9789140678263

Elisabeth Eneroth (red.)

Juridik för socialt arbete

2 UPPL.

Åsa Alfvengren, Therese Bäckman, Therése Fridström Montoya, Pernilla Leviner, Anna­Sara Lind & Ann­Christine Petersson Hjelm

Förord Denna bok är en introduktion till juridik i socialt arbete för blivande sociono­ mer. Utgångspunkten är socionomens tillämpning av socialtjänstlagen (SoL), socialtjänstförordningen (SoF), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) samt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Boken fokuserar på socialtjänstens allmänna och särskilda ansvar för vissa grupper enligt dessa lagar. Som exempel kan nämnas barn och unga, vuxna missbrukare och äldre. Syftet är att bidra med kunskap om de formella och materiella rättssäkerhetskrav som lagarna ställer vid beslutsfattande: Vilken rättsregel ska tillämpas i det här fallet? Vilken eller vilka rättsprinciper? Ska beslutet dokumenteras? Kan beslutet överklagas?

Socionomens rättstillämpning sker på olika sätt beroende på hans eller hen­ nes arbetsuppgifter. Ett exempel är föreståndaren på ett hem för vård eller boende i enskild regi som fattar beslut om inskrivning. Ett annat exempel är socialsekreteraren som rapporterar till socialnämnden vid övervägande av en familjehemsplacering och ger förslag till beslut. Sådana arbetsuppgifter kräver kunskap om juridik i det sociala arbetet. Det är viktigt att man tillämpar la­ garna rätt eftersom beslutsfattandet faktiskt påverkar människors liv – både i nutid och i framtid. Därför ställs vissa formella och materiella rättssäkerhetskrav som socionomen ska iaktta som rättstillämpare.

Syftet med boken är att bidra med kunskap om juridiken, genom att både redogöra för gällande rätt och problematisera teman som exempelvis frivillighet kontra tvång. Författarna är jurister med gedigen erfarenhet av forskning och undervisning i socialrätt och offentlig rätt. Boken är upplagd som en antologi där författarna behandlar specialområden utifrån vissa gemensamma hållpunk­ ter. Förhoppningen är att den, förutom att vara till nytta under utbildningen, även kan följa socionomen ut i arbetslivet.

Malmö i september 2012 Elisabeth Eneroth

3

Förord till andra upplagan I denna upplaga har framställningen uppdaterats och genomgått en allmän översyn.

Ett antal ändringar och tillägg har gjorts med anledning av nyheter i lagstift­ ning, rättspraxis och litteratur. Bl.a. har ändringar i socialtjänstlagstiftningen rörande tillsyn samt barn och unga inarbetats i relevanta avsnitt.

Malmö i maj 2014 Elisabeth Eneroth

Författare Åsa Alfvengren är anställd som adjunkt vid Umeå universitet sedan 2009 och undervisar i socialrätt och civilrätt på socionomprogrammet samt på jurist­ programmet i ämnet bolagsrätt. Hon har tidigare erfarenhet av arbete på både allmän domstol och förvaltningsrätt och driver, vid sidan av arbetet som ad­ junkt, en juristfirma där hon i huvudsak tar uppdrag som offentligt biträde i mål om omhändertagande av barn och unga enligt LVU. Therese Bäckman är jur. dr. i offentlig rätt och verksam vid Juridiska institutio­ nen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Hennes avhandling rör tillämpningen av principen om gynnande besluts negativa rättskraft inom området för SoL och LSS. Förutom forskningen undervisar hon huvudsakligen i förvaltningsrätt och socialrätt och har erfarenhet av arbete inom social förvalt­ ning.

Elisabeth Eneroth är jur. lic. i socialrätt och verksam som forskarstuderande vid Juridiska fakulteten, Lunds universitet. Avhandlingsprojektet finansieras av Statens institutionsstyrelse (SiS) och har titeln God vård? En rättssäkerhetsstudie om ungas rättsliga villkor på institution. Det är en studie av både gällande regelverk och praktisk tillämpning. Förutom forskningen har Eneroth mångårig erfaren­ het av undervisning i socialrätt, förvaltningsrätt och kommunalrätt, bland annat på Juridiska fakulteten och Socialhögskolan i Lund.

Therése Fridström Montoya är jur. kand. och socionom och sedan år 2010 dok­ torand i offentlig rätt vid Juridiska institutionen, Uppsala universitet. Hon har mångårig erfarenhet av praktiskt socialt arbete och av undervisning av bli­ vande socionomer och jurister i socialrätt vid Örebro universitet, där hon är adjunkt i rättsvetenskap. Avhandlingsprojektet, som finansieras med dokto­ randbidrag från Stiftelsen Sävstaholm, har titeln Leva som andra genom ställföreträdare – rättslig och faktisk paradox för vuxna personer med utvecklingsstörning.

5

Pernilla Leviner är jur. dr och lektor i offentlig rätt och verksam vid Juridiska fakulteten, Stockholms universitet. Avhandlingen, Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, som lades fram 2011, handlar om socialtjänstens ansvar för barn och unga och särskilt de rättsliga förutsättningarna att skydda barn från brott och utsatthet i sina hemmiljöer. Senare forskning har inriktats på frågor kopplade till domstolars roll och funktion i barnskyddsärenden, förbud mot barnaga och frågor kopplade till upphörande av vård med stöd av LVU, flyttningsförbud samt överflyttning i vårdnaden av familjehemsplacerade barn.

Utöver att vara verksam inom forskning och undervisning har hon även mång­ årig erfarenhet av praktiskt juridiskt arbete inom socialförvaltning och som processförare i LVU-mål.

Anna-Sara Lind är jur. dr i konstitutionell rätt samt universitetslektor och docent i offentlig rätt vid Juridiska fakulteten, Uppsala universitet. Hennes avhandling har titeln Sociala rättigheter i förändring – en konstitutionellrättslig studie. Sedan 2003 undervisar hon i offentlig rätt, främst konstitutionell rätt, EU-rätt och mänskliga rättigheter. Dessa områden är också i fokus för hennes forskning, som bland annat behandlar frågor om hur fri- och rättigheter på nationell och regional nivå interagerar med varandra och vilka konfliktytor som uppstår i mötet mellan internationella och nationella regelverk.

