9789174630992

Vattnets egenskaper

Författaren lever i Uppsala inte långt från den plats han föddes.

Den andra installationen i en längre menad svit dikter.

Skriven på lediga stunder och andra obevakade tillfällen.

Mattias Stolt

Vattnets egenskaper Diktens Kaos del 2

Mattias Stolt

www.bod.se

En skog av träd En skog av träd försöker vara som människor studerar fuktdrypande lavar själva droppen som bildas de står i portvalven och iakttar alla som går in på Plaza del Rei men det är en annan skog i skogen av träd läser man flugsvampshattar klarheten i färgen glansen det förödande verkligt giftiga som samlar de mystiska systrarna en plats där kitteln kokar en natt där en kung söker skydd emot stormen det var till honom en skog av träd kom till undsättning i en skog av träd finns det ett att vårda en ande med ett namn det är vintergrönt eller klädd i murgröna förärad med en mistel den är gammal och står ut i mängden det finns en stad som står ut i mängden konsten som är staden i sten och stål men Ramon Casas väggmålningar på de fyra katterna är förstörda resten emanerar från operahuset

5

Alsike När Brännkärr och Lustigkulla kom in i bilden det var inte en stad som växte fram ändå men ett samhälle ur det gamla stationssamhället Alsike Äpplen och humle växer ännu vid där gamla torp stod där morfar tog in pyttena på kvällen En stor boulevard över skogen det här är Alsike det är samma backe de susande asparna tågen när jag låg i mormors hammock skotskrutig plastklädsel gnisslade luktade torr bod som getingbon kuddarna bleka av somrar sen mina mostrar lekte och Loranga många av deras saker är ännu ett dubbelexponerat sextio-tal bleknande fotografi över backen Nu kommer det en boulevard från Brännkärr över Lustigkulla och Sandbergsgärdet här En stor boulevard över skogen en sådan singulär erövring måttet av framsteg fem minuter ---

6

Alsike [ett ungdomsverk] Alsike av den svarta jorden, Alsike där jag alltid hade valet att göra inget mitt arbete, det långsamma vittnesmålet galenskap som inte skrek och fäktade med armarna, ekade självmordsro att något dog, väldig postmodernt hela världen vid min fingertoppar avmätta influenser, ett rytande allting där jag alltid hade valet att göra inget Alsike av det vita ljuset, Alsike där jag alltid hade den tid jag behövde en dag i taget tills det var försent fantasier bakom varje dörr, svarar på mitt våld, de övergivna blixtarna minst lika verkligt som det förbjudna dropp, dropp, droppar på stenen, blundar ett fint regn på mina heta kinder där jag alltid hade den tid jag behöver Alsike av det tolfte huset, Alsike där jag alltid hade trott på mig själv de mörkaste hörnen, lämnade i fredags min spegelhand, hans skäggkrökta rygg mer som vatten, glömsk och bärande bakom ett tungt förhänge, rörelser ville egentligen inte känna efter men sjunker, bara gå till botten där jag alltid hade trott på mig själv

7

Nästa år i Alsike under löjets röda skyar gör slut på drömmar Alsike, som ett sista ord, Alsike.

(Den här gamla dikten ger oss diktarens ursprung, ett mått från den första tillbakablicken) --Det är något som förändras med mig vad jag behöver det till barnen sover i mitt gamla rum när vi är hos farmor, där står min säng men inget annat från mitt årtusende husen står tätare, inga ödetomter kvar nya uteplatser, nyanlagda uppfarter vid varje täppa knappt några gamlingar eller katter bara småbarnsfamiljer med tre bilar och en studsmatta vad behöver jag det till och om ens hembyggd av allt består skulle det inte driva dig till vansinne att fira jul i den fåtöljen vid granen precis klockan tre Alsike inte mer än Konstantinopel eller Ayuthaya 8

från det här Alsike sträcker sig historia och självet The Doors Blake med en inte så klar röst filosofins tröst naturreligioner och sällskap Hiram och Gaudi Hermes och Crowley Homeros och Kerouac

9

Faunens menageri: del 1

Et in arcadia ego... rymden är rum, en katedral av relativa avstånd, och tiden är relativa sekvenser av skenbar kausalitet.

Vi är aldrig mer än ett cellmembran från främmande världar.

Ibland kommer en beröring världsfibern att darra och möjligheterna och fasorna anas.

