9789147114573

I den här boken presenteras sjukfrånvarons dimensioner i Sverige och Norge, framförallt ur ett socialt perspektiv. De båda länderna skapade under efterkrigstiden omfattande och generösa välfärdssystem baserade på samverkan mellan fackliga organisationer, arbetsgivare och stat.

I både Sverige och Norge baseras sjukersättningarna på principen om inkomstbortfall, som ger sjukskrivna ersättning i förhållande till arbetsinkomsten. Men länderna skiljer sig också åt vilket möjliggör intressanta jämförelser och analyser. I Norge är exempelvis ersättningsnivån 100 procent från första dagen jämfört med 80 procent i Sverige, som också har en karensdag.

Frågor som tas upp gäller bland annat hur sjukskrivna upplever sin vardagstillvaro, omgivningens acceptans för sjukskrivning, sjuknärvaro, stigmatisering, framtidstro och synen på hjälpapparat och myndigheter.

Boken är värdefull vid utbildningar inom socialt arbete och är intressant i den debatt om sjukfrånvaro som pågår i samhället.

Den bygger på ett svensk-norskt forskningsprojekt och använder såväl kvalitativa som kvantitativa data. Författare till boken är: Gunnar Aronsson, professor i arbets- och organisationspsykologi, Stockholms universitet Vegard Johansen, forskningsprofessor, Östlandsforskning (Lillehammer) och Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet, (Trondheim) Staffan Marklund, professor em. i arbetshälsovetenskap, Karolinska institutet, Stockholm Rolf Rønning, professor i socialpolitik, Högskolan i Lillehammer Liv Johanne Solheim, professor i socialpolitik, Högskolan i Lillehammer

Best.nr 47-11457-3 Tryck.nr 47-11457-3

SJU UKFRÅ ÅNVARONS DIME ENSIIONER – svensk-norska jämförelser och analyser

SJU UKFRÅNVARONS DIM MENS SIO ONE ER – svensk-norska jämförelser och analyser

– svensk-norska jämförelser och analyser

Gunnar Aronsson Vegard Johansen Staffan Marklund Rolf Rønning Liv Johanne Solheim

SJUKFRÅNVARONS DIMENSIONER – svensk-norska jämförelser och analyser

Gunnar Aronsson Vegard Johansen Staffan Marklund Rolf Rønning Liv Johanne Solheim

3

INNEHÅLL

FÖRORD

. ...................................................... 7

FÖRFATTARPRESENTATIONER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 KAPITEL 1

Välfärdsstat och sjukförsäkring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Sjukförsäkringens bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14 Sjukförsäkringen i Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16 Sjukförsäkringen i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18 Villkor i dagens norska och svenska sjukförsäkringssystem – likheter och skillnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 Avslutande kommentarer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23 Bokens disposition . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23 KAPITEL 2

Perspektiv på sjukfrånvaro . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

25

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25 Teorier om och perspektiv på sjukfrånvaro. . . . . . . . . . . . . . . . 28 Avslutning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 44 KAPITEL 3

Sjukfrånvaro i Norge och Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . .

45

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 Sjukfrånvaron i Norge och Sverige under de senaste decennierna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47

4

SJUKFRÅNVARONS DIMENSIONER

Självrapporterad hälsa och sjukfrånvaro . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52 Sjukfrånvaro och ekonomiska konjunkturer . . . . . . . . . . . . . . . 53 Sjuklöneförmåner och sjukfrånvaro i Norge och Sverige . . . . 55 Vem är sjukfrånvarande i Norge och Sverige? . . . . . . . . . . . . . 57 Olika bakgrundsfaktorers betydelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 58 Diagnosgrupper och sjukfrånvaro . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61 Avslutning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 64 KAPITEL 4

Vad uppger långtidssjukskrivna som orsaker till sin sjukfrånvaro? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

65

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65 Forskning om orsaker till sjukfrånvaro i arbetslivet och i privatlivet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 66 Översikt av huvudorsaker för långtidssjukskrivning enligt SOFAC-studien . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 69 Förhållanden på arbetsplatsen och långtidssjukskrivning . . . 71 Förhållanden i privatlivet och långtidssjukskrivning . . . . . . . . 78 Samspel mellan arbetsplatsen och privatlivet . . . . . . . . . . . . . 81 Avslutning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 KAPITEL 5

Sjuknärvaro

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 88

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 88 Sjuknärvaro – determinanter och konsekvenser . . . . . . . . . . . 90 Sjuknärvaromönster och -nivå i Norge och Sverige . . . . . . . . 94 Finns det olika skäl för sjuknärvaro i Norge och Sverige? . . . 98 Är norska arbetsplatser mera sjukdomstoleranta? . . . . . . . . 100 Avslutning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 102 KAPITEL 6

Livet som sjukskriven – handlingsutrymme, aktiviteter och relationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

105

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105 En meningsfull vardag som sjukskriven . . . . . . . . . . . . . . . . . . 108 Betydelsen av sociala relationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 114 Långtidssjukskrivnas upplevelser av omgivningens reaktioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 121 Avslutning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 125

INNEHÅLL

KAPITEL 7

Legitima skäl för sjukfrånvaro och vad man får göra som sjukskriven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5

128

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 128 Uppfattningar om sjukfrånvaronivån . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 129 Acceptabla och icke-acceptabla grunder för sjukfrånvaro . 134 Vad är ok att göra som sjukskriven?. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 139 KAPITEL 8

Sjukfrånvaro, stigmatisering och framtida arbetsliv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

144

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 144 Tidigare forskning om stigma och skam bland långtidssjukskrivna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 147 Sjukskrivningsdiagnoser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 148 Stigmaförekomst, land- och könsjämförelser . . . . . . . . . . . . . 149 Stigmatisering och sociodemografisk bakgrund . . . . . . . . . . 151 Synen på framtid i arbetslivet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 155 Avslutning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159 KAPITEL 9

