Kerstin Gynnerstedt & Maria Wolmesjรถ (red.)
Tredje รฅldern Sociala aSpekTer och medborgarSkap
Innehåll 1. Tredje åldern – i ett socialt medborgarskapsperspektiv Kerstin Gynnerstedt
9
2. Tredje åldern – ett mångtydigt och problematiskt begrepp Angelika Thelin
33
3. Det heterogena åldrandet: Vad kan begreppet tredje åldern tillföra? Clary Krekula & Satu Heikkinen
49
4. Äldre kvinnors och mäns vardagsliv – i en ny tid Evy Gunnarsson
63
5. Äldres engagemang i civilsamhället: roller och profiler Magnus Jergermalm & Eva Jeppsson Grassman
81
6. Tredje åldrare i äldreomsorgen – ur verksamhetsansvarigas perspektiv 97 Maria Wolmesjö 7. Mötesplatser för äldre – en viktig aspekt i samhällsplaneringen Cecilia Henning & Lars A Svensson
123
8. Tersen – gemenskapsboende i tredje åldern Marika Marusarz & Päivi Turunen
145
9. I tredje åldern med personlig assistans: äldreomsorg och socialt medborgarskap Annika Taghizadeh Larsson 10. Socialt medborgarskap i en föränderlig värld Kerstin Gynnerstedt
165
189
1 Tredje åldern – i ett socialt medborgarskapsperspektiv Kerstin Gynnerstedt En gammal idag är mindre gammal än förr. Jean Pierre Aquino Att gå i pension är ingen barnlek. Ulla Holm Frisk, välbärgad – och uttråkad? Arne Jernelöv
Ovanstående citat är rubriker från två böcker och en artikel som alla behandlar ”tredje åldern” – den period i livet som idag beskrivs som en period av möjligheter, aktiviteter och förändringar (Laslett 1996; von Sydow 1991; Caradec 2008). Det finns många sätt att tala om och benämna äldre personer – seniorer, pensionärer, 65+, yngre äldre och ibland som personer i den tredje åldern. Samhällsdebattörer, journalister och politiker har talat om köttberget, jätteproppen Orvar och rekordgenerationen och då oftast menat svenskar födda på 40-talet (Majanen, Mellberg & Norén 2007). Denna bok problematiserar tredje åldern som begrepp och fenomen, liksom i viss mån situationen för personer i tredje åldern ur olika samhälleliga och främst sociala perspektiv. I detta inledningskapitel ges en övergripande beskrivning av den fas i livsloppet som brukar betecknas som ”den tredje åldern”. Genom bokens tio kapitel går som en röd tråd olika perspektiv och infallsvinklar på förutsättningar för, innehåll i och forskning om tredje åldern. Den teoretiska utgångspunkten tas i livsloppsteori och i teorier om socialt medborgarskap. I slutet av kapitlet ges en introduktion till bokens övriga delar.
9
Kerstin Gynnerstedt
Tredje åldern som begrepp och fenomen Vad är då tredje åldern? Kortfattat och enkelt kan man säga att tredje åldern är en benämning på den del av livsloppet under vilken människor inte längre är en aktiv del av arbetslivet (eller åtminstone inte arbetar av nödvändighet eller på heltid) men ännu inte är i behov av samhällets stöd och omsorg – en kategori äldre mellan arbetsliv och omsorgsbehov. Den fjärde åldern är den tid man är beroende av andra för att klara sig eller är mycket skröplig (Andersson 2008; Laslett 1991). En närmare beskrivning av forskningsläget för tredje åldern ges av Angelika Thelin i kapitel 2 och en analys och diskussion av begreppet av Clary Krekula och Satu Heikkinen i kapitel 3. Inom den sociala och sociologiska äldreforskningen har tredje åldern inte uppmärksammats nämnvärt, utan forskningen har i stor utsträckning fokuserat på omsorgs frågor utifrån den fjärde ålderns förutsättningar och behov. Forskning om den tredje åldern är viktig även för den fjärde åldern – och därmed också för verksamhetsansvariga och omsorgspersonal inom äldreomsorgen – eftersom samma individer som nu är i den tredje åldern senare kommer att tillhöra den fjärde åldern. Inom det sociala området har tredje ålderns sociala innehåll och konsekvenser, både i dagsläget och för framtiden, blivit alltför lite belyst och här finns som framhålls i flera av bokens kapitel ett forskningsområde att utveckla. Intresset för tredje åldern som livsperiod har framförallt vuxit fram under senare år och medfört att en ström av böcker producerats – allt från praktiska handböcker med levnadsråd till upplevelseböcker, utredningar och internationella forskningsrapporter. Även offentliga organisationer har intresserat sig