Page 1

Foto: Mia Carlsson

Hur länge ska hon vara död? Korttidsterapier med barn i kris

Elisabeth Cleve

Elisabeth Cleve har kommit ut med flera böcker tidigare, bl.a. Från kaos till sammanhang – Psykoterapi med en pojke som har ADHD, En stor och en liten är borta – Kristerapi med en tvåårig pojke och Sopa lagom! Bättre balans i curlingfamiljen (tillsammans med Maria Carling).

Hur länge ska hon vara död?

Elisabeth Cleve är leg. psykolog och leg. psykoterapeut och har under många år arbetat på Ericastiftelsen i Stockholm, en institution som erbjuder psykoterapi till barn och ungdomar. Elisabeth Cleve är en ofta anlitad handledare, lärare och föredragshållare runt om i Sverige.

I den här boken får läsaren följa barnen Malte, Ronja, Ali och Olga som alla har upplevt svåra trauman som lämnat djupa sår hos dem. De behöver hjälp att bearbeta känslor och reaktioner som förföljer dem och försvårar deras utveckling. På Ericastiftelsen får de genomgå kristerapi hos mig. Den psykologiska hjälpen anpassas till barnens olika behov så att vart och ett av dem upptäcker sin egen inre kraft och kan gå vidare i livet. Med mina böcker vänder jag mig både till dem som redan har kunskaper om barns psykiska hälsa och till alla andra som är intresserade. Varför berättar jag om just de här fyra barnen och deras familjer? Jo, mina möten med dem skildrar hur stimulerande och givande en barnpsykologs arbetsuppgifter är.

www.enigma.se/cleve elisabeth.cleve@gmail.com Omslagsbild: iStockphoto/Paul Kline Photography Omslag: John Persson (Flickan på omslaget är inte något av barnen i boken.)

Cleve.Hur.lange.hela.4.indd 1

ISBN 978-91-27-12183-6

Elisabeth Cleve

Vi som arbetar med barn i kris får stifta bekantskap med en värld som finns mitt ibland oss och som ändå är okänd för många. Om den vill vi berätta. Elisabeth Cleve /…/ nalkas frågorna med insikt och ödmjukhet, och den diskussion hon för är viktig inte bara för den här bokens läsare utan också för alla som i framtiden vill skildra utsatta barns verklighet. Cleve har varit noga med att sakligt och korrekt återge vad som hänt i terapirummet – och samtidigt omsorgsfullt maskera barnens identitet. Bara de allra närmaste ska kunna förstå vilka barn det rör sig om. Och de, liksom barnen själva, har efter noggrann information varit positiva till att berättelserna publiceras. Den viktigaste anledningen till att de varit det är, tror jag, det kärleksfulla sätt Elisabeth Cleve skildrar dem på, liksom att hon konsekvent tar fasta på det positiva i de processer hon beskriver. Som läsare blir man både lycklig och imponerad över att ha fått möta de här barnen. Vilken styrka de visar! Och vilka fyndiga överlevnadsstrategier de uppfinner! Ur Lars H. Gustafssons förord

10-12-15 09.42.21


Hur lange ska hon_ORIG.indd 4

10-12-16 09.51.28


Innehåll

Författarens tack  10 Förord av Lars H. Gustafsson  11 Författarens förord  15 Barnpsykologen möter barnen  17 Stora får inte göra så mot små … eller?  20 Malte, fem år, kommer till kristerapi efter ett sexuellt övergrepp  20 Brott kan inte styrkas av polisen  20 Symtom efter ­traumat  26 Kristerapi med tolv besök  30 Mamma gråter och pappa är jättearg  33 Boken om det som hände  36

Han bråkade med s­ noppen. Det gjorde ont  41 Han sa inte förlåt  45 Stora får inte göra så, verkligen inte  53 Pippi Långstrump blir en stärkande förebild  55 En gammal dator var till god hjälp  58 »Give me five«  59

Sex månader senare  62 Sexuellt utsatta barn  63

Hur länge ska hon vara död?  66 Ronja, sju år, går i kristerapi flera år efter mammas död  66 Alla andra har en mamma  67 Alla får veta  70 Livslögnen  73 Inte lätt att vara lillasyster  76 Varför kristerapi flera år efter mammas död?  83 Okej, men inget fjantprat!  86 Hårt arbete och lustfylld lek  91 Mamma blev sjuk för att jag låg i magen  94

Hur lange ska hon_ORIG.indd 5

10-12-16 09.51.28


Hårt arbete att bygga upp en ny familj  99 Borde vara förbjudet för mammor att dö  102 Mina, dina och vårt barn  105 Pappas sambo har bättrat sig  107 Varför sa ingen att hon skulle vara död så länge?  110

Sex månader senare  116 När en förälder dör  117

Sekunda barn får andra att känna sig sekunda  121 Tioåriga Olgas psykolog får handledning  121 Adopterad flicka med tungt bagage  122 Psykologen tappar fot­fästet  127 Fokus i handledningen  129 Fokus i t­ erapin  130 Projektiv identifikation – hur känns det?  134 Lätt att visa vad man inte kan – svårt att visa vad man kan  138 Brännässelpiska  140 Begåvningstest  142 Ryssland – fantasins land  144 Auf Wiedersehen, arrivederci, see you later  147

Sex månader senare  149 Handledning – varför det?  150

Mammas trauma blir sonens trauma  153 Ali, sju år, går igenom en psykologisk undersökning  153 Mor och son har en sammanvävd livshistoria  153 Ali presenterar sin baksida  156 Leken speglar inre kaos  158 »Hjälp! Hon slår mej!« hörs inifrån psykologens rum  161 Sådana tricks går inte  164 Lätt att visa vad man inte kan – svårt att visa vad man kan  166 Både dumma och snälla får gå i terapi  169 Släktforskning  171 Undersökning på egna villkor  174 Ali, pappa och morfar  177 Hur mår Ali? Det visar den psykologiska undersökningen  182

