9789170376351

DAVID JONSTAD

FOTO: LINDA GREN

A

D AV I D

Om Vår beskärda del:

J O N S TA D

»Så här ska miljötexterna skrivas – lättfattliga men kunniga, konkreta och med rejäla grepp på nationell och internationell nivå.« LENA THOMSSON, GEFLE DAGBLAD

»Jonstad skriver väl och med en effektivitet i pamflettprosan som får mig att minnas den klassiska brandfacklan Hur mycket är lagom (1977) av Göran Bäckstrand och Lars Ingelstam. I kapitlet ›Farväl till konsumtionssamhället‹, som är bokens höjdpunkt, återfinner jag rent av hettan från Sven Lindqvists Reklamen är livsfarlig (1957).«

KOLLAPS

tt civilisationer kommer och går är knappast ett kontroversiellt påstående. Romarriket och mayaimperiet är populära historiska exempel. Men att vår egen industriella civilisation har ett bäst före-datum – det är svårare att acceptera.

Likväl genomsyras Kollaps av detta faktum. Genom att titta på såväl nutid som historia försöker David Jonstad ge en bild av vad som får en civilisation på fall. En av de huvudsakliga orsakerna tycks vara komplexitet.

Ju större komplexitet, desto större risk för kollaps.

Tre grundpelare bär upp den industriella civilisationen: energi, ekologi och ekonomi. Det är storheter som kännetecknas av stor komplexitet och som dessutom är tätt sammanbundna med varandra. När den billiga fossila energin som hållit igång systemet börjar sina, när den ekonomiska tillväxten inte längre ångar på och när klimatet hettas upp är resultatet en kollapsartad krutdurk.

Det är skrämmande: Vi måste anpassa oss till en värld utan överskott på billig energi, med lägre levnadsstandard och hårdnad konkurrens om resurserna. Men också hoppfullt: Människan är anpassningsbar och har genom historien visat upp en enastående förmåga att genom samarbete, kreativitet och solidaritet skapa goda liv även i svåra tider.

FREDRIK SJÖBERG, SVENSKA DAGBLADET

»David Jonstad lyckas i sin debutbok med konststycket att binda ihop alla de stora samhällsproblemen vi står inför i dag … Det borde vara obligatorisk läsning i alla gymnasieklasser.« BECKY BERGDAHL, FRIHET

L I V E T

»Äntligen någon som inte bara sätter ord på den där gnagande känslan att en kollaps av samhället är något som mycket pekar mot, utan också diskuterar hur vi kan överleva den och gå vidare med ett alternativt David Jonstad, född 1977, är chefredaktör på Klimatmagasinet Effekt, författare och frilansjournalist. Han har tidigare skrivit boken Vår beskärda del (Ordfront 2009).

C I V I L I S AT I O N E N S

S L U T

samhällsbygge.« ANNIKA CARLSSON-KANYAMA, FORSKNINGSCHEF PÅ TOTALFÖRSVARETS FORSKNINGSINSTITUT, FOI

»Kollaps är en hoppfull bok som visar att samhälleliga sammanbrott inte behöver vara så skräckinjagande som vi tror. Den föreslår bärkraftiga förhållningssätt och praktiska alternativ till den moderna människans allt mer ohållbara livsstil. David Jonstad levererar ett modigt och oerhört

»Jag hoppas att många läser denna omskakande bok.«

viktigt budskap.«

ANDE RS WIJK MAN , FÖRF ATTA RE TILL DEN STOR A FÖRN EKEL SEN

ALF HORNBORG, PROFESSOR I HUMANEKOLOGI VID LUNDS UNIVERSITET

ISBN 978-91-7037-635-1

Ordfront

JONSTAD-KOLLAPS-OMSLAG.indd 1

V I D

O

Ur Kollaps: »Säkert är att världen behöver nya kulturella berättelser för att förstå sin drastiskt transformerade samtid. Varken myten om apokalypsen eller myten om den eviga tillväxten kommer att vara till mycket hjälp. Det finns något mellan på och av, mellan bländande ljus och becksvart mörker.«

2011-11-23 01.05

david jonstad

Kollaps 足Livet vid civilisationens slut

Ordfront Stockholm 2012

Kollaps Inlaga.indd 3

2011-11-25 12.04

Av David Jonstad har tidigare utkommit:

Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen (2009)

David Jonstad: Kollaps – ­­Livet vid civilisationens slut Ordfront, Box 17 506, 118 91 Stockholm

www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © David Jonstad 2012

Omslag: Conny Lindström

Grafisk form: Ordfronts ateljé Omslagsfoto: Bob Jagendorf

Författarporträtt: Linda Gren

Satt med: Adobe Caslon och Meta Tryck: Scandbook, Falun 2012 ISBN 978-91-7037-635-1

Kollaps Inlaga.indd 4

2011-11-25 12.04

Innehåll 7 Förord

10 Framstegssagans slut

22 24 34 46 56 66

Civilisationens kris Energi: Jakten på den sista oljan Ekologi: Peak planet Ekonomi: Tillväxtbubblan brister Magiska maskiner Kollapsen kommer

77 79 93 103 110 116

Civilisationernas uppgång och fall

125 128 151 160 184

Framtiden

Det romerska riket Civilisationernas uppkomst Mayacivilisationen Ett pärlband av kollapser Efter kollapsen

Skisser från i morgon Tvångsoptimismen Bygga beredskap Det resilienta samhället

209 Slutord 214 Noter 230 Källförteckning

Kollaps Inlaga.indd 5

2011-11-25 12.04

Kollaps Inlaga.indd 6

2011-11-25 12.04

Förord Det är lockande att berätta om vad som händer i samtiden just nu när detta skrivs. Om hur hela länder i Sydeuropa är på väg att falla omkull i den ekonomiska turbulensen och hur folk där har börjat övergå till byteshandel. Om de protester, demonstrationer och revolutioner som sveper över klotet i spåren av finanskriser och stigande priser på mat och energi. Eller om det Sydostasien där enorma arealer ställts under vatten och tillfälligtvis skapat ett samhälle som påminner om Kevin Costners Waterworld.

Men det tar inte lång tid förrän fokus flyttas till andra platser och andra skeenden. Det som är i blickfånget i dag kan mycket väl vara glömt i morgon.

Sådan är kollapsen: svårfångad, eftersom den inte består av någon plötsligt uppblossande händelse. Du vaknar inte upp en morgon och får höra Ekot meddela att »nu är kollapsen här«. Snarare är det en krypande process som blir kännbar för ett land, en stad, ett hushåll i taget, om kollapsen ens då fångas in av våra medvetanden. Vi har en förunderlig förmåga att anpassa oss till nya situationer utan att knappt märka det själva. Rätt som det är står vi där och ser det som rätt naturligt att fisken i Östersjön inte längre bör ätas för att den är fylld med så mycket gifter, att en svensk sommar är lika med torka och skyfall om vartannat. Eller att reallönerna är sjunkande.

Inom den akademiska världen kallas detta fenomen för shifting baselines, vilket på svenska blir ungefär glidande måttstockar: vår bedömning av världens tillstånd och vad som är »naturligt« förskjuts allt eftersom vår omvärld förändras.

De människor som levde i Rom på 400-talet eller i mayaimperiets Tikal några sekel senare var knappast medvetna om att de 7

Kollaps Inlaga.indd 7

2011-11-25 12.04

bevittnade sin civilisations kollaps. För dem var det inget särskilt uppseendeväckande att pengarna successivt förlorade sitt värde, att skördarna krympte eller att politiken befann sig i ett stadium av permanent kaos. Att det var en kollaps som utspelade sig blev uppenbart först i efterhand.

Så är det också för oss som lever nu. Det som väntar är inte någon domedag, utan slutet på världen så som vi känner den. Det vill säga: slutet på den industriella civilisationen och början på något annat.

I ett historiskt perspektiv är det inte något märkligt. Sedan de första komplexa samhällena uppstod i Mesopotamien för fem tusen år sedan har civilisationerna avlöst varandra. De har haft sina långsamma uppgångar och långsamma fall – som en jättes djupa in- och utandningar.