för området; bland annat har KK-stiftelsen1 gett ut skriften Äldrelivsbranschen – en framtidsbransch. KK-stiftelsen konstaterar att år 2020 kommer denna grupp av äldre vitala, upplevelseintresserade, relativt ekonomiskt starka och handlingskraftiga människor att utgöra en betydande andel av Sveriges befolkning. I Sverige bor idag ungefär 9,3 miljoner människor (SCB:s befolkningsstatistik januari 2010). Åldersgruppen 65+ utgör cirka 1,7 miljoner personer, vilket innebär att 18 % av befolkningen utgörs av pensionärer, varav en del tillhör de så kallade fyrtiotalisterna, vilket också delar av den efterföljande åldersgruppen 55−64 år gör. Utifrån den tidigare definitionen av tredje åldern, ”den del av livsloppet där människor inte är en aktiv del av arbetslivet men ännu inte heller i behov av samhällets stöd och omsorg – en kategori äldre mellan arbetsliv och omsorgsbehov” utgör de som kan tillhöra tredje 1 KK-stiftelsen (Kunskaps- och kompetensutveckling) stödjer forskning vid Sveriges högskolor och nya universitet under förutsättning att näringslivet går in med lika mycket och deltar aktivt för att därmed utveckla sin verksamhet.
10
1. Tredje åldern – i ett socialt medborgarskapsperspektiv åldern mer än 1,4 miljoner människor – en betydande andel av Sveriges befolkning. Detta kan ses som ett enormt samhällsproblem – eller som en fantastisk möjlighet att utveckla en ny, verklig tillväxtbransch. Visserligen finns det en del 40-talister som är i behov av vård och omsorg redan nu, men utmärkande för den så kallade rekordgenerationen är att de är friska och vitala. De både kan och vill klara sig själva så länge som möjligt, och de stora behoven av vård och omsorg kommer längre upp i åren – oftast först i 80-årsåldern (Majanen, Mellberg & Norén 2007:147). Förväntningarna på gruppen yngre äldre är utifrån detta således stora – de ska både vara aktiva, ekonomiskt starka och klara sig själva, och dessutom utveckla en tillväxtbransch som kan ge exportinkomster för landet. Tredje ålderns oberoende ses då som det normala och det onormala blir att det finns äldre som behöver vård och omsorg. I och med att den verkliga pensionsåldern sjunkit och att det är svårt för den som är över 55−60 år att få ett nytt arbete, kan allt fler anses tillhöra denna grupp. Olika verksamheter (alltifrån äldreboenden till lobbygrupper) omfattar personer 50+, 55+ och 60+. Detta innebär att bilden av äldre som friska och aktiva förstärks (Andersson 2008). Inom forskning på äldreområdet finns det flera olika benämningar på äldre: äldre personer, seniorer, pensionärer, baby boomers, 65+, yngre äldre och ”personer i den tredje åldern”. Dessa begrepp används både inom forskning och i vardagligt tal med vissa betydelseförskjutningar. Ordens betydelse och i vilken utsträckning de används varierar mellan länder och kulturer. På kontinenten är beteckningarna ”den tredje åldern” (engelska third age, franska troisième âge) och ”den fjärde åldern” mycket vanliga (Andersson 2008). I Sverige förefaller ordet pensionär ha blivit mindre populärt bland personer över 65 år under senare tid, medan orden senior och äldre kommit att bli allt mer populära. I Frankrike beskrivs att förändringen av uttrycken gått från att vara gammal till pensionär och till det som de kallar ”äldre beroende personer”, och på senare tid talar man mestadels om seniorer (Andersson 2008; Caradec 2008). Utanför västvärlden är situationen en helt annan. I Afrika söder om Sahara definieras äldre personer inte genom de kronologiska åren utan genom andra faktorer som relaterar till bland annat utseende, beteende och funktion i familjen (Mawata 2009). Begreppet ”baby boomers” används ofta i den internationella forskningen synonymt med tredje åldern (Aquino 2007; Geoffroy 2009). Ur ett demografiskt perspektiv och inom äldreforskning definieras baby boomers ofta som en kohort som föddes efter andra världskriget, under en tid då antalet födda barn ökade dramatiskt (Phillipson 2007). Begreppet baby boomers förekommer oftast i den internationella forskningen, men mot bakgrund av att födelsekohorter varierar i storlek mellan länder kan begreppet vara förvirrande i jämförelser mellan länder.
