9789127118478

Första delen av fyra

Berättelsen om Blodet

O

ndvinter kommer med en kyla som tränger in i människors hjärtan och sinnen. Ingen kan veta vem som drabbats, vem som går att lita på, vem som ännu inte är i Vinterkungens våld.

Anders Björkelid

i fantasyserien

Tvillingarna Sunia och Wulf har alltid haft en speciell kontakt, de kan känna vad den andra känner. När Ondvintern nalkas ställs allt på ända och de tvingas fly för sina liv. De träffar den gåtfulla Bergsfrun och långsamt väcks deras medvetande om en annan verklighet – en där de tillhör ett märkligt folk, bundna av Traditionen och Rytmen, sammanlänkade genom Blodet.

Berättelsen griper läsaren från första kapitlet och är stundtals andlöst spännande.

Kerstin Hagstrand-Velicu, Btj-häfte 7, 2009

En gedigen upptakt till ett lovande, längre episkt äventyr.

Magnus Öhrn, Btj-häfte 7, 2009

Anders Björkelid

Berättelsen om Blodet • första boken •

1 Vätten

••• Vi var ute på jakt när det hände.

Det är inte ofta far låter oss jaga. För det mesta ger han sig av helt själv. Han tar bågen och snarorna med sig – ibland spjutet också – och lämnar oss att ta hand om gården.

– Wulf, du tar hand om korna, brukar han säga.

Mjölka dem, släpp ut dem på bete och se till att de kom­ mer hem igen. Och Sunia, du ser till svinen och hästen.

Jag är tillbaka om några dagar.

Far jagar varg och räv och en gång fällde han en slag­ björn. Men han gör det inte gärna. Ibland ber folket i bygden honom att döda något djur som fått smak för kreaturen. Slagbjörnen var ett sådant djur. Den hade börjat med att ta en kalv när korna var på vall. Sedan hade den fällt flera kvigor och när karlarna i byn för­ sökte jaga bort den rev den Ubbas Martin så svårt att han dog.

Då kom några män till vår gård och bad far att döda björnen. De hade hattarna i händerna, talade mycket vänligt med honom och lovade honom hjälp med åk­ rarna. Men far ville inte ha någon hjälp. Det vill han nästan aldrig. Men han tog spjutet och gick till skogs och fyra dagar senare var björnen död.

Far tog huvudet till åldermannen i byn och han satte

• 5 •

upp det på en påle utanför sin gård så att alla skulle kunna se att faran var över. Sedan kom många människor till oss på gården och ville lämna gåvor till far. Det var säckar med mjöl och tun­ nor med öl. En kom till och med med en låda saltad fisk från kusten. Men far tackade nej till allt.

– Vi har så vi klarar oss, sa han.

Vi tyckte nog att han kunde ta emot lite i alla fall. Den vin­ tern var skörden inte så bra och råttorna hade kommit in i vist­ husboden och ätit av maten där.

En av männen som kom för att be far att fälla björnen sa till oss: – Er far är den bästa jägaren i bygden, det vet alla.

Men han är inte den bästa bonden, tänkte vi.

Vi har frågat far varför han inte jagar oftare, men då ser han bister ut.

– En bonde har inte tid att jaga, säger han.

Men de andra bönderna i bygden jagar oftare än far och deras skördar slår inte fel lika ofta som fars. Vi tror att de andra skrat­ tar åt far, när han inte ser. Men de skulle aldrig göra det så att han märkte det. Vi vet inte varför, men nästan alla verkar rädda för honom. Trots att han är en bonde, precis som de, bockar och niger de när de träffar honom. Och de kallar honom för ”Herrn” och ser honom inte gärna i ögonen.

När far låter oss jaga är det mest fågel och småvilt han vill att vi tar hem. Tjäder och orre, ekorre och hare, blir det för det mesta.

Wulf tar hand om snarorna medan Sunia sköter pilbågen. Men vi måste alltid tjata på far för att få komma iväg och för det mesta hjälper det inte hur mycket vi än tjatar.

– Vi är inte jägare, brukar han säga. Vi är bönder. Ni har myck­

• 6 •

et att lära om hur man sköter en gård. Kom ihåg att ni skall ta över efter mig en vacker dag.

Men far är ingen bra lärare när det handlar om åkrar och äng­ ar och boskap. Han gör inte som de andra bönderna: De som har en metod som funnits i deras släkt så länge de kan minnas. De som kan tolka allt som händer i naturen och vet vad deras förfä­ der gjorde när något gick fel. När vi pratar med dem kan de alltid peka på något på åkern och berätta vad som kommer att hända.

– Se hur sorken har gått här om vintern, kan de säga. Han har gjort många och breda tunnlar i gräset. Då vet vi att det blir en hård vinter och vi gör bäst i att fylla lador och visthusbodar.