Kontakten med hjälpapparaten och framtidsutsikter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

162

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 162 Tidigare forskning om mötet mellan hjälpapparat och brukaren . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 163 Hur fungerar hjälpapparaten? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 166 Hjälp att komma tillbaka i arbete och framtidsutsikter . . . . 174 Avslutning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 179 KAPITEL 10

Sociala perspektiv på sjukfrånvaro – resultat och kommentarer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

181

Sjukfrånvarons sociala dimensioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 181 Skillnader och likheter mellan Norge och Sverige . . . . . . . . 183 Livet som sjukskriven – sjukskrivning som socialt invalidiserande?. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187

6

SJUKFRÅNVARONS DIMENSIONER

BILAGA 1

Presentation av datamaterial och publikationer inom SOFAC-projektet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

192

Djupintervjuer med 69 långtidssjukskrivna 2010. . . . . . . . . . 193 Enkätundersökning till ”normalbefolkningen” i Norge och Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 195 Enkät till långtidssjukskrivna i Norge och Sverige . . . . . . . . . 196 Regressionsanalyser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 198 Odds ratio. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 198 Stratifiering och viktning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 199 Indexbildning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 200 Deltagare i SOFAC-projektet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 201 Publikationer i SOFAC-projektet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 201 REFERENSER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 203 REGISTER

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 219

7

FÖRORD

Den här boken har sitt ursprung i ett forskningsprojekt kring sociala orsaker till sjukfrånvaro. Projektet benämns SOFAC, vilket står för Social Factors Contributing to Sickness Absence. Projektet startade 2009 och pågick fram till 2013. Östlandsforskning (ÖF) i Lillehammer var projektansvarig och medelsförvaltare – forskningsmedel kom från Norges forskningsråd.

Projektets första del (2009–2010) var kvalitativa studier av ett urval sjukskrivna i psykiatriska och muskuloskeletala diagnoser. I denna fas deltog forskare från ÖF, Högskolan i Lillehammer (HiL), Universitetet i Oslo och Karlstads universitet. Kvalitativa intervjuer gjordes i båda länderna. Projektets andra del (2011–2013) utgjordes av kvantitativa enkätstudier, och här samarbetade ÖF och HiL med professor Gunnar Aronsson, Stockholms universitet, och professor Staffan Marklund, Karolinska Institutet. Från norsk sida har forskningsprofessor Vegard Johansen (ÖF) och professor Liv Solheim (HiL) tillsammans med projektledaren för hela SOFAC-projektet, professor Rolf Rønning (ÖF och HiL), deltagit i hela projektet.

Datainsamlingen i de norska enkätstudierna av normalbefolkningen och av de långtidssjukskrivna genomfördes av ÖF. Datainsamlingen i den svenska studien av normalbefolkningen genomfördes av Scandinfo, och den svenska studien av långtidssjukskrivna genomfördes av Statistiska centralbyrån. Normalbefolkningsstudierna i Norge och Sverige krävde inte godkännande i regional etikprövningsnämnd men godkändes av Norsk samfunnsvitenskapelig datatjeneste. Studien av långtidssjukskrivna i Sverige godkändes i Regionala etikprövningsnämnden i Stockholm

8

SJUKFRÅNVARONS DIMENSIONER

(protokoll 2012/5:1), medan studien av långtidssjukskrivna i Norge godkändes både av Regionale komittén for medisinsk og helsefaglig forskningsetik Sør-Øst och Norsk samfunnsvitenskapelig datatjeneste. Den svenska studien av långtidssjukskrivna och de svenska forskarnas arbete har bekostats av Norges forskningsråd genom anslaget till SOFAC. Samarbetet har resulterat i tio vetenskapliga artiklar (bilaga 1 i boken) men vi fann att resultaten även motiverade en mera samlad framställning i form av en bok, som kunde ge utrymme för övergripande och reflekterande avsnitt. Bokformen ger även en möjlighet att sprida resultaten till en vidare krets, och i boken redovisas därför inte bara projektresultaten utan dessa sätts också in i ett större sammanhang. Vi tror att boken kan bli värdefull i olika utbildningar och i den debatt om sjukfrånvaro som kontinuerligt pågått med varierande intensitet i snart 20 år.

Vi har haft en arbetsdelning där var och en haft det yttersta ansvaret för sitt kapitel, men alla har varit engagerade i alla kapitel med målet att vi skulle skriva en gemensam bok med en tydlig linje och kapitel som hakar i varandra. Vi tror att den formen ger läsaren en bättre överblick och mera sammanhang i det stora och komplexa kunskapsområde som sjukfrånvaroforskningen utgör än antologiformen, som är den vanliga i breda presentationer av sjukfrånvaroforskning och sjukfrånvarodebatt. Gunnar Aronsson har översatt de norska bidragen till svenska.

Vi tackar redaktör Peter Söderholm och Liber för gott samarbete kring boken och i produktionsprocessen.

Och vi tackar alla våra informanter i Sverige och Norge som bidragit till forskningen genom att besvara vår enkät. De många telefonsamtalen från deltagare sommaren 2012 när data samlades in var uttryck inte bara för en vilja att korrekt besvara frågorna, de var också uttryck för en vilja att deras arbetslivs- och sjukskrivningshistoria skulle nå fram till och bli till lärdom för dem som fattar beslut – beslut som kan bli livsavgörande för den sjukskrivne. Dessa samtal kom därför ofta att utvecklas till lärotillfällen för forskaren. Tack.

