A dr ia n McK int y Kall, kall jord
Adrian McKinty
Kall, kall jord Översättning av Nils Larsson
Now don’t be a cry baby when there’s wood in the shed, There’s a bird in the chimney and a stone in my bed, When the road’s washed out they pass the bottle around, And wait in the arms of the cold cold ground. Tom Wa its, »Cold Cold Ground«, 1987
Det sägs att Homeros, efter att han skrivit sin sång om Trojanska kriget, härnäst sjöng om kriget mellan grodorna och råttorna. Jorge Lu is Borges, »Den odödlige«, 1949
1. Den tunna blå linjen O r o l i g h e t e r n a hade antagit ett slags egen skönhet nu. Bågar av bensineld under månskäran. Karmosinröda spår ljusprojektiler i mystiska parabler. Skimmer av ljus från plast kulegevärens pipor. Ett avlägset tjut som från män som befinner sig under däck på ett torpederat fångfartyg. Vinandet från molotovcocktails när de träffade sina mål. Överallt syntes helikoptrar: deras strålkastare fann varandra likt älskande i livet efter detta. Och alltihop genom en ridå av oljigt Belfastregn. Jag såg på tillsammans med de andra vid Land Rovern på Knockagh Mountain. Ingen sa något. Ord var så otillräckliga. Det skulle krävas en Picasso för att beskriva scenen, inte en poet. Polisen och upprorsmakarna stod uppställda i två ojämna fronter som sträckte sig över ett dussin gator. De båda sidorna lystes upp av journalisternas kamerablixtar och de brinnande mjölkflaskorna med bensin i som slängdes över Ingenmansland som offergåvor till båglinjernas gud. Ibland anföll den ena sidan och de båda linjerna snuddade vid varandra ett tag innan man drog sig tillbaka och återvände till sina ursprungliga ställningar. Det stank av civilisationsdofter: krut, kordit, stubintråd, fotogen. Det var perfekt. Det var Giselle. Det var Svansjön. Och ändå… Och ändå hade vi en känsla av att vi hade sett något bättre än det här. 7
Vi hade faktiskt sett något bättre än det här så sent som förra veckan, i Mazefängelsets sjukhusflygel, då I R A :s ledare Bobby Sands till slut hade trillat av pinn. Bobby kom från Newtonabbey och var affischpojke för rörel sen, trots att han aldrig hade dödat någon och hade en blandad protestantisk-katolsk bakgrund. Och så hade han skägg, så att han såg ut som en riktig Jesus, och det gjorde inte heller saken sämre. Bobby var Maitreya, ledargestalten, martyren som skulle rädda mänskligheten genom sitt lidande. När Bobby Sands till slut dog på den sextiosjätte dagen av sin hungerstrejk, hade det börjat koka i de katolska delarna av staden av spontan ilska och besvikelse. Men det var en vecka sedan, och Frankie Hughes, den andre hungerstrejkande som dog, hade inga av Bobbys fördelar. Ingen tyckte att Frankie var någon Jesus. Frankie tyckte om att döda folk och var fruktansvärt bra på det. Frankie grät inte över några döda barn. Inte ens inför kamerorna. Och oroligheterna efter hans död kändes lite… iscensatta. Kanske verkade kaoset där nere på marken likadant och kanske var det så det skulle skildras i tidningarna i morgon från Boston till Peking… Men här uppe på Knockagh märktes det att det var polisen som hade övertaget. Upprorsmakarna hade trängts samman i en liten västlig del av staden mellan bergen och den protestantiska bebyggelsen. De hade tusen heltidsanställda poliser emot sig, plus två eller trehundra reservpoliser plus att ytterligare tvåhundra man från U DR samt en bataljonsenhet med stammisar från brittiska armén fanns tillgängliga för att rycka in. Britterna tillhörde i det här fallet Black Watch, som var ökända för att bland annat bestå av en massa råskinn från Glasgow som gillade bråk. Det fanns hundratals upprorsmakare – inte tusentals som man först hade trott: det här kunde knappast kallas ett stort uppror bland den katolska befolkningen, och vad den utlovade »revolutionen« beträffade… nå, den skulle i varje fall inte komma i kväll. 8