Likväl är slutsatserna i den här boken svårsmälta. Jag vet. Det har de varit för mig också. De senaste sex åren har jag som journalist arbetat nästan heltid med att försöka förstå och beskriva de kriser som vårt samhälle befinner sig i. Ofta har tyngdpunkten legat på »vad vi måste göra« för att lösa kriserna, men med en växande och gnagande känsla av att »detta fixar vi inte«.

Att erkänna det är naturligtvis jobbigt, men också befriande. Det kostar på att övertyga sig själv om att det osannolika kommer att inträffa om vi bara vill det tillräckligt mycket. Att sluta låtsas, att vara ärlig mot sig själv, är en förutsättning för en mer realistisk syn på världen. Och det är först med en sådan syn som vi kan genomföra verkligt meningsfulla förändringar.

Jag tycker om att åka långfärdsskridskor. Jag är ingen erfaren åkare, men några gånger har jag åkt på tunn is. Att åka på tunn is kan vara både totalt livsfarligt och inte särskilt farligt alls. Allt beror på hur väl förberedd man är. Om man ger sig ut på skör is utan isdubbar, utan räddningslina, utan torra kläder i en plastpåse i ryggsäcken, är det farligt. Ännu farligare blir det om man gör det utan någon kunskap om hur is fungerar och vad man gör om isen brister.

Går man dessutom ut på isen i mörkret, ensam, utan att ens veta om att isen är tunn …

En helt annan sak är det att ge sig iväg väl förberedd, med goda 8

Kollaps Inlaga.indd 8

2011-11-25 12.04

kunskaper, tillsammans med andra och med rätt utrustning – då är det fortfarande läskigt om isen brister, men inte alls särskilt farligt. Man kan till och med skrinna vidare, även om man har plurrat.

Det är så jag vill närma mig kollapsen.

Stockholm, november 2011

Kollaps Inlaga.indd 9

2011-11-25 12.04

Framstegssagans slut »Det finns en förfärlig vana som människor ibland faller in i.

Den vanan är att vi använder hjärnan baklänges: inte för att utforska världen och förstå den, men för att övertyga oss själva att världen är så som vi vill att den ska vara.« Ran Prieur

Plötsligt händer det. Marken börjar skaka och himlen förmörkas.

På tv-skärmarna blinkar »BREAKING NEWS« och nyhetsuppläsarna – skärrade och förvirrade – berättar att börsen kraschar, byggnader brinner, butiker plundras. Stora monument faller samman – precis som resten av samhället. Skakiga tv-bilder visar sedan familjefäder med panikblick som övergett bilen för att fly till fots när vägarna korkat igen. Många dör i kaoset.

Efter en tid är gatorna öde och himlen grå som sot. Ondskefulla män med stora vapen har tagit över städerna. Utspridda grupper av överlevare försöker klara sig bäst de kan i civilisationens ruiner.

Det är så den ser ut, Den stora kollapsen. Det vill säga, så som den skildras på film, i litteraturen och i människors fantasier. När samhället faller ihop gör den det med besked. Kollapsen blir i populärkulturell tappning ofta liktydig med en apokalyps – världens undergång.

Myten om apokalypsen är en av mänsklighetens äldsta kulturella berättelser. Från de första religiösa föreställningarna om apokalypsen till dagens Hollywood-filmer har denna myt använts som ett ständigt överhängande hot om vad som sker om status quo inte upprätthålls.

I vår tid utgörs status quo av den kulturella berättelse som är apokalypsmytens motpol – sagan om det eviga framsteget. Den går ungefär så här: 10

Kollaps Inlaga.indd 10

2011-11-25 12.04

Det var en gång ett gäng stenåldersmänniskor som bodde i grottor och frös. Sedan började de uppfinna ny teknik och allt blev sakta men säkert bättre och bättre. De senaste tvåhundra åren har denna utveckling accelererat och i dag besitter människan en sådan enastående uppfinningsrikedom att hon med hjälp av tekniska innovationer tar sig över alla hinder som ställs i hennes väg. Denna väg kan vara gropig och vissa grupper av mänskligheten verkar ha hamnat på efterkälken, men på det stora hela finns inga gränser för hur långt den mänskliga utvecklingen kan sträcka sig. The sky is the ­limit.

Om det ens måste stanna där. Med tanke på att människan redan har landat på månen är många förhoppningsfulla om att vi i framtiden också kommer att kolonisera andra planeter.

Det som kännetecknar framstegssagan är att morgondagen alltid är en ljusare – och tekniskt uppdaterad – version av nutiden.

Grekerna kallade detta för hybris – den typ av övermod som gör att människor inte förmår känna några begränsningar.

I dag är framstegssagan så integrerad i det moderna samhällets kultur att den går de flesta helt förbi. Trots att den berättas om och om igen i varenda morgontidning, valmanifest och reklamfilm.

Myterna styr Genom alla tider har människor klamrat sig fast vid sin kulturs berättelser, sina myter. Det är genom dessa vi förstår världen. De hjälper oss att skapa mening av den otaliga mängd intryck som vi matas med. De knyter ihop historia med nutid och de formar våra tankar.

Vi tänker med berättelser lika självklart som vi ser med våra ögon.

Historikern Ronald Wright skriver: »Myter är så laddade med mening att vi lever och dör med dem. De är kartorna som kulturer använder för att navigera genom tiden.« Vissa av de kulturella berättelserna är mer dominanta än andra: de ramar in alla de mindre berättelser som omger oss, vare sig det är berättelsen om att ökad konkurrens ger bättre service, att en mobiltelefon är omodern efter två år eller en Volvokampanj som vill få dig att betrakta en ny bil som ett steg mot en bättre miljö.

Genom alla tider har det funnits en tendens hos de kultur­bäran­ de myterna att utvecklas och styras på ett sätt som tjänar den rådan11

Kollaps Inlaga.indd 11

2011-11-25 12.04

de ordningen. Ofta har det tagit sig uttryck i religion. Inom hinduismen i Indien utvecklades exempelvis den listiga berättelsen om hur samhällskroppen består av olika kaster som var och en har en särskild roll att fylla i samhället. Vissa föds in i en kast vars uppgift är att härska, medan andra föds till att vara tjänare. Bara genom att acceptera sin plats i hierarkin har man en chans att avan­ce­ra till en högre kast – i nästa liv.

Det medeltida Europa präglades av en kristen myt som gick ut på att den som arbetade hårt och bad fromt skulle få komma till himlen när jordelivet tog slut. En tacksam berättelse att göda för den tidens makthavare, prästerskapet.

Få myter varar dock för evigt. De förändras ständigt, ofta långsamt, ibland plötsligt.

I och med 1700-talets upplysning angreps de kristna myterna.

Den nya tidens vetenskap tog över allt mer av tolkningsföreträdet.

Med den industriella revolutionen började så sakteliga växa det som blivit det moderna samhällets dominerande myt: framstegssagan.

På många sätt har den blivit en ny statsreligion, men där medeltidens präster utlovade inträde i himlen efter döden erbjuder framstegsmytens förkunnare ett himmelrike redan under jordelivet: Till dem som arbetar hårt och konsumerar flitigt skall vara givet – ty ökad konsumtion driver den ekonomiska tillväxt och tekniska utveckling som skänker ständigt nya framsteg.

För dem som växt upp i västvärlden under 1900-talet har löftet oftast infriats. Myten har förefallit stämma med verkligheten.

Framstegen har varit fenomenala, den teknologiska utvecklingen enastående – från häst-och-vagn till jumbojet. Befolkningen har mångdubblats och de materiella tillgångarna tusenfaldigats.

Det som var lyx för en generation blev självklar standard för nästa.

