Prolog
15
på en stordator i college.« Han himlade med ögonen. »Under några år kvällsjobbade jag som datoroperatör och skötte om de dagliga transaktionerna från fyra banker på en NCR minidator.« Nu såg han ut genom fönstret. »Och jag köpte en IBM PC den allra första dagen de var till salu. På Businessland. I Dallas. Den hade ett tillverkningsnummer som började med åtta nollor. På den hade jag till en början CP/M. Jag installerade MS-DOS först när jag sålde den, innan vi flyttade till Hongkong, eftersom köpa ren ville det.« När jag nämnde de där tidiga operativsystemen och namnet på konkurrentens produkt piggnade han till. »Varför köpte du inte en Apple I I ?« frågade han. Bra fråga, men allvarligt talat… varför lät jag den här karln förhöra mig? »Jag har aldrig haft en«, erkände jag, »men nu när jag är här har jag fått Journal att köpa en Fat Mac åt mig.« Jag hade övertalat storgubbarna i New York att skulle jag skriva om Apple var det bäst att jag bekantade mig med deras senaste datorer. »Jag har använt den i ett par veckor. Än så länge gillar jag den bra mycket bättre än en PC.« Jag hade tryckt på rätt knapp. »Vänta tills du ser vad vi ska göra här«, sa han. »Sedan vill du genast byta bort din Fat Mac.« Vi hade äntligen nått den punkt i intervjun som Steve hela tiden hade strävat efter att nå fram till – när han kunde berätta om hur han skulle övertrumfa företaget han hade grundat, och slå vissa somliga på fingrarna, främst då Apples VD John Sculley, som effektivt hade utestängt honom från det kungariket. Nu var han öppen för mina frågor, även om han inte alltid lämnade raka svar. Jag undrade exempelvis lite över hans märkligt tomma lokaler. Tänkte de verkligen montera datorer här? För där såg då sannerligen inte ut som i en fabrik. Var det han själv som finansierade det nya företaget eller hade han fått investerare att ställa upp? Han hade sålt sina aktier i Apple, alla utom en, och det hade inbringat 70 miljoner dollar, men det räckte inte