9789176455722

Brent Schlender & Rick Tetzeli Att bli Steve Jobs

Brent Schlender & Rick Tetzeli

ATT BLI STEVE JOBS

Översättning av Gabriel Setterborg

Modernista stockholm

Innehåll Prolog . . . . . . . . . . . . .

1. Steve Jobs i Garden of Allah . .

2. »Jag ville inte bli affärsman« . .

3. Genombrott & sammanbrott . .

4. Nästa grej . . . . . . . . . . .

5. En sidoverksamhet . . . . . . .

6. Bill Gates kommer på besök . .

7. Tur . . . . . . . . . . . . . .

8. Amatörer, skitstövlar & lojala . .

9. Kanske måste de vara lite galna .

10. Lita på magkänslan . . . . . .

11. Gör ditt allra bästa . . . . . . .

1 2. Två beslut . . . . . . . . . . .

1 3. Stanford . . . . . . . . . . . .

1 4. En trygg hamn för Pixar . . . .

15. Hela paketet . . . . . . . . . .

16. Blinda fläckar, gammalt groll & vassa armbågar . . . . . .

17. »Säg bara att jag är en skitstövel«

11 . 27 . 56 . 76 110 . 152 170 189 209 244 282 310 330 351 367 386

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

405 425

K ällor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 455 Bibliogr afi . . . . . . . . . . . . . . . . . . 473 R egister . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 479

11

Prolog » D u är ny här, va?« Det var det första han sa till mig. (Det sista, tjugofem år senare, skulle bli »Synd att det skulle sluta så här.«) Han hade redan vänt på våra roller. Det var ju ändå jag som var journalisten. Den som skulle ställa frågorna.

Jag hade förvarnats om hur svårt det var att intervjua Steve Jobs. Inför första mötet, och efter flera öl, hade mina nya kollegor på San Francisco-redaktionen för Wall Street Journal sagt åt mig att ta på en skottsäker väst. En anförtrodde mig, bara till hälften på skämt, att en intervju med Steve Jobs mer var att likna vid en strid än ett vänskapligt utbyte av frågor och svar. Det här var i april 1986 och på Journal var Jobs redan en legend. Skvallret på byrån visste att berätta att han fullständigt hade krossat en annan reporter på Journal genom att ställa den rättframma frågan: »Förstår ni någonting, någonting över huvud taget, av det vi pratar om?« Jag hade erfarenhet av skottsäkra västar i verkligheten e­ fter mina år som journalist i Centralamerika under det tidiga åttiotalet. En stor del av den tiden hade jag tillbringat i El Salvador och Nicaragua, där jag intervjuat alla, från lastbilsförare som körde genom krigszoner till amerikanska rådgivare i djungeln, Contras commandantes i deras gömställen och presidenter i deras palats. Andra uppdrag hade sammanfört mig med bredkäftade miljardärer som T . Boone Pickens och H . Ross Perot och Li ­Ka-shing, med nobelpristagare som Jack Kilby, med rockidoler och filmstjärnor, vänner av månggifte och till och med mormödrar till presumtiva attentatsmän. Jag var inte så lättskrämd.

Men ändå. Under den lite mer än tjugo minuter långa bilfärden från mitt hus i San Mateo i Kalifornien till N e X T Computer i

12

Att bli Steve Jobs

Palo Alto grubblade jag nervöst över hur jag bäst skulle lägga upp intervjun med Steve Jobs.

Till en del berodde nog oron på att jag för första gången i mitt yrke som journalist skulle träffa en framstående affärsledare som var yngre än jag. Jag var trettiotvå, Jobs var trettioett och redan en världskändis, hyllad, tillsammans med Bill Gates, för att ha uppfunnit persondatorindustrin. Långt innan internet-­ hysterin började kläcka fram nya underbarn varje vecka var Jobs teknologins ursprungliga superstjärna, det äkta geniet med en gedigen och häpnadsväckande meritlista. Kretskorten som han och Steve Wozniak hade satt ihop i ett garage i Los Altos hade gett upphov till ett företag som omsatte miljarder dollar.

Person­datorn verkade ha obegränsade användningsmöjligheter och som medgrundare till Apple Computer hade Steve Jobs varit den man främst förknippat med alla dessa möjligheter. Men så, i september 1985, slutade han, efter påtryckningar, kort efter att han talat om för bolagets styrelse att han avsåg att försöka ta med sig några av Apples nyckelanställda och starta ett nytt företag som skulle bygga »arbetsstationer« för datorer. Media tyckte att det lät spännande och det spekulerades mycket om vad som kunde ligga bakom uppbrottet. Både Fortune och Newsweek skrev om det och ägnade utrymme åt nyheten på sina omslag.

Under det närmast följande halvåret rådde det stort hemlighetsmakeri kring detaljerna om det nya företaget, delvis därför att Apple lämnat in stämningsansökningar för att försöka hindra Jobs att locka över deras anställda. Stämningsansökningar som Apple till slut drog tillbaka. Enligt presstalesmannen på Jobs PR-byrå, som ringde min chef på Journal, gick Steve med på att ställa upp på ett mindre antal intervjuer med framstående affärspublikationer. Han gjorde sig redo att väcka allmänhetens intresse med detaljerade avslöjanden om exakt vad N e X T hade på gång. Även jag var intresserad, men också mån om att behålla en sval skepsis eftersom jag inte ville bli bortkollrad av den omvittnat karismatiske mr Jobs.

