sett oss när vi strök fram längs den merciska stranden. Men nog borde de väl utgå från att vi vid det här laget var halvvägs till Lundene? ”Varför vill du gifta dig med ett luder?” frågade jag Sihtric. ”Hon är …”, började han. ”Hon är gammal”, fräste jag. ”Trettio rentav. Och uttjänt. Ealhswith hinner knappt se en man, innan hon fläker upp sig! Om du radade upp alla män som bolat med den horan skulle du kunna mönstra en armé stor nog att erövra hela Britannien.” Intill mig flinade Ralla. ”Du kanske ingår i den armén, Ralla”, sa jag frågande. ”En gång och tjugo därtill, herre”, sa skepparen. ”Hon älskar mig”, sa Sihtric surmulet. ”Hon älskar ditt silver”, sa jag. ”Varför vill du överhuvudtaget stoppa ditt nya svärd i hennes gamla skida?” Det är märkligt vad män pratar för skit inför en strid. De pratar om allt utom det som förestår. Jag har i en sköldborg stått 14
SVÄRDSÅNG
öga mot öga med en fiende med skinande vapen och ett illvilligt mörker i blicken, samtidigt som två av mina män bråkat om vilken taverna som bryggde det bästa ölet. Fruktan sänker sig över en som en dimma och ändå pratar man en massa skit för att ge intrycket av att dimman inte bekommer en. ”Varför finner du dig inte något ungt och moget?” var mitt råd till Sihtric. ”Krukmakarens dotter är giftasvuxen. Vad kan hon vara? Tretton?” ”Hon är enfaldig”, protesterade Sihtric. ”Så vad är du då?” frågade jag barskt. ”Om jag ger dig silvermynt springer du raka vägen till närmaste skitgrop och öser dem däri! Senast jag såg henne gick hon omkring med en armring som jag gav dig.” Han fnös, men sa inget. Hans far var Kjartan grymme, en dan som ynglat av sig Sihtric med en av sina saxiska trälinnor. Trots detta var Sihtric en bra pojke, om man nu kunde kalla honom pojke. Han hade redan gått i en sköldborg och då är man i sanning en man. En man som har dräpt. En man som skulle dräpa igen. Den här kvällen. ”Jag ska hitta dig en maka”, lovade jag honom. Det var då jag hörde skriken. De var avlägsna och svaga. Egentligen inte mer än flämtljud i mörkret i söder, men de vittnade ändå om smärta och död. Skrik och rop. Kvinnfolk som skrek och män som tveklöst dog. ”Gud förbanne dem” sa Ralla bittert. ”Det är vår uppgift”, sa jag tvärt. ”Vi borde …”, började Ralla, innan han kom på att det var bäst att hålla sin mun. Jag visste vad han tänkt säga, att vi borde ha tagit oss till byn och skyddat den. Å andra sidan visste han redan vad jag skulle svarat. Jag skulle sagt honom att vi inte visste vilken by danerna tänkte överfalla, och att även om jag vetat skulle jag ändå inte ge den vårt 15
BERNARD CORNWELL
beskydd. Vi kunde möjligtvis ha gjort det, om vi vetat vart anfallarna ämnade sig. Jag hade då kunnat placera ut min hird i de små husen och när plundrarna dök upp skulle vi storma ut på gatorna med våra svärd, yxor och spjut. Vi skulle ha dräpt en del av dem, men i mörkret skulle många av dem ha undkommit, och jag ville inte att någon skulle undfly oss. Jag önskade varenda dan, varenda norrbagge, varenda skövlare död. Alla utom en. Honom skulle jag nämligen sända tillbaka till vikingalägret på Temes stränder, med budskapet att Uhtred av Bebbanburg inväntade dem. ”Arma själar”, muttrade Ralla. I söder, genom de svarta trädens snåriga grenverk, såg jag det röda skenet som bekräftade att halmtak brann. Skenet växte sig större och starkare och lyste ganska snart upp vinterhimlen på andra sidan en skogsdunge. Skenet speglade