Lillehammer och Stockholm i juni 2015 Gunnar Aronsson

Vegard Johansen

Rolf Rønning

Liv Johanne Solheim

Staffan Marklund

9

FÖRFATTARPRESENTATIONER

var professor vid Arbetslivsinstitutet från 1990 fram till nedläggningen 2007 och återgick därefter till Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, där han disputerade 1985. Hans forskning är fokuserad på arbetsorganisation, stress och hälsa. Pågående projekt handlar om hur individer konstruerar gränser i ”gränslösa arbeten”, sjuknärvaro och sjukfrånvaro, rörlighet på arbetsmarknaden ur hälsosynpunkt samt ett större arbetsplatsinriktat interventionsprojekt.

Gunnar Aronsson,

Vegard Johansen har en doktorsgrad i statsvetenskap och är forskningsprofessor vid Østlandsforskning i Lillehammer och arbetar även vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet i Trondheim. Han har publicerat många artiklar om välfärdspolitik, folkhälsa, sjukfrånvaro och sjuknärvaro samt entreprenörskapsutbildning. Johansen har varit ansvarig för ett flertal nationella och internationella forskningsprojekt och har en specialisering mot kvantitativ metod.

är sociolog och professor emeritus i Arbetshälsovetenskap vid Karolinska Institutet. Han har tidigare varit verksam vid Umeå universitet och vid Arbetslivsinstitutet i Stockholm. Han har under många år forskat kring arbetets betydelse för sjukfrånvaro, sjuknärvaro och förtidspensionering. Fokus har i många studier rört kombinationen av arbetsorganisation och individens egenskaper och villkor. Flera studier har också berört villkoren för rehabilitering och återgång i arbetet.

Staffan Marklund

10

SJUKFRÅNVARONS DIMENSIONER

är professor i socialpolitik vid Högskolan i Lillehammer och även verksam vid Östlandsforskning (Lillehammer). Hans forskning har framförallt varit inriktad på socialklienters och äldres situation och förhållanden. Under de senaste åren har han arbetat mycket med innovationsfrågor och bland annat publicerat boken Innovationer i välfärden (Rønning m.fl., Liber 2013).

Rolf Rønning

är sociolog och professor i socialpolitik vid Högskolan i Lillehammer. Hon har publicerat ett flertal artiklar och böcker i socialpolitiska ämnen. Huvudinriktningen är olika brukargruppers livsvillkor och deras möten med hjälpapparat och myndigheter.

Liv Johanne Solheim

11

KAPITEL 1

Välfärdsstat och sjukförsäkring

I de nordiska välfärdsstaterna har den aktiva staten tagit ansvar för att befolkningen ska ha rätt till ett värdigt liv utan materiell nöd även när individen inte kan försörja sig genom arbete. Detta har tolkats som att en person inte ska behöva sälja sin arbetskraft på marknaden under ovärdiga och orimliga villkor. Principen om att man inte ska behöva arbeta när man är sjuk blev tidigt accepterad som rimlig eftersom återhämtning var önskvärd både för arbetstagaren och för arbetsgivaren.

Både Norge och Sverige skapade under efterkrigstiden omfattande och generösa välfärdssystem baserade på samverkan mellan fackliga organisationer, arbetsgivare och stat. Samtidigt har både Norge och Sverige under de senaste åren genomfört flera olika förändringar i sjukförsäkringen i en ambition att minska sjukfrånvaron. Kapitlet beskriver sjukförsäkringens historiska bakgrund i Norge och Sverige och vilka likheter och skillnader som finns mellan länderna i dag.

Inledning Sjukfrånvaro innebär att vara borta från arbete och grunden i de nordiska ländernas sjukförsäkring är ekonomisk ersättning för frånvaro från arbete på grund av sjukdom eller skada. Det innebär att sjukfrånvaro har starka kopplingar till arbete och att ersättningsvillkoren starkt påverkas av hur vi i dagens samhälle ser på arbete.

12

SJUKFRÅNVARONS DIMENSIONER

I det antika samhället sågs arbete som något ovärdigt som hedervärda borgare inte skulle befläcka sig med. Arbete var för slavar. Detta tänkande lever fortfarande kvar i vår tid i de oljerika länderna i Mellanöstern, som Kuwait, Qatar och Saudiarabien, där en stor del av det manuella arbetet utförs av gästarbetare. Arbete kom länge att ses som ett straff, och det var först med Martin Luther (1483–1546) och reformationen som en positiv förståelse av arbete lanserades i den protestantiska världen. Genom flitigt arbete tjänar vi Gud (Aronsson 2007; 2015). Arbete blev inte bara acceptabelt utan något positivt. Men frågan om arbete som något gott eller en börda har varit mycket omdiskuterad efter Luther. Den tyske sociologen Max Weber analyserade vilken betydelse protestantismen i Europa och USA hade för kapitalismens framväxt (Weber 1978).

Synen på arbetets betydelse och värde är kanske det område där de mest oförenliga synpunkterna finns mellan filosofer med olika politiska sympatier. Men premisserna har varit något olika. För Karl Marx (1969– 1973) var det genom arbetet som människan utvecklade och realiserade sig själv. Arbetet skulle underordnas individens vilja, men det var enligt honom inte möjligt inom ramen för det kapitalistiska systemet. Individens frigörelse var knuten till arbetets frigörelse från de kapitalistiska produktionsförhållandena. I det kapitalistiska samhället måste arbetaren sälja sin arbetskraft till kapitalet, som lade beslag på en del av det mervärde arbetet hade skapat. För Marx var arbetarklassens övertagande av produktionsmedlen genom en revolution lösningen på hur arbetarna skulle kunna behålla både värdiga ramar och det värde de hade skapat.