Tolv år senare  187 Traumatiska upplevelser hos föräldrar  189

Hur lange ska hon_ORIG.indd 6

10-12-16 09.51.28


Berätta om sina små patienter – får man det?   193 Etiska funderingar och praktiska råd  193

Barnpsykologens reflektioner efter avslutat arbete  203 Några referenser  210 Bilaga 1. Skriftlig överenskommelse mellan föräldrar och psykolog  212 Bilaga 2. Skriftlig överenskommelse mellan barn och ­psykolog  213

Hur lange ska hon_ORIG.indd 7

10-12-16 09.51.28


Hur lange ska hon_ORIG.indd 8

10-12-16 09.51.28


Till Alma och Alfred

Hur lange ska hon_ORIG.indd 9

10-12-16 09.51.28


Författarens tack

Ett särskilt uppskattande och varmt tack vill jag framföra till Anna och Coco Belfrage, Arild, och deras familj. De har med engagemang och ett generöst ekonomiskt bidrag gjort det möjligt för mig att skriva den här boken. Dessa pengar har utgjort gåvor till den fond som familjen startade för att hedra minnet av sin dotter Tove Belfrage som omkom i en trafikolycka sommaren år 2008. Hon efterlämnade sambo och en ettårig dotter, Febe, samt övrig familj. Familjens önskan har varit att dessa penninggåvor skulle användas för att sprida kunskap om hur man kan hjälpa barn som har upplevt svåra trauman att gå vidare och få ett gott liv. Jag hoppas att den här boken, som jag har fått förtroendet att skriva, kommer att tjäna ett sådant syfte. Återigen: Tack!

10

Hur lange ska hon_ORIG.indd 10

10-12-16 09.51.28


Förord av Lars H. Gustafsson

Vi som arbetar med barn i kris får stifta bekantskap med en värld som finns mitt ibland oss och som ändå är okänd för många. Om den vill vi berätta. Jag har i min egen verksamhet som barnläkare ibland kommit att tänka på det som i psykologiska sammanhang brukar kallas plikten (eller tvånget) att vittna, och som vi kanske mest brukar förknippa med överlevare från andra världskriget: att gå i graven med alla de erfarenheter jag gjort utan att ha fått dela med mig av dem kan upplevas som snudd på ett brott mot mänskligheten. Ska något kunna bli annorlunda, måste fler få lära känna verkligheten som den faktiskt är! Både de destruktiva krafter som finns inom och omkring oss och den överlevnadskraft som ryms inom de flesta av oss – inte minst hos barn. Det må vara en subjektiv reflektion. Men det finns också flera sakliga skäl för ett sådant berättande: I ett öppet samhälle som vårt är det viktigt med transparens. Så snart det uppstår dolda rum utan insyn, bildas myter om vad som försiggår där. En ryktesspridning kommer lätt i gång som kan drabba alla inblandade, i det här fallet både klienter och terapeuter. Ryktena gör att fördomar snabbt får näring. En sådan transparens är viktig också från vetenskaplig synpunkt. Idag talar vi mycket om olika behandlingsmetoders evidens – om en behandling ska kunna rekommenderas och subventioneras med skattemedel, måste det finnas vetenskaplig dokumentation som visar att behandlingen har effekt och att biverkningarna inte är för allvarliga. Lika viktigt är att behandlingen inte innehåller moment som är etiskt tveksamma. Därför räcker det inte med att redovisa behandlingens resultat – också vägen dit, alltså själva behandlingsprocessen, måste vara öppen och tillgänglig för insyn. Den som hamnar i svårigheter och söker sig till behandling av olika slag har också rätt att i förväg få veta vad den går ut på 11

Hur lange ska hon_ORIG.indd 11

10-12-16 09.51.28


och hur den går till. Alltmer betonas den hjälpsökandes rätt att själv få välja form för behandling. Om ett sådant val ska vara meningsfullt och möjligt, krävs ingående information om vad de olika alternativen innebär. Den information som kommer fram i behandlingsrummet innehåller också en politisk dimension. Den som söker oss för sina eller sitt barns svårigheter är en individ, men individen ingår i ett system, ett socialt sammanhang som kan vara stödjande men också kraftfullt bidra till olycka och ohälsa. Det finns en lång rad undersökningar som övertygande visar att barns hälsa, både den fysiska och den psykiska, är starkt beroende av hur barnen har det i sina liv. Fattigdom, ensamhet och flyktingskap liksom föräldrars arbetssituation, hälsa och drogvanor är bara några exempel på faktorer som spelar in. Den som möter barn i svårigheter kan inte undgå att lära sig mycket om hur samhället fungerar för de mest utsatta av våra medmänniskor. Om detta måste vi alltså berätta – hur ska annars den kunskapen kunna leda till de förändringar som är nödvändiga? Men när vi så ska dela med oss av våra erfarenheter, hamnar vi genast i en rad etiska dilemman. I terapirummet avslöjas förhållanden som man sällan talar om annars. Det är också det som är själva poängen. Genom att genomlysa själens dunklaste vrår och vad som döljs där, kan destruktiva krafter desarmeras och läkande processer frigöras. En förutsättning för att det ska fungera är den höga sekretessmur som omger det hela. Få barn, liksom få vuxna, skulle våga öppna sig inför en terapeut om de inte fullt och helt kunde lita på att det som förevarit i rummet också stannar där. Därför finns en lagstiftning till stöd för sekretes­sen. Det är bra. Om sekretessen ska brytas fordras först och främst den behandlades informerade samtycke. Det innebär att han eller hon går med på att det som sagts kan få spridas. Men då krävs att den behandlade haft möjlighet att noga tänka igenom konsekvenserna av ett sådant medgivande, både på kort och på längre sikt. Terapeuten har här ett stort ansvar. Det kan vara svårt för en klient att rätt värdera följderna av ett medgivande. Lojaliteten med terapeuten kan också göra att klienten inte vill eller vågar säga nej, när terapeuten ber om att få tumma på sekretessen. 12