sig i mina mäns hjälmar, så att metallen såg ut att glöda. Jag beordrade dem att ta av sig hjälmarna. Fiendevakterna i det stora skeppet längre fram fick inte se blänken. Jag tog av mig hjälmen med det ulvprydda silverkrönet. Jag är Uhtred, Bebbanburgs herre, och på den tiden var jag en krigarhövding. Där stod jag i ringbrynja och läderrustning, bemantlad och beväpnad, ung och stark. Jag hade halva min hird ombord på Rallas skepp medan den andra halvan befann sig någonstans västerut, beridna och under Finans befäl. Åtminstone hoppades jag att de bidade sin tid i den natthöljda västern. Vi på skeppet hade tilldelats den lättare uppgiften, ty vi kunde glida fram på den mörka floden i jakten på vår fiende. Finan däremot var tvingad att leda sina män genom ett nattsvart landskap. Men jag litade på Finan. Han var där, rastlös och grimaserande, ivrig att få dra sitt svärd. Det här var inte det första försöket, denna långa och våta vinter, att iscensätta ett bakhåll från Temes, men det var det första som utlovade framgång. Två gånger tidigare hade jag 16
SVÄRDSÅNG
blivit underrättad om att vikingarna tagit sig igenom bräschen i Lundenes raserade bro och därefter plundrat Wessex små, feta byar. Båda gångerna hade vi tagit oss nerför floden, men inte sett skymten av dem. Den här gången hade vi dock lurat in ulvarna i fållan. Jag vidrörde hjaltet på Ormrök, mitt svärd, och greppade sedan torshammaren jag bar runt halsen. Låt oss dräpa dem alla, bad jag till Tor. Låt oss dräpa alla, så när som på en. Det måste ha varit kallt den där långa natten. Isen hade lagt sig i fårorna på de översvämmade åkrarna, men jag minns ingen kyla. Däremot minns jag min upprymdhet. Jag vidrörde ännu en gång Ormrök, och det tycktes mig som om hon skalv i sin skida. Ibland kunde jag få för mig att detta svärd sjöng. En bräcklig och knappt skönjbar sång, ett begråtande ljud, kvädet från en klinga som kräver blod. Svärdsång. Vi väntade, och efteråt, när allt var överståndet, berättade Ralla att jag inte en enda gång slutat le. * Jag trodde att vårt bakhåll gått om intet, ty skövlarna återvände inte till sitt skepp förrän dagbräckningen satte östra himlaranden i brand. Nog måste väl vakterna se oss nu, tänkte jag. Men det gjorde de inte. Pilträdens slokande grenverk tjänade som en tunn ridå, eller måhända bländade den stigande vintersolen dem, ty ingen såg oss. Men vi såg dem. Vi såg hur de brynjeklädda männen drev flocken av kvinnor och barn över en regnsjuk utjord. Jag uppskattade plundrarnas antal till femtio och fångarna var lika många. Kvinnfolket utgjordes av de yngre från den förbrända byn, och hade enbart medförts för vikingarnas nöjes skull. Barnen skulle föras till trälmarknaden i Lundene för vidare färd 17
BERNARD CORNWELL
över havet till Frankien och kanhända ännu längre bort. När de väl var färdiga med kvinnorna blev även de sålda. Vi var inte så nära att vi hörde fångarnas snyftningar, men jag kunde föreställa mig dem. I söder, där de låga gröna kullarna reste sig över flodslätten, förpestade ett stort rökmoln den klara vinterhimlen och märkte ut den plats där skövlarna hade bränt ner byn. Ralla rörde otåligt på sig. ”Vänta”, viskade jag och Ralla stelnade till. Han var en grånande man, tio år äldre än jag, med ögon som numera inte var annat än springor på grund av åren av spanande blickar över solglittrande hav. Han var en skeppare, soldat och vän. ”Inte än”, sa jag tyst och rörde vid