Ann-Christine Petersson Hjelm är jur. dr. Hon disputerade 2002 vid Uppsala universitet på avhandlingen Fängelset som välfärdsbygge: Tre studier om behandlingstanken. Sedan 2009 arbetar hon som lektor i social- och förvaltningsrätt vid Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Linköpings universitet. Hon undervisar främst i socialt arbete där hon är kursansvarig för juridikutbild­ ningen. Hennes forskning rör sig mellan social- och straffrättsliga frågeställ­ ningar när det gäller svaga gruppers rättsliga ställning, i synnerhet applicerade på barns och äldres situation samt metodologiska och rättshistoriska angrepps­ sätt på rättsvetenskap.

6

Innehåll

1 Socialt arbete i det allmännas tjänst Anna-Sara Lind & Therése Fridström Montoya

13

1.1 Vem behöver kunskap om socialrätten?

1.2 Kommunens relation till enskilda 1.3 Socialt arbete som rättslig verksamhet 1.4 Disposition

13 14 16 21

2 Socialtjänstens statsrättsliga förankring Anna-Sara Lind

25

2.1 Inledning 2.2 Centrala principer och begrepp

25 25

2.3 Lagstiftning, regler och normhierarki 2.4 Rättigheter och grundläggande rättsprinciper 2.5 Kommunen och det sociala ansvaret 2.6 Något om domstolsorganisationen och instansordningen 2.7 Kontrollen av förvaltningens ansvar – några påpekanden 2.8 Avslutande ord

27 30 35 42 44 51

3 Introduktion till socialtjänstlagstiftningen Therése Fridström Montoya

53

3.1 Inledning 53 3.2 Socialtjänstlagens karaktär – både ram och norm 53 3.3 Utgångspunkter för det sociala arbetet enligt SoL 57 3.4 Mål och övergripande principer enligt SoL 61 3.5 Närmare om regleringen av kommunens ansvar för socialtjänsten 66 3.6 Socialnämndens uppgifter 72

3.7 Utredning och dokumentation – frågor om integritet och rättssäkerhet 3.8 Socialtjänstens ansvar och möjligheter enligt andra författningar än SoL 3.9 Avslutande ord 4 Rätten till bistånd enligt SoL Therése Fridström Montoya 4.1 Individuell social rättighet 4.2 Biståndsrättens konstruktion 4.3 Försörjningsstöd 4.4 Bistånd för livsföringen i övrigt 4.5 Särskild avgift i relation till bistånd enligt SoL 4.6 Avslutande ord 5 Socialtjänstens ansvar för barn och unga Pernilla Leviner & Elisabeth Eneroth* 5.1 Stöd och skydd mellan frivillighet och tvång 5.2 Barn och föräldrar 5.3 Uppkomst av ärende 5.4 Principer och krav som styr handläggning och utredning 5.5 Rättsliga verktyg och befogenheter i utredningsarbetet 5.6 Omhändertagande med stöd av LVU 5.7 Verkställigheten – särskilt om vård utanför hemmet 5.8 Avslutande av utredning, överklagande och tillsyn 5.9 Avslutande ord 6 Socialtjänstens ansvar för vuxna missbrukare Åsa Alfvengren 6.1 Missbrukssynen i lagstiftningen 6.2 Ansvaret enligt socialtjänstlagen 6.3 Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) 6.4 Gränsdragningen mellan LVM och LPT 6.5 Handläggningsprocessen – från uppkomst av ärende till eftervård

74 80 87 89 89 91 96 105 109 110 111 111 114 121 127 133 140 147 153 155 157 157 160 163 168 170

6.6 Omedelbart omhändertagande 6.7 Vården 6.8 Ansvarsfördelningen 6.9 Avslutande ord 7 Socialtjänstens ansvar för äldre Ann-Christine Petersson Hjelm

175 177 178 179 181

7.1 Äldre människor som särskild grupp 7.2 Ansvaret för äldres behov 7.3 Insatser för äldre 7.4 Handläggningsprocessen: en fallstudie

181 187 189 197

7.5 Skydd och tvång gällande äldre 7.6 Val i äldreomsorg 7.7 Tillsyn 7.8 Avslutande ord

205 207 208 210

8 Socialtjänstens ansvar för personer med funktionsnedsättning Therese Bäckman

211

8.1 En särskild lag för funktionshindrade 8.2 Verksamhetens mål och allmänna inriktning 8.3 LSS personkrets 8.4 De särskilda insatserna 8.5 Rätten till stöd och service 8.6 Förhandsbesked 8.7 Individuell plan 8.8 Dokumentation 8.9 Tillsyn 8.10 Anmälan om missförhållanden 8.11 Särskild avgift i relation till stöd och service enligt LSS 8.12 Avslutande ord

211 214 215 219 223 232 232 233 235 236 237 239

Referenser 241 Offentligt tryck 241 R채ttsfall 246 Litteratur 249 Webbadresser 252 Register 253

1 Socialt arbete i det allmännas tjänst Anna-Sara Lind & Therése Fridström Montoya

1.1 Vem behöver kunskap om socialrätten?

Socialtjänsten har som uppdrag att främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhället. Detta framgår redan i den inledande paragrafen i socialtjänstlagen (2001:453), SoL. Verksamheten ska bygga på respekt för människors självbestämmanderätt och integritet. Den första paragrafen i socialtjänstlagen summerar mycket väl målen med socialtjänstens verksamhet. För att uppnå dessa mål har socialtjänsten ett antal rättsliga ”verktyg” att använda sig av. Som socialarbetare i vid mening (socionom, jurist, etc.) är det viktigt att känna sig förtrogen med dessa verktyg, det vill säga den reglering som gäller för socialtjänsten i dess olika verksamhets­ grenar, då detta har den största betydelse för de personer som det sociala arbe­ tet avser: klienterna, brukarna, de hjälpbehövande. Om någon ska kunna ha möjlighet att få ”rätt” hjälp, eller kanske ibland hjälp över huvud taget, är för­ trogenhet med juridiken inom det sociala arbetet en viktig pusselbit för att nå det målet. Detta faktum gäller både för den handläggare som ska pröva enskil­ das rätt till hjälp i sin roll som rättstillämpare, och för den socialarbetare som av annan anledning kan behöva hjälpa enskilda att ta tillvara på sin rätt i kontakt med socialtjänsten.