*

Prolog

13

Att köra söderut till Palo Alto är att färdas genom Silicon Valleys historia. Från Route 92 i San Mateo till Interstate 280, en »idyllisk« åttafilig motorväg som går fram längs San Andreas Lake och Crystal Springs Reservoir, där San Franciscos dricksvatten lagras efter att ha pumpats dit i en ledning från Sierra Nevada, förbi riskkapitalisternas lyxkåkar längs Sand Hill Road i Menlo Park och tvärs genom den nästan två kilometer långa Stanford Linear Accelerator, som skär fram som en tunn förkastningsspricka genom landskapet, under motorvägen, förbi radioteleskopet »Stanford Dish«, Hereford-korna med sina vita huvuden och de ståtliga ekarna som man ser här och var i det vidsträckta gröna bältet bakom universitetets campus. Vintern och vårregnen hade skänkt nytt liv åt kullarnas präriegräs, för en kort tid gjort de annars lite tråkigt mattgula fälten lika gröna som en golfbana och prytt dem med bestånd av orange, rödbruna och gula ängsblommor. Jag var så ny i Bayområdet att jag ännu inte visste att detta var den tid på året då området var som vackrast för en sådan bilfärd.

Min avfart – Page Mill Road – var gatuadressen till Hewlett Packards huvudkontor, den tidiga biotechfirman ALZA Corporation, möjliggörare av Silicon Valley som Andersen Consulting (numera Accenture) och advokatfirman Wilson Sonsini Goodrich & Rosati. Men först kom man till det universitetsägda Stanford Research Park, med dess klungor av låga bolagsägda forsknings- och utvecklingslaboratorier utplacerade mellan gene­ röst tilltagna gräsmattor. Här ligger Xerox berömda Palo Alto Research Center (PARC), där Steve såg sin första dator med en mus och rastergrafiska skärmgränssnitt. Det var hit han bestämt sig för att förlägga N e X T:s huvudkontor.

En ung kvinna från N e X T :s PR-firma, Allison Thomas Associa­tes, eskorterade mig genom den lådliknande, två ­våningar höga kontorsbyggnaden i glas och betong till ett litet konferensrum med utsikt över en halvfull parkeringsplats och inte mycket mer. Här väntade Steve. Han hälsade på mig med en nick,

14

Att bli Steve Jobs

s­kickade i väg PR-kvinnan och avfyrade sin första fråga innan jag ens hunnit sätta mig.

Jag var inte säker på om Steve ville ha ett kort svar eller om han var genuint nyfiken på vem jag var och varifrån jag kom.

Jag slöt mig till att det måste vara det sista och började rabbla upp de ställen och industrier jag skrivit om för Journal. Direkt efter min examen vid University of Kansas flyttade jag till Dallas och tidningen för vilken jag hade skrivit om flyg, flygbolag och elektronik, mest därför att Texas Instruments och Radio Schack låg här. Under tiden hade jag fått viss uppmärksamhet för ett personporträtt av John Hinckley, den bortskämde sonen till olje­ magnaten som sköt president Reagan 1981. »Vilket år tog du din high school-examen?« avbröt Steve. »Nittonhundrasjuttiotvå«, svarade jag, »och sedan gick jag sju år på college men det blev aldrig riktigt av att jag tog min mastersexamen.« »Det var då jag tog min high school-examen«, avbröt han. »Så vi är ungefär jämnåriga.« (Senare fick jag veta att han hade hoppat över en klass.)

Jag berättade sedan att jag hade tillbringat två år i Centralamerika och i Hongkong och skrivit och rapporterat om geopolitiska skeenden för Journal, och jobbat ett år i Los Angeles innan jag till slut lyckades fixa mitt drömjobb i San Francisco.

Vid det här laget hade vårt möte verkligen börjat kännas som en anställningsintervju. Med den skillnaden att jag inte fick någon respons från Jobs på något av mina svar. »Jaha, men vet du någonting om datorer?« frågade han och avbröt igen. »Ingen som skriver för de stora tidskrifterna vet ett skit om datorer«, tillade han och skakade på huvudet med en väl inövad nedlåtande min. »Den senaste dumskallen som skrev om mig i Wall Street Journal visste inte skillnaden mellan ett maskinminne och en diskett!« Nu kände jag att jag hade lite mer fast mark under fötterna. »Tja, engelska var visserligen mitt huvudämne men jag programmerade några enkla spel och designade relationsdatabaser

Prolog

15

på en stordator i college.« Han himlade med ögonen. »Under några år kvällsjobbade jag som datoroperatör och skötte om de dagliga transaktionerna från fyra banker på en NCR minidator.« Nu såg han ut genom fönstret. »Och jag köpte en IBM PC den allra första dagen de var till salu. På Businessland. I Dallas. Den hade ett tillverkningsnummer som började med åtta nollor. På den hade jag till en början CP/M. Jag installerade MS-DOS först när jag sålde den, innan vi flyttade till Hongkong, eftersom köpa­ ren ville det.« När jag nämnde de där tidiga operativsystemen och namnet på konkurrentens produkt piggnade han till. »Varför köpte du inte en Apple I I ?« frågade han.