Ormrök. Hennes stål skälvde alltjämt. Mansrösterna var högljudda, avspända och skrattande. De vrålade när de knuffade ombord fångarna på skeppet. De tvingade ner dem i det trånga, vattenfyllda och isande kalla slaget, för att stabilisera den tungt lastade farkosten under återfärden nerför den grunda floden. Temes var fyllt av klipprev och endast en skicklig och djärv skeppare visste hur man tog sig fram. Så klev även krigarna ombord. Med sig tog de sitt rov: spett, kittlar, årderbillar, knivar och annat som kunde säljas, smältas ner eller användas. Skratten var råa. Dessa var män som slaktat och som skulle bli förmögna på sina fångar. Med andra ord var de på ett gott och bekymmersfritt humör. Och Ormrök nynnade i sin skida. Jag hörde hur det skramlade från det andra skeppet, när årorna placerades i årtullarna. Någon vrålade ut en befallning: ”Lägg ut!” Fiendeskeppets enorma stäv, krönt av ett målat monsterhuvud, vände ut i floden. Männen tryckte årbladen mot stranden och sköt båten längre ut i vattnet. Skeppet var redan på väg, framburet mot oss på högvattnets strömningar. Ralla såg på mig. 18
SVÄRDSÅNG
”Nu”, sa jag. Sedan ropade jag: ”Kapa repet!” I vår egen stäv högg Cerdic av läderrepet som band oss till pilträdet. Vi använde bara tolv åror, vilka nu grep tag i floden, alltmedan jag trängde mig fram mellan roddarbänkarna. ”Vi dräper dem alla!” vrålade jag. ”Vi dräper dem alla!” ”Dra!” röt Ralla, och vid sina åror kämpade de tolv männen för allt vad de var värda mot flodens krafter. ”Vi dräper varenda jävel!” ropade jag när jag klättrade upp på den lilla plattformen i fören, där min sköld väntade. ”Dräp dem alla! Dräp dem alla!” Jag satte på mig hjälmen och trädde sedan vänsterarmen genom sköldens öglor, som var fastgjorda i det tunga virket. Sist av allt drog jag Ormrök ur hennes yllefodrade skida. Nu nynnade hon inte länge. Nu tjöt hon! ”Dräp!” ropade jag. ”Dräp! Dräp! Dräp!” och årorna drog i takt med mina rop. Framför oss girade fiendeskeppet i floden, när panikslagna män missade sina årtag. De skrek, såg sig om efter sina sköldar och kravlade över bänkarna, där ett fåtal ännu försökte ro. Fruntimren skrek och männen satte krokben för varandra. ”Dra!” ropade Ralla. Vårt namnlösa skepp svallade fram mot strömmen, alltmedan fienden drevs mot oss. Monsterhuvudet hade rödmålad tunga, vita ögon och sylvassa tänder. ”Nu!” ropade jag till Cerdic. Han hivade iväg den kättingförsedda änterdraggen, som grep tag i fiendeskeppets för. Han ryckte till i kättingen så att krokarna borrade sig in i timret. Sedan drog han skeppet till sig. ”Dräp!” vrålade jag och tog ett språng över mellanrummet. Å, ungdomens fröjd! Att få vara tjugoåtta år, stark och krigarhövding. Den tiden är numera förbi. Endast minnen återstår, även om minnen bleknar. Kvar bland dessa erinringar dröjer sig dock fröjden. Ormröks första bett var ett pisksnärtshugg. Jag utdelade det i den stund jag landade på plattformen i fören på fiendeskeppet. 19
BERNARD CORNWELL