Far skall alltid prova något nytt. Han har alltid en ny idé, alltid en förbättring han vill göra. Och så blir gården full med halvfär­ diga projekt som han aldrig avslutar.

Så är det inte när det handlar om jakt. Då vet far precis vad han talar om. Han visar Sunia hur hon skall hålla i bågen, han förklarar för Wulf hur snarorna skall läggas och han har inga funderingar eller märkliga tankar om hur det skulle kunna göras bättre. Han vet redan vad som fungerar och han vill att vi gör precis som han. Då är det roligt att lyssna på far och vi lär oss snabbt.

Ibland låter han oss jaga på riktigt. Det är när han får något mörkt i blicken, när han suckar djupt och säger: – Det är kanske ändå bra om ni tränar. Vintern kan bli svår igen.

Men han följer aldrig med själv.

Sommaren var förbi sedan några veckor när vi lyckades övertala far att få jaga den här gången. Vintern tycktes ännu långt borta, men lövträden hade redan skrubbat sig blodiga mot höstvindar­

• 7 •

na och nu lyste trädtopparna som eldbränder. Under träden sköt svampar upp ur marken och djupt inne i skogen gick björnen och åt upp sig inför vintervilan.

Vi jagade hare. Runt gården är skogen tät och enbuskar och krypgranar skymmer sikten så att det är svårt att använda bågen.

Därför jagade vi med snara. Först gällde det att hitta en hare. Det kan man göra på många sätt. Man kan lägga ut snaror på platser där man redan vet att harar brukar passera. Man kan leta efter spår eller spillning. Man kan försöka locka haren till fällan, som man gillrat med rotsaker av något slag.

Men vi gjorde som far hade lärt oss. För att hitta haren för­ sökte vi tänka som den. Vi blundade båda två och föreställde oss att vi var en hare. Vi behövde inte säga någonting. Vi visste båda att vi tänkte på samma sak. Vi var en hare som letade efter något att äta, men haren var rädd för att bli upptäckt och jagad, så den sökte sig till en plats där den kunde äta utan att synas. Men sam­ tidigt ville den kunna se bra omkring sig – se så att ingen smög sig på den. Och så var det bra om det var tyst på platsen. Ingen bäck som porlade och dränkte ljudet av en räv som närmade sig.

Vi öppnade ögonen igen och visste båda vart vi skulle gå. Det fanns en glänta med högt och saftigt gräs, på väg upp mot bergen väster om gården. Där sluttade marken och det var lätt att se om någon närmade sig nedifrån. Längst upp låg stora stenbumlingar och ingen kunde komma den vägen utan att först klättra över dem.

Vi är tvillingar, födda på samma dag, av samma mor. En av oss är lite äldre än den andra, men vi vet inte vem och far vill inte berätta. Wulf är den längsta av oss, men bara med någon tum.

Sunia är den starkaste, men hon vinner inte alltid när vi brottas.

• 8 •

Vi ser egentligen inte så lika ut, tycker vi.

Wulf är mager och senig. Han har en lång rak näsa och en liten smal mun. Han är ofta glad och skrattar högt och länge när Sunia säger något roligt. Men när han är arg syns det bara på att hans öron blir röda och ögonen svarta, annars rör han inte en min.

Sunia är stadigare och bredare. Hon har mer muskler, men ansiktet är också fyrkantigare och näsan mer kort och trubbig.

Hon tänker innan hon talar och är hellre tyst om hon inte tycker att hon måste säga något. Men när hon är arg fräser och svär hon värre än två katter i slagsmål.

Båda två har vi blek, nästan genomskinlig hy och ramsvart hår ned till axlarna. Wulfs faller rakt ned och är tunt och flygigt, men Sunias är tjockt och vrider sig utåt vid topparna.

Vi har aldrig träffat vår mor. Far vill inte säga något, men vi är nästan säkra på att hon dog strax efter det att vi föddes.

I våras fyllde vi tretton år.

Det tar nästan en timme att ta sig till gläntan. Medan vi gick genom skogen blev marken allt brantare och stenblocken låg allt tätare. En del mindre stenar låg staplade i murar. Det var gamla, sönderfallande stengärdesgårdar. Kanske från en tid då skogen inte gick lika långt ned mot byn och folket odlade marken längre upp på bergen. Men det måste ha varit länge sedan för nu ram­ lade de låga murarna ihop och trädrötterna slingrade sig över och under dem.

Framme vid gläntan kände vi att vinden låg på från bergen.

Det var bra – om en hare verkligen gömde sig i gräset skulle den inte kunna känna vår lukt när vi närmade oss gläntan nedifrån.