Om man tror att detta berott på att den moderna människan har varit så mycket mer uppfinningsrik och driftig än sina likar i tidigare civilisationer kan det vara värt att påminna sig om att männi­ skor i alla tider – utifrån de resurser som de har haft tillgång till – har konstruerat tämligen avancerade samhällsbyggen och ständigt förfinat och uppfunnit nya teknologier. Det romerska imperiets milslånga akvedukter försåg Roms befolkning med tolv kubik­meter 12

Kollaps Inlaga.indd 12

2011-11-25 12.04

vatten i sekunden – inte långt ifrån kapaciteten för många städer i dag. Det intrikata kalendersystem som mayafolkets astronomer konstruerade samtidigt som Rom byggde akvedukter var åtminstone fram till 1600-talet överlägset alla andra civilisationers kalendrar. Och när de spanska conquistadorerna fick se inkarikets magnifika byggnadskonst häpnade de. Som en av dem uttryckte det: »Jag har undersökt fästningen som [inkafolket] byggt … det är uppenbart djävulens verk … för det är inte troligt att det skulle vara resultatet av människors styrkor och färdigheter.« Da Vinci skissade på en helikopter redan på 1400-talet, men vad hjälpte det när han saknade det som skulle kunna få helikoptern att lyfta – en koncentrerad form av energi. I de förindustri­ella samhällena var det nämligen tillgången på energi som satte ramarna. Kanske kunde en by använda sig av vind- och vattenkraft, men framför allt var det biomassa som stod för energin. Djur och människor utförde det mesta av arbetet, deras kroppar tankades med den solenergi som växterna bundit genom fotosyntesen.

En åkerplätt kan odlas upp mer eller mindre effektivt, men det finns en gräns för hur många hästar eller människor som kan försörjas av ett visst stycke mark. Denna begränsning i mängden tillgänglig energi förklarar varför de förindustriella samhällena sett så pass lika ut genom årtusenden. Som den amerikanske författaren John Michael Greer noterar: »Livet för bönder, präster, soldater och aristokrater i, säg, Sumer år 3000 f Kr, skiljer sig bara i relativt små detaljer från deras motsvarigheter i Zhoudynastin i Kina femton sekel senare, det romerska Nordafrika femton sekel efter det eller det medeltida Spanien ytterligare femton sekel närmare vår tid.« Förmodligen skulle även konungariket Sverige under tjugo­hundra­ talet kunnat passa in i denna serie av agrara samhällen – om det inte hade varit för ett avgörande skeende för omkring tvåhundra år sedan. Det var vid denna tid som den industriella revolutionen i Storbritannien sammanföll med upptäckten av världshistoriens största energiskatt – de fossila bränslena. I denna skatt fanns samma solenergi som tidigare befolkningar knäckt ryggarna av sig för att utvinna genom träget arbete på åkern, men i koncentrerad form och långt mer praktiskt paketerad.

13

Kollaps Inlaga.indd 13

2011-11-25 12.04

Det kol som drev den begynnande industrialiseringen av västvärlden, senare förstärkt av oljan och gasen, kan ses som en sorts biomassa deluxe. Den fossila energin består av årmiljoner av växter och djur som under sin livstid ackumulerat solens energi. När de dött har de stilla sjunkit till havsbotten eller begravts i sprickor i jordskorpan. Sakta har de pressats ner i jordens inre och i en geologisk process kokats ihop till en superenergiblandning. En liter olja består av omkring 25 ton organiskt material – med en energimängd motsvarande 19 dagars hårt kroppsarbete.

De uråldriga solstrålar som magasinerats i jordskorpan i form av olja, kol och gas utgör det enskilt största lagret av lättillgänglig energi i den kända delen av universum. Med denna energiskatt till hands kunde den framväxande framstegsmytens löften infrias, åtminstone åt den privilegierade minoritet av världens befolkning som hade tillgång till skatten.

Och så har det fortsatt. Efter tvåhundra år av intensiv energiförbrukning har mänskligheten bränt sig igenom omkring hälften av det fossila energilagret (den billiga och lättåtkomliga hälften).

Den industriella civilisationen har bevisat sin omnipotens genom att göra slut på ändliga resurser i en takt som ingen tidigare civilisation hade kunnat drömma om.

Utan tvekan ett rejält party, men som bekant har baksmällan en tendens att stå i proportion till festandet. Och nu börjar baksmällan kännas i form av förstörda ekosystem, utarmade jordar, utfisk­ ade hav och klimatförändringar. Det verkar som att det trots allt finns gränser som människan inte rår på och att den billiga fossila energin inte är en outtömlig skatt.

Sagan om det eviga framsteget börjar låta som just en saga.

Hotet om apokalypsen In i handlingen – från urberättelserna – träder framstegssagans motpol och undsättare: apokalypsmyten. Det är knappast någon slump att det i tillväxterans slutskede uppstår en boom av populärkulturella skildringar som drar sin näring ur apokalypsen. I en av de mest fulländade, Cormac McCarthys roman Vägen, får läsaren aldrig veta vad det är som har orsakat sammanbrottet. Men den värld 14

Kollaps Inlaga.indd 14

2011-11-25 12.04

som beskrivs antyder att det både gick undan och att större delen av mänskligheten strök med. De två huvudpersonerna, en far och hans son, skjuter en gammal kundvagn framför sig i ett utbrunnet landskap där det mesta av livet har upphört. Himlen är grå, precis som havet. Det mesta andra är också grått och dött. Även empatin och solidariteten har slocknat. Den som inte kan skydda sig själv riskerar att bli kannibalmat.

Folk satt i gryningen på trottoaren halvt offrade, rykande i sina kläder. Likt misslyckade självmördare ur en sekt. Andra skulle komma och hjälpa dem. Inom ett år syntes bränder på åsarna och det hördes sinnesrubbat mässande. De mördades skrik. På dagen döda uppsatta på pålar vid vägkanten.

På många sätt är Vägen en både lysande och djupt gripande roman, men den är samtidigt lika förrädisk som mycket annat i denna genre. Det underförstådda budskapet är att det är så här det kommer att sluta om den industriella civilisationen av någon anledning inte fortsätter på framstegsvägen.

Andra skildringar beskriver det postapokalyptiska samhället som ett spännande actionäventyr. När tristessen i det moderna samhället blir för outhärdlig kan vi alltid fantisera om apokalypsen – tryggt förvissade om att den aldrig kommer att inträffa. Och skulle den trots allt göra det är den så fullständigt förstörande att det ändå inte är något som man kan planera för.

Det är i de religiösa skrifterna som apokalypsmyten har sitt ursprung. På samma gång ett hot och ett löfte: Apokalypsen är det renande stålbadet där samhället visserligen förgörs, men ur ruinerna kan de rättrogna bygga sitt himmelrike. Från de första domedagsprofetiorna som tros ha gjorts av religionsstiftaren Zarathust­ ra i Iran för några tusen år sedan till dagens new age-inspirerade »2012«-profeter har varslet om den annalkande undergången fungerat som en mäktig mobiliseringsmagnet. Myten har byggts upp av fantasifulla beskrivningar av hur det går till när världen går under.

I Bibelns uppenbarelsebok ljuder trumpeterna, vilddjur kliver 15

Kollaps Inlaga.indd 15

2011-11-25 12.04

upp ur havet, himlen förmörkas, och in rider apokalypsens fyra ryttare, i turordning representerades kriget, pesten, svälten och döden.

I Eddans beskrivning av Ragnarök är det inte mer muntert. Först kommer den tre år långa och förfärligt stränga fimbulvintern. Därefter går universum under, i linje med följande beskrivning i eddadikten Völvans spådom: Solen börjar svartna, jord sänkes i havet, från fästet falla flammande stjärnor; upp ångar imma, och elden lågar, hettan leker högt mot himlen själv.

Jämför det med framstegsmytens löfte om evig tillväxt och en morgondag som alltid har en ljusare nyans än i dag.

Det är som om framtiden avgjordes av en lampknapp. Endast två lägen existerar. På eller av. Fullt ljus eller totalt mörker. Evigt framsteg eller apokalyps.

Det måste sägas att även miljö- och klimatrörelsen många gånger anammat detta binära sätt att betrakta världen. »Vi måste« bygga si och så många vindkraftverk så att civilisationens energibehov kan stillas. »Ledarna måste« komma överens om ett globalt klimatavtal. »Företagen måste« utveckla den nya teknologin som gör att bilarna kan rulla utan olja. Om allt detta lyckas nås ekotopin – fortsättningen på dagens samhälle, men draperat i grönt. Om inte väntar klimat­ apokalypsen: sex graders temperaturhöjning. Svavelsyreregn, super­ orka­ner som drar fram varv på varv runt jorden och det som Mark Lynas kallar »det ultimata mardrömsscenariot« i sin bok Sex grader: metanutbrott i havet nära stora befolkningscentra, som snabbt skulle kunna sopa bort miljardtals människor – kanske på några dagar.