En man stod med ryggen till och försökte slita ut änterdraggen. Bakifrån träffade Ormrök honom i halsen så hårt och skoningslöst att det i det närmaste lösgjorde huvudet från kroppen. Skallen tippade bakåt, så att blodet kunde sätta färg på den grå vinterdagen. Det stänkte i mitt ansikte. Jag var döden, uppstånden ur morgonen. Den blodbesudlade döden i brynja, svart mantel och ulvkrönt hjälm. Jag är gammal nu. Mycket gammal. Synen sviker mig, musklerna förtvinar, pisset droppar och lederna värker. Om jag somnar sittande i solen vaknar jag ändå upp trött. Men jag minns dessa gamla strider. Min nyaste maka, det mest fromlande och enfaldiga stycke som någonsin jämrat sig, gör grimaser så fort jag berättar mina historier. Men vad annat har en gamling än sina historier? En gång protesterade hon och sa att hon inte ville höra mer om huvuden som tippade bakåt i kaskader av blod. Men hur annars ska vi förvarna våra ungdomar om krigen som obönhörligen väntar dem? Jag har slagits i hela mitt liv. Sådant var mitt öde, allas vårt öde. Alfred önskade fred, men freden undflydde honom och danerna kom och norrmännen kom. Han gavs inget annat val än striden. Och när Alfred var död och hans kungadöme mäktigt, kom ännu fler daner och ännu fler norrmän. Från Wales kom britonerna och skoterna strömmade tjutande ner från norr. Så vad kan en man göra annat än att strida för sina ägor, sin familj, sitt hem och sitt land? När jag ser på mina barn, på deras barn och på deras barns barn, vet jag att de en gång också måste dra ut i strid. Och så länge ätten Uhtred existerar och det finns ett kungarike på denna vindpinade ö, lika länge kommer det också att råda krig. Vi kan alltså inte göra grimaser så fort ordet krig nämns. Vi kan inte gömma oss från dess grymhet, dess blod, dess stank, dess genomruttenhet eller dess fröjd. Ty kriget kommer till oss, oavsett vi vill det eller ej. Krig tillhör ödet, och wyrd bið ful ãræð. Ödet är ofrånkomligt. 20
SVÄRDSÅNG
Sålunda berättar jag dessa historier, så att mina barnbarn är införstådda med sitt öde. Min maka jämrar sig, men jag tvingar henne att lyssna. Jag berättar hur vårt skepp brakade in i fiendens skrov och hur kollisionen drev det andra skeppets för mot den södra stranden. Såsom hela tiden varit min plan. Ralla gjorde det med precision. Hans skepp skrapade utmed fiendens skrov och vår kraftfulla framfart knäckte danernas främre åror. Mina män hoppade ombord och lät svinga sina svärd och yxor. Jag vacklade till efter mitt första hugg, men den döde mannen föll av plattformen och hindrade de två danerna som försökte nå mig. Vrålande utmanade jag dem och hoppade ner framför dem. Ormrök var skoningslös. Hon var, och är, en underbar klinga, smidd uppe i norden av en saxisk smed, som verkligen kunde sitt hantverk. Med sju stänger, fyra av järn och tre av stål, hettade han upp dem gång efter annan och hamrade dem till en lång, tveeggad klinga med lövformad spets. De fyra mjukare stängerna hade smitts till spiraler och dess spiraler levde kvar i klingan i form av ett spöklikt, slingrande rökmönster. Det påminde om en eldsprutande drakes rökringlande andedräkt, och sålunda fick Ormrök sitt namn. En stubbskäggig man svingade sin yxa mot mig, som jag mötte högt med min sköld, innan jag lät drakröken tränga in i hans buk. Jag vred skoningslöst svärdet med högerhanden, så att hon inte fastnade i hans döende innanmäte. När jag ryckte ut henne igen flöt ännu mer blod. Därefter förflyttade jag min yxrammade sköld till andra sidan och parerade ett svärdshugg. Sihtric var vid min sida och drev upp sitt kortsvärd i skrevet på min senaste motståndare. Mannen skrek. Jag tror att jag ropade. Allt fler av mina män tog sig ombord med blänkande svärd och yxor. Barn skrek, kvinnor kved och vikingar dog. Med ett dovt ljud satte sig fiendeskeppets för i gyttjan samtidigt som aktern började gira ut i den strömmande floden. Somliga av 21