Vi delade på oss och tog varsin väg längs med gläntans kanter.

• 9 •

Vi behövde inte prata, vi visste båda vad den andra skulle göra.

Wulf smög in i skogen på gläntans norra sida och började lägga ut sina snaror. Han lade dem på platser där skrämda harar kunde tänkas springa för att komma undan. Under tiden lade Sunia en pil på sin båge och väntade.

Andra jägare skulle ha behövt en signal när allt var klart, men Sunia visste precis när Wulf var klar med fällorna. I samma ögonblick sköt hon sin pil i en hög båge rakt upp mot berget. Hon behövde inte sikta eftersom hon inte försökte träffa något. Pilen var en visslare, en trubbig pil med smala hålrum som tjöt och ven högt när den for genom luften. Om en hare fanns i gläntan skulle den förhoppningsvis resa sig upp på bakbenen och spana efter ljudet. Då skulle det vara lätt för Sunia att närma sig och sedan skrämma den mot gläntans norra sida och Wulfs snaror.

Men det var ingen hare som stack upp ur gräset. Det var en vessla.

Vesslor är ingenting folket i bygden äter. De är magra, små och pilsnabba rovdjur som lever av möss, grodor och andra smådjur.

Pälsen däremot är fin och duger bra till bräm på en vante eller mössa. Därför satte Sunia fart ut på gläntan för att försöka jaga vesslan mot Wulfs snaror. Vi hade sett pälsjägare sälja både vessla och hermelin på marknaden i byn. Sunia hoppades kunna göra samma sak.

Vesslan fick snart syn på henne och gled snabbt som ögat ned i gräset igen. Men Sunia kunde se hur stråna böljade och vippade där den sprang fram och hon drev den envist mot gläntans andra sida.

Inne bland skuggorna under träden tappade hon bort den.

Hon var säker på att hon hade sett den försvinna in i en enbuske, men här i skogsdunklet smälte den bruna pälsen ihop med barr

• 10 •

och döda löv och överallt fanns hålor att gömma sig i. Wulf kom fram till henne och vi började båda att försöka skrämma fram den, men det verkade vara förgäves. Just som vi var beredda att ge upp hördes ett vasst skrik, följt av ett ilsket tjattrande ljud.

– Min snara, sa Wulf och vi rusade båda mot ljudet.

I en grop mellan två tjocka bokrötter satt vesslan fast med ena bakbenet i Wulfs snara. Den böjde sig över sitt ben och verkade försöka klösa bort remmen som höll det. När vi kom springande slutade den och såg upp på oss med små, kolsvarta ögon.

– Vad har ni i knuten, människoyngel? väste den till oss. Jag kan inte för mitt liv få upp den!

Vi stod båda helt handfallna. Rösten var inte mänsklig, men orden var samtidigt klara och tydliga. Det var ljud som inte pas­ sade i munnen som frambringade dem. De vassa små rovdjurs­ tänderna och de smala käkarna verkade inte lämpade för tal.

Trots det hörde vi båda vad vesslan sa.

– Mitt hår, stammade Wulf till sist. Jag gör alltid låset till sna­ rorna av mitt eget hår.

Det var sant, så hade far lärt oss och så gjorde vi, trots att vi inte visste någon annan jägare i bygden som använde hår i snaror.

Vesslan skrattade. Det var ett obehagligt ljud. Alldeles för dju­ riskt och vilt. Det hjälpte inte att den var liten och hjälplöst fast i snaran. När den öppnade käften med alla tänderna och skrat­ tade gick det kalla kårar längs med våra ryggrader.

– En vättesnara! Vesslan slutade skratta och plirade mot oss.

Vi såg att ögonen, trots att de bara var mörka djurögon, verkade dölja något annat. Som om vesslan bara var en mask som skulle kunna lyftas bort, om man visste hur.

• 11 •

– Det finns inte många som vet hur de görs nuförtiden. Så ni är av Blodet, yngel? Ni är skyddade av Förbundet?

Vi visste inte vad vi skulle svara. ”Blodet” och ”Förbundet”, det var uppenbart att vesslan menade något med de orden som vi inte förstod. En sak trodde vi oss dock förstå.

– Betyder det att du är en vätte? frågade Wulf. Återigen skrattade vesslan.

– Vet ni inte vad ni har fångat? Den lade sig ned med huvudet i tassarna och såg upp mot oss med något som kanske var ett leende. Svansen borstade ivrigt fram och tillbaka.

– Tog ni mig för en vanlig vessla? Jagade ni mig för pälsen? Era ögon måste ha blivit fördunklade. Det fanns en tid då sådana som ni jagade sådana som mig för nöjes skull. Så ni är inte ute efter vättar? Vi kanske kan ingå ett avtal.