Bra fråga, men allvarligt talat… varför lät jag den här karln förhöra mig? »Jag har aldrig haft en«, erkände jag, »men nu när jag är här har jag fått Journal att köpa en Fat Mac åt mig.« Jag hade övertalat storgubbarna i New York att skulle jag skriva om Apple var det bäst att jag bekantade mig med deras senaste datorer. »Jag har använt den i ett par veckor. Än så länge gillar jag den bra mycket bättre än en PC.« Jag hade tryckt på rätt knapp. »Vänta tills du ser vad vi ska göra här«, sa han. »Sedan vill du genast byta bort din Fat Mac.« Vi hade äntligen nått den punkt i intervjun som Steve hela tiden hade strävat efter att nå fram till – när han kunde berätta om hur han skulle övertrumfa företaget han hade grundat, och slå vissa somliga på fingrarna, främst då Apples VD John Sculley, som effektivt hade utestängt honom från det kungariket.

Nu var han öppen för mina frågor, även om han inte alltid lämnade raka svar. Jag undrade exempelvis lite över hans märkligt tomma lokaler. Tänkte de verkligen montera datorer här? För där såg då sannerligen inte ut som i en fabrik. Var det han själv som finansierade det nya företaget eller hade han fått investerare att ställa upp? Han hade sålt sina aktier i Apple, alla utom en, och det hade inbringat 70 miljoner dollar, men det räckte inte

16

Att bli Steve Jobs

långt om man skulle dra i gång ett företag och hade så storstilade planer. Ibland kom han in på helt oväntade saker. Medan vi pratade drack han ångande hett vatten ur ett stort ölglas. Han förklarade att han hade fått slut på te en dag och insett att han också tyckte om vanligt hett vatten. »Det är lugnande på precis samma sätt«, sa han. Efter ett tag återgick han till försäljarpratet och upprepade sitt mantra om att den högre utbildningen behövde bättre datorer, och att endast N e X T kunde leverera dem. Företaget hade ett nära samarbete med både Stanford och Carnegie Mellon – universitet med högt respekterade fakulteter för datavetenskap. »De kommer att bli våra första kunder.« Trots att han metodiskt undvek att svara på mina frågor och var envist inriktad på att hamra fram ett och samma budskap, utstrålade Jobs stark övertygelse. Intensiteten i hans självtillit gjorde att jag sög i mig vartenda ord han sa. Han talade i omsorgsfullt konstruerade meningar till och med när han försökte besvara en oväntad fråga. Tjugofem år senare, vid hans minnesstund, vittnade Steves änka, Laurene, om den »fullt utvecklade estetiska känsla« han visat prov på redan i mycket unga år. Den stora tilltron han hade till sin egen omdömesförmåga och smak lyste igenom i hans svar. Den kom också till uttryck i det faktum, något som stod alltmer klart för mig ju längre intervjun pågick, att det faktiskt var han som intervjuade mig. Han testade mig för att se om jag grokked – förstod – vad som var så speciellt med det han åstadkommit och det han planerade att göra på N e X T. Senare kom jag att inse att det var för att Steve ville att allt som skrevs om honom och hans produkter skulle leva upp till hans egen höga kvalitetsnivå. I det här skedet av sitt liv trodde han sig om, förmodligen vad det än gällde, att kunna göra ett bättre jobb än vem som helst – en attityd som naturligtvis retade många av hans anställda.

Intervjun varade i fyrtiofem minuter. Planerna han hade för N e X T var luftiga; ett tidigt tecken på de svårigheter som företaget skulle komma att brottas med de följande åren. En sak ville han i alla fall prata om mera i detalj: N e X T:s nästa logotyp. Han

Prolog

17

gav mig en flott broschyr som beskrev den kreativa processen bakom tillkomsten av den snitsiga nya bolagssymbol som Paul Rand hade skapat. Broschyren hade Paul Rand utformat personligen, den hade halvgenomskinliga blad som skilde sidorna åt och var prägeltryckt på tjockt glanspapper. I den berättades det om hur han fastnat för en bild som talade ett »multi-­visuellt språk«. Logon i sig var en enkel kub med namnet N e X T i »cinnoberrött mot en bakgrund i cerise och grönt, och gult mot svart (bjärtast möjliga färgkontrast)«, och enligt broschyren »satt i tjugoåtta graders vinkel«. Vid den tiden var Rand ansedd som en av Amerikas ledande grafiska designers; han var berömd för de visuella identitetsmarkörer han skapat för bland andra IBM, A BC Television, U PS och Westinghouse. För denna broschyr, och för ett enda förslag till en företagslogo som kunden an­tingen kunde godkänna eller förkasta hade Jobs gladligen pungat ut med 100.000 dollar. Ett sådant prov på extravagans, låt vara i strävandet efter perfektion, var ett drag i hans personlighet som inte skulle vara till hans fördel på N e X T. Jag skrev ingen artikel efter det där första mötet. En fantasifull logotyp för ett nytt företag räknades inte som nyhet, oavsett vem som hade beställt den, oavsett vem som hade formgivit den.