BERNARD CORNWELL
skövlarna, som insåg att endast döden väntade ombord, hoppade iland, vilket fick paniken att sprida sig. Fler och fler tog språnget mot stranden. Det var då Finan kom ur västern. En tunn dimma hade sänkt sig över våtängarna, inte mycket mer än en pärlglänsande slöja som flydde över de isiga pölarna. Det var genom denna slöja som Finans skinande ryttare sprängde fram. De red i två led, med svärden som spjut, och Finan, min dödsbringande irer, visste vad han gjorde. I full galopp ledde han den första vågen förbi de flyende männen och skar på så vis av deras reträtt. Sedan lät han det andra ledet braka in i fienden, innan han själv vände om och tog sina män tillbaka till den väntande slakten. ”Dräp dem alla!” skrek jag till honom. ”Dräp varenda en av dem!” Ett blodrött svärd vinkade till svar. Jag såg Clapa, min store dan, spetsa en fiende vid strandkanten. Rypere högg med sitt svärd mot en man som försökte värja sig. Sihtrics svärdshand var röd. Cerdic svingade sin yxa och skrek obegripligheter medan klingan genomborrade och tillintetgjorde en dansk hjälm. Blod och hjärna stänkte över de förskräckta fångarna. Jag tror att jag dräpte ytterligare två, men måhända sviker minnet mig. Vad jag minns är att jag knuffade omkull en man, och när han vände sig om mot mig stack jag Ormrök i strupen på honom. Jag såg hur hans ansikte förvreds och hur tungan hängde ut mellan de svarta tandraderna, under det att blodet sprutade. Jag lutade mig mot svärdet medan mannen dog och betraktade Finan när han vände runt med hästarna för att ånyo rida mot den instängda fienden. Ryttarna högg och stack. Vikingarna skrek och somliga försökte överlämna sig. En ung man kastade ifrån sig yxa och sköld och föll på knä på en roddarbänk. Sedan sträckte han vädjande ut händerna mot mig. ”Plocka upp yxan”, sa jag till honom på danska. ”Herre …”, började han. 22
SVÄRDSÅNG
”Plocka upp den!” avbröt jag honom. ”Invänta mig sedan i likhallen.” Jag dröjde tills han åter var beväpnad och lät sedan Ormrök släcka hans liv. Jag visade honom misskund genom att med ett enda snabbt och knastrande snitt skära halsen av honom. Jag såg honom i ögonen medan jag dödade honom, såg hans själ lätta, och klev sedan över hans ryckande kropp, som gled av roddarbänken och föll ihop i en blodig hög i knäet på en ung kvinna. Hon började tjuta hysteriskt. ”Tyst!” röt jag åt henne. Jag blängde mot de övriga skrikande och gråtande fruntimren och barnen, som kröp ihop i slaget. Så flyttade jag över Ormrök till sköldhanden, grep tag i kragen på den döende mannens brynja och drog upp honom på roddarbänken igen. Ett av barnen grät inte. En pojke på nio eller tio år. Han bara glodde på mig med gapande mun, och jag kom att tänka på mig själv i den åldern. Vad såg pojken? En man av metall, ty jag hade stridit med hjälmens ansiktsskydd för. Sikten blir förstås sämre, men man ger ett mycket mer skrämmande intryck. Pojken såg en högrest och brynjeklädd man med blodigt svärd och ett ansikte av stål, som härjade vilt på en båt av död. Jag drog av mig hjälmen och skakade ut håret, innan jag kastade den ulvkrönta hjälmen åt honom. ”Vakta den, pojke”, sa jag till honom. Därefter gav jag Ormrök till flickan som tjutit. ”Tvätta av klingan i floden”, befallde jag, ”och torka av den med den döde mannens mantel.” Jag räckte Sihtric skölden, sträckte på mig och vände upp ansiktet mot den värmande morgonsolen. Plundrarna hade varit femtiofyra till antalet och sexton var ännu i livet. De var numera fångar. Ingen hade undkommit Finans män. Jag drog Gaddstinga, mitt kortsvärd – ovärderligt i en sköldborg när man pressas samman med fienden som två älskande. Så vände jag blicken mot kvinnfolket: 23