Vi visste inte vad vi skulle säga. Visst hade vi hört berättel­ ser om folk som träffat vättar. Det var ofta varnande berättelser, historier om de olyckor som drabbade den som stötte sig med de underjordiska. Men i de berättelserna var vättarna alltid män­ niskolika. Små visserligen, men med kläder och skor som vanligt folk. Vi nickade stumt mot vesslan, alldeles för villrådiga för att kunna göra något annat. Vesslan log igen, om det nu var vad den gjorde och slickade sig om tänderna.

– Utmärkt! Det här är mitt förslag: Ni löser knuten i snaran här och släpper mig fri. Och i gengäld – i gengäld ger jag er en gåva. Hur låter det?

Wulf böjde sig genast över snaran och löste upp knuten. Vess­ lan kom loss i en vild rusning och sprang runt trädet varv på varv innan den stannade, en bra bit upp på trädstammen, med klorna i barken och pälsen uppburrad och spretig. Den såg vild­ ögt på oss och för en stund kändes det som om det hela varit en

• 12 •

dröm. Kunde verkligen det här djuret ha talat med oss. Men så öppnade det käftarna och gjorde det igen.

När du förlorat allt, när eld och snö har blandats, skall Kejsarkniven skydda dig, från Vinterkungens hundar.

När allt har tagits från dig, när du är verkligt ensam, skall vita stammar dölja dig, från Vinterkungens män.

Den sjöng nästan fram orden och när den var färdig smällde den igen käkarna och satte av in i skogen, nedför sluttningen.

– Vänta! ropade Wulf. Hur blev det med gåvan?

– Den har ni fått, ropade vesslan. Och bra betalt var det. Den gåvan är värd era liv.

Så var den borta. Sunia såg på Wulf som stod och vred på sna­ ran han knutit upp.

– Vi säger ingenting till far, sa Wulf.

– Nej, svarade Sunia.

Men båda två tänkte vi: Det finns en annan vi kan tala med.

Så lade Wulf ut snaran igen. Jakten var inte slut, vi hade fort­ farande en hare att fånga.

• 13 •

2 Kist-Maja

•••

– Hon är inte hemma, ropade Wulf besviket. Han stod på baksidan av huset och kikade in genom fönsterlug­ gen där. Käppen står inte vid dörren, så hon måste vara ute, tillade han.

Sunia stod på framsidan och väntade otåligt tills Wulf kom tillbaka.

– Hon måste vara ute på samlarvandring, sa han. Då kan hon vara borta hur länge som helst, och hon är omöjlig att spåra. Jag tror inte ens far skulle kunna göra det.

– Bösens träck, sa Sunia.

Wulf fnittrade förtjust.

– Nu skulle far höra dig, sa han. Du svär som fattig­ hjonen nere i byn. Vi får väl vänta tills hon kommer förbi igen, det är väl inte så farligt?

– Jag ville prata nu, sa Sunia kort och stirrade ned i marken.

Det var redan fyra dagar sedan vi stötte på vätten. Vi hade velat komma ifrån tidigare, men far hade sysslor åt oss. Det var mycket att ordna med på gården inför vintern och allt tydde på att kylan skulle bli sträng i år.

Där vi stod på tunet till Kist-Majas stuga såg vi hur rön­ narnas grenar hängde tunga av bär – ett säkert tecken

• 15 •

på en lång och kall vinter, sa de gamla i bygden. Far ogillade att vi lyssnade på de gamlas tal om tecken och tydor – men han tog gärna själv det säkra före det osäkra och såg till att vara rustad för vintermånaderna.

Därför dröjde det innan vi kunde besöka Kist-Maja. Men till sist bestämde sig far för att det var dags för en resa ned till byn.

Vi behövde båda nya vinterkläder, hästen måste skos om och far hade flera skinn han ville byta mot vargsaxar.

– Ni kan själva ta hand om det, sa han till oss. Jag ser nog att ni längtar bort från gården ett tag. Det är bäst att ni passar på och springer av er lite. När vintern kommer sitter vi fast och kan ingenting göra om vi går varandra på nerverna.

Att gå förbi Kist-Maja på vägen till byn var en omväg, men inte längre än att vi ändå skulle hinna dit innan det blev mörkt.

Därför stod vi några timmar senare i backen där hennes stuga låg och kände oss besvikna över att hon inte var där. Även om det var Sunia som såg surast ut, hade vi båda hoppats på att få komma in till Maja, sitta ett tag vid hennes eldstad och prata om det som hade hänt.

Kist-Majas stuga låg lika ensligt som vår gård. I bygden sa man ibland att far borde gifta sig med Maja eftersom de var lika inbit­ na enstöringar båda två. Kanske sa man det också eftersom man tyckte att de var lika märkliga. Nästan alla bygdens gårdar låg nere i byn eller på låglandet runt om. Det var bara far och KistMaja som bodde inne i skogen, i sluttningarna upp mot bergen.