Tänk er en »bränsle-luftexplosiv« eldboll av metan som flyger mot en stad – till exempel London eller Tokyo – och som sprider en tryck16

Kollaps Inlaga.indd 16

2011-11-25 12.04

våg ut från sitt explosiva centrum med hastigheten och styrkan av en atombomb. Byggnader jämnas med marken, människor förbränns till aska där de står, eller görs blinda och döva av explosionens styrka.

Skenande klimatförändringar må ha en vetenskapligt underbyggd apokalyptisk potential, men innan himlen eventuellt förmörkas och allt brinner upp existerar en rad andra möjliga scenarier. Problemet för den som bara kan tänka sig två bilder av framtiden är att det blir svårt att navigera rätt. De flesta fascineras visserligen av apokalypsens dramatik i Hollywoods tappning, men eftersom ingen vill uppleva den på riktigt är det inte konstigt att de flesta utgår från att framstegssagan är sann. Att naturen, även om den knorrar, kan fortsätta att bemästras.

Hur svårt det kan vara att förstå förändringar i världen ifall man har fastnat i en viss kulturell berättelse illustreras av en händelse våren 2010. Det var då den isländska vulkanen Eyjafjallajökull fick ett utbrott. Svart vulkanaska steg till himlen och formade ett moln som blåste in över Europa. Eftersom flygplansmotorer kan skadas av de mikroskopiska glaspartiklar som finns i vulkanaskan stängdes stora delar av luftrummet över Europa. De tiotusentals flygningar som normalt görs i europeiskt luftrum reducerades kraftigt och panik utbröt. Vulkanutbrottet hade inget att göra med klimatförändringar, rubbade ekosystem eller sinande resurser. Det var bara en ödmjuk påminnelse om hur liten människan kan vara inför naturen, hur sårbart det moderna samhället är, hur plötsligt läget kan förändras och att det inte alltid finns en teknisk lösning till hands.

I en krönika i Aftonbladet uttryckte Oisín Cantwell sin frustration över att flygtrafiken ställts in. Under rubriken »Året är 2010 – hur kan ett enfaldigt moln skapa kaos« skriver han: »Vad är det för fel på vår tids högteknologi? Ett bisarrt vulkanmoln från lilla Island och Europa slås ut.« Att det inte alltid finns ett sätt att skuffa undan hinder som naturen sätter upp blir svårt att begripa för den som är fast i framstegsmyten. Det blir ungefär som att läsa en Bamsetidning och i historiens upplösning ta del av hur Bamse, trots att han har ätit flera burkar dunderhonung, åker på storspö av Knocke och Smocke.

17

Kollaps Inlaga.indd 17

2011-11-25 12.04

Skillnaden mellan Bamse och vår framstegssaga är att alla vet att den förra är just en saga, medan den senare för många framstår som »så världen fungerar«.

Vulkanmolnskaoset blåste förbi efter några veckor. De mer seriösa hindren i form av överkonsumerade resurser och flippande klimatförändringar är mer beständiga. Övertygelsen att varje utmaning levereras med en teknisk lösning och att människan alltid vinner över naturen kan bli ödesdiger.

Monument som skiftar betydelse Emiratet Dubai i Förenade Arabemiraten tillhör inte planetens mest bördiga platser. Det ligger vid Persiska viken på den arabiska halvön som till stor del består av öken och där möjligheterna att försörja sig har varit begränsade sedan lång tid tillbaka. Sötvattentillgångarna är knappa, odlingsbar mark är sällsynt och de vanligaste sätten att livnära sig på har varit handel, fiske och boskapsskötsel.

Fram till 1950-talet var Dubai inte mycket mer än en liten hamn­ ort. Det var en viktig marknadsplats för regionen, men den materiella standarden var låg. De hus som fanns var enkla och många bodde fortfarande i sina beduintält. Det var uppenbart för alla att denna bosättning låg i en öken.

Ett halvsekel senare, hösten 2006, åker jag till Dubai på reportageresa. Flygresan över den arabiska halvön går över ändlösa vidder av sanddyner, här och där med tecken på mänskligt liv i form av några simpla hus. När Dubai visar sig under planet är det som ett förnekande av ökenlandskapets karghet. Staden uppenbarar sig som en gigantisk rymdstation. Ur sanden skjuter skyskrapor upp mot himlen, de flesta under uppbyggnad. När jag några dagar senare åker upp i ett av de högsta tornen svartnar det först för ögonen av svindel. Genom hissglaset ser jag bygget av Burj Khalifa – världens högsta byggnad som när den invigdes i januari 2010 nådde 828 meter över marken. Turning Torso (194 meter) framstår som en kort dvärg i jämförelse.

I Dubai är allt artificiellt. Målet är att bygga staden så att man aldrig behöver känna av den kvävande ökenhettan. Man ska kunna åka överallt i sin luftkonditionerade stadsjeep och leva i princip 18

Kollaps Inlaga.indd 18

2011-11-25 12.04

hela sitt liv i luftkonditionerade miljöer. Till och med rekreation i form av slalomåkning erbjuds. Från den 40-gradiga värmen kan jag kliva rakt in i shoppingpalatset Mall of the Emirates och dess skidanläggning med en ständig temperatur på ett par minusgrader.

Varje nytt byggprojekt övertrumfar det förra i graden av lyx.

Utan­för Dubais kust ligger tre konstgjorda ögrupper, varav den största när den är färdigbyggd kan inrymma närmare två miljoner invånare. I princip allt är finansierat med oljepengar och utfört av en arbetsstyrka från Asien och Afrikas periferi som jobbar under slavlika förhållanden.

Från tältläger till toppmodern storstad inom loppet av två generationer – det är framstegssagan på anabola, även om det inte trollar bort det faktum att staden fortfarande befinner sig i en öken. Det går åt kopiösa mängder olja för att driva Dubais avsaltningsanlägg­ ningar som förser staden med dricksvatten, för att inte tala om olje­ kraft­verken som producerar elen och alla de långväga transporter som håller staden försörjd med mat och andra förnödenheter. Men så länge oljan räcker bevisar Dubai att naturen kan bemästras. På ritbordet väntar dessutom det som ska överträffa Burj Khalifa, skyskrapan Nakheel Towers – ett monument till framstegsgudens ära som kommer att sträcka sig över en kilometer upp i luften.

På Påskön i Polynesien i Stilla Havet byggde man inga skyskrapor, man byggde stenstatyer, moai. Gigantiska sådana. Och många.

Totalt 887 stycken har arkeologen Jo Anne Van Tilburg räknat till.

I genomsnitt är de fyra meter höga och väger omkring tio ton. Den högsta – Påsköns Burj Khalifa – kallas Paro och mäter nio och en halv meter i höjd och har en vikt på 75 ton. Påsköns Nakheel ­Towers har påträffats i ett stenbrott. Den är 21 meter lång och väger 270 ton.

Påsköborna kom aldrig så långt att de reste denna staty.

Den civilisation som levde på denna isolerade ö, 370 mil från Chiles kust, uppstod troligen omkring 900-talet e Kr. Kring ­1500-talet nådde den sin topp och seklet därpå kollapsade den. Vid det ­laget hade ön förlorat alla större träd. Detta gjorde det omöjligt att bygga kanoter att fiska med samtidigt som jorderosion och uttorkning minskade möjligheterna till jordbruk. Den reducerade befolk­ 19

Kollaps Inlaga.indd 19

2011-11-25 12.04

ningen åt desperat allt de kom över för att överleva. I avskrädeshögarna finns spår av kannibalism: människoben, knäckta för att komma åt märgen. Den muntliga traditionen avslöjar en av denna tids grövsta förolämpningar: »Din moders kött fastnar mellan mina tänder.« Historien om Påsköns undergång är lika fascinerande som makaber. Ofta anförs den som en moralisk varning för vad som kan ske när människan överkonsumerar naturens resurser. Det råder en del oklarheter kring hur kollapsen på Påskön egentligen inträffade.

Var det verkligen invånarna som vårdslöst skövlade skogen, eller kan avskogningen skyllas på de råttor som de första invånarna förde till ön? Dessa råttor – menar vissa forskare – förökade sig snabbt och visade sig ha en stor aptit på nötterna från den typ av palmträd som dominerade ön, något som hindrade skogens återväxt.

Oavsett vilken teori som är närmast sanningen bär historien på sådant som kan få oss att förstå hur myter påverkar samhällets utveckling.