De flesta socionomer, eller socialarbetare av annat slag, arbetar inom social­ tjänsten eller har i sitt arbete i annan verksamhet kontakt med socialtjänsten.

Detta beror på att det sociala arbetet, oavsett om det sker som myndighetsutöv­ ning eller som faktisk vårdverksamhet i allmän eller privat regi, i stor utsträck­ ning kan sägas ha sitt ”nav” i socialtjänsten. De kostnader som är förknippade med socialt arbete är det i stor utsträckning den kommunala socialtjänsten som bär – det är socialtjänsten som behovsprövar, beviljar och betalar för vård- och behandlingsinsatser av olika slag. Kostnadsansvaret beror i sin tur på att det är kommunens socialtjänst som är den enligt lagstiftning utpekade huvudman som bär ansvaret för att utreda, bedöma och avhjälpa olika sociala behov. Det innebär också att jurister som kommer i kontakt med kommunal verksamhet på ena eller andra sättet också arbetar med socialrättsliga frågor.

13

Anna-Sara Lind & Therése Fridström Montoya Att kunna kommunicera rätten och reglerna skapar också rättssäkerhet för de beslut som handläggare inom den sociala verksamheten tar. Det förklarar för den enskilde varför just ett visst beslut tagits i hennes/hans fall. Genom att förstå juridiken i det sociala arbetet får även handläggaren själv kunskaper om gränserna för sina handlingsmöjligheter och om de skyldigheter som man har gentemot individen. Man känner sig också tryggare när man ska förhålla sig till de politiska beslut som ytterst styr den vardagliga verksamheten i social­tjänsten och även de som är beslutsfattare i enskilda fall.

Rättsliga verktyg i det sociala arbetet ger vidare uttryck inte bara för enskil­ das rättigheter i förhållande till det allmänna, utan även för det allmännas maktbefogenheter gentemot enskilda. Det är därför mycket viktigt, rentav grundläggande, att personer som arbetar med sådana av socialtjänstens uppgif­ ter som behandlas i denna bok förstår att de utövar makt som är sanktionerad och reglerad i grundlag och lag. Man måste så att säga rättsligt sett gå bortom reglerna i socialtjänstlagarna för att kunna förstå den reella verksamhet som socialtjänsten står för. Till syvende och sist handlar det sociala arbetet inom socialtjänsten om grundläggande frågor om människors relationer till det all­ männa som rör de allra viktigaste aspekterna i grundlagarna.

Denna bok förklarar de rättsliga regler som sammantaget utgör grunden för, reglerar och bygger upp socialtjänstens arbete. I denna bild ingår inte bara de författningar som direkt anger ett ansvar eller uppgifter för socialtjänsten, utan även det övergripande rättsliga sammanhang som socialtjänstlagarna tolkas och tillämpas inom – ett statsrättsligt perspektiv. Genom att närma sig det sociala arbetets rättsliga dimension på ett sådant sätt, bidrar vi till ett socialt arbete som bygger på rättssäkerhet, där beslut som tas är förankrade i såväl rättsstaten som välfärdsstaten och som också ger uttryck för de grundläggande fri- och rättigheter som var och en enligt nationell och internationell rätt ska vara till­ försäkrade. I nästföljande avsnitt introduceras detta statsrättsliga perspektiv, för att sedan följas upp och fördjupas i senare kapitel i boken, främst kapitel 2 och 3.

1.2 Kommunens relation till enskilda 1.2.1 Makt och myndighetsutövning Den offentliga maktutövningen i förhållande till medborgarna ges legitimitet genom kravet att den offentliga makten utövas under lagarna (1 kap. 1 § 3 st.

RF), vilket omnämns som legalitetsprincipen. Denna princip ska alltid respekte­ ras, och vi kommer att få anledning att återkomma till den vid flera tillfällen i denna bok. Här kan det kort sägas att innebörden av legalitetsprincipen är att

14

1. Socialt arbete i det allmännas tjänst en myndighet eller en tjänsteman vid myndigheten måste ha rättsligt stöd i författning för de åtgärder tjänstemannen vidtar. Den offentliga maktens ut­ övande är således normbunden.

Socialtjänstens verksamhet, i den del som klassificeras som myndighetsutövning mot enskild, är en del av det allmännas maktutövning. Det är därför av största betydelse av rättssäkerhetsskäl att de lagar och förordningar som riksdag och regering beslutat om följs och respekteras. Myndighetsutövning innebär utövande av offentlig makt, och detta kan ske i formen av såväl gynnande som betungande beslut för den enskilde individen. Rättssäkerhet är i sin tur viktigt både för enskilda hjälpsökande och för rättssystemets legitimitet. I linje härmed kan också befattningshavare som inte följer den lagstiftning som han eller hon är skyldig att följa, i de fall förutsättningarna för det är uppfyllda, dömas för tjänstefel eller brott mot tystnadsplikt.1 Det finns med andra ord goda skäl för varje enskild tjänsteman att vara väl insatt i sociallagstiftningen och andra rele­ vanta lagregler för sin egen skull. Men det överordnade skälet får ändå anses vara den betydelse en riktig tillämpning har för de enskilda hjälpbehövande som kommer i kontakt med socialtjänsten.

Andra centrala principer, som är bindande för alla dem som utövar offentlig makt, återfinns i 1 kap. 9 § RF. Domstolar, statliga förvaltningsmyndigheter, kommunala förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen ska enligt detta stadgande beakta allas likhet inför lagen (likabehandlingsprincipen) och iaktta saklighet och opartiskhet (objektivitets­ principen) i sin verksamhet. Paragrafen utgör ett slags allmän påminnelse om legalitetsprincipens grundläggande betydelse och ger tydliga riktlinjer för hur offentlig makt ska hanteras i förhållande till den enskilde.

1.2.2 Enskildas samtycke och frivillighet Legalitetsprincipens centrala position får också betydelse för den inom SoL:s tillämpningsområde så viktiga principen om den enskildes samtycke, den så kallade frivillighetsprincipen (se närmare om denna princip i kap. 3). Samtycke från enskild, i betydelsen medgivande, utgör den befogenhetsgrund som krävs för att socialnämnden med beaktande av legalitetsprincipen ska kunna agera i enlighet med SoL. All offentlig maktutövning ska som bekant ske med stöd i lag enligt 1 kap. 1 § 3 st. RF. Omvänt innebär frivillighetsprincipen att age­ rande i förhållande till en enskild utan samtycke från denne innebär otillåten maktutövning från socialtjänstens sida, eftersom SoL förutsätter frivillighet.