Naturligtvis kunde de inte gifta sig, far och Maja. Till att börja med var Kist-Maja gammal och far var, om inte ung, så i alla fall inte särskilt gammal. Det var svårt att se på far hur gammal han var och han talade ibland med gubbar och gummor i byn som

• 16 •

om han känt dem i hela deras liv, men så gammal som Maja var han i alla fall inte.

Maja hade långt kritvitt hår och ett ansikte som liksom föll in i sig självt. Det såg ut som om det fanns fler dalar och åsar där än bland bergen hon levde vid. Huden var tjock och mörk som garvat läder och ben och armar verkade mest vara torra kvistar.

Men hon var stark och seg och tungan var både snabb och vass.

Och hon visste mer än någon annan i bygden om skrömt, oknytt och de underjordiska.

Det var den andra orsaken till att far och hon aldrig skulle ha gått ihop, ens om de varit jämnåriga. På sätt och vis var de motsatser och när de nämnde varandra fnös de alltid, som om de ogillade att ens tala om den andre.

Men vi hade alltid gillat Maja. När vi var mindre var vi avund­ sjuka på de andra barnen i bygden. De hade ofta många syskon, bodde nära sina kamrater i byn och hade mor- och farföräldrar som kunde ta hand om dem när deras far och mor inte hade tid.

Då hade Maja kommit till gården för att be far om hjälp med veden. Och vi hade skämtat och bett henne att bli vår mormor och hon hade tackat ja.

Sedan dess hade hon tittat till oss då och då och vi försökte hälsa på henne så ofta vi kunde. Men många gånger var hon inte hemma utan ute på en av sina ”samlarvandringar”. Då gick hon länge omkring uppe i bergen och samlade örter och svampar som hon sedan gjorde brygder och salvor av. Folket i bygden sa att hon till och med gick i de dödas kistor för att hitta ingredienser till sina läkemedel. Så hade hon fått namnet Kist-Maja. Men det var ingen som tvekade att kontakta henne när folk eller fä blev sjuka och Maja själv hade inget emot namnet.

– Det är bra om de är lite lagom rädda för mig, sa hon. En ensam

• 17 •

gumma måste kunna skrämma bort äggtjuvar och rumlare på nå­ got sätt. Och att slå dem med käppen duger jag inte till längre.

Vi lämnade Kist-Majas stuga under tystnad. Hästen stod och vän­ tade på oss i skogsbrynet där vi bundit den. Just som vi började gå nedför stigen in bland träden lyfte en flock kajor från rönnarna i Majas backe. De steg upp som ett väldigt tjattrande moln av mörka fjädrar, vände och vred sig i luften och försvann bort mot bergen. Här och där trasades flocken sönder när enstaka fåglar kom på efterkälken, men snart var de ikapp och den mörka mas­ san blev återigen till ett enda, levande väsen.

– Det är mycket kajor i höst, muttrade Sunia.

– Ja, visst är det, sa Wulf. Det är mycket rönnbär och mycket kajor. Kanske betyder många kajor också att vintern blir svår.

– Jag tycker inte om dem, sa Sunia och fortsatte in i skogen.

Snart var vi framme vid grinden i Majas gärdesgård. Maja hade försett den med ett slags portal, en bred, låg båge av sam­ manflätade videstammar som välvde sig över öppningen. När vi ledde hästen genom den lade Wulf märke till något.

– Det hänger en sax här, sa han. Mitt över grinden. Varför det?

Saxen var en stor svart stålsax, med två breda blad förenade med en tunn, fjädrande båge.

– Det vet du väl, sa Sunia. Maja hänger stål över alla dörrar och öppningar in till stugan. Stål värjer gården mot ont, säger hon. Inte ens Bösen kan komma in där stålet skyddar.

– Det visste jag inte, sa Wulf. När har hon sagt det?

– Det säger hon jämt, men du lyssnar ju inte. Det är för att du pratar så mycket.

Sunia klappade Wulf på axeln och Wulf nickade. Vi visste

• 18 •

båda två att det var så det var. Om någon annan hade sagt till Wulf att han pratade och inte lyssnade hade vi båda protesterat.

Men när vi sa sådant till varandra gjorde det ingenting. Det var Sunia som lyssnade och Wulf som pratade, så var det bara. Och det var bra. Någon behövde lyssna och någon behövde prata och det var inte alltid så lätt att göra båda sakerna samtidigt. Men eftersom vi var två kunde vi göra det och om Wulf inte hade hört på så gjorde det ingenting – Sunia hade lyssnat och hon mindes.