När oljeshejkerna i Dubai bestämde sig för att börja resa skyskrapor var det för att attrahera utländska investeringar liksom turister med mycket pengar. Skyskraporna signalerar hur det moderna samhället står över naturens egentliga bärkraft och ger ett löfte om ökat välstånd – att investeringarna kommer att ge god avkastning om de görs i denna ökenstad. I botten för den berättelse som shejkerna för ut till världen ligger myten om det eviga framsteget.

Påsköns shejker var hövdingar och präster. De styrde över var och en av öns tolv klaner. Ön var uppskuren som en pizza och varje klan förfogade över sin slice. Den myt som odlades på Påskön var att hövdingarna stod i förbindelse med gudarna och därför kunde utlova välstånd i form av ymniga skördar. All den energi som satsades på att bygga stenmonumenten – att hugga, transportera och resa statyerna beräknas ha krävt en ökning av livsmedelsproduktionen med 25 procent – kan förklaras med att dessa förstärkte myten om en hövdings möjlighet att skänka välstånd till sitt folk. På detta sätt attraherades befolkningen att investera sitt livsmedelsöverskott i en viss hövdings samhälle.

20

Kollaps Inlaga.indd 20

2011-11-25 12.04

På samma sätt som Dubai fastnat i framstegsmytens garn fastnade Påsköborna i sin kulturella berättelse. Febrilt högg de sina stenstatyer tills det inte längre fanns timmer att transportera dem med. När löftet om välstånd inte längre kunde infrias – när samhället kollapsade och befolkningen började svälta – berövades hövdingarna sin makt. I samma veva övergavs den tidigare politiska ideologin, liksom de religiösa myterna. Vanligt folk började bygga sina hyddor längs den kustremsa som tidigare varit förbehållen eliten. I stället för att resa monument ägnade man sig åt att välta omkull dem. För att verkligen slå spiken i kistan bemödade man sig med att släpa fram stora stenblock mot vilka statyerna krossades vid sina fall.

Det finns tecken på att befolkningen utvecklade tekniker som gjorde att man bättre kunde anpassa sig till den degraderade och sårbara miljön. Och kanske skulle samhället på Påskön ha repat sig efter kollapsen om det inte hade varit för att dess befolkning – liksom så många andra i denna del av världen – utsattes för européernas upptäckarlusta. De första europeiska skeppen som lade till vid Påskön på 1700-talet förde med sig nya sjukdomar, bland annat smittkoppor, som drabbade Påsköborna svårt. Under ­1800-talet kom slavskeppen och tog med sig dem som fortfarande var friska. I slutet av 1800-talet fanns bara drygt hundra invånare kvar och öns sten­stoder står sedan dess som ett monument över ett samhälle som kollaps­ade snarare än för ymniga skördar och ökat välstånd.

Blir Dubaiöknens skyskrapor – plundrade på användbara metal�ler – morgondagens monument över oljecivilisationens kollaps och framstegssagans slut?

Säkert är att världen behöver nya kulturella berättelser för att förstå sin drastiskt transformerade samtid. Varken myten om apokalypsen eller myten om den eviga tillväxten kommer att vara till mycket hjälp. Det finns något mellan på och av, mellan bländande ljus och becksvart mörker.

Kollaps Inlaga.indd 21

2011-11-25 12.04

Civilisationens kris »Civilisationer är bräckliga, tillfälliga ting.« Joseph Tainter

»Oljan utgör civilisationens blodomlopp«, som det så insiktsfullt har uttryckts av USA:s energidepartement. Och nu är oljan på upphällningen.

Svårare än så behöver det egentligen inte vara att beskriva civilisationens kris. Men den globala industriella civilisationen hade inte varit vad den är om den nöjt sig med en så simpel förklaring av sitt kristillstånd. Det finns också en mer utförlig förklaring som tar sikte på de tre grundpelare som bär upp civilisationen. Vi kan kalla dem för de tre E:na: energi, ekologi och ekonomi. I detta kapitel ska vi se hur porösa dessa tre pelare är – bakom putsen. Dessutom ska vi undersöka hur beroende de är av varandra och det globala systemet i stort.

Ambitionen är inte att försöka förstå hur det moderna samhället fungerar i detalj. Det vore ungefär lika omöjligt som för den mänskliga hjärnan att förstå sig själv i detalj. Däremot går det att beskriva hur hjärnan fungerar i stora drag, på samma sätt som det går att beskriva hur världens samhällen och dess ekonomier binds samman.

Man kan helt enkelt skaffa sig en överblick. Lära sig principerna som styr det hela. Se det hela ur ett historiskt perspektiv. Och hålla ögonen på de viktigaste bitarna.

Kurvorna här intill ger en bra introduktion. De beskriver världens utveckling de senaste 250 åren, räknat i sådant som bär upp framstegssagan. Här finns moderna fenomen som antalet motorfordon på planeten, hur många flygresor som görs varje år, antalet 22

Kollaps Inlaga.indd 22

2011-11-25 12.04

McDonalds-restauranger, pappersförbrukning och utländska investeringar. Grundstommen utgörs av världens befolkningsökning och givetvis den globala BNP-kurvan – totalkonsumtionen av varor och tjänster. Notera också hur de fossila bränslena, när de kommer in i bilden, drar samtliga kurvor med sig upp mot taket. För civilisationen är oljan, kolet och gasen vad anabola steroider är för muskelbyggaren. Den fossila energin får ekonomin att pumpa på i en rasande takt, utan att någon riktigt hinner tänka på konsekvenserna.

Dessa konsekvenser illustreras av en uppsättning skuggkurvor, de som har gjort stegringen för de andra kurvorna möjlig: utvinningen av mineraler, förbrukningen av färskvatten, avverkningen av skog och utfiskningen av haven. Och så följderna av detta: antalet utrotade arter och degraderade ekosystem, koldioxidhalten och den globala medeltemperaturen. Allt följer samma riktning: käpprätt åt … himlen.

Om den industriella civilisationen skulle ha varit ett företag hade dess logotyp varit given: en exponentiell tillväxtkurva. Nu är detta knippe av kurvor – hittills väldigt enhetliga – på väg att brytas.

Dopningspreparaten är förbrukade.

Den industriella civilisationens utveckling 1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

Medeltemperatur på norra halvklotet Befolkningsmängd CO₂-koncentration BNP Förlusten av regnskog Utrotade arter Motorfordon Oljekonsumtion Vattenanvändning Papperskonsumtion Internationell turism Utfiskade fiskebestånd McDonalds-restauranger Förstörelse av ozonlagret Utländska investeringar 1 9 2

10

3 5 1750

4 1800

1850

6

15

8

12

13

11

7 1900

14

1950

2000 Käll a: N ew S ci ent i st

23

Kollaps Inlaga.indd 23

2011-11-25 12.04

energi: jakten på den sista oljan Trots att energi är grunden för allt liv, trots att den form av liv som njuts i den rika delen av världen fullkomligt strålar av energi, är uppfattningen om vad energi egentligen är något högst diffus för de flesta. Man skulle här kunna reprisera en gammal fysiklektion från högstadiet som läraren inleder med att skriva »Vad är ­energi?« på tavlan och sedan ger svaret på sin egen fråga: »Förmågan att utföra arbete«. Men det finns ett mycket roligare sätt: brittisk television.

Närmare bestämt BBC-serien Bang goes the theory som i avsnittet »Human Power Station« genomför ett experiment som bättre än något annat illustrerar vårt samhälles energiberoende.

Utanför BBC:s tv-studio låter man bygga ett hus och in i detta flyttar en helt vanlig tvåbarnsfamilj. Det enda som familjen får veta är att de ska sova en natt i huset och sedan bo där under dagen och bete sig precis som om de hade bott hemma.

Under natten, medan familjen sover och alla lampor är släckta, kopplas huset bort från det vanliga elnätet. I stället ansluts huset till ett mänskligt kraftverk bestående av cyklar som konverterar åttio cyklisters arbetande benmuskler till el. I takt med att familjen vaknar i huset och börjar tända lampor aktiveras de första cyklisterna.

En vältränad person klarar själv av att producera energi motsvarande ungefär hundra watt. Så en timmes trampande kan alltså få två femtiowattslampor att lysa under en timme.