(Dessutom publicerade Wall Street Journal på den tiden aldrig fotografier; man tryckte faktiskt aldrig någonting i färg. Så även om jag hade velat skriva om Steves nya färgglada varumärke skulle dess subtila och opraktiska skönhet ha varit bortkastad på Journals läsare i dubbel bemärkelse.)

Att det inte blev någon artikel av intervjun var ingen bra början på vad som likväl skulle komma att bli ett tjugofem år långt ömsesidigt givande och tagande. För som i de flesta journalist/ källa-relationer fanns det en påtaglig orsak till att Steve och jag ville prata med varandra: vi hade båda något den andre ville ha.

Jag kunde erbjuda honom förstasidan på Wall Street Journal och, längre fram, omslaget på tidskriften Fortune; han kom med en historia som intresserade mina läsare och som jag ville berätta

18

Att bli Steve Jobs

bättre och tidigare än någon annan journalist. Vanligen ville han ha mig att skriva om någon av sina nya produkter, men mina läsare ville inte bara få veta mer om produkten utan också om honom – och kanske var de mest nyfikna på att få läsa om honom.

Han ville lyfta fram alla fördelar med produkten, det geniala och det sköna med den, jag ville komma in bakom kulisserna och skriva om framgångarna och motgångarna för hans bolag. Det här att vi drog lite åt olika håll var ett återkommande inslag i de flesta av våra mellanhavanden, transaktioner i vilka vi båda hoppades lirka ur den andre något som kunde vara till fördel för oss själva. Med Steve kunde det vara som att sitta och spela kort, där jag ena dagen kunde känna att vi var partners i bridge och den andra som att jag var en dummerjöns som satt med en åtta som högsta kort i ett parti poker. Oftast ingav han mig känslan att vara i underläge – vare sig det stämde med verkligheten eller inte.

Trots att Journal inte publicerade någon artikel den gången, sa Steve till Cathy Cook, en veteran i Silicon Valley som vid den ­tiden arbetade för Allison Thomas, att intervjun hade gått bra och att han tyckte att jag var »okej«. Av och till lät han Cathy bjuda in mig till N e X T för att jag skulle bli uppdaterad. Uppriktigt sagt fanns det inte mycket att skriva om, åtminstone inte enligt Journal – jag skrev inte min första större artikel om N e X T förrän 1988 då Steve äntligen visade upp bolagets första arbetsstation.

Men besöken var alltid intressanta och tankeväckande.

En gång ringde han efter mig för att få skryta om att han övertalat Ross Perot att investera tjugo miljoner dollar i N e X T. Man kunde ju annars tro att de var ett omaka par och att det var lite märkligt att Perot med sitt kortsnaggade hår och prydliga yttre, en über-patriotisk veteran ur flottan, skulle ställa upp och investera stora pengar i ett företag som leddes av en före detta hippie som fortfarande gillade att gå barfota, var vegetarian och inte trodde på nyttan med att använda deodoranter. Och samtidigt kände jag nu Steve tillräckligt väl för att förstå att han och Perot, som jag hade intervjuat några gånger, faktiskt var något av

Prolog

19

själsfränder; båda var säregna, idealistiska autodidakter. Jag hade sagt till honom att han absolut måste besöka Perot på hans kontor på Electronic Data Systems (EDS) i Dallas, om inte annat så för att få se hans fantastiska samling örnskulpturer och kolonnaden av amerikanska flaggor som kantade uppfarten till huvudkontoret. Steve hade skrattat och roat himlat med ögonen. »Jag har varit där, jag har sett det.« Han frågade om jag tyckte att han var tokig som gillade Perot. »Hur kan man undgå att gilla Perot åtminstone lite grann sedan man har träffat honom?« svarade jag. »Han är rolig.« Steve skrattade instämmande, och tillade: »Ärligt talat tror jag att jag kan lära mig mycket av honom.« Med tiden kom vår jämnårighet att fungera som en brygga mer än en barriär mellan oss. Steve och jag hade växt upp i samma tid och kämpat med samma typ av svårigheter. Jag kunde säga detsamma om Bill Gates, som jag hade följt lika mycket, men han hade ingen arbetarklassbakgrund och hade inte gått i samma sorts kommunala skolor som Steve och jag. Vi hade alla tre undsluppit Vietnamkrigets fasor eftersom den allmänna värnplikten hade avskaffats när vi fyllde arton. Ändå var Steve och jag, mer än Bill, de sanna barnen till antikrigsrörelsens, kärleksbudskapens och haschdimmornas generation. Vi var musikfrälsta och tokiga i nya prylar och vi var inte rädda att experimentera med galna idéer eller upplevelser. Steve var ett adoptivbarn, och vi talade ibland om hur det hade varit även om den omständigheten i hans uppväxt aldrig tycktes ha en lika stor inverkan på hans intellektuella och kulturella utveckling som hans sociala och poli­ tiska bakgrundsmiljö – och den högteknologiska lekstuga som vi båda hamnade i när vi blev äldre.