Om socialtjänsten bedömer att åtgärder av något slag behöver vidtas i situa­ tioner där man av olika anledningar inte kan få ett samtycke, krävs därför sär­ 1 Se 20 kap. 1 och 3 §§ BrB. Se vidare avsnitt 2.8.

15

Anna-Sara Lind & Therése Fridström Montoya skilt lagstöd för sådant agerande. Exempel på sådant lagstöd är de möjligheter som framgår genom hänvisning i 1 kap. 3 § SoL till lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, och lagen (1990:52) med särskilda bestäm­ melser om vård av unga, LVU. I de kapitel i denna bok som behandlar social­ tjänstens ansvar för barn och missbrukare kommer tvångslagarna att behandlas på djupet. I sammanhanget kan även tilläggas att det i somliga situationer kan vara befogat att åberopa regler om nöd som ansvarsfrihetsgrund – för vad som annars kan uppfattas som tjänstefel – enligt brottsbalken.2

1.3 Socialt arbete som rättslig verksamhet 1.3.1 Rättskällor Uppdraget att tjäna det allmänna grundar sig i rätten och utövas inom de rättsliga ramar som regelverket ställer upp. Det är därför mycket viktigt att gentemot de individer man arbetar för i socialtjänsten kunna motivera och förklara reglerna och det resultat de får i det enskilda fallet. Men det är också viktigt att för sig själv finna trygghet i juridiken, att veta vilket mandat och vilka uppgifter man har. I mötet mellan socialarbetare och jurister, som kom­ munjurister, advo­kater som företräder sina klienter, åklagare eller domare, bidrar socialarbetarens trygga kunskaper i juridik till att skapa en kommuni­ kation på lika premisser.

Juridik handlar om att tolka regler för att kunna tillämpa dem i konkreta situa­ tioner. Rättskällorna är det material som man använder sig av för att studera vad rätten är, men också för att tolka rätten. Rättskällorna är hierarkiskt ordnade. Den viktigaste, i betydelsen vanligast åberopade, rättskällan är lagen (den skrivna rätten; grundlagar, lag och andra föreskrifter, ibland omnämnda med samlingsbe­ teckningen författningar) och dess ordalydelse.3 Som vi kommer att se i kapitel 2 är grundlagarna de främsta i den skrivna rätten, och redan här är det viktigt att framhålla att regeringsformen (RF) är den grundlag som ger den yttersta grunden för socialtjänstens verksamhet: den reglerar hur det allmänna organiseras och hur offentlig maktutövning ska gå till.4 Det gäller alltså att först identifiera de regler som skulle kunna vara tillämpliga på det fall man har att hantera när man ställs 2 Se 24 kap. 4 § BrB. Nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något an­ nat viktigt av rättsordningen skyddat intresse.

3 De grundläggande fördragen som reglerar Europeiska unionen (EU), dvs. fördraget om Europeiska unionen (FEU) och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) samt EU:s rättsakter som är bindande enligt artikel 288 i FEUF inkluderas också i denna kategori.

4 Regeringsformen (1974:152).

16

1. Socialt arbete i det allmännas tjänst inför en rättslig fråga. Den viktigaste källan är lagen – det vill säga grundlag, lag, förordning eller föreskrift – och man utgår från lagens ordalydelse.

Oftast räcker dock inte en tolkning enbart utifrån ordalydelsen – en person kan ju läsa en regel och förstå den på ett helt annat sätt än någon annan. Därför har vi en svensk tradition att se till lagens förarbeten. De hjälper oss att förstå lagens innebörd genom att dessa förklarar lagstiftarens syfte med lagen. För­ arbetena är de dokument som tillkommer under utarbetandet av lagen, utred­ ningen (SOU), regeringens proposition och riksdagsutskottets betänkande (som är det slutliga dokument som riksdagen beslutar). Vi kan dra slutsatsen att i den svenska rättstraditionen har de viktigaste rättskällorna demokratisk för­ ankring (jfr 1 kap. 1 § RF), eftersom man i dessa kan finna svar på vad lagstif­ taren ville uppnå med regeln.

Därefter följer den hjälp vid tolkning som domstolar ger i sina domar.

Domstolarna har till sin uppgift att tolka och tillämpa juridiska regler i kon­ kreta, enskilda situationer, och denna rättspraxis, det vill säga de prejudikat (väg­ledande avgöranden) som domstolar utformar, är därför till stor hjälp för att förstå rättens innebörd. Domar från högsta instans har alltid en särskild tyngd. Domstolshierarkin har en särskild betydelse i och med att domstolar­ nas instansordning spelar en konkret roll. De högsta instanserna (Högsta förvaltningsdomstolen, HFD5 och Högsta domstolen, HD) tar upp de mål som är principiellt viktiga.6 På så sätt skapas också förutsättningar för att de lägre instanserna följer de högstas avgöranden – rätten strävar efter att lika fall ska behandlas lika.

Fall från lägre instans har inget egentligt rättskällevärde om frågan avgjorts i högre instans. Det är alltså på sin plats att varna för att tillmäta avgöranden från första instans någon större tyngd som rättskälla – de avgör det aktuella ärendet (och ska givetvis följas i detta ärende), men har inte till syfte att vara vägledande för rättstillämpningen i andra fall. Samtidigt kan vikten av att våga överklaga beslut och domar till högre instans/domstol understrykas, eftersom det är ett av de allra viktigaste sätten vi har att utveckla rätten och att pröva nu gällande system. I detta sammanhang är det även viktigt att påpeka att omstän­ digheterna i ett fall kan ha ändrats när målet väl kommit till högsta instans. Så är oftast fallet i LVU-mål. Domstolen bedömer alltid omständigheterna i fallet utifrån hur de ser ut när domstolen företar sin prövning. Det blir därför inte en egentlig överprövning av underinstansens beslut, utan mer en ny ”uppdaterad” bedömning av fallet.