11
Kerstin Gynnerstedt 160 000 140 000 120 000 100 000 80 000 60 000 40 000 20 000
1966
1990
1984
1978
1972
1966
1960
1954
1948
1942
1936
1930
1924
1918
1912
1906
1900
0
Figur 1 Antalet barn födda under 1900-talet i Sverige. Källa: SCB 2008.
Som diagrammet visar finns det flera större födelsekohorter i slutet av 1930talet och första delen av 1940-talet i Sverige. Födelseantalen ökade också kring 1920, i mitten av 1960-talet och särskilt från mitten av 1980-talet till ca 1990. Ingen av dessa ökningar i födelsetalen har emellertid börjat från en sådan låg nivå och varit så stor som under 1930-talet. Men är det rimligt att använda begreppet baby boomers för att specifikt avgränsa människor födda strax före och under andra världskriget i Sverige, med tanke på att det finns flera uppgångar i födelse talen under 1900-talet? I Sverige används istället begreppet ”40-talisterna”. De beskrivs i forskningen som en stor födelsekohort, som har upplevt och på en generell nivå dragit nytta av den socioekonomiska utvecklingen. Tredje åldern är, som tidigare nämnts, ingalunda oomtvistad vare sig som indelningskategori, som teoretiskt begrepp eller som företeelse. Ett av problemen är att ”tredje åldern” inte kan ses som en specifik kronologisk ålderskategori och att gruppen utgör en diversifierad och heterogen skara som åldersmässigt kan befinna sig i olika skeden av livet (jfr Caradec 2008). Varje del av livet har ur samhällsperspektiv ett särskilt fokus – från barndomens och ungdomens fokus på uppfostran och utbildning, till det vuxna livets fokus på arbete och familjebildning. Den tredje ålderns fokus har hittills inte berörts nämnvärt i forskningssammanhang trots att den är både en produkt av tidigare livsfaser och upplevda historiska epoker – men alldeles särskilt också en grund för återstoden av livet (se vidare Thelin kapitel 2 och Krekula & Heikkinen kapitel 3 i denna bok; jfr Jeppson Grassman 2008). Som framgår av kommande kapitel kännetecknas tredje åldern enligt fors-
12
1. Tredje åldern – i ett socialt medborgarskapsperspektiv karna av en period av personligt förverkligande före den fjärde perioden, som kännetecknas av slutligt beroende, skröplighet och död. Denna fas i livet kan oftast inte börja förrän efter pensioneringen. Den återstående förväntade livslängden vid pensioneringen blir därför viktig som utgångspunkt för att uppmärksamma de stora skillnader som finns för den befolkning som tidigare alla benämndes som gamla. Gruppen äldre rymmer idag både de yngre äldre och de äldre äldre. Den sistnämnda perioden anses ofta börja först vid 80−85 års ålder (Öberg 2002; Öberg 2005). Inte ens Statliga utredningar (SOU 2008:51) är bestämda med vilka man menar tillhör de äldre. Oftast betecknar man personer 65+ (pensionsåldern) som äldre, medan man när det gäller omsorgsbehov anger åldersgruppen från 75+.2 Det finns mycket forskning om hur livet gestaltar sig under slutfasen av livet och om de resurser i form av stöd och serviceinsatser som välfärdssamhället förväntas organisera för denna tid, men mycket lite forskning om hur livet i tredje åldern levs för att man dels ska kunna vara den aktiva person som massmedia och populärkulturen idealiserar, dels ska kunna skjuta upp behovet av välfärdssamhällets stöd. Forskningen om tredje åldern är i hög grad internationell – och rymmer allt från de insatser tredje åldrare gör inom frivilligt arbete till boendeplanering, samhällsengagemang och socialpolitik – med teoretisk anknytning till en rad olika akademiska discipliner.