Andra socialistiska tänkare har varit mindre upptagna av revolutionen, men rätten till arbete har alltid haft stor betydelse för arbetarrörelsen. I uppbyggandet av välfärdssamhället har det varit grundläggande för arbetarrörelsen att man måste arbeta och göra sin plikt. För arbetsgivarna har det varit viktigt att ha tillgång till arbetskraft och att människor måste arbeta för att få en lön.

För vissa liberaler har det varit en viktig princip att den enskilde ska få behålla de värden han eller hon skapar för sig och de sina. Och eftersom man inte önskar en stark stat så blir individen beroende av det han eller hon kan producera själv. För att en marknad ska fungera krävs att den enskilda aktören tillåts förverkliga sina egenintressen utan stöd eller inblandning av andra. Det ger i sin tur ett samhälle baserat på att de fles-

KAPITEL 1 · VÄLFÄRDSSTAT OCH SJUKFÖRSÄKRING

13

Tabell 1.1 Typologi över intäkter och arbete.

Har arbete

Har inte arbete

Har inkomst

Lönearbete

Lever på bidrag/stöd

Har inte inkomst

Oavlönat arbete

Fritid

Källa: Wadel 1978, s. 157.

ta måste klara sig själva. Välfärdsstatens stödsystem byggdes ut för dem som temporärt eller permanent inte klarar detta.

Diskussionen om huruvida arbete är något gott eller en börda hör också samman med vilken sorts arbete som avses. Det råder stor enighet om att arbete i skapande yrken kan vara givande, som för exempelvis arkitekter och konstnärer. Men är det likadant för den som har ett rutinarbete och som riskerar yrkesskador, eller för den som exponeras för farliga ämnen och så vidare? Arbete kan vara både ett mål och ett medel.

I lågavlönade och slitsamma jobb är det vanligare att se arbete som ett medel för att leva ett normalt liv.

När vi pratar om arbete i motsättning till sjukfrånvaro och arbetslöshet menar vi i regel lönearbete. Det är genom lönearbete vi kan skaffa oss försörjning på egen hand utan att belasta hjälpsystemen.

Arbetslinjen riktar först och främst in sig på lönearbete och att individerna ska klara sig själva ekonomiskt. Det finns även en acceptans för att människor kan leva av arv eller förmögenhet eller försörjas av andra. Lönearbete kan ses som en av flera kombinationer av arbete och intäkter.

De olika kategorierna glider ofta samman. Deltidssjukskrivning är exempelvis en kombination av lönearbete och försäkringsstöd.

Cato Wadel (1978) var intresserad av det oavlönade arbetets betydelse och hur viktigt det är för andra verksamheter i samhället. Det oavlönade arbetet omfattar mycket socialt arbete, som barnomsorg och annan omsorg. Kombinationen försäkringsersättning och oavlönat arbete är viktig. Många som lever på försäkringsersättning, oavsett om det är ålderspension eller förtidspension, utför viktigt oavlönat arbete. Det finns även många som arbetar frivilligt under sin fritid, så gränsen mellan fritid och oavlönat arbete är också flytande. Sjukersättning kan i detta sammanhang ses som lön för ”oavlönat arbete”.

14

SJUKFRÅNVARONS DIMENSIONER

Sjukförsäkringens bakgrund Sjukförsäkringssystemet har en lång historia i både Norge och Sverige.

Sjukförsäkring är en grundläggande ordning i välfärdsstaten och en av de allra tidigaste. På samma sätt som människor gick samman för att etablera system som spred risker vid brand önskade man också sprida riskerna vid sjukdom. Precis som man inte vet vem som kan drabbas av brand så vet man inte heller vem som kan drabbas av sjukdom. Om många går ihop och betalar en mindre summa till en gemensam kassa kan den enskilde undvika katastrof. Detta enkla resonemang om riskspridning gäller även om systemet administreras av det offentliga, fast ledet från egna inbetalningar till utbetalning till andra är mera oöverskådligt.

Redan vid slutet av 1800-talet, när Norge och Sverige var unionsländer, tog fackliga organisationer, arbetsgivare och andra organisationer initiativ till bildandet av olika typer av sociala kassor. Det gällde sjukkassor, arbetslöshetskassor och pensionskassor (Esping-Andersen 1990; Lindqvist 1990; Edebalk 1996). Även om villkoren har sett något olikartade ut i Norge och Sverige bildade dessa kassor grund för utvecklingen av den generella statliga välfärdsmodell som sjukförsäkringen i de två länderna är en del av. I Sverige skedde gradvis ett förstatligande av de tidigare fackligt organiserade sjukkassorna och i Norge lagstiftades om obligatoriskt medlemskap i sjukkassor redan på 1930-talet. Trots stora skillnader mellan länderna omedelbart efter kriget, när Norges ekonomi delvis var i ruiner medan den svenska ekonomin upplevde högkonjunktur, skapade omfattande reformer grunden för den moderna välfärdsstaten. Genom lagstiftning 1955 i Sverige och 1956 i Norge tillkom mycket likartade regelsystem (Hilson 2008). Bägge länderna införde då generella och obligatoriska ordningar, där sjukförsäkringen var en del av ett heltäckande välfärdssystem med bland annat barnbidrag, föräldrapenning, arbetslöshetsförsäkring, ålderspension, förtidspension och arbetsskadeförsäkring (Edebalk 1996; Dølvik 2013; Sejersted 2005).

Vid denna tid blev också ”den nordiska modellen” med trepartssamarbete mellan staten och arbetsmarknadens parter etablerat (Esping-Andersen 1990). Det innebar att välfärdssystemen baserades på politiska kompromisser i breda överenskommelser mellan fackliga organisationer, arbetsgivarorganisationer och politiska partier. Modellen bygger på att

KAPITEL 1 · VÄLFÄRDSSTAT OCH SJUKFÖRSÄKRING

15

löneförhandlingarna överlåts till arbetsmarknadens parter, vilka på sitt sätt tar samhällsansvar genom att anpassa kraven till den ekonomiska situationen i landet och försöka undgå öppna konflikter.

