Page 1

Av Fay Weldon har på svenska utkommit Praxis 1981 Röksvamp 1982 Presidentens son 1983 Brev till Alice 1985 Marjorie, Grace och jag 1985 Noveller 1986 Shrapnel-akademien 1986 På kvinnors nivå 1987 Kärlekens lust och vånda 1988 Levnadsregler 1988 Landets hjärta 1988 Ledaren för bandet 1989 Rebecka West 1989 Kalaset 1989 Säck och aska 1989 Polaris och andra noveller 1990 Varg, den mekaniska hunden 1990 Avbilder eller Joanna Mays kloning 1990 Ett jordiskt paradis 1991 Hemsökelsen 1992 Skapelsens krona 1993 Söndring 1995 Onda aningar 1997 Inga små kvinnor 1999 Rhode Island Blues 2001 Polaris 2003 En styvmors dagbok 2008



Fay Weldon

En hondjävuls liv och lustar Översättning Annika Preis


ISBN: 978-91-86649-09-8 © Fay Weldon 1983 Originalets titel: The Life and Loves of a She-Devil Omslagsdesign: Staffan Larsson Sättning och grafisk form: Stevali Production Utgiven av Massolit Förlag 2011 Tryckt i Litauen 2011 av UAB ’PRINT IT’ www.massolit.se




Förord

K

vinnlig hämnd har alltid varit ett kittlande tema, medan manlig revanschlust är så utbredd och självklar att vi inte ens reagerar. De flesta dramer går ju ut på att karlar kavlar upp ärmarna och strider för rättvisa eller för att rädda sin heder. Det handlar om makt, och mer sällan om kärlek. Berättelser om män som gör allt för att erövra en åtrådd kvinna finns det visserligen gott om, men när viger en försmådd och övergiven man hela sitt liv åt att med list och tålamod skräddarsy en infernalisk plan över hur han kan vinna tillbaka sin förlupna hustru? Då förefaller det enklare att göra processen kort och få den svekfulla kvinnan avlivad. Eller så träffar han genast en annan kvinna. Mister han en står ju honom tusen åter. Kvinnor reduceras ofta till utbytbara pjäser, åtminstone efter det att de plockats ner från piedestalen. Kvinnan är en ägodel bland andra, och en ägodel kan alltid ersättas. Detta är vad makt åstadkommer: den maktlösa är endast ett objekt för maktutövning. Ett av många sätt att upprätthålla politisk, ekonomisk och social dominans är att erbjuda opium åt folket. Kvinnans opium är – hårddraget – den romantiska kärlekens rosa moln. Det är inte förrän denna illusion kvaddas 7


som hon riskerar att bli farlig, som hon rentav kan förvandlas till hondjävul. Och hondjävulen betraktar vi med skräckfläckig förtjusning. Kvinnorna beundrar henne, männen fruktar henne. Liksom slavägaren var rädd för sina slavar och därför höll dem i herrans tukt och förmaning skyr varje förtryckare en resning från det folk eller den individ han suger ut. Kanske är det därför som just kvinnlig hämnd är så mycket mer fascinerande än det ständigt pågående manliga återställandet av ordningen. När kvinnor tar saken i egna händer blir det helt enkelt revolutionerande. Kvinnligt hämndbegär blir kult, för att det så sällan omsätts i praktiken. Vi jublar således åt Lysistrates utlysta sexstrejk, men även åt bestialiska hämndeakter, som massakern i Helen Zahavis roman En jävla helg eller det brutala dödsvåldet i Virginie Despentes Baise-moi. Till och med verklighetens Lorena Bobbit fick varma anhängare. Och vad hade Stieg Larssons deckare varit utan Lisbet Salander? Hämningslöst älskar vi hämnerskorna från helvetet för att de vikarierar för oss, lever ut fantasierna om civil vedergällning för oförrätter som lagens långa arm inte når. Vi dyrkar dessa handlingskraftiga honor som bryter sig ur hora/madonnakorsetten och gör det mest förbjudna: De ser till att den man som åsamkat dem lidande får lida desto mer. Det är nämligen tabu för kvinnor att utkräva hämnd. Hämndlystna och possessiva fruntimmer skrämmer snoppen ur led på männen. Världen minns ännu den sedelärande filmen Farlig förbindelse, som gav invektivet ”kanin­ kokerskor” åt dem som har större anspråk än att vara sidekick åt en man. Men världen minns också Fay Weldons En hondjävuls liv och lustar.