– Kom nu, sa Wulf. Vi måste komma ned till vadet innan det blir mörkt, annars får vi aldrig hästen över älven.

Sent om kvällen kom vi fram till byn. Vi ledde in hästen till Kniv Mats Björnsons gård och frågade om vi kunde bo i ladan som vi brukade. Kniv Mats och alla hans barn satt inne i stug­ värmen och åt ett kvällsmål och ett tag hoppades vi på att få komma in, men som vanligt visade Gerd, Mats fru, ut oss i ladan med en gång. Så brukade det vara. Det var inte många i byn som bjöd in vare sig oss eller far när vi var på besök. Ingen var otrevlig mot oss, men det var som om man inte vågade ha oss vid bordet.

Gerd stack i alla fall åt oss varsin skål med soppa och ett bröd att dela på.

– Det ligger filtar i stallet som ni kan ta med er in till ladan, sa hon. I morgon kommer jag ut till er med frukost och hämtar skålarna.

Inne i ladan var det mörkt. Det hängde en lykta på en spik i väggen, men vi vågade inte tända den. Det skulle vara alltför lätt att sätta eld på höet och då skulle djurens vinterfoder vara förstört på Knivgården. Istället satt vi i mörkret och åt vår soppa och vande ögonen vid dunklet.

Just som soppan var slut hörde vi kajorna igen. Det lät som

• 19 •

en ännu större flock än den vi sett i skogen och den verkade komma in från bergen för att slå sig ned på Knivgårdens hustak.

Strax var ladan fylld med ljudet av klor som skrapade mot spån­ taket när kajorna letade efter en bra sittplats för natten. Under takbjälkarna hängde ljudet av fåglarnas kvällsprat, som en rök som långsamt upplöstes och försvann när den ena kajan efter den andra somnade.

– Jag tycker inte om dem, sa Sunia igen. De är alldeles för många och de låter alldeles för mycket.

– Så länge de låter är allt gott och väl. Det är när kajorna flyger tysta som det blir fara på färde – då är ondvintern över oss.

Vi kastade oss båda upp från golvet och tryckte oss intill var­ andra. Rösten verkade ha kommit inifrån ladan och i dunklet tyckte vi plötsligt att vi hörde någon som andades tungt. Vi fum­ lade efter våra slidknivar medan våra hjärtan bultade i takt. Su­ nia fick först upp sin. I detsamma gick månen upp över skogen och knivbladet glänste i mörkret.

– Det är bra, sa rösten och nu verkade den komma från hö­ skullen. Dra stål, det skyddar mot det mesta. Är det folk är stålet vasst och är det skrömt bränner och binder det. Det gläder en gammal gumma att ungfolket lyssnar på henne.

Då kände vi igen rösten.

– Maja! ropade vi, stoppade undan knivarna och rusade upp på höskullen. Maja reste sig och drog undan höet hon brett ut över sig. Skrattande drog hon oss i öronen och rufsade oss i håret.

– Här försöker gammalt folk sova i det varma höet och så kom­ mer det småfolk och väsnas. Men nu får ni lugna er för de goda människorna i gården vet inte om att jag utnyttjar deras gästfri­ het och jag vill inte höra på dem och deras krämpor just nu. Får de veta att jag är här blir det ”Maja, ge mig något mot min ömma

• 20 •

fot” och ”Snälla Maja jag har så ont i magen”. Kryp upp i höet så kan vi värma varandra medan jag lyssnar på vad som har hänt sedan jag såg er sist.

Så lade vi oss tillrätta i höet och berättade för Kist-Maja om jakten på vesslan som visade sig vara en vätte och om vad den hade sagt till oss. Maja nickade och hummade. När hon fick höra om snaran som vätten inte kunde få upp smackade hon med tungan i munnen och skrockade.

– Han är slug han, er gamle far. Han lär er saker som ni inte förstår vad det är och som ni inte vet att ni behöver. Han kan verka så trög och envis, men Bösen får ta min tunga om han inte håller på och garderar sig ändå.

– Men var det verkligen en vätte? undrade Wulf. Jag trodde att de såg ut som små människor.

– Nog var det en vätte, svarade Maja. Och hur saker ser ut – det beror rätt mycket på vem som tittar. Det rör sig mycket i skog och mark som den inte ser, som inte vet hur man skall se på det.

– Men vad menade vätten då? undrade Wulf. Den sa att den skulle ge oss en gåva och så är det bara obegripligt. Vem är Vin­ terkungen? Vilka är hans hundar?

– Vinterkungen är vad man kallar vintern häromkring. Det har du säkert hört, Sunia.

Sunia nickade.