BERNARD CORNWELL
”Om någon av er vill slå ihjäl männen som våldtog er, så gör det nu!” Två av kvinnor ville utkräva sin hämnd, så jag lånade dem Gaddstinga. Båda lemlästade sin plågoande. Den ena stack om och om igen, den andra högg, och de bägge männen dog en plågsam död. Av de kvarvarande fjorton männen, gick endast en utan ringbrynja. Han var fartygets skeppare, en gråhårig man med glest skägg och bruna ögon, som kastade mig trotsiga blickar. ”Var kommer ni från?” frågade jag honom. Han tänkte först vägra svara, men kom på bättre tankar. ”Beamfleot”, svarade han. ”Lundene då?” sa jag frågande. ”Är den gamla staden i danska händer?” ”Ja.” ”Ja, herre”, rättade jag honom. ”Ja, herre”, sa han uppgivet. ”Då far du till Lundene”, sa jag, ”och därefter till Beamfleot och efter det varthän det behagar dig. Du förklarar för alla nordmän du träffar att Uhtred av Bebbanburg vakar över floden Temes. Du hälsar dem att de är välkomna hit närhelst de så önskar.” Denne man fick ensam behålla livet. Jag högg av hans högra hand, innan jag lössläppte honom. Detta för att han aldrig skulle svinga ett svärd igen. Vid det laget hade vi gjort upp en eld, så jag pressade ner den blödande armstumpen i glöden för att stämma blodflödet. Han var en tapper man. Han ryckte till när vi kauteriserade hans stump så att blodet kokade och köttet fräste. Men han skrek inte. Därefter förband jag hans avhuggna arm med tygstycket från en död mans skjorta. ”Ge dig av”, beordrade jag honom och pekade nerströms. ”Bara ge dig av.” Han gick österut. Med lite tur skulle han överleva färden och sprida tidenderna om min blodtörst. Vi slog ihjäl de övriga. Varenda en av dem. 24
SVÄRDSÅNG
”Varför dödade ni dem?” frågade min nya maka vid ett tillfälle, uppenbart äcklad av min noggrannhet. ”Så att de skulle känna fruktan”, svarade jag henne. ”Det förstår du väl?” ”Döda män fruktar intet”, sa hon. Jag anstränger mig verkligen att visa tålamod med henne. ”Ett skepp seglade åstad mot Beamfleot”, förklarade jag. ”Det kom aldrig åter. Andra män som önskade plundra Wessex fick höra talas om skeppets öde. Dessa män beslöt sig istället för att döda på annat håll. Jag dödade skeppets besättning för att slippa besväret med att döda hundratals andra daner.” ”Herren Jesus hade hellre sett att du visat misskund”, sa hon med uppspärrade ögon. Hon är en idiot. Finan tog med sig ett antal av byborna tillbaka till den nedbrända byn, där de grävde gravar åt sina döda, alltmedan mina män hängde upp liken efter våra fiender i träden utmed floden. Vi tillverkade repen av deras kläder, som vi rev i stycken, och lade beslag på deras brynjor, vapen och armringar. Vi klippte av dem deras långa hår, ty det tilltalar mig att dikta skrovet med mina dräpta fienders hår, och hängde upp dem, så att deras nakna, bleka kroppar vajade i brisen, alltmedan korparna pickade deras döda ögon. Femtiotre kroppar hängde utmed floden, att tjäna som varnande exempel för andra som måhända tog sig dit. Femtiotre varningstecken om att övriga sjörövare som rodde uppför Temes gjorde så med risk för sina liv. Sedan tog vi fiendeskeppet i släptåg och vände hem. I sin skida slumrade Ormrök.