8


Boken kom ut 1983 och väckte sensationellt gensvar. Inom loppet av några år blev den filmatiserad både som teve­ serie av BBC och som Hollywooddrama med Roseanne Barr och Meryl Streep i huvudrollerna. Den högproduktiva och redan erkända dramatikern och författaren blev en feministikon, men Hondjävulen slog inte bara an hos feminister. Den initialt godmodiga romanhjältinnan Ruth lyckades väcka sympatier hos breda folklager, säkert för att hon var just en kvinna av folket, om än karikerad. Ruth var grov och klumpig, med stora tänder och håriga leverfläckar i ansiktet. Bakgrunden var trasig och hennes anspråk i livet modesta. Hon nöjde sig med man och barn och husdjur i ett mediokert villaområde, tills hon utsattes för det svek som vederfars åtskilliga kvinnor när deras äkta män klättrar i karriären. Men till skillnad från hennes grå jämlikar accepterar inte Ruth det beklagliga ödet att bli dumpad och hänvisad till den ensamstående mammans sociala och ekonomiska utsatthet. Istället planerar hon en satanisk hämnd på såväl mannen som på hans nya statuskvinna. Framför allt är det den nya kvinnan som ådrar sig Ruths hondjävulska hat. Och vid en första anblick är den inställningen föga feministisk. Snarare är det ett manligt synsätt att tillskriva kvinnan skulden för alla förbindelser av erotisk karaktär. Omläsningen av En hondjävuls liv och lustar, drygt ett kvarts sekel efter braksuccén, erbjuder inte heller något fräscht genusperspektiv. Moderna feminister skulle nog snarare tvärdissa boken om den marknadsfördes som kvinnokampsappell. Det enda som möjligen överensstämmer med dagens feministiska diskurs är temat om att slå tillbaka. Att inte finna sig i manligt skitstövleri. Men den 9


missgynnade Ruths medel och ändamål är kontraproduktiva ur strikt feministisk synvinkel. Romanhjältinnan gör ju om sig, det vill säga kompromissar, utifrån ett av män fastställt paradigm. Genom ohyggligt kostsamma och smärtsamma uppoffringar anpassar hon sig till det skönhetsideal som hennes bittra fiende av naturen motsvarar, och det i syftet att återerövra den svekfulle maken. Alla dessa helvetiska strapatser som Ruth maniskt genomgår för att hämnas och triumfera avslöjar dock en allvarlig brist i den manliga världsordningen: dess fatala ytlighet. Att romanen inte står sig som renlärig feministbibel gör den emellertid inte mindre läsvärd. Tvärtom. All stor litteratur har många bottnar, och de kommer oftast bättre till sin rätt när den omedelbara tolkningen bleknat. Fay Weldons skarpa blick och vässade penna rispar fula revor i förljugna föreställningar om välfärd, rättvisa och kärlek. Med sin bitande ironi gör hon nedslag i äldreomsorgen där gamlingarna drogas ner och kastas ut så fort de blir inkontinenta, i förvaringsanstalten för psykstörda brottslingar som sysselsätts genom att ena hälften av internerna får repa upp de stickningar den andra hälften knåpat ihop, hos den reaktionäre domaren som dömer i enlighet med sina fördomar och sedan spöar skiten ur den kuvade frugan, i den eftersatta förorten där unga arbetslösa kvinnor skaffar ungar med sjappande karlar för att få sin knappa försörjning ordnad av njugga myndigheter – hon visar sprickorna i systemet med glöden hos det hondjävulska uppvaknandet och detta sammantaget gör boken rykande aktuell i en tid då avregleringar och nedmontering av välfärdsstaten blivit ett samfällt politiskt projekt i hela västvärlden. 10