5 Regeringsrätten bytte namn till Högsta förvaltningsdomstolen genom den grund­ lagsrevidering som ägde rum till den 1 januari 2011.

6 Notera också att domar från EU-domstolen och Europadomstolen är bindande för den offentliga verksamheten.

17

Anna-Sara Lind & Therése Fridström Montoya Som rättskälla räknas, slutligen, doktrin. Med detta avses rättsvetenskapliga verk, det vill säga den forskning som bedrivs i juridik. Denna källa kan vara mycket värdefull i det praktiska arbetet. Notera dock att det är de skrivna ver­ ken som utgör rättskällan, inte personen som författat dem. När de övriga rättskällorna säger emot varandra eller inte säger något alls, kan doktrin vara till stor hjälp för att lösa en rättslig fråga. Doktorsavhandlingar, rättsvetenskap­ liga monografier och lagkommentarer utgör exempel på doktrin.7 Inom den offentliga rätten bör också Justitieombudsmännen, JO, lyftas fram som en viktig rättskälla. JO har en viktig roll i tillsynen av den kommunala verksam­ heten på vissa särskilda områden, till exempel socialtjänstområdet.8 För myn­ digheter är JO:s beslut särskilt viktiga som rättskälla, då en hel del frågor som är viktiga inte prövas av domstol (även om möjligheten rent juridiskt finns).

Genom att JO har till uppgift att granska den offentliga verksamheten bidrar JO till att den offentliga rätten, förvaltningsrättsliga principer och god förvalt­ ningssed utvecklas. JO:s beslut är således en viktig källa för att förstå offentlig rätt och den juridiska verklighet som myndigheter som socialtjänsten har att verka i. I rättskällehierarkin kan man placera JO mellan doktrin och praxis.9 De viktigaste ärendena publiceras varje år i en ämbetsberättelse som också andra myndigheter än de som varit föremål för granskning delges. Självfallet är det dock förvaltningsdomstolarna och till sist Högsta förvaltningsdomstolen som slutligen avgör vad som ska vara gällande rätt.

Ett par ytterligare viktiga förtydliganden måste göras i fråga om rättskäl­ lorna. Kommunala riktlinjer och allmänna råd från Socialstyrelsen är inte rättskällor. Allmänna råd kan knappast ses som skriven rätt men får ibland i praktiken en ställning som påminner om sådan, eller om praxis och doktrinens ställning. Här gäller det att vara observant när man arbetar med Socialstyrelsens allmänna råd och föreskrifter. Sedan ett antal år publiceras dessa i ett och samma dokument. Man måste därför vara uppmärksam på om det är en före­ skrift man läser eller ett allmänt råd. Föreskriften är nämligen bindande, till skillnad från det allmänna rådet. Föreskriften innebär att Socialstyrelsen enligt reglerna i regeringsformen tilldelats normgivningsbefogenhet.

7 Av dessa är lagkommentaren oftast den minst ”tunga” rättskällan. Vidare bör det framhållas att, vad gäller doktrinen, en lärobok sällan är särskilt viktig som källa inom doktrin. Den är oftast inte tillräckligt problematiserad. Men! En god lärobok är ett utmärkt första steg i att söka innehållet i rätten genom att den visar läsaren vilka rätts­ källor som finns på området (jfr avsnitt 2.2).

8 Detta återspeglas också i det faktum att det i denna bok genomgående görs referen­ ser till beslut tagna av JO. 9 Samma sak kan sägas om Justitiekanslern. Notera dock att JK:s ämbetsberättelse inte på långa vägar får samma spridning som JO:s.

18

5 Socialtjänstens ansvar för barn och unga Pernilla Leviner & Elisabeth Eneroth*

5.1 Stöd och skydd mellan frivillighet och tvång Som har beskrivits i bokens tidigare kapitel ansvarar varje kommun för alla som vistas i kommunen, och enskilda kan ansöka om bistånd i olika former från soci­ alnämnden och dess förvaltning, socialtjänsten, för att därigenom uppnå skälig levnadsnivå (4 kap. 1 § SoL). Utöver detta övergripande ansvar för enskilda i kommunen har socialtjänsten ett särskilt ansvar för olika grupper i samhället, däribland barn och unga.138 Detta framgår i 5 kap. 1 § SoL som anger följande: Socialnämnden ska – verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden, – i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom, – bedriva uppsökande verksamhet och annat förebyggande arbete för att förhin­ dra att barn och ungdom far illa, – aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och ungdom av alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller beroendeframkallande medel samt dopningsmedel, – tillsammans med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs, upp­ märksamma och verka för att barn och ungdom inte vistas i miljöer som är skadliga för dem, – med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling, 138 Vad som avses med begreppet ”barn” uppfattas i många sammanhang som självklart, nämligen personer under 18 år, då myndigheten infaller. Jfr Schiratzki, J. (2010). Barnrättens grunder, s. 16. Detta är också den definition som ges i både Barnkonventionen och den socialrättsliga regleringen. Densamma används här. Ibland används dock även termen ungdomar eller unga, och då avses barn som generellt sett kan anses ha viss själv- och medbestämmanderätt, typiskt ton­åringar. * Pernilla Leviner ansvarar för avsnitt 5.1–5.6 och 5.8–5.9. Elisabeth Eneroth ansvarar för avsnitt 5.7

111

Pernilla Leviner & Elisabeth Eneroth – i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet, – i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, boende, umgänge eller adoption har avgjorts, – i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan vård och fostran utanför det egna hemmet upphört.