Vid frukosten är de flesta av de åttio cyklisterna igång. Bara att koka upp en halv liter vatten kräver tjugo personer, om än bara för en kort tid. Samma sak med andra energiintensiva aktiviteter som mikrovågsugnen (åtta personer) eller brödrosten (tio personer). Tvmässigt byggs spänningen upp (i dubbel bemärkelse) genom att familjen under dagen drar igång allt fler elektriska apparater som dammsugare, datorer och tv-spel.

Efter tio timmars intensivt trampande börjar cyklisterna, många av dem tävlingscyklister, att krokna. Men inne i huset är familjen lyckligt ovetande om hur mycket svett de orsakar och vid middags24

Kollaps Inlaga.indd 24

2011-11-25 12.04

tid nås klimax när mamma kör in söndagskycklingen i ugnen samtidigt som barnen kollar på tv och pappa dammsuger. Benmusklerna i det mänskliga kraftverket räcker inte riktigt till, spänningen sjunker och plötsligt blir det strömavbrott i huset.

Det är en bisarr bild: Åttio cyklister, drypande av svett, högröda i ansiktet och febrilt trampande – för att tillgodose en västerländsk familjs högst ordinära förbrukning av energi. Och då behöver ändå dessa cyklister bara hålla hushållsapparater och belysning igång.

Lägg till uppvärmning, produktionen av apparaterna och allt annat inne i huset, framställningen av byggnadsmaterialet, den mat som äts och så vidare. Resultatet blir att ytterligare cyklister behöver engageras. Och eftersom familjen inte lever isolerade i sitt hus utan är beroende av ett samhälle utanför kan vi räkna med att deras egentliga energibehov är ännu större.

I Sverige är den totala energianvändningen 612 terawattimmar om året. Om vi skulle låta cyklister generera all denna energi hade vi behövt 700 miljoner stycken. För varje genomsnittssvensk skulle 75 personer trampa sig svettiga – dag och natt, året om – med att lysa upp och värma våra hus, knuffa fram våra bilar, lyfta flygplanen och frakta alla de varor som vi köper, inklusive all mat. Och lika lite som den brittiska familjens hus är isolerat från resten av samhället är Sverige isolerat från omvärlden. Våra inhemska cyklister skulle behöva förstärkning av ett globalt cykelteam som alstrar den energi som går åt för att producera och transporterna de utländska varor och tjänster som konsumeras i Sverige.

Alla dessa cyklister – eller energislavar som vi också kan kalla dem – består i verkligheten till 85 procent av den energi som finns i olja, kol och gas. Oljan står ensam för omkring 35 procent av världens energiförsörjning och 94 procent av alla transporter. Det är dessa energiflöden som utgör stommen i det moderna samhället – civilisationens livsnerv. Eller som den tyska försvarsmakten skriver i en rapport: »Olja har blivit det som huvudsakligen håller igång den moderna livsstilen och globaliseringen.« På samma sätt som glukos (druvsocker) är nödvändig för att hjärnans nervceller ska arbeta och få kroppen att fungera är oljan 25

Kollaps Inlaga.indd 25

2011-11-25 12.04

lika mycket ett måste för samhällskroppen. Det är den som gör förflyttningen av alla människor och varor möjlig – rörelserna som är förutsättningen för samhällets komplexitet.

Svällande komplexitet Den omfattande komplexiteten utmärker vår industriella civilisation jämfört med tidigare civilisationer. Komplexitet innebär i detta fall inte bara ett samhälles storlek, men också sådant som antalet förbindelser mellan människor och mellan organisationer, hur många särskilda sociala roller som finns, mängden hierarkiska nivåer, den totala informationsmängden och det ömsesidiga beroendet mellan olika delar av samhället.

Ta ett enkelt jägar-samlar-samhälle som exempel på något väldigt icke-komplext. I ett sådant samhälle finns det ytterst få specifika sociala roller. I den moderna industrikapitalismen däremot är antalet mer än en miljon, däribland vd-sekreterare, talpedagoger, eventproducenter, stridsflygsmekaniker, utbildningscoacher, coach­ utbildare och dataspelstestare.

Eller jämför de 3 000–6 000 kulturella föremål som etnografer dokumenterat hos ursprungsbefolkningen i västra Nordamerika med de över 500 000 olika föremål som den amerikanska militären flög till sin militärbas i Casablanca under andra världskriget.

Ytterligare ett sätt att förstå komplexiteten är att försöka följa det nätverk av förbindelser som behövs för att tillverka en bil. En modern bil byggs av drygt 20 000 komponenter. Dessa levereras av flera hundra underleverantörer, som i sin tur har fått komponenter levererade av andra underleverantörer. Längst ner i kedjan finns de företag som exploaterar mineraler och andra naturresurser, och de företag som anrikar dem. Till detta ska läggas den logistik och den infrastruktur inklusive fordon och bränslen som behövs för att förse fabriken med alla dessa komponenter. Lägg också till ITsystemen som håller ordning på allt, utvecklingsenheten, finansi­ eringen och det produktions- och utbildningssystem som följer med datorer, servrar, kontor och fabriker. Addera därefter alla personer som är involverade i dessa verksamheter. Och slutligen, den ekonomi som gör det möjligt för en person någonstans i världen 26

Kollaps Inlaga.indd 26

2011-11-25 12.04

att tjäna så mycket pengar att han eller hon har råd att betala för denna bil.

Resultatet blir ett nätverk som är så komplext att det i princip är omöjligt att beskriva i detalj.

På det politiska planet finns samma tendens till svällande komplexitet. Det behövs en imponerande organisationsapparat för att upprätthålla en någorlunda väl fungerande demokrati i ett enskilt land. Att göra det på en hel kontinent gör apparaten än mer imponerande. Inom EU arbetar inte så värst många politiker. Det finns exempelvis bara 27 kommissionärer, en för varje land. Men för att få EU -kommissionen att fungera har man anställt ytterligare 34 000 personer. Och eftersom EU också består av parlament, domstol, centralbank och en myriad av kommittéer, råd och expertgrupper, blir det totala antalet personer som är involverade i EU-maskineriet ännu större. Räknar man dessutom med Bryssels 15 000 lobbyister och alla de som arbetar med att genomföra EU-besluten i medlemsländerna växer den totala arbetsstyrkan till åtminstone 170 000 personer. Då ingår de 60 medlemmarna i EU:s expertgrupp för mineralvatten och de 742 personer som tillbringar dagarna på »Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden«.

Slutsatsen man kan dra av detta är inte nödvändigtvis att dessa personer är onödiga eller att EU är ineffektivt, men att komplexitet kostar. För att föda denna armé av EU-byråkrater måste man hämta resurser någonstans ifrån och för att göra det går det åt en massa energi.

Det är på grund av detta som komplexa samhällen kräver ett ständigt flöde av billig energi. Det gäller inte bara vårt eget samhälle, men också komplexa samhällen i förindustriell tid. Skillnaden är att de senares energiflöden har bestått av sådant som hårdare slit på fälten, slavarbetskraft, erövring av andras resurser eller mer intensiva jordbruksmetoder.

Industrisamhället har kunnat maximera sitt energiflöde genom att skaffa sig tillträde till naturens eget energilager. Jämfört med priset på slavarbetskraft i historien eller kostnaden för erövringskrig är energislavar i form av kol och olja nästan gratis. En liter olja – som under lång tid haft samma pris som ett par äpplen – mot­ 27

Kollaps Inlaga.indd 27

2011-11-25 12.04

svarar ­omkring 150 timmars hårt kroppsarbete. Genom att låta den fossila energin utföra arbetet på åkrar, i fabriker, gruvor och på andra platser där människor tidigare slitit, har priserna på basvaror som mat och bränsle kunnat pressas ner rejält. De som har haft privilegiet att leva i samhällen som har gynnats av denna utveckling har fått ett överskott på tid och pengar som har kunnat läggas på nya varor och tjänster. Vilket lagt grunden för det konsumtionssamhälle som under de senaste decennierna gått i spinn. Den globala konsumtionskapitalismen dominerar i dag så gott som hela världen, även om en majoritet av befolkningen fortfarande bara kan drömma om att få njuta dess frukter.

Bortsett från de destruktiva följderna av detta allomfattande system så måste man ändå beundra den kapitalistiska ekonomins förmåga att självorganisera en sådan svindlande komplexitet, utan att någon har kontroll över helheten.

