9789197879002 by Smakprov Media AB

Monika Häägg

Isvintern

Monkaland Bokförlag

Monika Häägg Böckerna om Fry: Solbarnet 2009 Månguden 2009

www.monkaland.se www.monikahaagg.blogspot.com

Tack till Lennart Lundborg För att du är en fantastisk människa som med stor entusiasm och glädje delat med dig av dina kunskaper om bronsålder.

Maria och Micael Arnström För energiskt och oförtröttligt bistånd med det skrivna ordet.

Bo Strömberg För ditt välvilliga och fina arbete med författarfoto.

Thomas Häägg För dina genialiska kunskaper i fotoredigering och genomtänkt tanke i layout av bokomslag till Isvintern och de andra böckerna om Fry.

Tack också till: Eva, Katarina, Ulf, Anna, Lejla, Arvid och Eva för entusistisk provläsning av manus.

Kapitel 1 Vor och Ares betraktar med vemodiga ögon siluetten av ön som långsamt försvinner i fjärran. I soldiset liknar den en hägring och så kanske det också är. Aldrig mer kommer de att återvända och snart skall det vackra palatset med sina rikedomar ligga i ruiner. Tvivlet finns att de begår ett misstag. Havet ligger blankt och stilla och inte en krusning syns. Har vi rätt i våra farhågor? Allt är lugnt och tyst, katastrofen långt borta. Är drömmen som ständigt återkommit till Arida en sanndröm? Flickan är fortfarande så ung, bara ett barn. Visserligen ett Solbarn, men är hennes mardrömmar verkligen framtiden? Vor trycker Arida intill sig och suckar. De har väntat så länge att det nästan varit för sent. Gång på gång har de varnat kungen och Solgudinnans tjänare. Ingen vill tro på Aridas drömmar. Det hon sett är overkligt, men i den tysta och stilla morgonen lurar undergången. ~~ Snöflingorna virvlar i luften och den kalla vinden blåser genom hennes mantel, in i den stelfrusna kroppen. Fry skyndar på sina steg och drar ner mössan långt över öronen. Det är bara den rödfrusna nästippen som sticker fram och hon drar i de tjocka ullvantarna som lämnat en glipa vid handleden där oskyddad hud möter den vassa vinden. Himlen är gråmulen och mörkret faller snabbt. Vintern har överraskande svept in över Kungsgårdens människor. Hela hösten har varit varm och 7

ljummen, bara trädens färgglada klädsel och de mörka kvällarna har vittnat om att vintern är i antågande. Nu närmar sig den längsta natten och vintern har samtidigt passat på att med iskalla vindar göra sig påmind. Fry har under dagen varit hos Inglev på Nygården, men mörkret överraskade henne på vägen hem. Inglev ser mer och mer trött ut för varje gång Fry träffar henne. Den gamla har visserligen blivit nästan återställd efter förlamningen förra sommaren, men numera sitter hon mest stilla och rösten är tunn och knappt hörbar. Fry bestämde sig hastigt på morgonen att besöka Inglev, men nu när hon är på väg hem och iskylan sliter i en stelfrusen kropp så önskar hon att hon stannat innanför de uppvärmda väggarna. Men hon ville så gärna träffa Inglev innan snö och is satte stopp för att vandra den långa vägen. För var gång hon lämnat den gamla vet hon att det kan vara den sista. Inglev är trött och orkeslös och verkar ha gett upp själva livet. Fry har erbjudit henne att komma och bo hos Hird i Kungsgården men den gamla har vänligt men bestämt tackat nej. Hon vill leva sin sista tid på den plats som sett henne födas och där hon tillbringat många glada solvarv. En flytt till Kungsgården är inte att tänka på. Snöflingorna flyger allt tätare och den grådisiga skymningen gör det svårt att se. Fry blinkar lite när de vassa flingorna fastnar i ögonfransarna. Hon ser inte längre de svarta virvelströmmarna i ån och stigen är redan försvunnen under ett tunt snötäcke. Hon vänder och blickar tillbaka och ser sina spår i snön. Läder8