Kännetecknande för systemen i båda länderna var att alla medborgare omfattades av relativt generösa ersättningar i samband med inkomstbortfall. Till skillnad från i många andra länder i Europa tillämpades i både Norge och Sverige inkomstbortfallsprincipen i stället för de grundbelopp som tidigare fattigvårdsbidrag baserades på.

Balansen mellan höga skatter och generösa socialförsäkringsvillkor kunde i stor utsträckning upprätthållas genom den så kallade arbetslinjen. Arbetslinjen har en dubbel betydelse. Den syftar till att ge människor bättre livsvillkor och möjligheter i samband med sjukdom, föräldraskap eller arbetslöshet, men den är också en del av statens kontroll och disciplinering av individen genom att den som behöver stöd måste vara beredd att acceptera regeln om att individen i första hand ska försörja sig själv (Grape 1998). Den innebar bland annat att Norge och Sverige gradvis kom att tillhöra de länder som hade det högsta arbetskraftsdeltagandet genom en kraftig ökning av kvinnornas förvärvsfrekvens. Staten kan bidra både med ekonomiskt stöd, nya lagar och så vidare som gör att parterna kan enas om nya avtal (Hernes 1978). Modellen bygger på tillit mellan parterna.

I huvudsak finansieras systemet med en kombination av arbetsgivaravgifter, skatter och individuella avgifter, där skatterna står för hälften av kostnaderna och de individuella avgifterna utgör en liten del (Eurostat 2013, tabell 6.3). Administrationen av socialförsäkringen är statlig i båda länderna även om den svenska försäkringskassan fram till 2005 formellt bestod av oberoende regionala enheter.

Sjukskrivning, förtidspension, arbetslöshetsstöd och försörjningsstöd kan vara aktuella alternativ för den som inte klarar av att arbeta. Det finns tydliga samband mellan sjukfrånvaro och förtidspension, mellan sjukfrånvaro och arbetslöshet och mellan förtidspension och arbetslöshet. Generellt har en hög arbetslöshetsnivå uppträtt samtidigt med en låg sjukfrånvaronivå, samtidigt som individer som varit långtidssjukskrivna haft större risk för förtidspension och arbetslöshet (Diderichsen 1994; Lidwall, Marklund & Skogman Thoursie 2004; Knutsson & Goine 1998; Askildsen, Bratberg & Nilsen 2005; Bratberg, Fevang & Røed

16

SJUKFRÅNVARONS DIMENSIONER

2010). Norge har en betydligt högre andel förtidspensionärer än Sverige. År 2012 hade Norge drygt 310 000 förtidspensionärer i en befolkning på 5 miljoner och Sverige drygt 360 000 i en befolkning på drygt 9,5 miljoner. Andelen nybeviljade förtidspensioner har gått ner kraftigt i Sverige sedan 2004, medan det skett en svag årlig ökning sedan 1996 i Norge.

I både Norge och Sverige har sjukförsäkringen sedan sin tillkomst i mitten av 1950-talet genomgått olika typer av förändringar, även om grundstrukturen har bestått trots omfattande utmaningar i form av ekonomiska kriser, urbanisering och en åldrande befolkning. De viktigaste förändringarna rör ersättningsnivåerna, arbetsgivarperiodens längd (det vill säga den tid som arbetsgivaren står för ersättningen), karensdag och sättet att administrera systemet (Edebalk 2007a; 2007b; Dølvik 2013; Hippe & Berge 2013; Ferrarini et al. 2012). Argumenten för förändringarna har framför allt gällt ambitionen att hålla sjukfrånvaron på en rimlig nivå och att förbättra möjligheterna till återgång i arbete bland de sjukskrivna.

Sjukförsäkringen i Norge Det norska sjukförsäkringssystemet, som det är utformat i dag, etablerades 1978. Då beslöts om en universell ordning som omfattade alla anställda. Den ersatte ett system där det var stora variationer i sjuklönekompensation (Hagelund & Bryngelson 2014; Hippe & Berge 2013).

Det norska systemet har ingen karensdag och 100 procents lönekompensation upp till en övre gräns, som utgör sex gånger motsvarigheten till den svenska allmänna pensionens (folketrygdens) så kallade grundbelopp (drygt 500 000 Nkr år 2014). Arbetsgivarna är ansvariga för att betala de första 14 dagarna av frånvaro och därefter betalar NAV (Ny arbeids- og velferdsforvaltning). Sjukersättning beviljas maximalt för ett år. Därefter måste en person som fortfarande är arbetsoförmögen gå över till andra ersättningssystem med lägre kompensation eller förtidspension.

Det har vid ett antal tillfällen varit politisk oro kring ökningen i utbetalning av sjukersättning. Arbetslinjen, med mottot ”flera i arbete, färre med sjukersättning och pension”, lanserades med kraft under tidigt 1990-tal (St.meld 35 1994–95). Den riktades mot alla typer av stöd och

KAPITEL 1 · VÄLFÄRDSSTAT OCH SJUKFÖRSÄKRING

17

har varit den huvudsakliga politiska linjen hos alla partier alltsedan dess.

Inrättandet av NAV innebar att Rikstrygdeverket (som administrerade pensioner och icke behovsprövat stöd) slogs samman med Arbetsförmedlingen och den kommunala socialtjänsten. Slagordet för hela NAV är arbetslinjen.

