9789152313183

Vem Behöver en Klassiker? är en underhållande berättelse där vi får följa huvudpersonerna Dacke och Alex genom rockdrömmar, kärlek, vänskap, Sweden Rock Festival, England och en, i deras ögon, meningslös skoluppgift. De gör lite vad som faller dem in utan att tänka på konsekvenserna. Så det ligger nära till hands att tro att Dacke och Alex är avlägsna släktingar till Tom Sawyer och Huckleberry Finn.

Vem Behöver En Lärarhandledning? är fullspäckad med lektionstips till varje kapitel. Finns att hämta på Svenska Direkts hemsida.

”Vem Behöver en Klassiker? är asbra!”

Axel Salomonson, 15 år.

Mikael Ekström

Mikael Ekström

Mikael Ekström, född 1971, är lärare i Tullinge. Han blev 2011 nominerad till Årets Krönikör för sina krönikor i Lärarnas Tidning, samma år som han debuterade med boken Ett Pedagogiskt Blandband, en alternativ pedagogisk bok för lärare.

Vem Behöver en Klassiker?

De tre musketörerna, Oliver Twist och Robinson Crusoe i all ära, men Vem Behöver En Klassiker? är en bok med snabb handling och många dialoger. Varje kapitel är ett fristående äventyr.

SVENSKA DIREKT

Sanoma Utbildning Postadress: Box 3159, 103 63 Stockholm Besöksadress: Sveavägen 56, Stockholm Hemsida: www.sanomautbildning.se E-post: info@sanomautbildning.se Order/Läromedelsinformation Telefon: 08-696 86 00 Telefax: 08-696 86 10 Redaktör: Tobias Ludvigsson Grafisk form: Miber Omslag: Ophelie Valdenaire Illustrationer/omslagsfoto: Anders Bryngelsson Vem behöver en klassiker?

ISBN: 978-91-523-1318-3 © 2012 Mikael Ekström och Sanoma Utbildning Första upplagan Första tryckningen

Kopieringsförbud!

Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Vid tillämpning av skolkopieringsavtalet (också kallat BONUS-avtalet) är det att se som ett engångsmaterial och får enligt avtalet överhuvudtaget inte kopieras för undervisningsändamål.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år och bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Livonia Print Riga 2012

2

Kapitel 1 – Rock & Roll Våra hjältars första stapplande steg mot ära och berömmelse.

Jag hängde på mig basen. Dacke skruvade upp sin lånade elgitarr till max och Morgan räknade in: ”Ett, två, tre, fyr.”

Vilket ös! Vilken inlevelse och vilket jävla oljud. Vi spelade lite på måfå, i vår egen takt, på grymt ostämda instrument. Helt oberoende av varandra. Efter en kvart tog vi paus och Dackes första kommentar var: ”Fan va kul.” ”Mm”, svarade jag som fortfarande inte hade en aning om hur en bas fungerade. Vilket inte var så konstigt, eftersom jag bara hade spelat bas i 15 minuter.

Det hela var en parodi. Dacke hade fått för sig att han och jag skulle bli rockstjärnor och han hade bokat tid i Ungdomens Hus replokal. Han hade dessutom ordnat så att hans kusin Morgan skulle spela trummor. Jag hade aldrig träffat Morgan tidigare vilket inte var en större förlust. När jag hälsade på honom tittade han bara på mig. Det enda jag hittills hade hört honom säga var ”ett, två, tre, fyr”. Han verkade i alla fall tycka om att spela trummor. Dacke hade sagt att Morgan kompenserade sin bristande taktkänsla med att slå väldigt hårt på trummorna, men det var något man absolut inte fick nämna.

Dacke var den självutnämnda stjärnan i bandet och naturligtvis skulle han spela gitarr. Jag hade aldrig hört

3

Dacke spela gitarr fast vi hade känt varandra i många år.

Jag visste bara att han av någon anledning hade sin morbrors elgitarr stående i sitt rum. Dacke hade aldrig rört den när jag var med. Jag fick nöja mig med att spela bas. Att spela bas är lite som att spela vänsterytter i fotboll. Det är en position som faktiskt ingen vill ha. Och gör man fel brukar det inte betyda så mycket. Det enda instrument som jag tidigare spelat var blockflöjt. Det var när jag gick i tvåan och lärde mig spela Broder Jacob.

Och jag misstänkte starkt att Dacke inte hade tänkt ha just den låten på bandets repertoar.

Hursomhelst. Detta var vårt första gemensamma repetitionstillfälle och för mig var det dessutom första gången jag skulle röra en basgitarr. När jag försökte förklara för Dacke att jag inte kunde spela bas tyckte han bara att jag hängde upp mig på småsaker. Vi skulle bli rockstjärnor och det skulle inte jag förstöra med att ha en taskig attityd.