– En del säger att det är en person, eller någonting som lik­ nar en person i alla fall. Vinterkungen rider på snöstormen, säger man. De finns de som säger att Vinterkungen är ett annat namn på Bösen själv, förklarade Maja.

– Och hans hundar då, envisades Wulf.

– Vargar, viskade Sunia. Visst är det vargar, Maja? Folk säger att de är vinterns hundar.

• 21 •

– Nog menar de flesta att det är vargar, medgav Maja. Men jag tror inte vätten menade det. Det finns äldre berättelser som talar om andra saker. Jag har lyssnat på vättar som talat med skräck i rösten om Vinterkungens hundar. De underjordiska skräms inte av skogens djur. Förresten är kajorna, som du tyck­ er så illa om, Sunia, Vinterkungens fåglar. Det finns en sägen som berättar att när Vinterkungen rider ut tar han kajorna i sin tjänst. Då tystnar de och berättar bara för honom om vad de ser. Det är därför folket här säger att ondvintern kommer när kajorna flyger tysta.

– Men allt det andra då? sa Wulf. Vad betyder det och varför sa vätten det till oss. Och vad menade den med ”Blodet”? ”Ni är av Blodet”, sa den.

– Det brukar vara så med gåvor från de underjordiska, svarade Maja, att man inte förstår värdet av dem förrän det är meningen.

Tids nog skall ni se att det klarnar. Eller så gör det inte det. Man kan aldrig veta med vättar.

– Och ”Blodet”?

– Det kanske det är bäst att ni frågar er far om.

Sedan ville inte Maja säga mer, hur mycket vi än frågade och tjatade. Hon grävde en grop åt sig i höet och vi lade oss på var sin sida om henne. Det var varmt och skönt och luktade gott. På taket rumsterade kajorna om lite då och då och utanför blåste höstvinden upp och ven och tjöt i ladans knutar.

Nästa morgon när vi vaknade var Kist-Maja redan borta. Gerd kom ut med frukosten och när vi ätit gav vi oss av. Vi tog häs­ ten till bysmeden. Han var en lång, senig karl, med köttigt, rött ansikte och hette Lars Hök. Av honom lyckades vi förhandla till oss tre stora vargsaxar för de skinn far hade skickat med. Sedan

• 22 •

lämnade vi kvar hästen där för att skos och gick till marknaden för att hitta vinterkläder.

Marknaden i byn var ingen riktig marknad. Det var några kär­ ror som körts fram, på ängen mitt bland gårdarna, och på kärror­ na hade bönderna i bygden lastat saker de hoppades kunna byta mot annat de behövde. Vi visste att längre ned längs med älven låg staden och där fanns en riktig marknadsplats där man kunde byta till sig nästan vad som helst. Här i byn fanns för det mesta bara korgar, tunnor, skinn och rotfrukter, men ibland hade vi tur och kunde komma över några lappade gamla kläder som gått i arv genom en hel syskonskara. Sådana kläder dög bra att fodra och använda under en vintermantel.

Men den här gången hade vi ingen tur. Ingen av vagnarna på ängen hade några kläder och ingen visste heller någon som hade det. Vi lämnade marknaden, gick runt i gårdarna i byn och frågade alla vi träffade på. Det tog tid, i byn finns mer än trettio gårdar, och solen stod redan högt på himlen när vi äntligen gav upp. Det fanns fler gårdar utströdda på slätten kring byn men nu hade vi inte tid längre. Om vi inte gav oss av nu skulle vi få gå sista biten hem i beckmörker.

Men vid smedjan väntade Lars Hök på oss med två tygbylten.

– Det är visst vinterkläder till er, sa han. Och det var det.

I varje bylte fanns långskjorta, byxor, vantar och strumpor.

Allt i varmt, valkat ylle. Vi förstod inte varför lyckan plötsligt vänt och på ett så oväntat sätt, men när vi vände oss till Lars Hök för att tacka honom skakade han bara på huvudet.

– Jag förstår lika lite som ni, jag bara gör som jag blivit om­ bedd. Här kom en kvinna strax efter det att ni hade gått och gav mig de här kläderna. ”De skall Attas barn ha”, sa hon. ”Jaha”, sa jag, ”och vem är hon själv, om man får fråga.” Men det svarade

• 23 •

hon inte på, hon bara spände ögonen i mig. ”Jag kommer att veta om de fått kläderna”, sa hon, som om hon trodde att jag skulle behålla dem själv. ”Atta” hör man ju inte så ofta, men visst är det vad farsgubben er heter?

– Men hur såg hon ut? frågade vi. Vart tog hon vägen? Har du sett henne förut?

Men smeden såg bara besvärad ut och rev sig på kinden.

– Vet ni, jag kan inte riktigt komma ihåg. Hon var här och så var hon borta. Jag måste ha stått och tänkt på annat på något sätt.