Den politiska oron och den offentliga debatten har dock inte medfört några åtstramningar förutom det lilla undantaget att arbetsgivarperioden utvidgades från 14 till 16 dagar 1998, vilket gäller ännu. Åtgärden har i stället varit att genomföra expertutredningar. Sådana har gjorts 1990, 2000 och 2010. Alla tre gångerna har det föreslagits förändringar i incitamentssystemet men dessa har inte fått politiskt stöd i Stortinget (Hagelund & Bryngelson 2014).

Avtalet om ett inkluderande arbetsliv (IA-avtalet) undertecknades av de tre parterna (staten, de fackliga organisationerna och arbetsgivarorganisationerna) 2001 och har senare förnyats tre gånger, senast 2014.

Målet var en tjugoprocentig reduktion av sjukfrånvaron. Vid sidan av att reducera sjukfrånvaron så innebar IA-avtalet också en förpliktelse att få in fler personer med funktionshinder i arbetslivet och att få fler äldre att bli kvar i arbete. Trepartssamarbetet är starkt omhuldat av arbetslivets parter. Då den ”rödgröna” regeringen Stoltenberg 2006 ensidigt försökte att få arbetsgivarna att betala mer av sjukersättningskostnaderna, var det LO som gick ut hårt och tvingade regeringen att backa med budskapet att man inte ändrar kollektiva avtal under avtalsperioden.

Också innan valet 2013 var det debatt om sjukfrånvaron, och enskilda borgerliga politiker antydde att det borde införas karensdag och att kompensationen borde reduceras. Men både arbetsgivare och arbetstagare slog vakt om reglerna, och den tillträdande regeringen signalerade klart att reglerna inte skulle röras. IA-avtalet har institutionaliserat ett gemensamt ansvar mellan arbetslivets parter för att sjukskrivna ska kunna komma tillbaka i arbete. Arbetsgivaren ska kalla till samtal, NAV har också ett uppföljningsansvar och det förväntas att den sjukskrivne själv bidrar.

Utvärderingar visar att det är långt kvar innan målen för IA-avtalen är uppnådda (Ose et al. 2013a). Den del av utvärderingen som handlar om uppföljning av sjukskrivna (Ose et al. 2013b) drar slutsatsen att hela insatsen behöver värderas och att det behövs mer kunskaper om vad som kännetecknar långtidssjukskrivna och deras behov.

18

SJUKFRÅNVARONS DIMENSIONER

Sjukförsäkringen i Sverige Fram till början av 1990-talet var sjukfrånvaron i Sverige och Norge ganska lika. Det var låg självrisk i systemet (Edebalk 2007a). Den statliga sjukpenningersättningen på 90 procent kompletterades med ett arbetsgivartillskott som gjorde att många hade full inkomsttäckning vid sjukdom.

Därefter har länderna gått skilda vägar genom att Sverige genomfört en rad ändringar både avseende högre självrisk vid frånvaro och arbetsgivarens finansieringsansvar genom införande av en sjuklöneperiod, som efter flera ändringar upp och ner nu är 14 dagar, samt förbud mot ersättningar över 90 procent av inkomstförlusten (Hagelund & Bryngelson 2014; Berglund & Esser 2014).

Sverige genomgick en allvarlig ekonomisk kris under 1990-talet. Från 1990 till 1993 sjönk sysselsättningen med 13 procent (av arbetsstyrkan) och 1,8 miljoner svenskar berördes av arbetslösheten under 1990-talet; för en tredjedel av dessa rörde det sig om två år eller längre (Hagelund & Bryngelson 2014). Press uppstod för att minska de offentliga uppgifterna.

Det var en socialdemokratisk regering som 1991 reducerade ersättningen under de tre första dagarna till 65 procent, därefter blev ersättningen 80 procent fram till dag 90, och sedan 90 procent. Tillsammans med andra åtgärder skulle detta styrka arbetslinjen. Regler infördes också som koordinerade de offentliga och privata ersättningarna så att om de överskred ett visst belopp så skulle de offentliga nedjusteras.

Med dessa åtgärder för att få ner de totala ersättningarna vid sjukfrånvaro utmanade staten trepartssamarbetet, och särskilt utmanades fackföreningsrörelsen. LO hade förhandlat fram kompensationsregler som en del av det kollektiva avtalsverket. Med statens ”tak” på ersättningen så bröt man med centrala delar av trepartssamarbetet. I motsats till i Norge så erkände den fackliga rörelsen att de saknade politisk styrka och resignerade (Edebalk 2007a; 2007b). År 1993 gjordes ytterligare en reduktion av sjukersättningen när en karensdag infördes. Samtidigt reducerades ersättningen till 80 procent från dag 91 till dag 365 och till 70 procent från dag 366 till maxtiden vid dag 914 för vissa sjukdomar och särskilda skäl. Införandet av karensdagen genomfördes trots motstånd från LO. År 1996 föreslogs en ytterligare reducering av ersättningen till 75 procent. Här blev motståndet från

KAPITEL 1 · VÄLFÄRDSSTAT OCH SJUKFÖRSÄKRING

19

LO och oppositionspartierna dock så starkt att regeringen lovade att höja nivån till 80 procent igen från 1998. Det har i övrigt varit flera ändringar i arbetsgivarperiodens längd, den har svängt mellan 14 och 28 dagar, och förlängningarna har även här varit emot parternas önskningar (Hagelund & Bryngelson 2014).