Här stadgas en allmän målsättning för barn och unga i vårt samhälle som social­ tjänsten ska verka för, ett ansvar att arbeta förebyggande samt ett särskilt ansvar för barn och unga som av olika skäl riskerar att fara illa. Att barn och unga ska ges drägliga uppväxtvillkor, skydd från utsatthet i sina hem samt stöd för att komma ifrån missbruk, kriminalitet och annat destruktivt beteende stadgas, förutom i den refererade bestämmelsen i SoL, även i föräldrabalken, lag (1990:53) med särskilda bestämmelser om vård av unga och Regeringsformen. Samhällets ansvar för barn och unga regleras övergripande även genom internationella kon­ ventioner, bland annat Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter139, Barnkonventionen, som anger att konventionsstaterna ska vidta åtgärder för att stödja barn och ungdomar, och europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna140, Europakonventionen, som exempelvis anger rätt till liv och rätt att inte bli utsatt för tortyr eller omänsk­ lig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Socialtjänstens särskilda ansvar för barn och unga skiljer sig från ansvaret för andra grupper i samhället på två grundläggande sätt. För det första utifrån att barn och ungdomar som huvudregel inte har egen bestämmanderätt, utan står under sina vårdnadshavares ansvar. Även om ungdomar i takt med ökad ålder och mognad får större grad av själv- och medbestämmande, har vård­ nadshavaren den yttersta rätten att bestämma. Detta innebär att socialtjänsten i arbetet med barn och unga ska samarbeta med vårdnadshavaren som en slags ”mellanhand”. Insatser kan vara inriktade på barn och ungas behov, men generellt kan socialtjänstens ansvar för barn och unga beskrivas som ett ­komplement till föräldraansvaret genom att myndigheten ska finnas som ett stöd för vårdnadshavare för att dessa ska kunna ta sitt ansvar. Det andra sättet som socialtjänstens ansvar för barn och unga skiljer sig från ansvaret för andra grupper i samhället är att myndighetens ansvar för barn och unga sträcker sig 139 FN:s generalförsamling antog Barnkonventionen i november 1989 och den under­ tecknades av Sverige i januari 1990. Konventionen ratificerades och antogs sedan av Riksdagen genom förslag i prop. 1989/90:107 Godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter.

140 Se lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänsk­ liga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

112

5. Socialtjänstens ansvar för barn och unga längre än det generella ansvaret för vuxnas levnadsförhållanden. När omstän­ digheterna kring barn och unga är mycket allvarliga, kan socialtjänsten bryta mot huvudregeln om att insatser ska ges på frivillig väg och ingripa mot vårdnadshavares och beslutsmogna ungdomars vilja för att ge behövligt stöd och skydd.141 Förutsättningarna för sådana tvångsåtgärder ges i LVU och kan bli aktuella i två huvudtypsfall – på grund av brister i barns hemmiljöer och/eller på grund av barns och ungas egna destruktiva beteende. Insatser med stöd av LVU ges oftast genom att barn och unga placeras utanför­ hemmet.

Syftet med detta kapitel är att ge mer specifik kunskap om vad den rättsliga regleringen anger att socialtjänsten ska, kan och bör göra i ärenden som rör barn och unga, gällande både utredning och verkställighet av beslut, det vill säga genomförande av beslutade insatser. Med tanke på att socialtjänstens ar­ bete i dessa ärenden under vissa förutsättningar kan genomföras även mot enskilda vårdnadshavare och barns vilja är det i dessa fall särskilt viktigt att handläggning och beslutsfattande är rättssäkert ur både formellt och materiellt hänseende. Kapitlet fokuserar på situationer där det kommer till socialtjänstens kännedom att barn och ungdomar kan ha behov av olika typer av insatser och särskilt på ärenden där det finns oro för barn, antingen på grund av missförhål­ landen i hemmen och/eller på grund av barns och ungas egna destruktiva be­ teende. Utanför detta faller frågor gällande handläggning i familjerättsliga ärenden – adoption, faderskapsfrågor och även vårdnads-, boende- och umgäng­ estvister – samt även frågor som rör handläggning av unga lagöverträdare. Inte heller behandlas frågor gällande barn med funktionsnedsättning och tillämp­ ningen av lagen (1993: 387) om stöd och service till vissa funktionshindrade här (se kap. 8). För förståelsen av regleringen kring barn- och ungdomsärenden som beskrivs här är bokens tidigare kapitel grundläggande.

Kapitlet inleds med en närmare beskrivning av den rättsliga grunden för barns rätt och rättsliga ställning samt föräldrars rätt som vårdnadshavare. Där­ efter beskrivs regleringen kring socialtjänstens ansvar och handläggning i barnoch ungdomsärenden: hur ärenden uppkommer och socialtjänstens skyldighet att inleda utredning, vilka krav och principer som styr arbetet, vilka verktyg och befogenheter som myndigheten har till sitt förfogande i utredande syfte samt vad utredningar i barn- och ungdomsärenden kan utmynna i. Slutligen behandlas verkställighet av socialtjänstens beslut, det vill säga regleringen gäl­ lande de faktiska vårdinsatserna för barn och unga, förutsättningar för att vården ska upphöra liksom möjligheterna att överklaga socialtjänstens bedöm­ 141 Tvångsingripanden kan dock också ske i enlighet med lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, i fall som rör vuxna missbrukare, se vidare i kapitel 6.

113

Pernilla Leviner & Elisabeth Eneroth ningar och beslut samt frågor om tillsyn. Kapitlet avslutas med en diskussion angående grundläggande rättssäkerhetskrav i social­tjänstens arbete med barn och unga.

5.2 Barn och föräldrar 5.2.1 Barns ”rätt” – andras ansvar Utifrån den här kortfattade beskrivningen ovan kan konstateras att rättsord­ ningen stadgar ett ansvar för socialtjänsten att stödja och skydda barn och unga, men att detta i första hand ska ske i samarbete med vårdnadshavaren. Ett tre­ partsförhållande kan sägas föreligga mellan barn, vårdnadshavare samt social­ tjänsten. Tanken är att socialtjänsten ska finnas till som en service för enskilda som behöver stöd, så även för föräldrar. I detta trepartsförhållande finns dock en potentiell intressekonflikt som inte går att bortse ifrån om vårdnadshavaren, barnet och socialtjänsten gör olika bedömningar av om, och i så fall vilka, behov som föreligger samt vilka förutsättningar föräldrarna har att tillgodose dessa.

För socialtjänstens del kan ansvaret att ge barn och unga stöd och skydd sam­ tidigt som både föräldrarätten och skyddet för enskildas privat- och familjeliv ska respekteras innebära en svår balansgång.