Vi väntade nervöst på att bandet innan oss skulle sluta spela. De lät obehagligt bra. När det äntligen blev vår tur gick vi in i den mörka källarlokalen och gjorde en snabb inventering. Där fanns ett slitet trumset, ett par förstärkare, en bas och en mikrofon. Och överdrivet många svarta sladdar. Ingen av oss var speciellt tekniskt lagd så det tog inte lång tid för oss att inse att vi inte hade en aning om vad vi skulle göra. Men vi bet ihop och försökte passa in sladdarna där det gick och provade oss fram efter bästa förmåga. Efter en halvtimme kände vi oss färdiga och började spela. Om man nu kan kalla det för att spela. Det lät i alla fall. Väldigt mycket.

Plötsligt öppnades dörren och sångaren från bandet som var där innan oss gick in och ställde sig i ett hörn och sa: ”Låt inte mig störa, jag ska bara lyssna lite.”

4

Lyssna på vadå, undrade jag tyst. Jag tittade frågande på Dacke som snabbt tog kommando och sa: ”Okej, då kör vi Should I Stay Or Should I Go.” Den där gamla Clashlåten hade Dacke lärt sig inledningen till, men varken jag eller Morgan visste hur man spelade den. Det hindrade dessvärre inte Dacke från att börja spela och även sjunga den. För att inte verka helt bortkommen försökte jag hänga på genom att spela det enda jag kunde. Vilket var inledningen till Smoke On The Water. På en sträng. Morgan slog brutalt snabbt på trummorna och efter en minut, som upplevdes som en evighet, slutade Dacke med orden: ”Nu kan jag inte mer.”

Vår gäst såg bekymrad ut och han såg på mig och sa: ”Du har pluggat in basen i en gitarrförstärkare.”

Jag hade inte en aning om att det fanns olika förstärkare till elgitarrer och elbasar, men jag svarade självsäkert: ”Jag vill ha det så, det blir bättre ljud.”

5

Han skakade på huvudet och gick ut.

Dagen efter vår första katastrofrepetition visste hela skolan att vi hade ett band. Det var naturligtvis Dacke som var ansvarig för det. Med några strategiska facebookinlägg. Han hade glömt att informera mig om vad vårt band hette. Det fick jag reda på vid halv tiorasten. ”Alex! Så du spelar bas i Skenmanöver”, sa Izabella, skolans snyggaste tjej. Hon sa det mer som ett påstående än som en fråga. ”Va?” sa jag. ”Skenmanöver är ett rätt bra namn. Emo, eller?” fortsatte hon. ”Ja, alltså, spelar och spelar, jag vet inte riktigt hur pass seriöst det är.” ”Dacke sa att ni ska spela på Musikfestivalen nästa fredag.”

Var han galen? Musikfestivalen var en mångårig tradition på skolan där elever fick ”tävla” med olika musikuppträdanden. Det var en tävling utan vinnare eller prisutdelning, fast det var alltid fullsmockat med folk i aulan. Det brukade vara en trist tillställning, men de som vågade sig upp på scenen var i alla fall duktiga på det de gjorde. Alla tog det på största allvar. Dacke och jag hade definitivt inget där att göra. Vårt band, som tydligen hette Skenmanöver, hade bara repat en gång.

Under den tiden hade vi inte spelat en enda låt. För utom en kort och förvirrad version av Should I Stay Or Should I Go som inte skulle imponera på någon.

Jag kände att jag var tvungen att strunta i tyskan. Jag behövde prata med Dacke. Jag hittade honom sittande nere i cafeterian. Han hade en klubba i munnen och såg ganska nöjd ut. Även han hoppade visst över B-språket denna dag.

6

”Du, är du helt störd?” skrek jag till honom.

Dacke log mot mig. ”Varför har du anmält oss till Musikfestivalen? Vi suger ju!” ”Det är lungan”, sa Dacke, ”vi repar i kväll igen. Då ska vi skriva en låt!” ”Vadå, skriva en låt? Vi kan för fan inte spela på våra instrument. Och Skenmanöver. Hallå! Var fick du det korkade namnet ifrån?” ”Det stod i historieboken.” ”Och när läste du historieboken?” ”Inför förra provet.” ”Samma prov du hade två rätt på?” ”Skit samma. Jag lärde mig i alla fall ordet skenmanöver. Sånt är kunskap.”