Under dessa tidiga år hade Steve en viktig anledning att odla vår relation. I det sena åttiotalets ständigt föränderliga datorvärld var det livsviktigt för honom att bygga upp en andlöst spänd förväntan på hans Nästa Stora Grej. Det gällde att locka till sig potentiella kunder och investerare, och Steve skulle komma att behöva gott om den senare sorten med tanke på att det skulle ta N e X T nästan fem år att framställa en fungerande dator. Hela

20

Att bli Steve Jobs

livet hade Steve haft en välutvecklad känsla för det taktiska värdet av medial uppmärksamhet; det ingick i det som Regis McKenna, den kanske viktigaste av hans tidiga mentorer, kallade för »Steves naturliga begåvning för marknadsföring«. McKenna sa: »Han förstod vad som var så bra med Sony, med Intel. Han ville måla upp en sådan bild av det han hade för avsikt att skapa.« Steve visste att Apple hörde till de företag som jag bevakade för Journal, och längre fram för Fortune, och under de följande åren ringde han mig vid skenbart slumpartade tillfällen för att erbjuda mig »information« som han fått från tidigare kollegor som fortfarande jobbade kvar där, eller bara för att delge mig sina åsikter om den ständigt pågående såpoperan i hans gamla bolag i Cupertino. Med tiden märkte jag att han var en pålitlig nyhetskälla i fråga om svårigheterna som Apple hamnade i under det tidiga nittiotalet – och kom också att inse att det inte var något slumpartat med telefonsamtalen. Det fanns alltid en avsikt bakom Steves uppringningar. Ibland hoppades han få veta något om en konkurrent, ibland hade han en produkt som han ville att jag skulle titta lite närmare på, ibland ville han skälla på mig för något som jag hade skrivit. I det senare fallet kunde han också bestraffa mig genom att inte höra av sig. En gång, det var sent nittiotal efter att han hade återvänt till bolaget som han hade varit med om att grunda, skickade jag honom ett meddelande för att säga att jag tyckte att det var dags att jag skrev en ny artikel om Apple för Fortune. Vi hade inte varit i kontakt med varandra på flera månader eftersom jag hade genomgått en öppen hjärtoperation – han hade ringt mig på sjukhuset för att önska god bättring – men nu var jag återställd och pigg på att skriva en ny artikel. Han svarade med ett kort mejl: »Brent«, skrev han, »om jag inte minns fel skrev du en illasinnad artikel om mig och Apple förra sommaren, jag minns också att jag blev sårad av den.

Varför skrev du en så elak artikel?« Men några månader senare hade han tydligen förlåtit mig och vi samarbetade om ännu en artikel om bolaget som platsade på tidskriftens omslag.

Vår relation var lång, komplicerad och mestadels givande. När

Prolog

21

jag stötte ihop med Steve på industrievent presenterade han mig som sin vän, och det var ju smickrande, märkligt, och sant på samma gång som det ändå inte var riktigt sant. Under en kortare tid hade han kontor i Palo Alto nära Fortunes redaktion och jag stötte ibland på honom på stan. Då hände det att vi småpratade om allt möjligt. Vid ett tillfälle hjälpte jag honom att köpa födelse­dagspresent åt sin hustru, Laurene. Jag hälsade på honom i hans hem många gånger, alltid av ett eller annat skäl som hade med arbetet att göra men också alltid informellt på ett sätt som jag aldrig upplevt med någon annan VD. Samtidigt rådde det aldrig ett ögonblicks tvivel om grunden för vår relation: jag var reportern, han källan och föremålet för allmänhetens intresse.

Han uppskattade några av mina artiklar – andra, som den som föranledde det där mejlet, gjorde honom ursinnig. Mitt oberoende och hans tjuvhållande på information satte gränserna för vår relation.

Denna nödvändiga distans blev större under hans sista levnadsår. Vi drabbades båda av svår sjukdom i mitten av nollnoll­ talet; han fick diagnosen bukspottkörtelcancer 2003 och jag råkade under en resa i Centralamerika 2005, ut för en inflammation i hjärtats klaffar och hjärnhinneinflammation. Jag låg i koma i två veckor och det slutade med att jag förlorade nästan all min hörsel. Han kände till mer om min sjukdom än jag gjorde om hans, naturligtvis. Ändå avslöjade han ibland detaljer – vid ett tillfälle jämförde vi till och med operationsärr, rätt mycket påminnande om Quint (Robert Shaw) och Hooper (Richard Dreyfuss) i filmen Hajen. Han besökte mig på Stanfordsjukhuset två gånger under veckorna jag återhämtade mig – han passade på att göra det samtidigt som han var där för regelbundna provtagningar hos sin cancerläkare. Han berättade några gräsliga historier om Bill Gates, och bannade mig för att jag inte slutat röka cigaretter trots alla hans förmaningar under årens lopp. Steve var alltid på folk med råd om hur de skulle leva sina liv.