»Det ser inget vidare ut«, sa unge assistent Price i ett försök att få i gång ett samtal. »Det kan på sin höjd kallas ett halvhjärtat stöd för killen«, svarade kriminalassistent McCrabban med sin strävt väsande lantliga Ballymenadialekt. »Det är inte roligt att vara den andre hungerstrejkande som dukar under. Alla minns bara den förste, nummer två är inget alls att ha. Honom kommer ingen att skriva folksånger om«, höll inspektör McCallister med. »Vad tror du, Duffy?« frågade assistent Price mig. Jag ryckte på axlarna. »Crabbie har rätt. Det kommer aldrig att bli en lika stor grej för nummer två. Och regnet gör inte saken bättre.« »Regnet?« sa McCallister skeptiskt. »Glöm regnet! Det är påven det beror på. Otur för Frankie att han skulle kola bara några timmar innan någon försökte döda påven.« Jag hade gjort en analys av alla oroligheter i Belfast från 1870 till 1970, som visat en omvänd proportion mellan regn och kravaller. Ju mer regnet öste ner, desto mindre troligt var det att det skulle bli oroligheter, men det höll jag tyst om – ingen annan här uppe hade gått på universitetet och jag hade inget att vinna på att tjata om hur bildad jag var. Och store inspektör McCallister hade rätt i det där med Johannes Paulus I I . Det var inte alltid som nyheterna dominerades av att någon skjutit den helige fadern. »Frankie Hughes var en skitstövel. En riktig jävla skitstövel. Det var hans avdelning inom Provisoriska I R A som dödade Will Gordon och hans lilla flicka«, tillade inspektör McCallister. »Jag trodde det var den lilla grabben som blev dödad«, sa McCrabban. »Nä. Lillgrabben överlevde. Bomben var gömd i bilen. Lill grabben blev svårt skadad. Will och hans unga dotter sprängdes i bitar«, förklarade McCallister. Efter detta uppstod en tystnad som interpunkterades av punktmålsprojektiler som avlossades i fjärran. 9
»Jävla katoliker«, sa Price. Inspektör McCallister harklade sig. Price undrade för ett ögonblick vad detta betydde, men sedan kom han ihåg att jag var med. »Ta inte illa upp, Duffy«, mumlade han och hans tunna läppar och tärda ansikte blev ännu tunnare och ännu tärdare. »Ta inte illa upp, kriminalinspektör Duffy«, sa inspektör McCallister för att sätta den nya polisassistenten på plats. »Ta inte illa upp, inspektör Duffy«, upprepade Price grinigt. »Ingen fara. Jag skulle önska att jag kunde se saker och ting ur din synvinkel, men det är faktiskt jävligt svårt.« Alla skrattade och jag använde detta som slutreplik och gick bort till Land Rovern för att läsa Belfast Telegraph. Allt handlade om påven. Hans tilltänkte lönnmördare var en man vid namn Mehmed Ali Ağca, en turkisk medborgare som hade skjutit honom på Petersplatsen. Telegraph hade inte så mycket mer information i det här läget, men de fyllde ut artikeln med upprörda yttranden från folk i närheten, politiker och några protestantiska knäppskallar på högerkanten, som kommunalråd George Seawright, som tyckte att detta var ett »viktigt slag mot Antikrist«. Inspektör McCallister stack in sitt stora påsiga ansikte och sin alkisnäsa i Land Rovern. »Du blev väl inte stött över vad Price sa, Sean?« frågade han vänligt. »Nej, jösses, nej. Jag ville bara komma undan regnet«, sva rade jag. Inspektör McCallister log lättat. Han hade ett sådant där smittande leende, som jag själv inte hade begåvats med. »Så bra då. Du, jag undrar om vi kanske borde ge oss för i dag? Ingen kommer att behöva oss. De har alldeles tillräckligt med folk där nere vid oroshärdarna. Mer än tillräckligt, till och med. Ska vi sticka härifrån?« »Du har fler tjänsteår än jag. Du får bestämma.« 10
»Jag skriver i loggen att vi stannar till midnatt, men jag tycker vi lägger av redan nu, eller vad tycker du?« »Alan, jag tycker det är det förnuftigaste jag hört sedan vi kom upp hit.« På vägen ner från berget stoppade McCallister en kassett i bandspelaren och vi lyssnade på hans privata blandband med Crystal Gayle, Tammy Wynette och Dolly Parton. De släppte av mig först på Coronation Road i Carrickfergus. »Är det här din nya kåk?« frågade McCrabban och betraktade den nymålade fasaden på nummer 113. »Ja, jag flyttade hit för ett par veckor sedan, har inte haft tid med någon inflyttningsfest eller något sådant«, sa jag snabbt. »Äger du huset själv?« frågade inspektör McCallister. Jag nickade. De flesta hyrde fortfarande i Victoria Estate, men några få hade köpt kommunala bostadshus från den nordirländska bostadsmyndigheten som kommit till under mrs Thatchers privatiseringskampanj. Jag hade köpt ett tomt hus för bara tiotusen pund. (Familjen som bott där hade varit skyldig två års hyra och en kväll hade de bara försvunnit. Till USA , sa någon, men ingen visste egentligen.) »Har du målat det rosa?« frågade Price flinande. »Det där är lavendel, din färgblinda idiot«, sa jag. McCallister förstod att Price tydligen inte hade fattat riktigt än. »Grabbar, vet ni varför Price nästan höll på att bli kuggad vid inträdesprovet till polisskolan? Han trodde att en polygon var en död papegoja.« Grabbarna skrockade pliktskyldigast och någon boxade till Price på axeln. McCallister blinkade åt mig. »Nu måste vi sticka«, sa han och stängde bakdörrarna på Rovern. »Vi ses!« ropade jag efter dem när de for i väg, men det var knappast troligt att de hörde mig genom de skottsäkra rutorna och pansarplåten. Jag stod där och såg löjlig ut i full stridsutrustning, hjälm och Sterling-kpist. 11