Att dela in livet i olika åldrar För att kunna forska om grupper i samhället är det nödvändigt att urskilja dessa grupper på något sätt. Det krävs någon form av fastställd definition av vad till exempel en ”äldre person” är för något, för att det skall vara möjligt att formulera forskningsfrågor om dem. Problemet är dock att kategorier − så som äldre personer, seniorer, pensionärer − varken är entydiga eller ger upphov till givna och självklara förhållningssätt. Istället pågår omfattande diskussioner inom forskningen om hur ålder, åldrande, äldre personer och ålderdom kan definieras och förstås (se till exempel Andersson 2008, Jönsson & Lundin 2007). Den kronologiska åldern (det antal år man levt efter födelsen) kan kompletteras av biologisk ålder (bedömning av förväntad livslängd), social ålder (ålder baserad på vanor, sociala roller och position i samhället), kognitiv ålder (den ålder man upplever sig ha), subjektiv ålder (upplevd ålder i jämförelse med andra åldersgrupper) samt andras bedömning av ens ålder (Parment 2008). Definitionen av äldre personer utgör därmed ett studieobjekt i sig självt inom forskningen, samtidigt som definitionerna av kategorierna också måste användas pragmatiskt för att möjliggöra empirisk forskning. 2 Inom statistik och dokument från EU och FN anges ofta åldersgruppen 50+ som äldre.
13
9 I tredje åldern med personlig assistans: äldreomsorg och socialt medborgarskap Annika Taghizadeh Larsson
Inledning Vilka förutsättningar för ett socialt medborgarskap kan dagens svenska äldreomsorg erbjuda människor som är i behov av stöd med sådant som att äta, gå på toaletten och klä av och på sig? Vilka möjligheter kan det, med andra ord, finnas för ålderspensionärer med omfattande hjälpbehov att leva sitt liv i enlighet med den rådande standarden i samhället? Och vad är egentligen ”rådande standard” för ålderspensionärer i dagens Sverige? Är det att leva ett engagerat och aktivt ”tredje-ålder-liv”: att resa, gå på teater, vara föreningsaktiv och förverkliga sig själv? Eller är det kanske att tillbringa dagarna hel, ren och mätt i hemmets lugna vrå? Det är frågor som kommer att diskuteras i detta kapitel. Syftet med kapitlet är inte att presentera några färdiga svar, utan att stimulera till reflektion och samtal om vilka förutsättningar för ett socialt medborgarskap dagens svenska äldreomsorg erbjuder ålderspensionärer med omfattande hjälpbehov, samt vilken standard den svenska äldreomsorgen är, och bör vara, utformad att erbjuda. Med socialt medborgarskap avser jag förhållandet mellan den enskilde och samhället och hur medborgarna tillförsäkras välfärd i relation till rådande standard i samhället när den egna förmågan sviktar (jfr Marshall & Bottomore 1992; Gynnerstedt 2004; se även kap. 1). Med äldreomsorg menar jag inte bara hemtjänst och särskilt boende, utan alla typer av offentligt, praktiskt stöd som nyttjas av personer 65+. Även personlig assistans enligt LASS (Lag om assistansersättning) eller LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) – en insats som vanligtvis inte brukar benämnas som äldreomsorg, eller som omsorg överhuvudtaget (se dock Gough 2004) – ingår därmed i det som här kallas äldreomsorg. Ett problem med den inom såväl forskning som socialpolitiska diskussioner förekommande uppdelningen i äldreomsorg (= hemtjänst och särskilt boende enligt Socialtjänstlagen, SoL) och insatser till människor med funktionsnedsättning/funktionshinder (= in-
165
Annika Taghizadeh Larsson satser enligt LSS och LASS) är nämligen att den kan bidra till att vissa livssituationer och viktiga frågor och diskussioner hamnar – eller kan placeras – i skymundan eller ”mellan stolarna”. Hit hör situationen för dem som har insatser från hemtjänsten, men som inte fyllt 65. Hit hör också en diskussion om vad det kan betyda att som ålderspensionär ha tillgång till personlig assistans. Uppdelningen är dessutom missvisande, då varken hemtjänst eller särskilt boende är insatser som uteslutande erhålls av ålderspensionärer (se t.ex. Social styrelsen 2009, mars).37 Insatsen personlig assistans skulle däremot kunna definieras som en form av ”yngreomsorg”, då den endast i begränsad utsträckning riktar sig till personer som fyllt 65 år. Sedan en lagändring 2001 har man visserligen rätt att behålla sin assistans även efter 65, men ingen rätt att efter denna ålder utöka assistansens omfattning. Och rätten att (för första gången) få personlig assistans enligt LASS eller LSS är begränsad till personer som ännu inte fyllt 65 (SFS 1993:387, 9b §).