Hur lange ska hon_ORIG.indd 12

10-12-16 09.51.28


När det gäller barn ställs denna fråga än mer på sin spets. Hur ska ett barn kunna bedöma konsekvenserna av att det som förekommit under en terapeutisk session sprids till en större allmänhet? Kan föräldrarna anses företräda barnet i en sådan svår fråga? Under senare tid har dessa frågor diskuterats intensivt i media, främst i anslutning till några tv-program, där barn intervjuats och också, fullt igenkännbara, förevisats i för dem känsliga situationer, där också terapeuter varit inblandade. Jag hör till dem som känt stor tveksamhet inför att barn exponerats på detta sätt. Elisabeth Cleve har haft anledning att noga tänka igenom dessa etiska dilemman, både på egen hand och tillsammans med sina kollegor, när hon skrivit den bok som du nu håller i din hand. Hon nalkas frågorna med insikt och ödmjukhet, och den diskussion hon för är viktig inte bara för den här bokens läsare utan också för alla som i framtiden vill skildra utsatta barns verklighet. Cleve har varit noga med att sakligt och korrekt återge vad som hänt i terapirummet – och samtidigt omsorgsfullt maskera barnens identitet. Bara de allra närmaste ska kunna förstå vilka barn det rör sig om. Och de, liksom barnen själva, har efter noggrann information varit positiva till att berättelserna publiceras. Den viktigaste anledningen till att de varit det är, tror jag, det kärleksfulla sätt Elisabeth Cleve skildrar dem på, liksom att hon konsekvent tar fasta på det positiva i de processer hon beskriver. Som läsare blir man både lycklig och imponerad över att ha fått möta de här barnen. Vilken styrka de visar! Och vilka fyndiga överlevnadsstrategier de uppfinner! Jag funderar över hur barnen kommer att reagera när de läser den här boken om femton eller trettio år – en viktig fråga för mig! Och jag kan inte tänka mig annat än att de då kommer att känna sig både upprättade och stolta. Kanske beskrivningen av vad som hände en gång inte ska infogas i deras officiella cv. Men det finns ett inre cv som handlar om hur de blev dem som de är. Och där tror jag att de här berättelserna kommer att inta en hedersplats. Lars H. Gustafsson Barnläkare, docent i socialmedicin 13

Hur lange ska hon_ORIG.indd 13

10-12-16 09.51.28


Hur lange ska hon_ORIG.indd 14

10-12-16 09.51.28


Författarens förord

Under många år har jag arbetat som psykolog och psykoterapeut för barn och ungdomar vid Ericastiftelsen i Stockholm. Det har blivit många möten med barn som har befunnit sig i svåra situationer. Vissa har kommit för att genomgå en psykologisk undersökning för att man vill förstå orsakerna till deras lidande, andra har gått i korttidsterapi efter någon traumatisk händelse som drabbat familjen. Ibland har det stannat med stödjande samtal med oroliga föräldrar. Jag har även varit handledare till kolleger både på Ericastiftelsen och på andra mottagningar, där man arbetar med barn i kris och kaos. I den här boken vill jag dela med mig av mina erfarenheter och visa hur barn med psykiska problem kan få hjälp att komma vidare i livet. Här skildras hur Ali kommer till en psykologisk undersökning, trots att han själv inte vill, utan det är bara mamma som vill. Malte får kristerapi efter ett sexuellt övergrepp. Ronja genomgår en korttidsterapi flera år efter sin mammas död. ­Olgas psykolog får handledning för att kunna förstå sin patient bättre. Berättelserna om barnen vilar helt på dokumentär grund. De psykologiska processerna skildras som de har förlöpt. Förutom vissa uppgifter om familjerna, som kunnat göra att de blev identifierade, har ingenting förändrats i någon väsentlig mening. I boken får läsaren följa varje barns väg mot ett bättre psykiskt välbefinnande, ur såväl barnets, föräldrarnas och mitt perspektiv. Min förhoppning är att boken ska förmedla kunskap om den kraft som finns i barn, även i svåra stunder, och att det alltid finns hopp när de får hjälp. Jag vill varmt tacka Malte, Ronja, Olga och Ali för att jag har fått ta del av deras okuvliga strävan mot att må bra igen. Ett särskilt tack till deras föräldrar som så generöst har gett sitt 15

Hur lange ska hon_ORIG.indd 15

10-12-16 09.51.29


samtycke till att jag har fått skriva den här boken. Likaså tack till psykologen Jenny som har låtit mig berätta om sin handledning hos mig. Att skriva autentiska berättelser om sina små patienter är en balansakt som kräver eftertanke. Därför tackar jag alla mina arbetskamrater vid Ericastiftelsen för deras positiva stöd och kreativa uppmuntran. Särskilt vill jag framföra ett tack till nuvarande kollegerna, psykoterapeuterna Britta Blomberg och May Nilsson, och mina tidigare kolleger, psykoterapeuterna Anita Dahlgren, Ewa Heller Ekblad och Willemo Nilsson, för deras konstruktiva granskning av manuskriptet. Jag tackar docent Gunnar Carlberg, verksamhetschef vid Ericastiftelsen, både för den uppmuntran att skriva som jag har fått och för noggrann genomgång av manuskriptet. Dessutom vill jag tacka för många års gott samarbete på Ericastiftelsen. Varmt tack också till Magnus Kihlbom, f.d. överläkare vid Ericastiftelsen, för uppmuntran och konstruktiva tankar om bokens innehåll. Särskilt tack även till nedanstående personer som har granskat de kapitel som berör teman där de har särskild kompetens: leg. psykoterapeut Miriam Alvebäck och leg. psykolog Bengt Söderström, Grinden bup, f.d. Vasa bup, som har stor erfarenhet av arbete med barn som utsatts för sexuella övergrepp, samt docent Marie-Louise Ögren, vid Stockholms universitet, som har specifika kunskaper om handledning. Jag vill även tacka för fondmedel från Vårstavi och Ericastiftelsen. Dessa har bidragit till att jag har kunnat minska min arbetstid för att få tid att sammanställa materialet till boken. Slutligen vill jag tacka min familj: mina döttrar, Susanna och Catharina, för deras osvikliga intresse för mitt arbete, och min man Egon, för hans tålamod och hjälpsamhet med praktiskt arbete omkring boken. Stockholm hösten 2010 Elisabeth Cleve