Ett mål för de svenska reformerna har varit att de skulle öka arbetstagarnas kostnader för sjukfrånvaro och därmed skapa starkare incitament för att vara på jobbet. Karensdag och reducerade förmåner har vi redan nämnt. Flertalet av reformerna före 2007 genomfördes av socialdemokratiska regeringar ensamt eller i allianser. Hösten 1997 började sjukfrånvaron stiga kraftigt i Sverige, och framför allt blev sjukfallen allt längre. En omfattande politisk och medial debatt följde när sjukförsäkringspolitiken för första gången efter andra världskriget ifrågasattes mer generellt. Som Björn Johnson visat byggde kritiken delvis på myter och hade mer med makt- och intressekamp att göra än med sjukfrånvarons faktiska orsaker ( Johnson 2010). Flera statliga utredningar kom också med förslag om åtgärder för att minska sjukfrånvaron, men mer omfattande restriktioner infördes inte förrän 2008. Då hade sjukfrånvaron redan minskat under de fyra åren dessförinnan. Efter 2007 har de borgerliga partierna med Moderaterna i spetsen styrt förändringarna. Med kampen mot ”utanförskapet” skulle de sociala stödsystemen inriktas så att så få som möjligt skulle frestas att leva på stöd om man hade arbetsförmåga. År 2010 infördes därför den så kallade rehabiliteringskedjan vid sjukfrånvaro med flera checkpunkter: 1) De första 90 dagarna bedömer Försäkringskassan arbetsförmågan för att klara det vanliga arbetet. Försäkringskassan ska ta reda på om arbetsgivaren har möjlighet att tillfälligt erbjuda den anställda andra arbetsuppgifter eller om det går att anpassa arbetsplatsen eller arbetsförhållandena så att den anställda kan arbeta trots sjukdomen.

2) Efter 90 dagar ska förmågan värderas mot andra arbeten på samma arbetsplats. Försäkringskassan ska ta reda på om arbetsgivaren har möjlighet att erbjuda den anställda något annat arbete som han eller hon klarar av trots sin sjukdom.

3) Efter 180 dagar ska Försäkringskassan ta reda på om den sjukskrivna klarar av ett annat arbete utanför arbetsgivarens verksamhet. Kan den

20

SJUKFRÅNVARONS DIMENSIONER

anställda klara av ett arbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden finns det inte längre någon rätt till sjukpenning.

4) Från och med dag 366 bedömer Försäkringskassan den anställdas arbetsförmåga i förhållande till alla arbeten på den vanliga arbetsmarknaden. Undantag kan göras om Försäkringskassan bedömer att det är oskäligt att den som är sjukskriven ska ta ett arbete på den vanliga arbetsmarknaden. Efter 365 dagar bortfaller sjukersättningen och individen kan få hjälp via särskilda åtgärder inom Arbetsförmedlingen.

Den som då inte blir förtidspensionerad (beviljas sjuk- eller aktivitetsersättning, som det formellt heter) eller kan få ålderspension måste gå över till socialhjälp/försörjningsstöd (Hägglund 2013; Lejon et al. 2013). Sådana övergångar innebär betydande statusförluster och ekonomiska problem. År 2005 fick Socialstyrelsen och Försäkringskassan ett gemensamt uppdrag att utforma en mer enhetlig och rättssäker sjukskrivningsprocess.

Detta ledde bland annat till publicering av ett så kallat försäkringsmedicinskt beslutsstöd våren 2008, med vägledande rekommendationer för behandlande läkare och Försäkringskassan kring bedömning av arbetsoförmåga och rimlig sjukskrivningslängd i normalfallet vid olika diagnoser. Även om det råder stor frihet för enskilda läkare att göra en egen bedömning i det enskilda fallet, har beslutsstödet i stor utsträckning accepterats av läkarkåren och i viss mån också av Försäkringskassans handläggare. Det har inneburit kortare sjukskrivningstider och minskad spridning i sjukskrivningslängd för olika diagnoser (Socialstyrelsen 2010). Det går inte att strikt avgöra i vilken omfattning rekommendationerna har inneburit ökad restriktivitet i tillämpningen av sjukförsäkringen i Sverige, men det är uppenbart att de lett till en större enhetlighet (Försäkringskassan 2011). Det har framförts kritiska synpunkter på att beslutsstödet behandlar kvinnor och män olikartat och mer ofta till kvinnornas nackdel (Socialstyrelsen 2013).

En studie visar att införandet av beslutsstöd, fasta tidsgränser och mer restriktiva regler för beviljande av förtidspension (sjuk- och aktivitetsersättning) har lett till att fler personer inte får någon ersättning alls (Lidwall 2013).

KAPITEL 1 · VÄLFÄRDSSTAT OCH SJUKFÖRSÄKRING

21

Villkor i dagens norska och svenska sjukförsäkringssystem – likheter och skillnader De norska och svenska sjukförsäkringssystemen har stora likheter i den meningen att de omfattar alla som förvärvsarbetar och uppfyller relativt lindriga kvalifikationsvillkor (tabell 1.2, se nästa sida).

Båda länderna har i internationella jämförelser generös ersättning baserad på inkomstbortfallsprincipen. Ersättningsnivån är dock avsevärt högre i Norge än i Sverige både genom att det inte finns någon karensdag i det norska systemet och genom att 100 procent av inkomstbortfallet ersätts. Maximinivån är också avsevärt högre i Norge än i Sverige. Sjukskrivning utan läkarintyg kan också pågå något längre i Norge än i Sverige. I båda länderna är rätten att uppbära sjukpenning begränsad till ett år, även om det finns specialregler i vissa fall. Ersättningarna vid sjukfrånvaro i Norge visar att en betydligt högre andel av de förvärvsarbetande än i Sverige täcks av ersättningar som huvudsakligen motsvarar inkomstbortfallet. I Sverige har kompensationen gradvis urholkats genom karensdagen och genom att en kraftigt ökande andel anställdas inkomster ligger över maxnivån (Ferrarini et al. 2012).