Slutet på oljeeran Detta är också problemet. Systemet lever sitt eget liv. Det kräver en ständigt ökande mängd billig energi för att fortsätta fungera, och eftersom alla är beroende av systemet framstår det också som det enda handlingsalternativet. Internationella energiorganet IEA säger det rent ut: Energiförbrukningen måste öka. Systemet ­måste matas med mer och mer olja. Inte minst gäller det för det beräknade tillskottet på 800 miljoner nya personbilar till år 2035, varav bara en bråkdel beräknas gå på förnybara drivmedel. Fram till 2035 måste oljeproduktionen förstärkas med ytterligare femton miljoner fat olja (45 miljarder energislavar) – varje dag – om världsekonomin ska fortsätta fungera. Glupskast är jätten Kina vars redan stora energi­ behov förväntas att vara nästan det dubbla år 2035.

Det är här verkligheten krockar med framstegsmyten. För den som försöker bedöma möjligheten att ge den globala ekonomin vad den vill ha inser snabbt att det inte är möjligt. »Den billiga oljans era är över«, som IEA uttrycker det. Och egentligen är det inte så märkligt. Att enskilda länders oljefält når sin maxproduktion och sedan ser utvinningen sjunka är känt sedan länge. USA som var först med att upptäcka oljan var också bland de första länderna att 28

Kollaps Inlaga.indd 28

2011-11-25 12.04

se sin produktion minska – redan 1971. Många länder har följt samma öde sedan dess och i slutet av 00-talet hade nästan två tredjedelar av de oljeproducerande länderna nått sin produktionstopp och därefter haft minskande produktion. Till slut innebär det att summan av samtliga länders produktion börjar minska. När det sker har världen nått den tidpunkt som kallas för oljetoppen, peak oil.

Denna peak är egentligen mer av en platå än en spetsig topp.

Allt tyder nämligen på att oljeproduktionen, när den väl har nått sitt maximum, varierar lite upp och ner under en tid för att sedan vika av nedåt för gott.

Världen nådde enligt IEA sin oljetopp år 2006. Sedan dess sjunker produktionen i oljefälten i en allt snabbare takt. Samtidigt ökar alltså behovet av mer olja vilket vidgar gapet mellan utbud och efterfrågan och förr eller senare måste efterfrågan anpassa sig till utbudet.

Det enda som verkar kunna skjuta denna tidpunkt framåt är alternativ till den konventionella oljan och framför allt det som IEA kallar »oljefält som ska hittas eller utvecklas«. Alltså sådan olja som man ännu inte vet var den finns eller hur den ska produceras, men som man ändå räknar in i kalkylen. På några decennier måste man hitta ny olja motsvarande fem Saudiarabien – en av världens största oljeproducenter. Och det på en planet som oljebolagen under de senaste femtio åren har finkammat i jakt efter nya fynd.

Sedan början av 1980-talet har världens oljedrivna ekonomier varje år förbrukat mer olja än vad bolagen har funnit ny. Ett av de största fynden under de senaste årtiondena är Librafältet utanför Brasiliens kust som upptäcktes hösten 2010. Enligt landets oljemyndighet innehåller det troligen cirka åtta miljarder fat olja. Det låter mycket, men skulle ändå inte räcka i mer än tre månader med världens nuvarande konsumtionstakt. Ändå gör IEA prognosen att nya fält kommer att tas i bruk i en sådan takt att världsekonomins behov kommer att kunna stillas.

Dessa prognoser ligger till grund när stora länder och företag planerar sin framtid, men det är svårt att ta dem på allvar. Högt uppsatta tjänstemän inom IEA har anonymt till medier uppgett att siffrorna är förvanskade. Enligt dessa källor är IEA väl medvetna om 29

Kollaps Inlaga.indd 29

2011-11-25 12.04

att världen är nära en djup och permanent oljekris, men påtryckningar från bland annat den amerikanska administrationen gör att man medvetet underskattar minskningstakten och samtidigt överdriver siffrorna för hur mycket ny olja som kan komma att hittas.

Många, inte bara USA:s regering, fruktar att panik utbryter ifall sanningen om världens oljetillgångar kommer fram.

De lågt hängande frukterna är plockade Av detta kan man möjligen få intrycket att oljan en dag kommer att ta slut, vilket är en vanlig missuppfattning. Oljan kommer aldrig att ta slut. Den kommer bara successivt att blir mer och mer svåråtkomlig. Det är en princip som inte bara gäller för olja, utan för alla resurser som utvinns från naturen. Ett sätt förstå hur denna princip fungerar är att tänka sig in i följande scenario: Tillsammans med alla dina vänner befinner du dig i en fruktträdgård. Där står klungor av enorma träd. De fullständigt myllrar av saftiga körsbär, äpplen, päron, plommon och så vidare. Tänk dig också att ni alla är otroligt fruktsugna och att ni därför börjar plocka på direkten, med omättliga magar.

Efter ett tag har ni plockat rent på de nedersta grenarna. För att kunna äta mer måste ni klättra upp i träden. Först bara en liten bit, sedan högre och högre, längre och längre ut på grenarna. För varje frukt ni plockar, desto svårare blir det, ju mer måste ni anstränga er för att komma åt frukten. Till slut inser ni att det inte är värt att försöka plocka alla frukter – de högst upp i kronan till exempel eller frukterna som sitter längst ut på de smalaste grenarna.

Ungefär på samma sätt är det med oljan och med andra naturresurser (med den avgörande skillnaden att dessa i regel inte växer upp på nytt nästa år). De första mineralerna som hämtas ur bergen eller den första oljan som pumpas upp från jordens inre bjuder inget större motstånd. De är de lågt hängande frukterna. Efter att de har skördats krävs det en större ansträngning för att återigen utvinna samma mängd resurser.

Texas oljebaroner blev rika som troll när de i början av 1900-­talet bara behövde punktera jordytan för att oljan skulle spruta upp av sig själv. Den mängd energi som de satsade på att gräva, borra och 30

Kollaps Inlaga.indd 30

2011-11-25 12.04

pumpa var en hundradel av den energi som de fick ut i form av olja.

När de bästa källorna var tömda borrade man på nya ställen, djupare och i svårare marker. Samma sak skedde i andra länder som fann olja.

Sedan dess har mängden lättillgänglig och billig olja minskat för varje år som gått, sakta men säkert. Den olja som upptäcks i dag finns oftast långt ute till havs och kräver enorma investeringar för att kunna bärgas. I jakten på ny olja borras det bland isbergen i Arktis eller på havsbotten flera kilometer under ytan, vilket är väldigt dyrt. Under 2000-talet trefaldigades kostnaden räknat per meter som oljebolagen borrade sig ner till underjordens reserver. Det nämnda Librafältet som många har satt sitt hopp till ligger tjugo mil utanför Brasiliens kust och för att komma åt oljan måste man först sänka ner borrarna två kilometer under havsytan och sedan borra sig fem kilometer genom sand-, sten- och saltlager.

Det ger en aning om varför djuphavsoljan är förenad med så stora kostnader, men också stora risker vilka i sig kan innebära ytterligare kostnader, både för ekonomin och miljön. Oljekatastrofen i Mexikanska golfen år 2010 då en borrigg exploderade och orsakade det dittills största oljeutsläppet i världen kostade det ansvariga bolaget BP åtminstone 40 miljarder dollar, liksom oöverskådliga kostnader för miljön.

Precis som i fruktträden krävs det mer och mer ansträngning, större och större risker, för att komma åt samma mängd resurser. Eller för att tala branschspråk: förhållandet mellan utvunnen energi och satsad energi, EROI (Energy Return On Invested), sjunker för världens oljebolag, från 100:1 i början av 1900-talet till 10:1–20:1 ett sekel senare. Det är så det ser ut när oljan sinar. Den upphör inte att existera, den blir bara dyrare att få tag på. Så att den till slut inte längre är värd att utvinna, även om man vet att den finns där. På samma sätt som vi vet att det finns massor av guld i havet (några tiotusen ton), men i så låga koncentrationer att det är mycket dyrare att försöka utvinna det än vad guldet är värt.

Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att om man bara får ut aningen mer energi än man satsar så är det värt själva ­satsningen.