*

22

Att bli Steve Jobs

Efter Steves död kom det en störtflod av skrivbordsanalyser: artiklar, böcker, filmer och TV-program. Ofta grävde man upp gamla historier om Steve, beskrev honom i stereotyper som skapats för så länge sedan som åttiotalet, när pressen hade upptäckt underbarnet från Cupertino. Under de tidiga åren var Steve mottaglig för smicker i massmedia och öppnade sig och sitt företag för journalister. Han var då som mest lynnig och obehärskad. Han kunde demonstrera sin begåvning i visioner om nya och epok­görande produkter men även visa prov på en skrämmande njugghet och likgiltighet mot både anställda och vänner. Så när han började bli snålare med intervjuer och ställde upp endast när han ville slå på trumman för sina produkter kom de här övertrampen under hans första tid på Apple att bli det som gällde som sanning om hans person och sätt att vara. Kanske var det därför som allt som skrevs om honom efter hans död återspeglar dessa stereotyper. Steve var ett geni med talang för design, en trollkarl vars förmåga att berätta historier kunde framkalla något magiskt men också skadligt, så kallade »förvrängningsfält«. Han var en uppblåst mallgroda som såg ner på alla i sin besatta jakt på perfektion. Han trodde sig vara intelligentare än alla andra, lyssnade aldrig till råd och var oförändringsbar från födseln, till häften geni och till hälften skitstövel.

Inget av detta stämde överens med mina egna erfarenheter av Steve, som för mig alltid hade verkat vara mer sammansatt, mer mänsklig, mer sentimental och till och med mer intelligent än mannen jag läste om på andra håll. Några månader efter hans död började jag gå igenom gamla anteckningar, band och filer från mina artiklar om honom. Jag hittade allt möjligt som jag hade glömt: hastigt nedklottrade anteckningar som jag hade gjort om honom, historier som han berättat för mig under intervjuer som jag inte kunnat använda mig av på grund av att de varit känsliga i ett eller annat avseende, gamla kedjor av mejl som vi utväxlat, till och med några inspelade ljudband som jag aldrig hade skrivit ut.

Där fanns en ljudkassett han låtit göra åt mig som var en kopia av en som han fått av John Lennons änka, Yoko Ono, en med alla de

Prolog

23

olika versionerna av »Strawberry Fields Forever« som spelats in under dess långvariga tillblivelseprocess. Alltsamman hade stuvats undan i mitt garage och när jag tog fram dem väckte det liv i många halvt glömda minnen jag burit på om Steve genom åren.

Efter att jag under några veckor hade gått igenom dessa personliga minnessaker kom jag till slutsatsen att det inte var tillräckligt att försöka spräcka en och annan av de endimensionella myterna om Steve som slagit rot hos folk i allmänhet; jag ville visa upp en rättvisare bild som gav djupare insikter om mannen jag bevakat så intensivt och göra det på ett sätt som inte hade varit möjligt om han fortfarande hade befunnit sig i livet. Bevakningen av Steve hade varit fascinerande och dramatisk. Historien om honom var som en berättelse av Shakespeare, full av exempel på arrogans, intriger och stolthet, nattsvarta skurkar och valhänta idioter, häpnadsväckande tur, goda avsikter och oförutsägbara konsekvenser. Det handlade om så många framgångar och så många motgångar på så kort tid att det medan han levde hade varit omöjligt att lämna en mer uttömmande redogörelse för allt han åstadkom. Nu ville jag teckna ett mer översiktligt porträtt av mannen som jag under så många år hade skrivit om, mannen som hade kallat sig min vän.

Den fråga om Steves karriär som rör det mest väsentliga är denna: hur kunde mannen som hade varit en så inkonsekvent, hänsynslös, känslostyrd och vrång affärsman att han blev utkörd från bolaget som han grundat bli den hyllade VD:n som skänkte nytt liv åt Apple, skapade en helt ny uppsättning epokgörande produkter, förvandlade bolaget till det mest värdefulla och beundrade företaget på jorden och förändrade vardagslivet för miljarder människor från alla samhällsklasser och kulturer?

Svaret på den frågan var inget som Steve någonsin hade varit nämnvärt intresserad att prata om. Även om han var en inåtvänd kille var han inte särskilt lagd åt självanalys eller att reda ut varför han hade handlat som han gjort. »Vad är det för mening med