En första fråga som aktualiseras gällande socialtjänstens ansvar i detta avse­ ende är vad ansvaret närmare innebär, eller annorlunda uttryckt, vad barn och unga egentligen har för ”rätt” i fråga om uppväxtförhållanden. Frågor om barns livsförhållanden och samhällets ansvar i detta avseende regleras som redan har beskrivits inledningsvis i nationell rätt, men övergripande också i internatio­ nella konventioner, varav Europakonventionen, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, EU:s rättighetsstadga och Barnkonventio­ nen är särskilt centrala.142 Europakonventionen stadgar rättigheter för enskilda, både vuxna och barn, 142 Skydd för barn och unga från olika typer av utsatthet och andra näraliggande frågor regleras dock även i andra internationella konventioner, se exempelvis FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948, där barn omnämns särskilt i artikel 24, FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966, där bland annat barns rätt till namn och nationalitet stadgas samt FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från 1966, där exempelvis förbud mot farliga arbetssituationer för barn och rätten till utbildning stadgas. Därutöver finns konventioner som har bety­ delse för placerade barns rättigheter, exempelvis FN:s Deklaration om sociala och rättsliga principer rörande skydd av och omsorg om barn, särskilt med hänsyn till nationell och internationell placering i fosterhem och adoption. När det gäller internationella familjeförhållanden finns Europeiska konventionen om utövande av barns rättigheter, flera Haagkonventioner samt Bryssel II förordningen.

114

5. Socialtjänstens ansvar för barn och unga i förhållande till staten, exempelvis rätten till liv (art. 2), förbudet mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (art. 3), rätt till personlig frihet (art. 5), rätt till rättvis rättegång (art. 6) samt rätt till skydd för privat- och familjeliv (art. 8). Artikel 2 och 3 kan sägas stadga ett grund­läggande skydd gällande barns livsförhållanden. Europadomstolen har betonat att dessa artiklar innebär en skyldighet för konventionsstaterna att agera till skydd för barn, det vill säga stater kan bedömas ha brutit mot dessa artiklar genom att underlåta att utreda och ingripa i fall där barn levt under vad som kan karak­ täriseras som omänskliga förhållanden.143 I EU:s rättighetsstadga anges i artikel 24 att barn har rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd, att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institu­ tioner, samt att barn har rätt att upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.

Genom ratificeringen av Barnkonventionen har Sverige som stat en förplik­ telse att följa och genomföra konventionen i sin helhet och i enlighet med arti­ kel 4 göra detta ”med utnyttjande till det yttersta av tillgängliga resurser”.144 Förutom de fyra grundprinciperna – förbud mot diskriminering (art. 2), prin­ cipen om barnets bästa (art. 3), rätten till liv och utveckling (art. 6) och barns rätt att uttrycka sina åsikter och få dem respekterade (art. 12) – som genomsy­ rar Barnkonventionen, ställs även andra krav, exempelvis att konventionssta­ terna ska vidta åtgärder för att stödja och skydda barn från olika former av utsatthet i sina hemmiljöer (bl.a. art. 19), men också att vidta åtgärder mot missbruk (art. 33). Konventionen anger också att barn och unga inte ska skiljas från sina föräldrar utom i de fall då ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa (art. 9). Genom principerna om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals – vilka har införts i FB, SoL och LVU – betonas att utgångs­ punkten i arbetet med barn och unga ska vara barnets perspektiv.

I den nationella rätten regleras frågor om barns livsvillkor både familjerätts­ ligt (FB) och socialrättsligt (SoL och LVU). Därutöver finns en markering om att ”det allmänna ska verka för att barns rätt tas till vara” i målsättningsstad­ gandet i 1 kap. 2 § RF. I 6 kap. 1 § FB anges dels vilka levnadsförhållanden som ska eftersträvas, dels vad barn inte får utsättas för, det så kallade agaförbudet.

Agaförbudet innebär att alla former av kroppsliga bestraffningar, även lätta slag 143 Se bl.a. två fall gällande Storbritannien Z m.fl. mot Förenade Konungariket (dom 10.05.2001) och E m.fl. mot Förenade Konungariket (26.11.2002).

144 Här bör noteras att det i skrivande stund (februari 2014) pågår en översyn av barnets rättigheter i Sverige och en fråga som kommittén ska analysera är för- och nackdelar med att inkorporera Barnkonventionen, se Dir. 2013:35, Översyn av barnets rättigheter i svensk rätt. Uppdraget ska redovisas i mars 2015.

115

Pernilla Leviner & Elisabeth Eneroth och luggningar, är förbjudna. Varje handling som medför att barnet tillfogas kroppsskada eller smärta, även om detta är helt lindrigt eller hastigt över­gående, liksom psykiska bestraffningar i form av hot, förlöjliganden och utfrysning, är förbjudna.145 Förbudet saknar emellertid sanktioner. För att en handling eller underlåtenhet ska vara kriminaliserad och att en person därmed ska kunna dömas till ansvar, krävs att rekvisiten i något/några av brottsstadgandena i brottsbalken är uppfyllda, exempelvis misshandel i 3 kap. 5 § BrB. 146 När det gäller den socialrättsliga regleringen, åläggs socialtjänsten som beskrivits inledningsvis ett särskilt ansvar för barn och unga i 5 kap. 1 § SoL. Målsättningen att barn och unga ska växa upp under trygga och goda förhål­ landen kombineras med särskilda avsnitt i bestämmelsen om att barn och unga som av olika anledningar visar tecken på att utvecklas ogynnsamt, det vill säga riskerar att fara illa, ska få det stöd och skydd som de behöver. Insatser rik­ tade till barn och unga ges dock inte med stöd av 5 kap. 1 § SoL, utan precis som andra typer av insatser i enlighet med 4 kap. 1 § SoL (se vidare i kap. 4).

Betoningen i 5 kap. 1 § SoL av att stöd ska ges i nära samarbete med hemmen får, särskilt mot bakgrund av SoL:s generella poängtering av frivillighet, tolkas som att socialtjänstens insatser för barn och ungdom bör syfta till att underlätta vårdnadshavarens ansvar att tillgodose barns och ungas behov.