Resten av dagen gick jag runt i någon slags chockartad panik. Jag ville inte ställa mig på en scen och bli utskrattad. Så stort självförtroende hade jag inte. Men någonstans långt inne i mig fanns det en rockdröm. Det var ändå rätt coolt att säga att man var med i ett band. Även om jag inte kunde spela.

Jag hade lugnat ner mig lite när jag dök upp till vår andra repetition. Denna gång såg jag till att plugga in basen i rätt förstärkare. Det var tveksamt om det skulle göra mig till en bättre basist. ”Vi ska göra en svensk version av I Don’t Care med Fall Out Boy”, sa Dacke och han fick det att låta som om det var det mest självklara i hela världen.

Både Morgan och jag stirrade på honom när han började fibbla med sin mobil. Efter ett tag fick han fram låten på YouTube och visade oss den lilla skärmen. 4 minuter och 28 sekunder senare fortsatte han: ”Alltså, jag har gjort en egen tolkning på svenska som heter Som Om Jag Bryr Mig. Ni kanske undrar varför jag valt den här låten?”

7

Nej, faktiskt inte, tänkte jag. ”Först och främst så är den otroligt enkel, så enkel att till och med Alex kan lära sig den på en vecka. Och för det andra så är det inte så många som känner till den.

Vi ska faktiskt inte göra en cover på den, vi ska sno den.

Rakt av. Jag har plockat bort de ackorden som jag inte kan, så ingen kommer att kunna höra vilken låt det var från början. Jag har också printat ut ackord och tabs på låten så det ska inte vara några större problem att spela den. Till dig Alex så har jag gjort en busenkel tab.”

I det här läget ville jag räcka upp handen och fråga vad en ”tab” var. Jag hann inte visa min okunskap eftersom Dacke gav mig ett papper med siffror utsatta på en linje som skulle föreställa en sträng. Det var alltså det som var en ”tab”. ”Förresten, är det OK om jag sjunger?”

Morgan och jag nickade. ”Sen så ska vi spela in låten och lägga upp den på vår Myspace-sida som Morgan har lovat att fixa, www.myspace.com/skenmanover, den kommer att bli asbra.” ”Jaha”, sa jag.

Morgan sa ingenting.

Jag hade inte sett Dacke så engagerad sedan vi gick på mellanstadiet. Då hade han lyckats få alla bonusprylarna från ett jultidningsförlag utan att sälja en enda tidning eller bok. Det var helt obegripligt att ingen upptäckte det. Vi hade hur som helst rätt kul med hans nya Xbox den julen.

Skenmanöver repade som galningar varje kväll innan konserten. Dacke uppförde sig som om han varit musiker i hela sitt liv. Jag vet fortfarande inte hur det kom sig att han kunde spela gitarr. Antingen så var han den mest självlärda gitarristen som gått i ett par skor eller så hade

8

han övat i smyg de senaste åren. Jag valde att inte fråga hur det låg till. Jag hade ändå fullt upp med att hjälpligt lära mig spela bas. Morgan var ingen större hjälp. Den idioten sa fortfarande inte mer än ”ett, två tre, fyr”. Men jag upptäckte varför Morgan envisades med att spela så snabbt. Det var svårare för alla att höra om man höll takten eller inte ju snabbare man spelade. Och eftersom jag varken hade taktkänsla eller rytm så började jag slå så snabbt jag kunde på strängarna. Morgan följde efter och Dacke verkade inte bry sig om vilket tempo vi hade, bara han fick posera med sin gitarr och sjunga. Ja, nu var det inte tal om någon skönsång från Dackes sida. Gitarr kunde han bevisligen spela, men sjunga kunde han inte.

Han skrek ut orden. Som en besatt mentalpatient.

Det som var mest förvånande, förutom att Dacke kunde spela gitarr, var att Izabella visade ett onaturligt stort intresse för oss och vårt band. I vanliga fall pratade hon inte alltför mycket med Dacke eller mig.

Sportkillarna verkade alltid vara mer intressanta. Men nu hängde hon och hennes tjejkompisar runt oss hela tiden. Jag började långsamt inse fördelarna med att spela i ett band. Hur Morgan upplevde det framkom aldrig. Han gick på en annan skola och han sa aldrig något. Så klart.

Veckan gick löjligt fort. Det ryktades också att konserten var utsåld. Det betydde 800 kritiska elever. På eftermiddagen samma dag som Musikfestivalen skulle gå av stapeln genomförde vi en kort soundcheck. Den gick i stort sett ut på att Dacke skrek: ”Höj ljudet för fan! Vi spelar rock & roll.”

Efter soundchecken tog Dacke fram tre militärjackor som han hade lånat av sin morbror och sa: ”De här blir perfekta som scenkläder för ett band som heter Skenmanöver.”