24

Att bli Steve Jobs

tillbakablickar?« frågade han mig i ett mejl. »Jag ser hellre fram emot allt roligt som väntar längre fram.« Ett riktigt svar på frågan skulle behöva visa hur han hade förändrats, vem som påverkat honom att göra det och hur han använt sig av det han lärt om hur man gör bra datorer och säljer dem. Medan jag gick igenom de gamla papperen återkom jag gång på gång till perioden som många har kallat hans »ökenvandring«, den lite mer än tio år långa tiden mellan hans första anställning på Apple och hans återkomst till företaget. Den perio­den, 1985 till 1997, är lätt att förbise. Misslyckandena är inte lika spektakulära som grälen när han kastades ut från Apple och framgångarna inte lika glänsande som de han vann under de första tio åren in på det nya årtusendet. Det här var en rörig, komplicerad tid som inte lånade sig till klatschiga rubriker. Men de åren är faktiskt de mest avgörande i hans karriär. Det var då han lärde sig mycket av det som möjliggjorde de senare framgångarna, det var då han började behärska och styra sitt uppträdande. Att inte fästa avseende vid de åren är att begå misstaget att stirra sig blind på framgångarna. Vi lär oss mycket, om inte mer, av misslyckanden, av lovande uppslag som slutar med att de leder in i återvändsgränder. Den visionära förmågan, insikterna, tålamodet och klokskapen som vägledde Steve under hans sista tio år var frukter av alla erfarenheter han skaffat sig under de mellanliggande åren. Misslyckandena, de smärtsamma bakslagen, missförstånden mellan medarbetare, de felaktiga besluten, galna bedömningar grundade på lika galna beräkningar – en hel Pandoras ask av oerfarenhet – var de nödvändiga bergstopparna som måste bestigas innan han nådde fram till den klarhet, modera­tion, eftertanke och balans som han skulle ge prov på under senare år.

Mot slutet av de tio årens ökenvandring hade Steve, trots sina många misstag, märkligt nog lyckats rädda både N e X T och ­Pixar.

Det han lärde under den första tiden säkrade hans framtida karriär medan triumferna under den senare säkrade hans ekonomiska välstånd. De erfarenheter han gjorde i båda företagen lär-

Prolog

25

de honom läxor som, sedda i backspegeln, kom att avgöra Apples framtid och bidrog till att sätta sin prägel på den värld vi lever i.

Steve kunde vara oförsonlig, och ingen av lärdomarna var lättvunnen, men lärde sig gjorde han. Han var starkt motiverad och nyfiken även när det var motigt under de åren och sög ivrigt i sig all kunskap som kom i hans väg.

Ingen lever i ett tomrum. När Steve gifte sig och fick barn förändrades han på ett sätt som hade en enormt positiv inverkan på hans arbete. Under årens lopp fick jag många inblickar i Steves privata liv och träffade Laurene och barnen vid ett flertal tillfällen. Men jag var ingen nära vän till familjen. När jag började förarbetet på den här boken under senare hälften av 2012 verkade det som att jag kanske inte skulle få veta så värst mycket mer om hans privatliv. Många av hans närmaste medarbetare och vänner, som var bedrövade efter hans bortgång och arga på vad som hade skrivits om Steve efter hans död, vägrade till en början att tala med mig. Med tiden förändrades deras inställning och samtalen jag hade med hans allra närmaste vänner och kollegor – bland dem de enda fyra anställda på Apple som var närvarande vid hans begravning, som ägde rum i kretsen av de närmaste – avslöjade en sida av Steve som jag hade anat mig till men aldrig riktigt hade förstått, och jag hade då sannerligen aldrig läst om den på annat håll. Steve kunde på ett mycket märkligt sätt dela in allting i olika fack. En förmåga som vid hans återkomst gjorde det möjligt för honom att sätta sig in i och hålla koll på de olika verksamheterna även i ett så komplext företag som Apple.

Den underlättade för honom att behålla fokus trots strömmen av orostankar efter beskedet om att han hade cancer. Den tillät honom att leva ett rikt och meningsfullt liv vid sidan av arbetet samtidigt som han avslöjade ytterst lite om detta för människor som inte hörde till hans inre krets.

Naturligtvis kunde han vara besvärlig att ha att göra med även under senare år. En del upplevde det som ett helvete att arbeta för honom. Hans uppfattning var att det han höll på med var så värdefullt att det rättfärdigade ett beteende som många av oss

26

Att bli Steve Jobs

andra helt naturligt tog avstånd ifrån. Men han kunde också vara en lojal vän, och en stödjande mentor. Han kunde visa prov på stor vänlighet och äkta medkänsla och var en uppmärksam och kärleksfull far. Han hyste en stark tro på betydelsen av det arbete han hade vigt sitt liv åt, och hoppades att de som stod honom nära fann sina arbeten lika betydelsefulla. För att vara en person som »höjde sig så över det mediokra«, som hans vän Ed Catmull, VD på Pixar uttryckte det, hade han så klart också djupt mänskliga känslor, styrkor och svagheter.

En sak som jag alltid har gillat med affärsjournalism, och som jag lärt av de bästa kollegorna jag arbetat med, är att det alltid finns en mänsklig sida i industrivärlden trots att den till synes helt präglas av kalla beräkningar. Redan medan Steve var i livet insåg jag att det där stämde in även på honom – ingen jag skrivit om har varit lika lidelsefullt engagerad i de egna produkterna som han. Men det var först medan jag skrev den här boken som jag förstod hur mycket Steve Jobs privatliv och yrkesliv överlappa­ de, och hur mycket det ena påverkade det andra. Man kan inte riktigt förstå hur Steve kom att bli vår generations Edison och Ford och Disney och Elvis, allt i en, förrän man har detta klart för sig. Det är det som gör historien om hans återkomst i ny skepnad så fascinerande.