Mer än så kunde vi inte få reda på. Lars Hök verkade själv irri­ terad över att han inte mindes mer och vi kunde inte göra annat än att packa kläder och vargsaxar på hästen och ge oss av.

Vägen hem var bättre än den mellan Kist-Majas stuga och byn.

Vi behövde inte korsa älven och sluttningen var inte så brant.

Men vi hade fortfarande långt att gå och skulle inte hinna hem innan solnedgången.

I skogsbrynet vände vi oss om och såg ned mot byn. Stubb­ åkrarna bredde ut sig åt alla håll kring klungan med gårdar i mitten. Mellan byn och den kurva som älven ritade över slätten en bit bort låg några enstaka hus utspridda. Bodde hon i något av dem, kvinnan som hade gett oss kläderna? Det verkade inte tro­ ligt. Lars Hök borde känna så gott som alla som bodde i bygden.

Längre bort sträckte sig slätten och älven bort mot horisonten.

Vi hade aldrig sett det, men vi visste att staden låg där borta, vid en stor sjö, och om man fortsatte kom man till havet och fogdens borg. Världen kändes med ens stor och gåtfull. Vem var kvinnan vi aldrig sett, men som kände till fars namn – han använde det aldrig själv och folket i bygden sa mest ”Herrn” när de talade om honom.

• 24 •

Vi vände på klacken och fortsatte in i skogen. Kanske visste far mer. Kanske var kläderna helt enkelt något han beställt, men glömt att berätta om.

Vägen hem kändes längre än den brukade. Den sista fjärdings­ vägen kröp mörkret ut från skogen och in över stigen. Höstkylan smög sig in under kläderna och vi höll oss nära hästen för att inte snubbla och för att stjäla lite värme från honom. När vi till sist, frusna och trötta, såg ljuset i fönstren glimta mellan svarta träd såg vi fram emot att komma in i stugvärmen, att få sörpla soppa vid elden och berätta för far vad vi varit med om.

Sunia gick till stallet med hästen medan Wulf lastade av varg­ saxar och kläder och tog dem med sig till stugan. Men i dörren mötte han far och Wulf kunde se på hållningen att någonting var fel. Far var bara en svart siluett mot brasskenet där inne, men han var spänd i kroppen på ett sätt som han sällan var.

– Wulf, sa han. Ta din syster med dig och gå upp på ladugårds­ loftet. Ni sover där i natt.

– Var då? undrade Sunia som just kom ifatt.

– Men sakerna då? sa Wulf.

– Ta med dem, sa far och vi märkte att han ansträngde sig för att le. Jag ser att ni har varit duktiga. Spring iväg nu och sov så får vi tala om det i morgon.

När han vände sig om för att gå in igen, såg vi att han inte var ensam. I fars egen stol, vid bordet i storstugan, satt någon med ryggen mot dörren. Vi kunde se hur eldskenet fladdrade över ett tovigt, svart hår och en kraftig hand som vilade på armstödet.

– Har far besök? utbrast Wulf överraskat.

Men far såg bara på oss i dörröppningen och stängde sedan dörren. Vi såg inte den blicken ofta. Den hade en särskild glöd

• 25 •

som inte var helt olik elden inne i stugan och vi visste att när den kom, då hjälpte det inte vad vi sa.

Fortfarande hungriga, men ännu mer förbryllade, klättrade vi uppför trappstegen till ladugårdsloftet. Där åt vi det sista av vår kalla färdkost och lyssnade på hur korna rumsterade om i sina bås under oss.

Sedan började vi viskande att tala om vad vi skulle göra nu.

• 26 •

Första delen av fyra

Berättelsen om Blodet

O

ndvinter kommer med en kyla som tränger in i människors hjärtan och sinnen. Ingen kan veta vem som drabbats, vem som går att lita på, vem som ännu inte är i Vinterkungens våld.

Anders Björkelid

i fantasyserien

Tvillingarna Sunia och Wulf har alltid haft en speciell kontakt, de kan känna vad den andra känner. När Ondvintern nalkas ställs allt på ända och de tvingas fly för sina liv. De träffar den gåtfulla Bergsfrun och långsamt väcks deras medvetande om en annan verklighet – en där de tillhör ett märkligt folk, bundna av Traditionen och Rytmen, sammanlänkade genom Blodet.

Berättelsen griper läsaren från första kapitlet och är stundtals andlöst spännande.

Kerstin Hagstrand-Velicu, Btj-häfte 7, 2009

En gedigen upptakt till ett lovande, längre episkt äventyr.

Magnus Öhrn, Btj-häfte 7, 2009

Anders Björkelid

Berättelsen om Blodet • första boken •