Empiriska och metodologiska utgångspunkter Kapitlets empiriska utgångspunkt är en kvalitativ intervjustudie inriktad på att förstå vilka betydelser social och kronologisk ålder kan ha för hur människor som lever med funktionsnedsättningar upplever och förhåller sig till det egna hälso- och funktionstillståndet, sig själva och det egna livet med funktionshinder (Taghizadeh Larsson 2009). I studien deltog 20 personer i åldrarna 56–72 år (födda 1932–1949), som enligt egen definition levt med fysiska funktionsnedsättningar alltifrån 30 till 66 år. Elva hade vid den tid då intervjuerna genomfördes, 2005–2006, personlig assistans enligt LSS eller LASS. De diagnoser de intervjuade uppgav var polio (6), multipel skleros (MS) (2–6; sex hade någon gång fått diagnosen MS av läkare, men för fyra av dessa hade sjukdomen senare bedömts som arbetsskada med MS-liknande symptom, eller presenterades som oklar på annat sätt), cerebral pares (3), mag-tarmsjukdomar (2), ryggmärgsskador (2), andra mer ovanliga diagnoser (2).38 Intervjupersonerna lever under olika ekonomiska villkor och har en varierande utbildnings- och yrkeslivsbakgrund. Majoriteten (18 av 20) är bosatta i, eller i närheten av, en stor eller relativt stor stad. Intervjuerna gick till så att intervjupersonerna uppmanades att fritt berätta om sina liv, både det som har varit och det som är idag, samt hur de ser på 37 Exempelvis var det år 2007 totalt 16 900 personer under 65 år som hade hemtjänst (personer med boendeservice ej inkluderade) enligt Socialtjänstlagen (Socialstyrelsen 2009, mars). 38 Att antalet diagnoser överstiger antalet intervjupersoner beror på att en person angav två diagnoser som sammanhängande med ”funktionshindret”. Det fanns också intervjupersoner som angav en diagnos och flera (upp till tre) funktionshinder.
166
9. I tredje åldern med personlig assistans framtiden (jfr Giele & Elder 1998). Därutöver ställdes frågor som i huvudsak var inriktade på att stimulera personerna att beskriva och reflektera över förändringar över tid när det gäller det egna livet med funktionshinder. Dessutom efterfrågades deras erfarenheter av olika typer av insatser som hemtjänst, personlig assistans och färdtjänst, samt av befintliga åldersgränser i det offentliga stödsystemet. Det sistnämnda rörde sig företrädesvis om den åldersgräns i LSS/ LASS-lagarna som innebär att man inte har rätt att utöka assistansens omfattning efter det att man fyllt 65 år. Intervjuerna varade i 1,5-3 timmar (flertalet ca 2,5 timmar) och spelades med intervjupersonernas medgivande in på minidisc. Samtliga intervjuer transkriberades ordagrant. Den metod som användes vid analysen kan beskrivas som en riktad innehållsanalys (Hsieh & Shannon 2005) genom att den vägleddes av befintliga teorier och empiriska studier rörande ålderns och åldrandets betydelser för människor som lever med fysiska funktionsnedsättningar. Förutom att jag sökte efter teman i intervjuerna som bekräftade dessa, var uppmärksamheten också riktad mot teman som gick på tvärs mot tidigare forskning eller som på annat sätt var oväntade. Utgångspunkten för detta kapitel är ett av de oförutsedda teman som framträdde vid analysen. Temat ifråga är pensionerade intervjupersoners beskrivningar av hur de ägnade sig åt olika typer av aktiviteter av det slag som brukar benämnas fritidsaktiviteter; beskrivningar som i ett senare stadium av analysen sorterades in under rubriken ”en tredje-ålder-lik livsstil”.