En liten grabb stirrade på mig med öppen mun. »Är det där ett riktigt gevär, farbror?« frågade han. »Det hoppas jag verkligen«, sa jag, öppnade min grind och gick in på trädgårdsgången. Det var inget dåligt hus: det såg riktigt snyggt ut där det låg mitt i radhuslängan, byggt på 1950-talet, liksom resten av Victoria Estate. Det var Carrick fergus för den protestantiska fattiga arbetarklassen. Nu för tiden var det förstås knappast någon som arbetade. IC I :s textilfabrik hade slagit igen förra året, på hösten 1980, och där hade var fjärde man i Carrick varit anställd. Nu hade staden en arbetslöshet på tjugo procent och det skulle ha varit värre, om folk inte hade emigrerat till England och Australien och den alldeles nya DeLorean-fabriken inte precis hade öppnat i Dunmurray. Om folk köpte DeLorean-bilar i den omfattning som man räknat med, skulle Carrickfergus och Nordirland faktiskt ha en chans. Annars… »Mycket att göra i kväll?« frågade grannfrun mrs Campbell. Mrs Campbell… Jag log men sa inget. Bäst att låta bli. Det blev bara problem om man gav sig i lag med henne. Hon var trettiotvå år. Rödhårig. En riktig snygging. Hennes man jobba de på oljeriggar i Nordsjön. Hon hade två barn som var under tio år. Det gick bara inte. »Med tanke på oroligheterna och så?« sa hon medan jag försökte hitta mina nycklar. »Ja«, sa jag. »Jag antar att ni hört det där om påven?« »Ja.« »Man skulle kunna hitta ungefär ett dussin misstänkta bara på den här gatan«, sa hon skrockande. »Säkert«, sa jag. »Själv tycker jag det är alldeles väldigt upprörande«, sa hon. Jag blinkade ett par gånger och tittade rakt framåt. Hennes ord gjorde mig orolig. De betydde att hon försökte visa empati, vilket fick mig att dra slutsatsen att hon tydligen gillade mig och att hon (och alla andra på gatan) visste att jag var katolik. 12
Jag hade inte bott här tre veckor ens, och knappt pratat med någon. Vad hade jag gjort under den här tiden som avslöjat mig? Var det mitt sätt att uttala bokstaven H som haitch i stället för aitch, eller var det bara det att jag var aningen mindre vresig än Coronation Roads buttra protestantiska invånare? Jag stack nyckeln i låset, skakade på huvudet och gick in och hängde upp rocken, tog av mig den skottsäkra västen och spände av mig pistolhölstret. Om vi skulle behöva sättas in mot upprorsmakarna var jag även utrustad med en tårgasbehållare, en batong och den där hemska kpisten från andra världskriget – antagligen avsedd att användas mot I R A -bakhåll på vägen. Jag lade försiktigt alla dessa vapen på hallbordet. Jag hängde hjälmen på kroken och gick upp till övervåningen. Det fanns tre sovrum. Jag använde två som förråd och hade gjort det på framsidan till mitt eget, eftersom det var störst och hade öppen spis och fin utsikt över Coronation Road och Antrim Hills på andra sidan. Victoria Estate låg i utkanten av Carrickfergus och därför även i utkanten av Greater Belfast Urban Area. Carrick höll gradvis på att ätas upp av Belfast, men för ögonblicket ägde det fortfarande en viss individualitet: en medeltidsstad med trettontusen invånare med en liten fungerande hamn och ett par numera tomma textilfabriker. Norr om Coronation Road befann man sig på den irländska landsbygden, åt söder och öster befann man sig i staden. Det tyckte jag om. Jag hade en fot i varje läger. Jag föddes 1950 i Cushendun, när den delen av Nordirlands landsbygd var som en annan planet. Inga telefoner, ingen elektricitet, folk använde sig fortfarande av hästar för att ta sig fram, man använde torv till matlagning och uppvärmning, och på söndagarna kom en del av de galnare protestanterna roende eller seglande över Nordkanalen i små flatbottnade båtar för att gå i kyrkan i Skottland. Ja, jag hade varit en pojkspoling från landet, men 1969, samtidigt som konflikten i Nordirland startade, hade jag börjat 13