16

Hur lange ska hon_ORIG.indd 16

10-12-16 09.51.29


Barnpsykologen möter barnen

I den här boken berättar jag om arbetet med några av mina små patienter. Läsaren får följa barnen Malte, Ronja, Olga och Ali. De har alla upplevt svåra trauman i livet, vilket har lämnat djupa sår hos dem. Barnen har varierande psykiska symtom som visar att de inte mår bra. Oavsett vilket trauma de råkat ut för och hur olika deras reaktioner än är, har de en sak gemensamt. Hos dem alla finns en inre kraft som gör det möjligt för dem att gå vidare i livet. Det jag strävar efter i mitt arbete med barnen är att få dem att själva upptäcka den egna kraften. De kan då efter terapins avslutning fortsätta att lita till den och därmed känna sig tryggare. Med mina böcker vänder jag mig både till dem som redan har kunskaper om barns psykiska hälsa och till alla andra som är intresserade. Varför berättar jag om just de här fyra barnen och deras familjer? Jo, mina möten med dem skildrar hur stimulerande och varierande en barnpsykologs arbetsuppgifter är. Barnen har olika behov och den psykologiska hjälp som var och en behöver anpassas därefter. Tre av barnen kommer att gå i kristerapi, vilket är en typ av tidsbestämd korttidsterapi. I texten använder jag båda begreppen. För ett av dessa barn beskrivs också den samtidiga handledning den psykolog får, hos vilken barnet går i terapi. Slutligen beskrivs den psykologiska undersökning som en pojke genomgår och som kommer att belysa orsakerna till hans symtom. I kapitlet Stora får inte göra så mot små … eller? beskrivs hur Maltes mamma ringer och ber om hjälp för sonen som är fem år och som »har varit med om något hemskt«. Han har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp. Familjen är i chock och föräldrarna kan inte hantera situationen. Pojken är tyst, mamma är ledsen och gråter och pappa är arg och hotar med att söka upp förövaren. Malte börjar i kristerapi som omfattar tolv timmar och föräldrarna får stödsamtal. Arbetet beskrivs timme för timme för både Malte och 17

Hur lange ska hon_ORIG.indd 17

10-12-16 09.51.29


föräldrarna. Särskilt illustrerar Malte i en liten bok det som hände honom. Han gör den med hjälp av sina imponerande datakunskaper. Det blir hans sätt att i terapin bearbeta det hemska. En pappa är angelägen om hjälp för sin dotter. I kapitlet Hur länge ska hon vara död? berättar jag om Ronja, sju år. Hennes mamma dog när flickan var två år gammal. Det har varit svårt under åren, men det har gått allt bättre. Nu mår Ronja däremot inte bra längre. Hon har på kort tid upplevt många förändringar i sitt liv. Hon, hennes syster och pappa har flyttat ihop med pappans nya kvinna och hennes söner, och dessutom har hon börjat skolan. Ronja känner sig ensam och annorlunda. »Alla andra har en mamma«, klagar hon, och omgivningen slutar aldrig att tycka synd om henne. Ronja börjar i kristerapi om tio timmar, på villkor att hon slipper ägna sig åt »fjantprat«. Hon gestaltar saknaden efter mamma när hon ivrigt bygger i sandlådan och leker med dockorna som bor i dockskåpet. Mot slutet av terapin vågar Ronja fråga: »Hur länge ska hon vara död?« Hon får av mig ett tungt men ärligt svar. Nu kan hon äntligen sluta att vänta och i stället se framåt. Efter terapin ser man henne som den skolflicka hon är, och inte längre som en moderlös liten stackare. Två kärleksfulla adoptivföräldrar känner stark oro för sin dotter Olga, tio år. Hon är nedstämd, har stora koncentrationssvårigheter och klarar inte skolarbetet. Hon blir skräckslagen inför avsked, korta som långa. Hon tycker också att hon har massor av egna fel och brister. Hon ser sig som en sekunda flicka som bara har lika sekunda människor i sin omgivning. I en tidsbestämd korttidsterapi hos sin psykolog, Jenny, får Olga hjälp att förstå sin egen del i att kamrater inte vill leka med henne. Hon slutar också att se människor, inklusive sig själv, som felaktiga och sekunda. Vid terapins slut säger Olga skämtsamt att både fröken och kamraterna »har bättrat sig«. Det här kapitlet, Sekunda barn får andra att känna sig sekunda, är skrivet utifrån mitt perspektiv som handledare till psykologen Jenny. Berättelsen utgår från avsnitt ur Olgas terapi som Jenny beskriver för mig. Ofta sker det i anslutning till spännande frågeställningar 18