31

Kollaps Inlaga.indd 31

2011-11-25 12.04

Men för att få ett samhälle att gå runt behövs ett energiöverskott.

Precis som leoparden på savannen måste fånga byten som ger mer energi än vad som går åt till själva jakten och dödandet. Leoparden behöver ju energi också för de dagar hon inte fångar något byte, och för att kunna reproducera sig.

Samtida jägare och samlare i Kalahari-öknen i södra Afrika har beräknats leva med ett EROI på omkring 10:1. Det vill säga, för varje mängd energi de lagt ner på jakt eller samlande av ätbara växter har de fått tillbaka tio gånger mer. Den extra energin behövs för att utföra alla sysslor som inte handlar om att skaffa mat. En slående motsats till detta är den industriella versionen av matproduktion.

I denna är förhållandet det omvända: för varje kalori mat som produceras går det åt tio kalorier i form av energi.

För det moderna samhället innebär behovet av överskotts­energi att den olja som utvinns måste ha ett EROI på åtminstone 3:1. Då räknar man in kostnaden för sådant som att raffinera oljan, att transportera den samt att underhålla den infrastruktur som oljan kräver. För att dessutom hålla igång en ekonomi som gör att folk har råd att köpa oljan krävs ett ännu större energiöverskott. De forskare som har undersökt detta uppskattar att vi skulle behöva ett EROI på omkring 5:1 från våra viktigaste energikällor bara för att upprätthålla något som är i närheten av vad vi kallar civilisation.

Energislavarna klappar ihop I takt med att EROI för oljeproduktionen i världen fortsätter att krypa neråt minskar också samhällets överskott på energi. Följden blir en självförstärkande spiral där mindre resurser kan användas för att investera i ny oljeutvinning vilket gör att mer olja blir kvar i marken, priserna stiger och möjligheterna att förse ekonomin med billig energi försämras ytterligare.

Sedan finanskrisen 2008 är detta precis vad som har hänt. Investeringarna i oljeutvinning minskade med en femtedel. Många storskaliga oljeprojekt sköts upp på obestämd framtid eller ställdes in för gott.

I en rapport från återförsäkringsbolaget Lloyd’s påpekas dessutom att enskilda länders målsättningar och IEA:s förhoppningar 32

Kollaps Inlaga.indd 32

2011-11-25 12.04

om nya oljefynd under det senaste decenniet i regel inte har kunnat infrias. Risken är stor att de förhoppningar som finns på inte bara nya oljefynd, men också alternativen, grusas.

Det alternativ som det har skapats störst förväntningar på är utan tvekan oljesanden – oljan som ligger inkletad i sand och lera i framför allt Kanada och Venezuela. Det finns visserligen gott om denna olja, men det är en fruktansvärt energikrävande process att tvätta och koka den ren vilket gör den dyr att utvinna (och dess­ utom en mardröm för miljön). Rob Hopkins, grundare av omställningsrörelsen i Storbritannien, jämför försöken att utvinna oljesand med en ölberoende man som får reda på att puben har fått slut på öl. Mannen räknar ut att det har spillts cirka fem tusen pints på heltäckningsmattan framför bardisken och sätter därför igång ett projekt som går ut på koka mattan för att extrahera de eftertraktade öldropparna.

Utvinningen av oljesanden präglas av samma desperation. De senaste beräkningarna för oljesandens EROI är runt 5:1 vilket säger något om hur stort hopp man bör sätta till ett alternativ som detta. Inte ens IEA, som gör en väldigt optimistisk prognos för oljesanden, bedömer att den kommer att kunna mätta mer än sex procent av världens framtida oljebehov.

Lägg samman allt detta: den snabbt sjunkande produktionen i världens oljefält, svårigheterna att hitta ny olja och inte minst kostnaderna för att utvinna den olja som man eventuellt hittar. Slutsatsen är att 2010-talet har alla förutsättningar att bli decenniet då den stora oljechocken inträffar. Något som bekräftas av en lång rad oberoende rapporter från forskarvärlden, militära organisationer, enskilda länder, näringslivsgrupper och återförsäkringsbolag.

När energislavarna börjar klappa ihop väntar det globala strömavbrottet.

33

Kollaps Inlaga.indd 33

2011-11-25 12.04

ekologi: peak planet Den civiliserade världen har sällan velat sig se sig som en del av naturen, hellre har man placerat sig ett snäpp över den. Det är ett tema som löper tusentals år tillbaka i tiden, i synnerhet genom den västerländska kulturen. I inledningen av Bibeln står att läsa hur Gud på den sjätte dagen uppmanar människan: Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.

I framstegssagan kunde denna attityd förstärkas. Kraften i den fossila energin gav människan möjligheten att mer än någonsin frigöra sig från naturens begränsningar och nycker. Den gudomliga uppmaningen kunde hörsammas fullt ut och en gång för alla rangordnades naturens behov under människans. I den industriella civilisationens gryning, när brytandet av kol på allvar kommit igång i Storbritannien, satte prästen William Derham ord på denna nya ordning: Vi kan, om behovet finns, genomsöka hela planeten, penetrera dess innandöme, stiga ner till botten av dess djup, resa till de mest fjär­ ran platser, för att skaffa oss rikedomar, öka vår kunskap eller bara för att behaga våra ögon och lustar.

Och det är precis vad vi har gjort. Planeten är sedan länge genomsökt in i minsta vrå, innandömet penetrerat många gånger om, tömd på mineraler och andra naturrikedomar som omsatts i pengar och drivit utvecklingen framåt. Ingen plats på jorden är i dag opåverkad av människans framfart.

Bara under de senaste femtio åren har mänsklighetens utnyttjande av naturresurser dubblerats vilket dramatiskt ökat förlusten av växter, djurarter, skogar, fiskebestånd och friska ekosystem. Trots en enastående teknikutveckling har inte resursaptiten minskat – tvärt34

Kollaps Inlaga.indd 34

2011-11-25 12.04

om. Världsekonomin är hungrigare än någonsin och nu räcker inte längre planeten till. Sedan 1970-talet lever vi över planetens biologiska kapacitet. Världens samhällen förbrukar en och en halv planet med resurser, trots att vi bara har en. Det låter som en motsägelse, men kan förklaras med att det är möjligt att under en begränsad tid konsumera både avkastningen och kapitalet. Ungefär som att man kan ha en fruktträdgård som ger en viss skörd (avkastning) varje år men där man också hugger ner några av träden då och då för att få sig lite ved. Det går bra ett tag, men i och med att träden (kapitalet) konsumeras minskar skörden och till slut är fruktträdgården tom.

Det underlättar inte att måttstocken för vad som är ett eftersträvansvärt samhälle utgörs av högkonsumerande länder som Sverige. Skulle hela världens befolkning anamma den materiella standard som gäller i vårt land skulle vi behöva totalt tre planeter fulla med resurser att festa loss på.

Man kan fråga sig: om dessa planeter hade funnits och om det skulle vara möjligt att resa till dem, hade något kunnat hindra oss från att exploatera även dem? Denna fundering utgör faktiskt själva grunden i världens hittills dyraste filmproduktion, James Camerons Avatar från 2009. En skildring av den moderna människans förhållande till naturen, satt i en framtidsmiljö år 2154 där civilisationens jakt på ändliga resurser fortfarande är i full gång.

Filmen följer en amerikansk marinsoldat som reser till planeten Pandora där ett gruvbolag utvinner den omåttligt värdefulla mineralen unobtanium. Inflygningen till platsen för gruvverksamheten visar upp ett landskap som för tankarna till helvetet, med gigantiska grävskopor som rykande frustar fram genom en död natur. Denna koloniserade del av planeten Pandora står i skarp kontrast mot den ännu orörda naturen runt omkring – den icke-mänskliga naturen – det skrämmande och otämjda som står i vägen för utvecklingen. Snaggade ärrige översten Miles Quaritch som kommenderar marinsoldaterna på planeten briefar de nyanlända mannarna med det viktigaste först: naturen är ett rent helvete, »varje levande varelse som krälar, flyger eller gömmer sig i dyn vill döda dig och äta dina ögon som godis«.

Med dessa ord i bakhuvudet följer en kamp där gruvföretaget 35

Kollaps Inlaga.indd 35

2011-11-25 12.04