studera psykologi vid Queen’s University i Belfast på heltids stipendium. Jag hade älskat staden: dess barer, dess gränder, dess karaktär, och åtminstone för en tid hade universitets området varit skyddat från de värsta våldsamheterna. Det var under Seamus Heaneys, Paul Muldoons och Ciaran Carsons tid, och Queen’s University var ett litet ljus som lyste i det tilltagande mörkret. Och om jag får säga det själv, hade det faktiskt gått bra för mig där. Ingen läste psykologi på den tiden, så jag hade kunnat glänsa. Jag hade antagligen inte så många att konkurrera med, men i alla fall. Jag hade tagit min examen, blivit kär ett par gånger, fått en liten avhandling om ögonvittnesuppgifters otillräcklighet publicerad i Irish Journal of Criminology och kanske skulle jag ha blivit kvar inom den akademiska världen eller fått ett jobb på andra sidan havet, om det inte hade varit för den där incidenten. Incidenten. Det var därför som jag befann mig här nu. Därför som jag över huvud taget hade börjat vid polisen. Jag tog av mig polisuniformen och hängde den i skåpet. Under all denna extrautrustning hade jag svettats som en protestant under högmässan, så jag tog en snabb dusch för att skölja av mig snutdoften. Jag torkade mig och såg på min nakna kropp i spegeln. En och sjuttiosju lång och sextiotre kilo tung. Skranglig, inte muskulös. Trettio år gammal men jag såg faktiskt ut att vara trettio också, till skillnad från mina kollegor som rökte sextio cigg om dagen. Mörk hy, mörkt, lockigt hår, mörkblå ögon. Näsan var okeltiskt örnlik och när jag börjat få lite solbränna tog en del människor mig till en början för något slags fransk eller spansk turist (inte för att det nu fanns särskilt många sådana här vid den tiden). Såvitt jag kände till fanns det inte en droppe franskt eller spanskt blod i min släkt, men det gick alltid en del tvivelaktiga rykten i Cushendun om överlevande från förlista fartyg i den spanska armadan… 14
Jag räknade mina gråa hår. Fjorton stycken nu. Jag tänkte på Serpicos mustasch. Och avfärdade tanken. Jag höjde på ena ögonbrynet åt mig själv. »Mrs Campbell, det mås te vara förskräckligt ensamt med er man borta på Nordsjön…« sa jag och imiterade av någon anledning Julio Iglesias. »Å, det är så ensamt och mitt hus är så kallt…« svarade mrs Campbell. Jag skrattade och, kanske som en hyllning till detta mytiska iberiska arv, letade fram min Che Guevara-T-shirt, som Jim Fitzpatrick själv hade screentryckt åt mig. Jag hittade ett par gamla jeans och mina Adidasskor. Jag satte på fotogenkaminen och återvände ner. Jag tände ljuset, gick in i köket, tog ett stort glas ur frysen och fyllde det till hälften med limejuice. Jag lade i några isbitar och tog med mig det till rummet på framsidan: det fina rummet, vardagsrummet, salongen. Av någon mystisk protestantisk anledning använde ingen på Coronation Road det rummet. Det var där man hade pianot och familjebibeln och de hårda stolarna som man bara tog fram åt viktiga besökare som poliser och präster. Jag brydde mig inte om sådant strunt. Jag hade ställt T V:n och stereon här inne och hade visserligen en del inredning kvar att göra, men jag var nöjd med vad jag hade åstadkommit. Jag hade målat väggarna medelhavsblå, vilket säkert inte var så vanligt på Coronation Road, och sedan hade jag satt upp en del originell – huvudsakligen abstrakt – konst som jag hade fått från Polytech Design School. Det fanns en bokhylla full med romaner och konstböcker och en lampa från Sverige som såg elegant ut. Det fanns en tanke bakom alltsammans. Det var visserligen inte jag som kommit på den, men i alla fall. För två år sedan hade jag bott ihop med Gresha, en vän från Cus hendun, som hade flytt till New York från det krigsdrabbade Nordirland i början av sjuttiotalet. Hon hade tydligen snackat in sig ordentligt och droppade namn som Warhol, Ginsberg 15