Hur lange ska hon_ORIG.indd 18

10-12-16 09.51.29


som hon vill diskutera och få hjälp att förstå under de fyra möten som handledningen omfattar. Olga får sin psykolog att känna sig sekunda, på samma sätt som hon själv känner sig. Jenny plågas av att inte kunna hjälpa flickan som så väl behöver hjälp. Läsaren får följa hur psykologen i handledningen bearbetar de känslor som väckts hos henne i terapin med den här olyckliga flickan. Jenny tar sig ur det starka psykologiska kraftfält som Olga omedvetet har snärjt in henne i. Detta medför att Olga kan ta emot hjälp från Jenny. Ali är liksom Ronja sju år och går i första klass när läraren uppmanar hans mamma att söka barnpsykologisk hjälp. I skolan är Ali våldsam och svår att få kontakt med. Han attackerar andra barn, säger att han ska döda sig själv, visar fingret och väser »fuck you« till lärarna. Ali är född i Sverige, men hans ensamstående mamma har flytt från svåra upplevelser i krigets Irak. I kapitlet Mammas trauma blir sonens trauma beskrivs den psykologiska undersökning som Ali genomgår hos mig. Han kommer på fyra besök men vägrar delta i de testuppgifter som barn brukar tycka om. Det blir både svettigt och högljutt under timmarna. Han skriker med gäll stämma: »Hjälp! Hjälp! Hon slår mej!« Men när han förstår att sådana trick inte går hem, börjar han delta på sitt eget sätt. Det blir ett utmanande och spännande samarbete som visar hur bakomliggande orsaker påverkar hans nuvarande störda och störande beteende. Efter tolv år råkar jag till ömsesidig glädje träffa Ali. Han är då en stilig ung man på nitton år som just har tagit studenten. Under ett långt kafébesök berättar han om sitt liv. Om den psykologiska undersökningen erinrar han sig att den »öppnade morsans ögon« och att hon i sin tur förmådde öppna hans ögon, så att han förstod vilka vägar han skulle välja. I kapitlet Berätta om sina små patienter – får man det? redovisas etiska funderingar och jag ger där även många praktiska råd inför offentliggörande av sekretessbelagt patientmaterial. Där beskrivs också hur man bör hantera före detta sekretessbelagt material, alltså efter det att familjerna har gett skriftligt tillstånd till att materialet får publiceras. Föräldrarna till Malte, Ronja, Olga och Ali har alla undertecknat sådana kontrakt. Psykologen Jenny och jag har däremot gjort ett muntligt avtal. 19

Hur lange ska hon_ORIG.indd 19

10-12-16 09.51.29


Stora får inte göra så mot små … eller?

Malte, fem år, kommer till kristerapi efter ett sexuellt övergrepp Brott kan inte styrkas av polisen Strax innan telefontiden är slut en dag i november ringer en mamma som låter ledsen. Hon säger att hon behöver hjälp till sin femårige son som »varit med om något hemskt«. Den psykolog som svarar ber henne berätta vad som hänt. Det visar sig att sonen har utsatts för ett sexuellt övergrepp. Detta framkom för en vecka sedan men händelsen ägde rum redan under som­maren. Mamman säger att familjen är i chock och inte kan hantera situationen. På frågan om de har polisanmält händelsen svarar hon att hennes man har gjort det, men inte hört någonting från polisen. Psykologen frågar om föräldrarna vill komma för ett samtal. Mamman tackar genast ja. När hon märker att det tar lite tid att hitta en ledig tid säger hon snabbt att mannen och hon kan komma precis när som helst. Föräldrarna kommer till mig för en timmes samtal ett par dagar senare. De är i 40-årsåldern och ser både skärrade och hjälpsökande ut när de skyndar in i rummet. När vi tar i hand och hälsar märker jag att mammans hand darrar. De heter Annika och Jonathan och deras pojke heter Malte. När de börjar berätta vad som hänt faller de varandra i talet. De är angelägna att återge allt så noggrant som möjligt. Deras berättelse växlar mellan känsloutbrott och fakta. Ibland tappar de tidsordningen under samtalet vilket inte gör det helt lätt att följa med. Då och då ber jag dem därför att förtydliga sig. Så här berättar de. 20

Hur lange ska hon_ORIG.indd 20

10-12-16 09.51.29


I somras hade de, under sommarlovets två första veckor, anlitat Jack, en ung man i tjugoårsåldern, för att ta hand om familjens tre barn. Det var innan föräldrarnas semester började. De måste alltid göra något sådant arrangemang eftersom döttrarnas sommarledighet är längre än föräldrarnas. Förutom Malte som under hösten har fyllt fem år har de två äldre flickor, Linda tio år och Johanna tolv år. De var ofta hemma hos kamrater när Jack hade varit hos dem. Malte och han hade därför ofta varit ensamma. En granne till familjen, Iris, hade rekommenderat Jack för att han var så »bussig och bra med barn«. Hon hade själv anlitat honom som barnvakt till sina två flickor som är i förskoleåldern. Vare sig Iris eller föräldrarna hade anat att något inte stod rätt till. Tvärtom. De hade tyckt att Jack var en öppen och trevlig kille som de genast hade gillat. Barnen hade också tyckt om honom. De hade åkt och badat och han hade övat i vattnet med Malte som inte kan simma än. Jack hade spelat gitarr och sjungit med barnen. Han hade lagat punktering på en av flickornas cykel. Malte hade varit särskilt imponerad av att han kunde prata som Kalle Anka. Jack höll på att utbilda sig till lärare. Annika som själv är lärare hade tyckt att det varit intressant att höra från hans studier. Efter två veckor hade Jack, precis som det var uppgjort slutat, och familjen hade rest på semester. Föräldrarna hade tyckt att sommaren varit bra, vädret var fint och det fungerade bra med barnen. Under hösten har Malte förändrats. Han kan inte längre sova i sitt rum utan ligger i föräldrarnas säng. Det blir besvärligt för han har börjat kissa på sig om nätterna. Han drömmer mardrömmar och mumlar i sömnen om någon som kan komma. Han är blek och håglös och har inte kunnat svara på om det är något som trycker honom. När de har frågat om han haft ont någonstans, har han ibland lagt handen på magen. Annika har varit med sonen på läkarbesök men alla prover som tagits har varit bra och doktorn kunde inte hitta något fel på hans mage. Jonathan pratade med dagispersonalen för en månad sedan och de såg också att Malte inte var den vanliga glada och påhittiga Malte. De hade trott att han var ledsen för att en kompis, som han tidigare lekt 21