Samtidigt tydliggörs dock att socialtjänsten, om hänsyn till barnets bästa motiverar det, ska ge vård och fostran utanför det egna hemmet. Om stöd och skydd inte kan ges på frivillig väg och en situation är så allvarlig att det finns en påtaglig risk att ett barn eller en ungdoms hälsa och utveckling skadas, ska ett omhändertagande ske i enlighet med bestämmelser i LVU, det vill säga att barnet vårdas och placeras mot vårdnadshavarens vilja. Detta, att insatser i första hand ska ges på frivillig väg men att det finns befogenhet att ingripa med tvång, är något som särpräglar socialtjänstens arbete med barn och unga (och arbetet med missbrukare) från övrigt socialt arbete. Det kan beskrivas som att arbetet bedrivs ”i gränslandet mellan frivillighet och tvång” där barns rätt till stöd och skydd dessutom ibland måste vägas mot förälderns rätt som vårdnads­havare.

Trots att det talas om ”barns rätt” både i dagligt tal och i vissa rättsliga sam­ manhang, exempelvis det citerade stadgandet i RF samt 6 kap. 1 § FB, kan konstateras att varken internationella konventioner eller SoL, LVU eller FB stadgar någon utkrävbar rättighet för barn att få stöd och skydd.147 Principerna 145 Prop. 1978/79:67 Om förbud mot aga.

146 Se vidare angående det svenska agaförbudet och dess effekter, konsekvenser och utmaningar i Leviner, P. (2014) Förbudet mot barnaga i Sverige ur ett jämförande perspektiv – effekter och utmaningar. Juridisk tidskrift, nr 3 2013-14.

147 Barn har däremot rätt till skolgång genom den stadgade skolplikten (2 kap. 18 § RF) som gäller för grundskolan.

116

5. Socialtjänstens ansvar för barn och unga om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals, som har införts i både FB, SoL och LVU, påverkar inte barns rätt och rättsliga ställning. Barn kan inte kräva att beslut ska fattas i enlighet med deras bästa och kan heller inte kräva att få bli hörda och delaktiga. Därutöver begränsas barns rätt i fråga om upp­ växtförhållanden av att många bedömningar och beslut som socialtjänsten gör inte är möjliga att överklaga, och även om så är fallet har barn, både rent prak­ tiskt och rättsligt, begränsade möjligheter att klaga såvida inte vårdnadshavaren gör detta som företrädare för barnet (se vidare nedan i avsnitt 5.8 angående överklagbarhet). I stället för att konstruera bestämmelser som utkrävbara rät­ tigheter anger rättsordningen att det är vårdnadshavare och ytterst socialtjäns­ ten som har en skyldighet att se till att barn och ungdomar får ett liv i enlighet med regleringen. Detta ansvar ska i första hand förverkligas i samarbete mellan socialtjänsten och hemmen, och det finns en tydlig rättslig presumtion om att barn och unga som absolut huvudregel ska växa upp med sina föräldrar.

5.2.2 Barns rättsliga ställning och vårdnadshavarens ansvar – frågor om beslutanderätt, sekretess och företrädarskap Att barn ska få sina behov tillgodosedda har, som redan beskrivits, inte formu­ lerats som en rättighet för barn utan, i stället som ett ansvar för vårdnadsha­ vare och socialtjänsten. Till detta kommer att barn, förutom den inskränkning som barndomen rent faktiskt kan sägas innebära i form av osjälvständighet, också har begränsad rättslig handlingsförmåga och endast i takt med ökad ålder och mognad får viss själv- och medbestämmanderätt. Barn och ungdomar kan helt enkelt bara undantagsvis agera självständigt, och företräds som huvudregel av sina vårdnadshavare.

I 6 kap. FB framgår att barn står under vårdnad av en eller två vårdnads­havare och att dessa ansvarar för barns personliga förhållanden och behov. För att kunna uppfylla sitt ansvar, har vårdnadshavare enligt 6 kap. 11 § getts rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter, vilket inkluderar barns och ungas kontakter med och insatser från myndigheter.

Det vanligaste i dag i Sverige är att vårdnaden delas av två föräldrar, och bestäm­ manderätten gäller som huvudregel gemensamt för dessa (6 kap. 13 §). En vårdnadshavare kan ensam, utan den andre vårdnadshavarens samtycke, endast besluta i frågor som rör den dagliga omsorgen, och annars när det gäller frågor av mer ingripande betydelse bara ta egna beslut om frågan inte utan olägenhet kan skjutas upp och bara om barnets bästa uppenbarligen kräver det (6 kap.

13 § FB). I många frågor begränsas därmed en vårdnadshavares bestämmande­ rätt av den andre vårdnadshavarens vilja. Detta har uppmärksammats som ett potentiellt hinder för barn att få stöd och skydd, eftersom även en vårdnadsha­ vare som orsakat barn skada har kunnat neka till insatser som både myndighe­

117

Juridik för socialt arbete

ANDRA UPPLAGAN

Elisabeth Eneroth (red.)

Socialtjänstens uppdrag är att främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhället. Inom socialtjänstens område är det viktigt att vara förtrogen med de lagar som reglerar socialtjänsten, och att i arbetet kunna använda juridiska kunskaper som verktyg. Detta gäller både för de handläggare som ska pröva enskildas rätt till hjälp i sin roll som rättstillämpare och för de socialarbetare som av annan anledning kan behöva hjälpa enskilda att tillvarata sin rätt i kontakt med socialtjänsten.

Den här boken är en introduktion till juridik i socialt arbete för blivande socio­ nomer, men även för andra med intresse för socialtjänstens arbete. Utgångs­ punkten är socionomen som rättstillämpare av socialtjänstlagen (SoL), social­ tjänstförordningen (SoF), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) samt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Boken fokuserar på socialtjänstens allmänna och särskilda ansvar för vissa grupper. Syftet är att bidra med kunskap om de formella och materiella rättssäkerhetskrav som lagarna ställer vid beslutsfattande.

Författarna är jurister med gedigen erfarenhet av forskning och undervisning i socialrätt och offentlig rätt. Dessa är Åsa Alfvengren, Umeå universitet; Therese Bäckman, Göteborgs universitet; Elisabeth Eneroth, Lunds universi­ tet; Therése Fridström Montoya, Uppsala universitet; Pernilla Leviner, Stock­ holms universitet; Anna­Sara Lind, Uppsala universitet och Ann­Christine Petersson Hjelm, Linköpings universitet.

Finnur Magnússon är docent och lektor i social omsorg med inriktning äldreområdet vid enheten för socialt arbete vid Malmö högskola.

ISBN 978-91-40-67826-3

9 789140 678263