Kapitlets innehåll och disposition I de avsnitt som följer kommer de sju av intervjupersonerna som är ålderspensionärer och har personlig assistans att stå i fokus. Efter en inledande beskrivning av LSS/LASS-lagstiftningen och insatsen personlig assistans kommer dessa personers beskrivningar av sina dagliga liv att belysas och därefter analyseras och diskuteras ur ett socialt medborgarperspektiv. Personerna ifråga tillhör den första kohort svenskar som haft möjlighet att behålla sin personliga assistans enligt LSS eller LASS efter fyllda 65. Några hör dessutom till de första svenskar som överhuvudtaget fick personlig assistans enligt LASS eller LSS i samband med att de nya lagarna trädde i kraft 1994, eller i samband med den försöksverksamhet med personlig assistans som under 1980-talet inleddes på några orter i Sverige (Gough & Modig 1995).39 I kapitlet kommer jag 39 Föreningarnas utvecklingsarbete beskrivs i rapporterna Personlig assistans, en social bemästringsstrategi för människor med omfattande funktionshinder (Gough 1994a) och ”GILprojektet för lika villkor” – En rapport om utvecklingsarbete 1989–1993 inom Göteborgsföreningen för Ett självständigt liv (Gough 1994b).
167
Annika Taghizadeh Larsson också att referera till tidigare forskning om att som ålderspensionär leva med personlig assistans. Någon omfattande forskningsgenomgång blir det inte fråga om, av den enkla anledningen att det nästan inte gått att finna några tidigare studier inom detta område. Avslutningsvis kommenteras situationen för ålderspensionärer med omfattande hjälpbehov som inte har personlig assistans enligt LSS eller LASS, utan erhåller den typ av insatser som vanligtvis brukar gå under benämningen äldreomsorg.
LSS, LASS och personlig assistans LSS är en rättighetslag som ska ”främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet”. ”Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra” (SFS 1993:387, 5 §). Lagen ger personer som tillhör någon av dess tre personkretsgrupper rätt till stöd och service utöver den som kan fås genom annan lagstiftning. Det är när behoven inte tillgodoses på annat sätt (t.ex. genom insatser enligt SoL) som en person som uppfyller villkoren för att tillhöra LSS personkrets har rätt till insatser enligt lagen. Personkretsgrupp ett definieras som ”personer med utvecklingsstörning, autism och autismliknande tillstånd”, grupp två omfattar ”personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom”. Den tredje gruppen (dit samtliga intervjuade assistansanvändare hör) är avgränsad till att gälla ”personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder, som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd och service” (1 §).40 Personlig assistans, som är en av de tio insatser som regleras i LSS, är ett ”personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer åt den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med sin personliga hygien, måltider, att klä av och på sig, att kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade” (SFS 1993:387, 9 a §). Hur många timmar personlig assistans en person får beror på dennes behov och hur det bedöms. När behovet av assistans för hjälp med de grundläggande behoven överskrider 20 timmar per vecka har den enskilde rätten till assistansersättning enligt LASS (SFS 1993:389).41 Genom ersättningen kan personer med omfattande assistansbehov själva anställa en eller flera personliga assistenter. Det finns också möjlighet att anlita kommunen eller annan assistansanordnare, ett 40 2005 tillhörde cirka 60 procent av dem som hade assistansersättning LSS personkrets grupp 3 (Socialstyrelsen 2008). 41 LASS upphävs 1 januari 2011. Reglerna överförs då i stort sett oförändrade till den nya socialförsäkringsbalken.
168
9. I tredje åldern med personlig assistans kooperativ, en organisation eller ett företag, som arbetsgivare för assistenterna. Själva begreppet personlig assistans myntades av den så kallade Independent Livingrörelsen då den i början av 1980-talet introducerade sin ideologi i Sverige (Gough & Modig 1995). Med begreppet ville rörelsens företrädare, som själva behövde personlig service för sin dagliga livsföring, betona brukarens självständighet och aktiva roll i utformningen av stödet. Enligt en definition antagen av Independent Living-rörelsen i slutet av 1960-talet handlar autonomi inte om oberoende i bemärkelsen att klara allting utan hjälp av andra, utan om att ha inflytande över sitt eget liv (Barron 1996; Putnam 2007).