Hur lange ska hon_ORIG.indd 21

10-12-16 09.51.29


med, nu ville vara med en annan pojke. Malte blir trött när han är på dagis och personalen har undrat om han håller på att bli sjuk. Han är omtyckt av de andra barnen för sin nyfikenhet och tåga, men nu har han ingen lust att leka. För två veckor sedan förstod föräldrarna orsaken till varför Malte mår dåligt. Annika satt framför tv:n och tittade på nyheterna när han kom till henne och började prata om sommaren. Hon hade frågat honom om han saknade Jack. Till hennes stora förvåning, hade Malte med eftertryck svarat att han inte gjorde det. Hon tyckte det lät konstigt och frågade hur det kom sig. Han var dum, svarade Malte. Annika hade protesterat och sagt att alla tre barnen hade gillat honom. Malte stod på sig och sade helt kort: »Jack var dum, fast han var snäll.« Annika fick en obehaglig känsla, stängde av tv:n och sade till Malte att de måste reda ut detta. Till sist kröp det fram att Jack hade ryckt och dragit i sin egen snopp och »bråkat« med Maltes snopp så att det hade gjort ont. Malte sade också: »Han sa inte förlåt fast det gjorde ont på mej. Det sa han faktiskt inte.« När Annika hade frågat varför Malte inte berättat detta tidigare hade han snyftande sagt: »Jag fick inte.« Efter detta tog samtalet slut. Malte grät och mamma som var chockad ropade på Jonathan som kom rusande. När föräldrarna kommit så här långt i berättelsen, visar de att de är chockade, ledsna och bedrövade. De uttrycker detta var och en på sitt sätt. Mamma gråter och torkar sig i ögonen men det kommer bara mer tårar. Jonathan svär och ryter i desperation att han »vill strypa den djäveln«. Han säger också: »Hela vår tillvaro har blivit upp och ner. Allt vi har byggt upp är kaos.« Jonathan har också tårar i ögonen och måste snyta sig innan han fortsätter att prata. Han säger att Malte har blivit fåordig och inte vill prata mer om det som hänt, i alla fall inte med sin pappa. De har inte låtit läkarundersöka Malte då det har gått så lång tid. Utifrån deras berättelse sammanfattar jag mina intryck och säger att det verkar som om inte bara Malte behöver hjälp utan även hans mamma och pappa. De svarar ingenting utan ser bara ut som om de dränerats på all energi. De tittar på varandra, och medan Annika snyter sig svarar Jonathan »ja« för dem båda och 22

Hur lange ska hon_ORIG.indd 22

10-12-16 09.51.29


frågar vad de kan göra. Innan vi går vidare vill jag veta om det planeras polisförhör med Malte och när det i så fall ska ske. Föräldrarna vet inget om detta men ska snarast ringa till polisen för att få besked. Vid anmälan fick de höra att det skulle dröja ett par veckor. Vi avslutar samtalet med att komma överens om att de kontaktar mig när polisförhöret är genomfört. Då vill jag träffa Malte med mamma och pappa och se hur han mår. Därefter kommer jag att föreslå hur hjälpen till dem bäst ska utformas, om det visar sig att han behöver professionell hjälp. Föräldrarna tycker att detta låter bra. Samtal med Malte och hans föräldrar. Tre veckor senare träffar jag Malte med mamma och pappa. Jag vill få en uppfattning om Maltes psykiska tillstånd för att kunna ta ställning till om han behöver kristerapi. Att föräldrarna mår dåligt, vet jag redan. När de kommer in i mitt rum ser sig Malte försiktigt omkring och sätter sig sedan intill mamma som slagit sig ner i soffan medan pappa satt sig i en fåtölj bredvid. Malte plockar med en gummisnodd och några gem som han har i byxfickan. Han är en blek, lång femåring med några klädsamma fräknar på näsan och gråblå ögon som hastigt tittar åt det håll där jag sitter. Han har eksem på handlederna och halsen som han har kliat på så det blöder. Jag inleder med att fråga om föräldrarna har talat med Malte om varför de kommer till mig. De nickar. Det är viktigt att Malte får veta vad jag vet, eftersom anledningen till besöket är så känslig. Jag berättar kortfattat för Malte vad jag vet om det som har hänt honom, och att det är hans mamma och pappa som har berättat det för mig. Jag säger att Jack har varit dum mot Malte och att stora inte får göra så mot små. Jag småpratar vidare en stund och märker att Malte lyssnar även om han inte tittar åt mitt håll. Han säger ingenting. Annika berättar att polisförhöret har ägt rum och att för­under­ sökningen lagts ned. Jag blir inte förvånad när jag hör detta. Misstankar om sexuella övergrepp mot barn leder sällan till åtal. Det anses att brott inte kan styrkas. Jack förnekar alltihop så ord står mot ord. Annika satt med vid förhören. Hon trodde att 23