Hondjävulen Ruth är således inte bara en hämndgalen och försmådd hustru; hon är det jordnära och luttrade vittnet till att saker inte står rätt till, hon är antitesen till feelgood. Och här kommer vi in på en annan av romanens trådar. Hatet och föraktet som huvudpersonen riktar mot sin antagonist beror inte bara på ett ratat fruntimmers underlägsenhetskänslor gentemot den vackra och framgångsrika varelse som ”stal” hennes man. Mary Fisher är författarinnan som blivit stenrik på att skriva crappiga kärlekshistorier som mestadels läses av de fattiga och underprivilegierade kvinnorna, de kvinnor som mycket hellre hade behövt bli upplysta om att det finns brister i systemet som bidragit till deras misär. Istället för att köpa Mary Fishers banala smörja, vars enda budskap är att meningen med livet är att finna den rätte, borde hennes läsekrets erbjudas En hondjävuls liv och lustar. Den har ju trots allt en sensmoral. Den säger oss att kvinnor som tror sig kunna uppnå varaktig lycka och självförverkligande genom en man löper stor risk att åka på sitt livs värsta nerköp. Som Ruth gjorde. Därför ser hon till att ge Mary Fisher hennes livs hårdaste läxa. Ty, även den privilegierade och finlemmade succéförfattaren som sitter i sitt lyxinredda fyrtorn och snickrar ihop sina pekoral är fast i den illusion om kärleken som utgjort receptet till hennes framgång. Symboliken är slående; Mary Fisher är bildligt talat fångad i en fallos med havet och dess vilda natur alldeles inpå sig. Hon blir martyren som fortsätter skriva sina drapor om den romantiska kärleken medan Ruth går till attack mot den. Ändå är Mary Fisher och Ruth två sidor av samma mynt. Båda kommer från påvra förhållanden och båda 11


offrar allt för kärleken. Mary Fisher sprattlar i det sockervadd som hennes författarskap spunnit. Ruth har slungats ut i sanningens obarmhärtiga och huggtandade realiteter. Men utifrån dessa diametralt olika utgångspunkter agerar de med samma avsikt. Att vinna en man. En man som dessutom är en osympatisk knöl. I sann feministisk anda hade ju Fay Weldon kunnat låta Ruth upptäcka sitt egenvärde istället för att, som i sagan om den lilla sjöjungfrun, genomgå en ytterst plågsam och riskabel omvandling av sin fysik för att bli ”en riktig kvinna”. Men Fay Weldon är nu ingen romantiker, lika lite som hennes hondjävul är det. Att leverera en ”Du duger-historia”, det duger inte åt en författare av Weldons kaliber. Hon lånar varken ut sig åt flummigt önsketänkande eller åt självbedrägerier. Hon är med andra ord ingen Mary Fisher. I en hondjävuls ögon är människan en ytlig varelse och mänskligheten ett släkte som hänsynslöst strävar efter makt – makt över naturen och makt över sitt öde. Världen är full av orättvisor, och de som inte skor sig på dessa blir prisgivna och hjälplösa som Marco Evarisstis guldfiskar. Det gäller således att tänka utanför glaskupan och ta herraväldet över sitt liv innan någon annan gör det. Ändamålet helgar medlen. Men En hondjävuls liv och lustar är inte bara en hejdlöst underhållande skröna om kvinnlig rivalitet, hämnd och upprättelse. Ytterst är den en dystopisk skildring av en rå och kall verklighet där kärlek och godhet väger fjäderlätt mot makt och fåfänga, där makt är överordnat allting, även kön. Enligt Ruth i boken har alltså genus ingen betydelse för den person som väl uppnått dominans. Rikedom och skönhet är det enda som räknas. Och skönhet går att köpa för pengar. 12