och Sontag. Det hade dock inte imponerat särskilt på mig, men jag hade experimenterat lite grann och blivit helsåld på hennes lya på St Mark’s Place; jag förmodar att jag medvetet hade försökt skapa lite av samma estetik här. Det fanns dock gränser för vad man kunde göra i ett gammalt före detta kom munalt radhus långt bort i Nordirland, men om man drog för gardinerna och höjde volymen på musiken… Jag toppade glaset med åttioprocentig Smirnoff, rörde om drinken och tog på måfå en bok ur bokhyllan. Det var James Jones Den tunna röda linjen som jag hade läst under min andra världskriget-period tillsammans med Moment 22, De nakna och de döda, Gravitationens regnbåge och så vidare. Alla poliser hade vanligtvis en bok som de höll på med under väntetiden mellan oroligheterna. Jag hade ingen just nu och det gjorde mig nervös. Jag skummade igenom de bästa bitarna som var utmärkta med hundöron, tills jag hittade stället där fanjunkare Welsh vid kompani Charlie bestämmer sig för att bara stirra på alla männen på trupptransportfartyget i två minuter, utan att bry sig om deras frågor och strunta i om de tycker att han är galen, eftersom han var fanjunkare och kunde göra vad fan han ville. Trevligt. Mycket trevligt. När jag läst den scenen satte jag på T V:n, kollade att påven fortfarande levde och bytte till B B C 2 , som visade någon mindre snookerturnering som jag inte hade hört talas om tidigare. Jag hade precis börjat bli lite lagom lummig av drinken och tyckte det var rätt skönt att titta på matchen mellan Alex Higgins och Cliff Thorburn (som båda hade börjat på sitt femte glas öl) när telefonen ringde. Jag räknade signalerna. Sju, åtta, nio. När det gått tio gick jag ut i hallen och väntade in ett par till. När de hade kommit upp i femton lyfte jag till slut luren. »Ja?« sa jag misstänksamt. »Jag har både goda och dåliga nyheter«, sa kommissarie Brennan. »Hur lyder den goda nyheten, sir?« frågade jag. 16
»Det är nära. Du kan ta dig dit till fots.« »Vad är den dåliga nyheten?« »Det är otäckt.« Jag suckade. »Jisses. Inga barn, väl?« »Inte otäckt på det viset.« »På vilket vis då, då?« »De har huggit av ena handen på honom.« »Underbart. Var är det?« »Barn Field nära Taylor’s Avenue. Vet du var det ligger?« »Ja. Är ni där borta nu?« »Jag ringer från en liten dams hus på Fairymount.« »En liten älvlik dam?« »Kom hit med dig bara, idiot.« »Då ses vi där om tio minuter, sir.« Jag lade på. Det är i sådana här lägen som Serpico-musta schen hade varit bra att ha. Man skulle kunna titta på sig själv i hallspegeln, stryka sig över Serpico-mustaschen och ta sig en funderare. I stället gned jag mig i skäggstubben på hakan medan jag tänkte efter. Ganska bra tajming för ett mord med tanke på oroligheterna i Belfast och hungerstrejkarens död och stackars gamle påven som svävade mellan liv och död. Det visade… Vad då? Att mördaren var intelligent? Eller bara hade tur? Jag nappade åt mig regnrocken och öppnade ytterdörren. Mrs Campbell stod fortfarande där och babblade med mrs Bridewell, grannen på andra sidan. »Ska ni ut igen?« frågade hon. »Ingen rast och ingen ro, va?« »Nej«, sa jag allvarligt. Hon såg på mig med sina gröna ögon och snäppte bort askan från cigaretten i vänsterhanden. Jag kände hur det pirrade till. »Det har inträffat ett mord på Taylor’s Avenue. Jag måste dit och ta mig en titt«, sa jag. Båda kvinnorna såg lagom chockade ut, vilket sa mig att jag för en gångs skull under min poliskarriär faktiskt visste mer än folk på gatan. 17
Jag lämnade kvinnorna och gick ner längs Coronation Road. Det duggregnade och det var en lugn natt – akustiken var så perfekt att man kunde höra plastkulegevären ända bortifrån centrala Belfast. Jag gick söderut, förbi ett gäng små skitungar som spelade fotboll med en hoplappad volleyboll. Jag tyckte synd om dem eftersom allas fäder var arbetslösa. Hejade på dem och gick vidare förbi de identiskt lika radhusen och ett och annat hus som hade sålts till de boende och blommat upp med prydnads saker i fönstren, tillbyggnader och drivhus. Jag tog till höger in på Barn Road och genade över Victorias lågstadieskolas skolgård. Det nya klottret på cykelskjulets väggar handlade om påven: »Turkiet – Vatikanstaten 1–0« och »Vem sköt J P ?