I båda länderna dominerar också arbetslinjens ambition att den sjukskrivna ska återgå i arbete så snabbt som möjligt. Detta sker genom olika typer av samverkan. I Norge ligger initiativet i hög grad hos arbetsgivaren genom regelverket och IA-avtalen medan det i Sverige framför allt ligger hos Försäkringskassan och i senare skeden hos Arbetsförmedlingen.

Detta innebär att det norska systemet för återgång i arbete är mer inriktat på arbetsgivaren och det gamla arbetet, medan det svenska systemet är inriktat på individens och Försäkringskassans åtgärder och mer fokuserat på möjligheten att byta arbete eller arbetsplats.

Sverige har infört diagnosspecifika rekommendationer för normal sjukskrivningslängd för att öka enhetligheten i läkarnas och Försäkringskassans bedömningar av arbetsförmågan och optimal sjukskrivningslängd. Frågan om att införa liknande rekommendationer har också diskuterats i Norge, men något beslut har ännu inte fattats.

22

SJUKFRÅNVARONS DIMENSIONER

Tabell 1.2 Likheter och skillnader i villkor i norska och svenska sjukförsäkringssystem.

Norge

Sverige

Former för partssamverkan

IA-avtal (stat, arbetsgivare, fackliga organisationer)

Ingen formell partssamverkan

Administration

Samordnad statlig och regional administration av socialförsäkring och arbetsmarknadspolitik

Statlig och regional socialförsäkringsadministration

Kvalifikationsvillkor

Nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom. Anställd ≥ 4 veckor. Inkomstkrav på ≥ 50 % av grundbasbeloppet.

Nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom till minst en fjärdedel. Ingen kvalificeringsperiod. Förvärvsarbete och en årsinkomst ≥ 24 % av ett prisbasbelopp.

Aktivitetskrav och rehabilitering

Plan för återgång i arbete på initiativ av arbetsgivaren inom 4 veckor. Efter 8 veckor fördjupat läkarintyg.

Plan för återgång i arbete genom avstämningsmöte med den sjukskrivna, behandlande läkare, arbetsgivaren och försäkringskassan. Försäkringskassan tar initiativ.

Arbetsförmågebedömning

Vid korta sjukfall bedöms arbetsförmågan i förhållande till individens yrke. Vid långa sjukfall bedöms den utifrån alla lämpliga arbeten. Inga specifika tidsgränser.

Vid korta sjukfall bedöms arbetsförmågan i förhållande till individens vanliga arbete eller annat arbete hos arbetsgivaren. Efter 180 dagar ska allt arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden beaktas.

Sjukskrivning utan läkarintyg

8 dagar

7 dagar

Arbetsgivarperiod

16 dagar

14 dagar

Karensdagar

0

1

Ersättningsprincip

100 % av inkomstbortfallet

80 % av inkomstbortfallet

Maximal ersättning (SEK 2014)

6 grundbelopp i folketrygden (565 000 kronor)

7,5 prisbasbelopp (ca 330 000 kronor)

Maximal ersättningstid

1 år (med vissa undantag)

1 år (med vissa undantag)

Beslutsstöd för normal sjukskrivningslängd

Nej

Ja

Sjukfrånvarons dimensioner – svensk-norska jämförelser och analyser ISBN 978-91-47-11457-3 © 2015 Författarna och Liber AB Förläggare: Peter Söderholm Projektledare: Cecilia Björk Tengå Redaktör: Camilla Nevby Omslag och grafisk form: Cecilia Frank Ombrytning: Cecilia Frank Repro: OKS Prepress Services, Indien Produktionsledare: Jürgen Borchert

Första upplagan 1 Tryck: Sahara Printing Company, Egypten 2015

KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningssamordnare, t.ex. kommuner och universitet.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www. bonuspresskopia.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm Tfn 08-690 90 00 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se

I den här boken presenteras sjukfrånvarons dimensioner i Sverige och Norge, framförallt ur ett socialt perspektiv. De båda länderna skapade under efterkrigstiden omfattande och generösa välfärdssystem baserade på samverkan mellan fackliga organisationer, arbetsgivare och stat.

I både Sverige och Norge baseras sjukersättningarna på principen om inkomstbortfall, som ger sjukskrivna ersättning i förhållande till arbetsinkomsten. Men länderna skiljer sig också åt vilket möjliggör intressanta jämförelser och analyser. I Norge är exempelvis ersättningsnivån 100 procent från första dagen jämfört med 80 procent i Sverige, som också har en karensdag.

Frågor som tas upp gäller bland annat hur sjukskrivna upplever sin vardagstillvaro, omgivningens acceptans för sjukskrivning, sjuknärvaro, stigmatisering, framtidstro och synen på hjälpapparat och myndigheter.

Boken är värdefull vid utbildningar inom socialt arbete och är intressant i den debatt om sjukfrånvaro som pågår i samhället.

Den bygger på ett svensk-norskt forskningsprojekt och använder såväl kvalitativa som kvantitativa data. Författare till boken är: Gunnar Aronsson, professor i arbets- och organisationspsykologi, Stockholms universitet Vegard Johansen, forskningsprofessor, Östlandsforskning (Lillehammer) och Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet, (Trondheim) Staffan Marklund, professor em. i arbetshälsovetenskap, Karolinska institutet, Stockholm Rolf Rønning, professor i socialpolitik, Högskolan i Lillehammer Liv Johanne Solheim, professor i socialpolitik, Högskolan i Lillehammer

Best.nr 47-11457-3 Tryck.nr 47-11457-3

SJU UKFRÅ ÅNVARONS DIME ENSIIONER – svensk-norska jämförelser och analyser

SJU UKFRÅNVARONS DIM MENS SIO ONE ER – svensk-norska jämförelser och analyser

– svensk-norska jämförelser och analyser

Gunnar Aronsson Vegard Johansen Staffan Marklund Rolf Rønning Liv Johanne Solheim