Hur lange ska hon_ORIG.indd 23

10-12-16 09.51.29


Malte skulle berätta mer om hon var med, och inte Jonathan, för han kan inte, som hon säger, behärska sig. Jonathan är upprörd och säger: – En liten unge har tydligen ingen chans mot en vuxen som har betett sig som ett svin. Fy fan! Mamma hyssjar mot pappa och jag fortsätter att prata till Malte: – Jag är inte nån polis som förhör barn när en vuxen har gjort nåt dumt mot dom. Jag är en som hjälper barn och deras mammor och pappor så det blir bra igen. Jag brukar göra det. Varje dag kommer det barn till mig med sina föräldrar. Jag ber mamma och Malte att berätta om förhöret. Malte visar att han inte vill prata. Han tittar mot leksaksskåpet, så jag säger till honom: – Du får gärna gå dit och leka. Du kan lyssna ändå på vad vi pratar om. Annika berättar att polisen var en kvinna utan både pistol och uniform. Malte hade väntat sig att få se en polisbil. När han kom hem sa han att mamma skulle ha frågat om polisen hade fångat några bovar. Malte var besviken över att hon bara hade dockor och »frågade så mycket om en massa grejer«. Annika säger att förhöret inte var lätt för Malte. Han hade svarat så gott han kunnat på frågorna som hade upprepats gång på gång. Han trodde att han svarat fel när polisen upprepade frågorna. Malte deltar aktivt men ordlöst i vårt samtal och ser ut som om han tycker att mamma återger allt på ett riktigt sätt. Efter detta vill jag veta hur det är för familjen nu, och lämnar frågan öppen för den som vill svara. Jonathan vill inte genera Malte, så han ber sonen säga till om han tycker att det som pappa berättar inte stämmer. Vänd mot Malte, som kör vidare med tåg och bilar i sandlådan, börjar Jonathan: – Du är ledsen och har ingen lust att leka. Du vill inte ens cykla som du är så bra på. Du tycker inte om att sova i din egen säng. Du brukar ju vara en glad kille som gillar dagis. Malte hänger lite över sandlådan men verkar inte ha något emot att pappa fortsätter, vilket han då gör: 24

Hur lange ska hon_ORIG.indd 24

10-12-16 09.51.30


– När du var liten bebis hade du eksem och det har kommit tillbaka. Du brukar klaga på att det kliar så hemskt och svider när du får salva på. Därför smörjer vi in dej när du precis har somnat, för då gör det inte ont. Atmosfären i rummet är lugn. Malte svarar ingenting och ­A nnika går och sätter sig bredvid honom, klappar honom på huvudet och fyller i: – Så tycker du inte om pasta med ketchup som du alltid har gillat jättemycket. Efter en kort paus lägger hon till: – Pappa och jag vill inte att du ska vara ledsen. Och så kissar du på dej på nätterna. Det gör ingenting, men det var jättelänge sen du gjorde det, flera år sen. Det är alldeles tyst i rummet. Malte känner sig obekväm över det sista som nämns. Det verkar som om han ser detta med att kissa på sig som otroligt barnsligt och pinsamt. Det blir tyst och efter en stund säger jag: – Så kan man göra, fast man inte vill det. Det händer för många barn. Det kan hända även om man är så stor att man har slutat att kissa på sig. Särskilt kan det bli så om man inte mår bra. Det slutar när man känner sig bättre igen. Jag avrundar timmen med att vända mig mot Malte och säger: – Dina föräldrar vill att det ska bli bra för dej igen, ja, för hela familjen. Du och din mamma och pappa får komma till mej fler gånger. Barn som kommer hit får leka och bygga med sakerna i sandlådan. Så brukar vi göra lite annat också, som att rita, måla och skriva. Hur tycker du det låter? Malte svarar inte, så Annika frågar: – Vill du komma hit igen till Elisabeth och hennes sandlåda? Pappa och jag vill i alla fall komma hit. Malte som vill sluta kissa på sig tittar kort på mig och svarar med tunn liten stämma: – Kanske, men bara lite i så fall. Jag berättar vidare: – Mammor och pappor får hjälp här också. Dom brukar vilja prata. Barnen måste inte prata om dom inte har lust. Dom får 25

Hur lange ska hon_ORIG.indd 25

10-12-16 09.51.30


bestämma själva. Hela familjen kommer att må bättre när ni har kommit hit några gånger, dina systrar med. Under samtalet har vi inte hunnit tala så mycket om döttrarna, men efter att föräldrarna har pratat med dem är de säkra på att de inte har utsatts för något otillbörligt av Jack. Jag utgår ändå ifrån att det som hänt Malte även har påverkat dem. De har kanske skuldkänslor för att de inte märkte vad som hände deras lillebror. De ville kanske hellre vara med sina kamrater och inte bli störda av honom när Jack var hos familjen. Jag känner att Malte betraktar min ryggtavla när jag vänder mig ifrån honom. Han lyssnar till mina ord men svarar ingenting utan kör bara vidare med bilarna i sandlådan. Han gillar tåg, båtar och bilar, men visar också intresse för mina soldater, cowboys och indianer, men dem låter han ligga kvar i leksaksskåpet. Pappa som helst vill höra ett tydligare svar från Malte frågar: – Vill du komma tillbaka till Elisabeth? Malte nickar och jag säger: – Då bestämmer vi det. Jag vill gärna träffa dej också. Malte är sedan först med att sträcka fram sin hand mot min när vi säger adjö. Jag håller kvar den en stund och ger den ett litet tryck. Malte svarar med ett svagt leende innan han pilar iväg. Föräldrarna får tid och datum för de kommande besöken.