Personlig assistans ur ett samhällsekonomiskt perspektiv Ända sedan den så kallade assistansreformen genomfördes har kostnaderna för assistansen varit föremål för diskussioner och utredningar, som i sin tur följts av lagändringar (SOU 2008:77). Enligt en rapport från Socialstyrelsen (2008a, juni) som behandlar personlig assistans ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det emellertid inte helt lätt att räkna ut hur mycket mer än exempelvis hemtjänst personlig assistans kostar (se även Mayo-Wilson et al. 2008a). Enligt rapporten finns det mycket som tyder på att en stor del av den kostnadsökning som brukar tillskrivas personlig assistans enligt LASS beror på en omfördelning av kostnader för andra insatser såsom hemtjänst och särskilt boende. Under assistansreformens första år (1993−1997) minskade antalet personer med om fattande insatser från hemtjänsten, 120 timmar och mer per månad, med över 60 procent eller nästan 1 400 personer. Även åren innan hade det skett en minskning av antalet personer med hemtjänst, men den minskningen rörde snarare personer med enklare servicetjänster. Personlig assistans har troligen även avlastat sjukvården genom att en del sjukvårdande insatser och träningsinsatser numera utförs som egenvård med hjälp av assistenter. En annan aspekt som diskuteras i rapporten är att kommunala SoL-insatser av god kvalitet kan tänkas minska efterfrågan på LSS- och LASS-insatser. Detsamma gäller om den fysiska miljön blir mer tillgänglig för personer som exempelvis använder rullstol (se även Barron, Michailakis & Söder 2000). I Socialstyrelsens rapport kommenteras även hur det längre tillbaka i tiden var vanligt att människor i alla åldrar med omfattande hjälpbehov vårdades på institutioner. En av anledningarna till utflyttningen från institutionerna var att det i jämförelse med institutionsvård beräknades vara billigare att ge hjälpen i det egna hemmet. Så småningom började man i stället jämföra olika typer av stöd i hemmet med varandra. Och med dagens hemtjänst som jämförelsenorm framträder personlig assistans som dyr. Under senare tid har möjligheterna att dämpa kostnadsutvecklingen för assistansen genom att slopa eller begränsa den nuvarande rätten att behålla
169
Tredje åldern Sociala aspekter och medborgarskap Kerstin Gynnerstedt & Maria Wolmesjö (red.)
Tredje åldern beskrivs som den period under senare delen av livet då man är fri från arbetslivets krav och skyldigheter men ännu inte i behov av sociala rättigheter i form av vård och omsorgsinsatser. Under de senaste åren har begreppet tredje åldern kommit att användas allt oftare även inom det sociala arbetet, både nationellt och internationellt. I den här boken problematiseras begreppet tredje åldern med utgångspunkt från aktuell forskning ur en rad olika samhälleliga och sociala perspektiv. Det centrala temat i boken hämtas från livsloppsperspektivet och teorier om socialt medborgarskap. Här diskuterar författarna frågor som: Vilken roll har gruppen ”tredje åldrare” i samhället? Vad innebär tredje åldern för det pro fessionella och frivilliga sociala arbetet? Är fri tid enbart en medborgerligrät tighet, eller finns det också samhälleliga skyldigheter under den ”fria” tiden? Tredje åldern – Sociala aSpekTer och medborgarSkap riktar sig främst till studerande på universitets och högskoleutbildningar på grund och avan cerad nivå inom socialt arbete, social omsorg, vård, samhälls och beteende vetenskap. Den vänder sig också till yrkesverksamma inom fältet och andra som är intresserade av det sociala arbetets utmaningar inom äldreomsorgen.
Bokens författare är aktiva forskare inom det Nationella Nätverket för Social vetenskaplig Äldreforskning.
Redaktörer för boken är maria Wolmesjö, lektor i socialt arbete och verksam vid Linnéuniversitetet och Linköpings universitet och kerstin gynnerstedt, docent i socialt arbete och verksam vid Linné universitetet.
ISBN 978-91-40-67347-3
9 789140 673473