Bland ensliga kullar börjar vi med en gånggrift. Den namnlöse konungen ligger där. För markens drömmar framstår han som ett skrämmande intet och han kommer i skuggorna med sin iskyla. Tiden vindlar bland dessa kullar. Vi ser stjärnorna dansa runt den heliga axeln och månen som växer och avtar i sovande andetag medan vi iakttar eonerna. En flod ändrar sitt lopp; en skog växer upp, och de svunna herdemarkerna blir del av de hitom kända länderna och människorna vi kan räkna som förfäder kommer vandrande med tiden. En gård, en by, en stad växer fram för det blotta kosmiska ögat.

Någon som minns de svaga flöjtrösterna av Arkadien vaknar.

Som rötter och klippa är han när han åter träder fram ur naturens väv. Han lever på gåtor, då som nu, vid de gamla grifterna, och snärjer de aningslösa. På vargaben och en svajande kort apkropp, med ett hjärtformat huvud där väldiga slidhorn vrider sig ut ur den svarta ullen, står han, Faunen, vid sida av stigen i sin eftermiddags egna ljus. Och han hälsar dig.

En kvinna med ryggsäck kom över kullarna, under träden.

Ofta strövade hon en dagsutflykt från staden med sina tankar.

Den här dagen fann hon till sin glädje en liten halvt övervuxen 10

stig som verkade leda vidare ner i en flack dal. När hon slog in på stigen gick solen sakta i moln. Den svalka hon hoppats på kom inte, och den dova kvavheten blev än mer påtaglig och himlen var snart helt och hållen mulen. Luften mellan träden tätnade och fåglarna tystnade. De tunga flugorna trycktes ned mot jorden och surrade ansträngt. Framför henne slöt sig ett hasselsnår om stigen och hon var tvungen att gå runt den vilda häcken. Mellan kullarna fann hon en torr bäckfåra som hon följde ut ur tiden, och faunen kände den första krusningen i sitt nät och vaknade.

Hon kom till en krök i den torra fåran där bäcken på vänster sida en gång i tiden hade ätit sig in i en kulle. Ett levandedött träds rötter hängde över gräskanten och fler rötter stack ut ur den sandiga brinken. Hon såg upp mot den gistna trädstammen som sträckte sig i vanmakt mot himlen, medan hon rundade den och kom att se hela dalens utsträckning och de blå bergen som reste sig i fjärran. Det skulle inte finnas blå berg på många horisonter än; det visste hon med säkerhet, och till hennes förvåning verkade solen stiga bakom bergen. Inte kan jag väl ha missat en hel natt, tänkte hon förvirrat. En rörelse i ögonvrån fick henne att vända sig om mot det förskräckliga trädet. Bakom det växte det vilda snåret högt och ogenomträngligt, och med den påträngande vildmarken erbjöd sig en gestalt för hennes blick invid trädet. Det var faunen. ”Var hälsad pilgrim,” sa han långsamt i en vådligt svajande bugning, och då faunen på inget vis var det mest anmärkningsvärda i denna tavla var det varken varelsen eller orden som gjorde henne stum. Vinden verkade plötsligt komma från en grönskande vår efter ett morgonregn och okända fåglar hade börjat sjunga. ”Håller solen verkligen på att gå upp,” sa hon tvekande. ”Det kan väl inte vara morgon redan... eller?”

11

”Det gyllene planeten stiger förvisso. Den kröner bergen medan vi talar.” ”Men det var ju eftermiddag alldeles nyss.” ”När solen når zenit i Jebuséernas gamla stad kommer man hem från fälten vid Ganges. Den gyllene planeten går inte i bana kring er.” ”Var tog solen och resten av världen vägen?” ”Var har ni tagit vägen, är frågan, min fagra pilgrim.”

Hon satt sig i gräset vänd mot bergen i öster och förundrades över hur vacker den skira morgonen var. Från den nyligen helt torra bäckfåran hördes nu porlande vatten. Med skönheten av den första morgonen kom en tår i hennes ögonvrå. Snart kommer svalorna över kullarna, tänkte hon lyckligt. Faunen lutade sig ner bakom henne och talade försiktigt. ”Var har ni tagit vägen, pilgrim? Har ni i sömnen välsignats av en ren vision av den klara morgonen, eller är ni där.” ”Så det är en dröm” ”En dröm...” sa faunen och kom runt kvinnan, och började gå nedför sluttningen ut i den vidsträckta dalen. Han såg sig över axeln och såg att kvinna rest sig och kom efter utan vidare anmodan, och han log.