Mot slutet av vår första intervju följde Steve mig ner genom ­N e X T: s prydliga och blanka korridorer till utgången. Vi småpratade inte. Som han såg saken var vårt samtal avslutat. När vi skildes åt sa han inte ens adjö. Han bara stod där och såg ut genom glasdörren mot infarten till parkeringsplatsen på Deer C ­ reek Road där ett arbetslag installerade en 3D-version av N e X T: s nya logga. När jag körde därifrån stod han fortfarande kvar och glodde på sin hundratusendollarlogotyp. Han kände in i märgen, som han skulle ha uttryckt det, att han stod i begrepp att göra något stort.

I själva verket hade han förstås ingen aning om vad som väntade.

27

Första k apitlet

Steve Jobs i Garden of Allah E n kall decembereftermiddag 1979 svängde Steve Jobs in på parkeringsplatsen till Garden of Allah, ett retreat- och konferenscenter uppe i Mount Tamalpais i Marin County, norr om San Francisco. Han var trött, frustrerad, arg, och sen. Trafiken på 280 och 101 hade stått still större delen av vägen upp från Cupertino långt nere i Silicon Valley där företaget han grundat, Apple Computer, hade sitt huvudkontor och där han nyss genomlidit ett styrelsemöte med ledningen för Apple som haft ärevördige Arthur Rock som ordförande. Han och Rock var knappt överens om någonting. Rock behandlade honom som ett barn. Rock ville ha ordning, han ville att allt skulle följa en utstakad gång, han var övertygad om att teknologiska företag växte på ett visst sätt och enligt vissa givna regler, och han trodde bergfast på allt detta eftersom han tidigare hade sett att det fungerade, exempelvis för Intel, den stora Santa Clara-chiptillverkaren som han stöttat finansiellt i ett tidigt stadium. Rock var sin tids kanske störste investerare i teknologiföretag, men hade faktiskt först tvekat att satsa pengar i Apple, mest för att han tyckte att Steve och hans kompanjon Steve Wozniak var två oborstade hippies. Han såg inte på Apple på samma sätt som Jobs – som ett bolag som höjde sig högt över de andra, som skulle göra datorerna mer användarvänliga och som trotsigt skulle åstadkomma detta med en organisation som var själva motsatsen till hierarkisk. För Rock var det bara ännu en investering. Styrelsemötena med Rock gick Steve på nerverna och gjorde honom på dåligt humör. Han hade sett fram emot en lång, snabb körning till Marin med suffletten nedfälld för att vädra ut den unkna lukten av till synes ändlösa diskussioner.

28

Att bli Steve Jobs

Men Bayområdet var inhöljt i dimma och regn, så suffletten fick förbli uppfälld. Hala vägar bromsade upp trafiken så ­mycket att det förtog hela nöjet för honom att köra sin nya blanka Mercedes-Benz 450SL. Steve älskade den bilen; han älskade den på samma sätt som han älskade sin skivspelare av märket Linn Sondek och sina Ansel Adams-fotografier i platinatryck. Bilen var i själva verket ett exempel på vad han ansåg att datorer borde vara: kraftfulla, slanka, intuitiva och effektiva, rensade på allt som inte hade en viktig funktion. Men denna eftermiddag var vädret och trafiken mer än bilen klarade. Därför var han nu ungefär en halvtimme försenad till sitt första möte med Seva-stiftelsen, grundad av hans vän Larry Brilliant, som själv såg ut som en liten Buddha, fast i löparskor. Seva hade satt upp ett tilltalande ambitiöst mål, att utrota en viss typ av blindhet som drabbade miljoner människor i Indien.

Steve parkerade och klev ur bilen. Han var en och åttiotre lång och vältrimmad. Han vägde åttiotre kilo och hade brunt hår som nuddade vid axlarna. Ögonen var mörka och blicken kunde vara genomträngande. Han såg helt enkelt mycket bra ut. Klädd i kostym med väst inför styrelsemötet såg han rent av strålande bra ut. Fast Jobs visste inte om han gillade det här med kostym.

På Apple gick folk klädda lite hur som helst. Själv kom han ofta barfota till arbetet.

Garden of Allah var en egendomlig palatsliknande byggnad, uppförd på en hög kulle på Mount Tamalpais, den gröna toppen med utsikt över San Franciscobukten. Stället låg insmuget i en dunge redwoodträd och cypresser och förenade klassiskt kaliforniskt konsthantverk med känslan i en schweizisk alphydda.

Det var byggt år 1916 åt en förmögen Kalifornienbo som hette Ralston Love White och hade drivits av United Church of Christ sedan 1957 som retreat och mötesplats. Steve gick över gräsmattan på uppfarten som var formad som ett hjärta, uppför trappan till en bred veranda och in i huset.

Där inne skulle en enda blick på de som satt samlade runt konferensbordet ha sagt vem som helst att här inte var något van-