« – en inte helt subtil referens till Dallas. Jag hoppade över staketet och fortsatte över Barn Field. Belfast Loughs svarta tunga låg framför mig nu och jag kunde se hur tre arméhelikoptrar strök fram över vattnet, i färd med att transportera trupper från Bangor till Ardoyne. Jag passerade över ett stycke ödemark och en hage med ett ensamt får som inte såg riktigt klokt ut. Jag hörde generatorn som drev strålkastarna och så fick jag syn på Brennan och ett par assistenter som jag inte kände än och Matty McBride, kriminalteknikern. Matty var klädd i jeans och tröja i stället för den nya vita overallen som det var meningen att alla kriminal tekniker skulle ha på sig. Jag skulle bli tvungen att ge den lata jäveln en avhyvling för det, men inte så att Brennan eller assistenterna hörde det. Jag vinkade åt grabbarna och de vinkade tillbaka. Kommissarie Tom Brennan var min chef, mannen som basade över hela polisstationen i Carrickfergus. De större stationerna hade en överintendent som chef, men Carrick var inte ens distrikthögkvarter. Jag som var nyutnämnd inspektör med bara två månaders erfarenhet var faktiskt den näst, näst, näst högste polismannen på stället. Men det var en säker tjänst 18
och under mina två veckor här hade jag blivit imponerad av den kamratliga stämningen, men inte direkt av mina kollegors grad av professionalism. Jag gick bort över det leriga fältet och skakade hand med Brennan. Han var en storväxt karl med ovalt ansikte, ljusbrunt, nästan blont hår och intelligenta skifferblå ögon. Han såg inte ut som en irländare, men inte heller som en engelsman, så det fanns antagligen vikingablod någonstans i hans genuppsättning. Han var en sådan där person som trodde att ett slappt handslag på något sätt skulle skada hans auktoritet, vilket fick till resultat att det jämt gjorde jävligt ont att skaka hand med honom. Jag släppte hans hand med ett ryck och såg mig omkring. Brennan och assistenterna hade varit förbannat duktiga på att smutsa ner brottsplatsen med sina stora stövlar och så hade de inget på händerna heller. Jag suckade för mig själv. »Trevligt att se dig här, Sean«, sa Brennan. »Jag är lite förvånad över att se er här, sir. Vi måtte ha lite ont om folk, eftersom ni är högsta befäl på plats.« »Så sant som det är sagt. Alla är borta och bevakar vägspärrar. Vet du vem som sköter ruljangsen på stationen?« »Nej. Vem då?« »Carol.« »Carol? Herregud. Det skulle just vara snyggt om den där missilattacken som I R A har lovat oss skulle komma just nu«, muttrade jag. Brennan höjde på ena ögonbrynet. »Skoja om det, du, men jag har sett meddelandet. I R A har lådvis med missiler från Libyen.« »Om ni säger det så, sir.« »Känner du Quinn och Davey?« frågade Brennan. Jag skakade hand med de båda reservpoliserna, som jag kanske inte skulle komma att träffa igen på en månad med tanke på omständigheterna. 19
»Var har du pistolen?« frågade Brennan med sin kusligt entoniga East Antrim-röst. Jag märkte att rösten lät lite halvofficiell på något vis. »Ledsen, sir, jag lämnade revolvern hemma«, svarade jag. »Tänk om jag hade blivit tvingad att ringa till dig och det här hade varit ett bakhåll?« frågade Brennan. »I så fall skulle jag väl ha varit död«, sa jag dumt. »Ja. Det skulle du ha varit, eller hur? Betrakta det här som en reprimand.« »En officiell reprimand?« »Naturligtvis inte. Men jag tar inte lätt på det: de skulle säkert älska att knäppa dig, eller hur, grabben?« »Antagligen, sir«, medgav jag. Alla visste att I R A gärna gav sig på katolska poliser. Brennan sträckte fram sin stora handskklädda hand med dess köttyxefingrar och tog mig om kinden. »Och det får ju inte lov att hända, eller hur?« »Nej, sir.« Brennan klämde till så att det gjorde riktigt ont och släppte mig sedan. »Okej, bra, nå vad tror du om det här?« sa Brennan. Matty höll på att fotografera en kropp som satt uppallad i framsätet på en utbränd bil. Det låg fullt med sopor runt bilen i skydd av Ambler’s Mills gamla massiva mur. Fordonet var en Ford Cortina, som stulits och förstörts för åratal sedan, kanske flera decennier sedan. Nu var den en skrotskulptur utan vare sig vindruta, dörrar eller hjul. En stor kalufs av medellångt gult hår syntes härifrån. Jag gick närmare. En scen som hämtad från en deckarserie – en död ljushårig person på en soptipp. Men den blonda var förstås alltid en tjej, inte det vi hade framför oss nu: en knubbig kille med gula lockar i en jeansjacka med A C/ D C på. Han satt i förarsätet med huvudet lutat åt ena sidan, bakdelen av skallen var borta, ansiktet delvis intryckt. Han såg ganska 20