mockasinen är genomblöt och den kalla vätan tränger in mellan tårna. Än har hon en lång bit kvar att gå innan hon är framme vid backen upp mot Kungsgården. Hon borde lyssnat på Hird och klätt sig bättre men på morgonen sken solen och vinden var inte alls lika stark. Så snabbt det kan slå om i vädret, tänker hon, och biter ihop för att orka vidare i snålblåsten. Fry är så upptagen med att streta i vinden att hon inte märker de gula ögonen som följer henne. De glimmar i halvdunklet och avvaktar på avstånd. En ensam vandrare är lätt att övermanna, men än så länge är inte betraktaren säker. Den grå pälsen smälter in i halvmörkret och de breda tassarna lämnar tydliga spår i snön. Några ögonblick senare sluter ytterligare en grå skugga upp vid sidan om och längre bort skymtar flera par gula ögon. De grå vädrar i luften och stämmer upp i ett ylande som svagt men tydligt hörs genom blåsten. Fry rycker till och ser sig förskräckt omkring. Gråben har inte visat sig på länge men nu skymtar hon de blinkande ögonen i halvmörkret. Det är flera solvarv sedan hon sett några tecken på att det finns varg i närheten. Sista vintern hon bodde på Nygården hade Drej fångat en stor hanne som då och då smög omkring knutarna, men sedan dess har inte de grå varit synliga. Inga anfall har heller rapporterats och hotet från vilddjuren har därför mer och mer bleknat bort. Varför tog hon inte Aldo med sig, tänker hon, och börjar halvspringa med hjärtat dunkande. Hunden kunde varit det skydd hon behövt. Hon slänger ängsliga blickar bakom sig och ser att bestarna fortfarande håller sig på avstånd. Hade Aldo kunnat

beskydda henne? Kanske mot en ensamvarg, men inte mot en hel flock och hon skymtar många i mörkret. Förtvivlat ser hon framåt. Ån kröker sig längre bort och sedan har hon bara den sista biten kvar innan hon kan skymta de gula taken på Kungsgården. Fry inser med förtvivlan att det är för långt för att hon skall kunna springa och hinna till tryggheten. Hade hon bara kommit fram till den branta backen upp mot långhusen hade hon varit räddad. Hon springer flåsande runt kröken medan hon då och då tittar bakåt för att se om vargarna fortsätter att avvakta vid träddungen. Om de börjar jaga henne vet hon att hon inte har en chans. Så börjar de långsamt vandra. En kringgående rörelse, inte rakt mot henne, med ledarvargen först. Långt borta ser hon backen upp mot husen. Så nära men ändå så lång borta! Det värker i bröstet av den kalla luften och ansträngningen. Ingen hjälp kan hon få. Vem vill vara ute i snöstorm och mörker? Rädslan och skräcken gör att hon darrar i hela kroppen och flera gånger håller hon på att ramla när hon snubblar över rötter och stammar som gömmer sig under snötäcket. Så ökar de farten, sporrade av vittringen från villebrådet och hennes flämtande andetag. Fry ser sig förtvivlat omkring och rycker tag i en lös gren som hon försöker hålla framför sig, som skydd. Om hon åtminstone hade haft en eld så hade hon kanske kunnat hålla bestarna ifrån sig. De har nu stannat och närmar sig försiktigt med blottade tänder och dova ljud långt nedifrån struparna. Fry backar och sveper med grenen för att hålla dem på avstånd. Den störste, silvergrå, hannen är ledarvargen. Det är honom hon måste koncentrera sig 10

på. Det är han som bestämmer när anfallet skall starta. Skall hennes liv sluta här? Aldrig någonsin hade hon kunnat tro att det skulle bli så. Att hon skulle sluta som mat åt vargarna. Hon sväljer och känner den torra halsen, som om munnen var fylld med sand. I ett sista desperat försök häver hon sig upp och fattar tag i de nedersta grenarna på en stor rönn, som har slagit ned sina rötter intill ån. Hon svingar sig upp mot grenen medan hon förtvivlat försöker få fäste med fötterna mot stammen. Den vassa barken river mot hennes bara ben när kjolfållen åker upp. Hon sparkar och måttar medan hon hela tiden slänger blicken mot de grå, som långsamt närmar sig henne. I sista stund lyckas hon kravla sig upp och får tag i en ny gren och spjärn med fötterna, så hon kan nå längre upp. Hon hör och ser rovdjurens käftar som slår ihop och ilsket försöker nå bytet som balanserar på de tunna grenarna. Det är en skör livlina som hon befinner sig på och hennes stelfrusna fingrar har svårt att hålla fast om grenarna. Hur länge skall hon orka? Frusen, trött och med en darrande kropp. De grå hoppar och gör utfall mot stammen och hennes fötter. Hon känner deras varma andedräkter mot sina bara ben. De stelfrusna fingrarna är på väg att domna bort och vantarna har hon slängt på marken. En av vargarna sliter ilsket i dem och morrar hotfullt när de andra försöker nappa åt sig hans byte. Besviket cirklar de runt trädet, medan mörkret sluter sig om djur och människa.