9

”De ser lite stora ut”, sa jag. ”Äh, gnäll inte, ta på dem nu.”

Alla tre jackorna var minst fyra storlekar för stora.

Skulle vi ha tagit på oss ansiktsmasker också hade vi sett ut som en sämre variant av Slipknot. Nu såg vi bara ut som uppgivna krigsfångar. ”De här blir ju asbra”, sa Dacke optimistiskt.

Jag var så stressad inför konserten så jag orkade inte ens protestera.

Vi hade fått beskedet att Skenmanöver skulle gå på sist. Arrangörerna (det vill säga musikläraren och elevrådet) var förmodligen rädda att vi skulle vara för dåliga. En befogad oro. Det var olidligt att sitta backstage och lyssna på alla andra som framträdde. Det tog emot att erkänna, men alla var extremt talangfulla och fick välförtjänta applåder efter sina låtar. Det kändes redan som om Skenmanöver var det sämsta bandet som någonsin ställt sig på en scen. Jag höll på att få ett nervsammanbrott.

När vi gick upp på scenen kändes benen som spagetti och jag var alldeles torr i munnen. Skolans nyinköpta spotlights bländade mig så det var omöjligt att se publiken. Men tro mig, jag kände deras närvaro.

Dacke tog tag i mikrofonen och skrek: ”Det är vi som är Skenmanöver!”

En ganska meningslös kommentar eftersom konferenciern precis hade presenterat oss. När Dacke satte tillbaka micken i stativet lyckades han komma åt on/off-knappen och stängde av mikrofonen. Innan jag hann säga något så räknade Morgan in oss och vi satte igång. Dacke spottade ur sig orden till Som Om Jag Bryr Mig, men det hördes inget. Jag märkte det.

Morgan märkte det. Alla i aulan märkte det, alla utom Dacke. Som Om Jag Bryr Mig blev alltså framförd som en

10

instrumentallåt. Kanske lika bra. Dackes text var inte alls så bra som han trodde.

Efter vårt framträdande ville jag bara festa. Konserten hade faktiskt gått bättre än väntat. Vi hade inte spelat alltför mycket fel och publiken hade jublat. Och Dacke hade bara reagerat med en axelryckning när han fick reda på att sången inte hördes. Vi var rockstjärnor. Om så bara för en kväll. The rock & roll lifestyle, here we come. ”Nu ska vi fira”, sa jag glatt till Dacke och Morgan. ”Öh, alltså, kan vi göra det någon annan dag?” sa Dacke. ”Vadå en annan dag? Det är ju nu, idag, som vi har fixat den här konserten. Vi kan ju inte vänta med att fira!” ”Jag känner inte för det, helt enkelt.” ”Du mer eller mindre tvingade upp mig på den där scenen inför hela skolan! Det var inget jag direkt kände för. Men jag gjorde det. För bandets skull. Så nu hänger du med och firar. För bandets skull. Fattar du det?”

Dacke såg lidande ut, men sa: ”Sorry, vi får ta det en annan gång. Jag ska ut med Izabella.” ”Izabella?” ”Ja, Izabella.” ”Varför det?” ”Hon och jag är liksom ihop nu.”

Och så gick han. Jag visste det! Tjejerna faller alltid för sångaren. Det verkar inte ens ha någon betydelse om sången hörs eller inte.

11

Vem Behöver en Klassiker? är en underhållande berättelse där vi får följa huvudpersonerna Dacke och Alex genom rockdrömmar, kärlek, vänskap, Sweden Rock Festival, England och en, i deras ögon, meningslös skoluppgift. De gör lite vad som faller dem in utan att tänka på konsekvenserna. Så det ligger nära till hands att tro att Dacke och Alex är avlägsna släktingar till Tom Sawyer och Huckleberry Finn.

Vem Behöver En Lärarhandledning? är fullspäckad med lektionstips till varje kapitel. Finns att hämta på Svenska Direkts hemsida.

”Vem Behöver en Klassiker? är asbra!”

Axel Salomonson, 15 år.

Mikael Ekström

Mikael Ekström

Mikael Ekström, född 1971, är lärare i Tullinge. Han blev 2011 nominerad till Årets Krönikör för sina krönikor i Lärarnas Tidning, samma år som han debuterade med boken Ett Pedagogiskt Blandband, en alternativ pedagogisk bok för lärare.

Vem Behöver en Klassiker?

De tre musketörerna, Oliver Twist och Robinson Crusoe i all ära, men Vem Behöver En Klassiker? är en bok med snabb handling och många dialoger. Varje kapitel är ett fristående äventyr.

SVENSKA DIREKT