ung ut, kanske trettio, var klädd i jeans och den där jackan, en svart T-shirt och Dr Martens-kängor. Hans blonda lockar var toviga av smuts och intorkat blod. Han hade ett blåmärke strax till höger om näsan. Ögonen var slutna och kinderna blekare än skrivmaskinspapper. Bilen stod på en höjd ovanför det höga gräset och de vilda björnbärsbuskarna, bara några meter från den populära gen vägen över Barn Field, som jag själv brukat använda ibland. Jag nöp till om huden på likets hals. Huden var kall och stel. Likstelheten hade satt in ordentligt. Det hade gått ett tag sedan killen blivit dödad. Troligen var det tidigt i morse eller kanske till och med i går kväll. Antingen hade de tagit hit honom och skjutit honom här, eller skjutit honom någon annanstans och släpat hit honom från ett fordon på Taylor’s Avenue. Bra ställe. Det skulle inte finnas någon här så sent som kunde bli vittne till mordet eller se när man dumpade kroppen, men ändå skulle någon kunna hitta liket ganska snart när det börjat ljusna. Om man hade fortsatt längs vägen tio minuter till skulle man ha befunnit sig på landet, men man kunde inte vara nog försiktig, eftersom armén satte upp vägspärrar lite varstans. Jag tittade efter fotavtryck igen. Det fanns dussintals. Matty, Tom och de båda reservpoliserna hade gått fram och tittat på kroppen. De förstod inte bättre än så, stackarna, men jag påminde mig om att jag måste hålla en liten föreläsning om »kontaminering av brottsplatser«, kanske om en eller ett par veckor, när alla visste vem jag var. Jag tog en sväng bort från bilen och gick bort till den höga fabriksväggen, som tillsammans med de breda grenarna på en ek bildade ett litet skyddat område. Det var tydligen något slags före detta tillhåll för knarkare eller tonåringar. Det låg en madrass på marken. En soffa. En gammal vilstol. Sopor. Massvis med fryspåsar. Injektionssprutor. Kondomer. Jag tog upp en av fryspåsarna, öppnade den med viss svårighet och 21
luktade inuti. Lim. Inget var nytt här. Allt såg ut att vara ett par månader gammalt. Tonåringarna hade tydligen hittat ett över givet hus, där de kunde bli höga och skapa en ny generation. Jag kollade vad man såg därifrån. Både från vägen och från genvägen över Barn Field kunde man se bilen. De – vilka nu de än var – hade velat att liket skulle hittas. Jag gick tillbaka till fordonet och tog en ny titt på liket. Bleka kinder, hål i örat men ingen ring i det. Offrets vänstra hand låg vid hans sida, men den högra var avskild från kroppen och låg vid hans fötter på gaspedalen. Han hade blivit skjuten i bröstet först och sedan i bakhuvudet. Det fanns inte mycket blod runt handen, vilket antagligen betydde att den hade huggits av efter att offrets hjärta hade slutat slå. För att kapa en lem medan han fortfarande levde skulle det ha behövts minst två man. En som höll fast honom och en som skötte bensågen. Men att skjuta honom och sedan kapa av hans hand var ganska lätt att göra ensam. Jag letade efter en plastpåse med trettio sexpencemynt i, men hittade ingen. Folk lämnade inte alltid kvar trettio silverslantar när de sköt tjallare, men det hände ganska ofta. Här är handen som tog de smutsiga pengarna och här är Judaspengarna. Högra handen såg liten och patetisk ut där den låg på gas pedalen. Den vänstra hade ärr över knogarna efter många knytnävsslagsmål. Det var något med den andra handen som jag inte gillade, men jag kunde inte precisera det just nu. Jag tog ett andetag, nickade för mig själv och reste mig upp. »Nå?« frågade Brennan. »Jag tror inte att det här var någon vanlig bilolycka, sir«, sa jag. Brennan skrattade och skakade på huvudet. »Hur kommer det sig att alla idioter vid kriminalen tror att de är några jävla komiker?« 22
»Antagligen för att dölja en djup osäkerhet, sir.« »Nå, vad tror du, Sean? Vad får du för första intryck?« »Jag skulle tro att vårt offer var en paramilitär angivare av lägre grad. De kom på att han tjallade till oss eller britterna, så de dödade honom. På typiskt melodramatiskt vis kapade de av högra handen på honom efter att de hade dödat honom och så lämnade de kroppen på ett ställe där han lätt skulle kunna hittas, så att budskapet gick fram snabbt. Jag skulle tro att han dog någon gång kring midnatt i natt.« »Varför skulle han vara av lägre grad?