Små flikbladiga örter växte i den fattiga jorden där det spirande vårgräset var kort som betat. Kala stenar stack upp ur den långa sluttningen och enstaka cypresser tornade mot himlen. ”Det här är det ensliga landet,” sa faunen, ”det ensliga landet, där jag skulle vara Kung Krysantemum om det inte vore för er, de ensligare vandrarna. Hur hastigt passerar ni inte genom mina landamären, som vinden.” ”Tar ni mig här ifrån?” ”Det är själva morgonen som är flyende, syster.” ”Var är vi på väg?”

12

”Det finns en plats bort över kullarna som är en helig plats för dem som känner jordens ådror under gräset och där stjärnorna sträcker ut sig från sina tindrande punkter i tiden.”

Faunen tystnade och lät en hastig blick falla på kvinnan för att sedan låta blicken planlöst löpa över kullarna innan han försiktigt lade till, ”Det är inte en odelat god plats vi ska till, Syster.” ”Vad ska vi göra där?” ”Till alla era korta, kärnfulla frågor finns det ett mycket enkelt svar som förklarar situationen.” Faunen stannade och vände sig mot kvinnan och sänkte sitt huvud en smula för att komma i samma nivå och höjde ett knotigt finger, som spretade i en märklig vinkel, innan han uttalade domen. ”Syster, ni är död,” sa han stadigt utan sorg i rösten. ”Ni har fallit i skugga, och över dessa ensliga kullar har jag skickats, inte för att bekläda korgblommornas tron, utan för att ledsaga de som skall vidare, till den grava porten.” ”Död.” ”Har ni någonsin i drömmen varit så... närvarande? Känt vinden så tydligt i drömmens halvanvärld; stigit in i en vårmorgon så ren och hälsats av en jordens frände; hört den tysta bäcken ur sig själv ta till orda. Detta är din hädan färd.

Prövningen mellan världar.” ”Men det är ju en dröm.” ”Vem vet vilka drömmar som kommer med den sömnen, eller om det bara är ett barockt spel? Inte skulle väl en stackars faun ljuga.” ”Om det i döden skulle komma någon klarhet, så borde det vara just insikten om döden, och om du ljuger är allt jag ser lögn.” ”Man skulle kunna säga att den sortens pyrrhonism är en Pyrrhus seger. Vad händer om man tvivlar, inte på enstaka 13

utsagor, utan på sinnenas sammantagna intryck?” ”Om varken mina sinnen eller erfarenhet kan säga om jag lever eller är död, vad ska jag tro på då? Det finns inget jag kan förklara här; inte soluppgången; inte våren; och inte en vältalig, ärlig faun.” ”Ni får helt enkelt lita på mig, och ni har redan följt mig en god bit över kullarna. Vi närmar oss porten.”

Vandrarna kom i ett ögonblicks tystnad över ett vitblommande krön, och i en vacker, ödslig dal uppenbarade sig målet; en ensam gravhög som faunen styrde sina steg mot.

Det såg ut för kvinnan som om det låg en gammal jordkällare nere i dälden. Över högen växte en tät matta av de vita små blommor som kvinnan sett stråla här och var som stjärnor i gräset, på turen med faunen. ”Simbelmüne,” upplyste faunen med en svepande gest och tillade, ”Kungasvepning kallas den också, den här lilla stjärna till blomma.”

Väl komna ner i dalen cirklade de runt gravhögen, och stod snart inför en gapande öppning i griftens sida. Mörkret var kompakt och levande på den gamla tröskeln. Den smala dörröppningen var inramad med tre hela stenblock och endast ett trappsteg som ledde nedåt syntes i natten där inne. Den stenen som satt ovanför hålet var slät och vit, i bjärt kontrast till den grova sandstenen som stod upprätt på var sida om ingången. På den vita stenen fanns en inskription på latin som löd: Et In Arcadia Ego. ”Jag ser att ni ser inskriptionen, Syster,” sa faunen,”Just den här stenen togs hit av en avfällig präst för mycket länge sedan.” ”Vad betyder det?” ”det betyder inte något i någon egentlig mening. Stenen är bruten mitt i en mening, och det som återstår är att någon gjorde något i Arcadien. Sten placerades där för att markera var 14

Vattnets egenskaper

Författaren lever i Uppsala inte långt från den plats han föddes.

Den andra installationen i en längre menad svit dikter.

Skriven på lediga stunder och andra obevakade tillfällen.

Mattias Stolt

Vattnets egenskaper Diktens Kaos del 2

Mattias Stolt

www.bod.se