Symtom efter traumat Mitt intryck efter att ha träffat Malte med sin mamma och pappa är att de alla tre behöver hjälp. Jonathan spänner käkarna och måste anstränga sig för att hålla sig lugn under samtalet och inte höja rösten alltför mycket. Utifrån Annikas förhållningssätt anar jag att Jonathan vid något tillfälle hemma har tappat kontrollen över sig själv, skällt och skrikit en massa saker i ren desperation. Han får då och då en blick från sin fru som manar honom till lugn. Han märker också själv att sonen ser försiktig ut när han tittar på sin pappa. Jag tror att Malte i vanliga fall är en gladlynt pojke som nu inte mår psykiskt bra. Han har sett framtiden an med tilltro och 26

Hur lange ska hon_ORIG.indd 26

10-12-16 09.51.30


längtat efter att bli så stor att han ska få börja skolan, berättar Annika. Nu pratar han inte längre om det. Han kan skriva en del bokstäver som systrarna har lärt honom. Jag hörde honom i samspråk med föräldrarna i väntrummet och han har ett gott ordförråd, vilket får mig att tro att han i vanliga fall är en pratsam pojke. Nu är han moloken och nedstämd men lystrar när jag säger att jag brukar hjälpa barn och deras mammor och pappor. Han är också nyfiken på leksakerna som finns i rummet. Malte har nog aldrig blivit sviken av någon vuxen tidigare. Hans föräldrar månar om honom så att han ska ha det bra. Men både sviken och besviken, det har han å det grövsta blivit nu. I början tyckte han om och såg upp till Jack som kunde mycket och var så bussig. Utan förvarning visade sig dock Jack vara helt respektlös. Han var allt annat än snäll, körde över Maltes vilja och förgrep sig på honom sexuellt. Malte har befunnit sig i en utsatt situation, där han inte kunnat skydda sig och sin kropp. Han har tidigare inte ens förstått att han skulle kunna komma att behöva göra det. När Annika har pratat med Malte om övergreppet, får hon intryck av att han är förvirrad och inte till fullo förstår vad han varit med om. Det är vanligt att barn efter ett övergrepp får overklighetskänslor på samma sätt som Malte fått. Barns sätt att uthärda ett övergrepp är att stänga av sinnesintryck och tränga bort skrämmande minnesbilder. Detta resulterar i att barn inte alltid kan berätta vad de upplevt på ett sådant sätt att de blir trodda. Malte är också osäker på vems fel det varit. Kanske tror han att felet, helt eller delvis, är hans. Dessutom har han blivit tillsagd av Jack att han inte fick berätta någonting. Han visar i sina mardrömmar att han också är rädd för att någon ska komma. Malte är också förvirrad över föräldrarnas kraftfulla reaktioner och också förskräckt över att ha ställt till med detta känslomässiga tumult. Han upplever det nog så att han är upphovet till att mamma är ledsen och pappa jättearg. Han kanske också tror att pappa är arg på honom och inte på Jack. Malte är för liten för att förstå orsakssambanden. För att Malte ska få möjlighet att bearbeta sitt trauma, som också är föräldrarnas, föreslår jag 27

Hur lange ska hon_ORIG.indd 27

10-12-16 09.51.30


Foto: Mia Carlsson

Hur länge ska hon vara död? Korttidsterapier med barn i kris

Elisabeth Cleve

Elisabeth Cleve har kommit ut med flera böcker tidigare, bl.a. Från kaos till sammanhang – Psykoterapi med en pojke som har ADHD, En stor och en liten är borta – Kristerapi med en tvåårig pojke och Sopa lagom! Bättre balans i curlingfamiljen (tillsammans med Maria Carling).

Hur länge ska hon vara död?

Elisabeth Cleve är leg. psykolog och leg. psykoterapeut och har under många år arbetat på Ericastiftelsen i Stockholm, en institution som erbjuder psykoterapi till barn och ungdomar. Elisabeth Cleve är en ofta anlitad handledare, lärare och föredragshållare runt om i Sverige.

I den här boken får läsaren följa barnen Malte, Ronja, Ali och Olga som alla har upplevt svåra trauman som lämnat djupa sår hos dem. De behöver hjälp att bearbeta känslor och reaktioner som förföljer dem och försvårar deras utveckling. På Ericastiftelsen får de genomgå kristerapi hos mig. Den psykologiska hjälpen anpassas till barnens olika behov så att vart och ett av dem upptäcker sin egen inre kraft och kan gå vidare i livet. Med mina böcker vänder jag mig både till dem som redan har kunskaper om barns psykiska hälsa och till alla andra som är intresserade. Varför berättar jag om just de här fyra barnen och deras familjer? Jo, mina möten med dem skildrar hur stimulerande och givande en barnpsykologs arbetsuppgifter är.

www.enigma.se/cleve elisabeth.cleve@gmail.com Omslagsbild: iStockphoto/Paul Kline Photography Omslag: John Persson (Flickan på omslaget är inte något av barnen i boken.)

Cleve.Hur.lange.hela.4.indd 1

ISBN 978-91-27-12183-6

Elisabeth Cleve

Vi som arbetar med barn i kris får stifta bekantskap med en värld som finns mitt ibland oss och som ändå är okänd för många. Om den vill vi berätta. Elisabeth Cleve /…/ nalkas frågorna med insikt och ödmjukhet, och den diskussion hon för är viktig inte bara för den här bokens läsare utan också för alla som i framtiden vill skildra utsatta barns verklighet. Cleve har varit noga med att sakligt och korrekt återge vad som hänt i terapirummet – och samtidigt omsorgsfullt maskera barnens identitet. Bara de allra närmaste ska kunna förstå vilka barn det rör sig om. Och de, liksom barnen själva, har efter noggrann information varit positiva till att berättelserna publiceras. Den viktigaste anledningen till att de varit det är, tror jag, det kärleksfulla sätt Elisabeth Cleve skildrar dem på, liksom att hon konsekvent tar fasta på det positiva i de processer hon beskriver. Som läsare blir man både lycklig och imponerad över att ha fått möta de här barnen. Vilken styrka de visar! Och vilka fyndiga överlevnadsstrategier de uppfinner! Ur Lars H. Gustafssons förord

10-12-15 09.42.21

9789127121836  

Elisabeth Cleve Korttidsterapier med barn i kris Författarens tack 10 Förord av Lars H. Gustafsson 11 Författarens förord 15 Barnpsykologen...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you