« »Tja, varken ni eller Matty eller jag kände igen honom, så han är säkert någon tafflig ligist härifrån området. Det här stället ligger lite avsides, så mördaren är antagligen också härifrån trakten. Från Carrick åtminstone. Inspektör McCallister kom mer säkert att kunna identifiera liket, och jag slår vad om att vi kommer att få reda på vem som gav order om mordet genom de vanliga kanalerna. Vem var det som rapporterade det?« »Det kom ett anonymt tips.« »Från mördaren?« »Nej, någon gammal dam som var ute och rastade sin hund. Såvida du inte tror att terroristerna använder gamla damer som torpeder?« »Hur dags kom samtalet?« »Kvart över sex i kväll.« Jag nickade. »Lite senare än vad våra mördare hade velat, men han blev i alla fall hittad till slut. Vi har säkert hans avtryck i morgon. Jag skulle bli mycket förvånad om den här killen inte redan finns i brottsregistret.« Brennan dunkade mig hårt i ryggen. »Så du vill gärna ta dig an det här fallet då?« »Hur går det med utredningen av bedrägeriet vid Ulster Bank i så fall?« »Manschettbrotten får vänta tills vi har kommit tillbaka från avgrundens rand.« »Bra sätt att uttrycka saken.« 23
»Det kommer att bli värre innan det blir bättre, eller vad tror du?« Jag nickade. »Ja, troligen.« »Har du någonsin haft hand om ett mord förut, Sean?« »Tre stycken.« »Ett trippelmord eller tre separata utredningar?« »Tre separata.« »Får jag fråga vad resultatet blev av de där mordutred ningarna?« Jag ryckte till. »Tja, jag kom på vem som var mördaren i alla tre fallen.« »Blev det någon rättegång?« »Nix. Vi hade bra ögonvittnesutsagor i två av fallen, men ingen ville vittna.« Brennan tog ett steg bakåt och betraktade mig ett ögonblick. Han knäppte upp min regnrock. »Är det den satans Che Gue vara, det där?« »Ja, sir.« »Du är då verkligen en egen typ. Dyker upp på en brotts plats utan pistol, med gymnastikskor på fötterna och en Che Guevara-tröja? Vart är världen på väg egentligen?« »Det kommer nog att sluta illa, sir.« Han flinade och sedan skakade han på huvudet. »Jag fattar inte, Duffy. Hur kan det komma sig att en sådan besserwisser som du gick och blev polis?« »För de flotta uniformernas skull? Eller spänningen i att kanske bli mördad på väg till jobbet varje morgon?« Brennan suckade. »Nå, då antar jag att jag kan låta dig få sköta dig själv.« Han knackade till sitt armbandsur. »Så kanske jag kan gå och ta en liten whisky med soda på golfklubben.« »En fråga innan ni går, sir. Vilka får jag till hjälp i utred ningen?« »Du kan använda dig av kriminalens alla resurser.« »Alla tre, menar ni?« frågade jag med lätt sarkasm i rösten. »Alla tre«, sa han stelt, han gillade inte alls mitt tonfall. 24
»Kan jag ansöka om att få några assistenter förflyttade till – « »Nej, det kan du inte! Vi har förbannat ont om folk här. Du har ditt team, och det får du lov att klara dig med. Ifall du inte har märkt det, så pågår det ett inbördeskrig bara en kort bit härifrån, allt kan svämma över när som helst, vi är som små holländska pojkar med fingrarna i fördämningen, vi är… den, hm…« »Den tunna blå linjen, sir?« »Den tunna blå linjen! Just det!« Han stötte till mig mitt i ansiktet på Che Guevara. »Och tills hungerstrejkerna är över, kompis, kommer du inte att få någon hjälp från Belfast heller. Men du fixar det säkert, eller hur, kriminalinspektör Duffy?« »Ja, sir, det gör jag.« »Det är allt säkrast det, annars ska jag fan i mig skaffa fram någon som gör det.« Han gäspade, uttröttad av sitt eget skränande. »Nå, då lämnar jag det här i dina händer. Jag har en känsla av att ingen kommer att höja oss till skyarna för det, men vi måste göra vad vi kan i alla fall.« »Helt rätt, sir.« »Det var det, då.« Brennan vinkade och gick tillbaka till sin Ford Granada som stod parkerad bakom polisens Land Rover. När Granadan hade åkt ropade jag till mig Matty. »Nå, vad tror du?« frågade jag honom. Matty McBride var en tjugotreårig andra generationens polis från östra Belfast. Han såg lite lustig ut med sitt bruna, lockiga hår, sin trådsmala kropp och sina utstående öron. Matty var kortväxt, kanske en och sextiofem bara. Liten och näpen. Han hade latexhandskar på sig och han var röd om näsan, vilket fick honom att på något vis likna en elak clown. Han hade börjat vid polisen direkt efter gymnasiet och var tydligen tillräckligt duktig för att få börja vid kriminalen, men jag hade ändå mina tvivel beträffande om han kunde vara så fokuserad och upp 25