Vad som avhåller de flesta kvinnor från att gå över lik för att skaffa sig makt råder det delade meningar om, men i den här boken får vi en tydlig vink om att välartade flickor bara kommer till himlen, medan hondjävlarna kommer hur långt som helst. Fast vi får också en fingervisning om vilka offer det kräver. Skulle alla kvinnor ta sig rätten att vara lika egoistiska som män (bli hondjävlar) i sina maktanspråk, då skulle mycket ställas på sin spets. Vad är det då som hindrar kvinnorna från att skrida till verket och armbåga sig fram mot starkare positioner? Frågan är om inte den här boken i själva verket pekar på just det hindret. Västvärldens kvinnor har tagit många stora steg mot jämställdhet. Men vi tycks ännu låsta i den romantiska villfarelsen om tvåsamheten som den högsta formen av självförverkligande. Därför är Fay Weldons mest kända roman lika relevant idag som när den gavs ut. Förhoppningsvis kommer eftervärldens läsare att finna den hopplöst omodern. Unni Drougge



1

M

ary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet. Hon skriver en hel massa om kärlekens väsen. Hon

ljuger. Mary Fisher är fyrtiotre och van vid kärlek. Det har alltid funnits någon man till hands att älska henne, ibland helt desperat, och det har hänt att hon har besvarat denna känsla, fast aldrig i vild desperation skulle jag tro. Hon skriver romantiska berättelser. Hon ljuger för sig själv, och för världen. Mary Fisher har 754 300 amerikanska dollar deponerade på en bank på Cypern där skattelagarna är humana. Det är lika mycket som 502 867 engelska pund, 1 931 009 tyska mark, 1 599 117 schweiziska franc, 185 055 050 japanska yen och så vidare, det spelar knappt någon roll vilket. En kvinnas liv är som det är, i vilket hörn av världen som helst. Och vart man än kommer är det samma sak – till dem som har, som Mary Fisher, skall varda givet och till dem som icke har, som jag själv, skall även det som de har tagas ifrån dem. Mary Fisher har tjänat alla sina pengar själv. Hennes förste man, Jonah, sa till henne att kapitalism var omoraliskt 15


och hon trodde honom eftersom hon är en mild och foglig natur. Annars är det ingen tvekan om att Mary Fisher vid det här laget skulle ha gjort ansenliga investeringar. Som det nu är äger hon fyra hus och de har ett ungefärligt värde – beroende på marknaden – av vad som helst mellan en halv och en miljon dollar. Ett hus är förstås bara någonting värt i ekonomisk bemärkelse om det finns någon som vill köpa det och om man själv står ut med att sälja det. I annat fall är ett hus bara ett ställe där man bor eller där de man har anknytning till kan bo. Om man har tur kan egendom ge sinnesfrid och om man har otur kan den föra med sig oro och missnöje. Jag önskar Mary Fisher otur i hennes fastighetsaffärer. Mary Fisher är liten och söt och välskapt, snar att dåna och gråta och att lägga sig med karlar, fast hon låtsas att hon inte gör det. Mary Fisher älskas av min man, som är hennes revisor. Jag älskar min man och hatar Mary Fisher.


2

N

u. Därute snurrar jorden: Tidvattnet brusar högt upp mot klipporna nedanför Mary Fishers torn och sjunker undan igen. I Australien gråter de stora gummiträden barken av sig, i Calcutta tänds en myriad gnistor av mänsklig energi för att flamma upp och dö, i Kalifornien svetsar surfarna sina själar hela med skum och fladdrar in i evigheten; i alla världens storstäder knyter grupper av oliktänkande sina dystra nätverk och sänder förändringens rötter genom den svarta mylla som är vår existens här på jorden. Och jag är fången här och nu, instängd i min kropp, fastnaglad vid ett enda bestämt ställe, och hatar Mary Fisher. Det är det enda jag kan göra. Jag är besatt av mitt hat och det förvandlar mig, det är mitt främsta kännemärke. Det är först nyligen som jag har upptäckt det. Det är bättre att hata än att sörja. Jag sjunger mitt lov till hatet och all den kraft som följer i dess spår. Jag sjunger en hymn till kärlekens död. Om man från Mary Fishers torn kör inåt landet, nerför den grusade infarten (trädgårdsmästaren får 110 dollar i veckan, vilket är lite i vilken valuta som helst), genom den vindsvepta allén av sorgligt mjöldaggsangripna popplar 17


(kanske är det hans hämnd), sedan ut över gränsen till hennes egendom och ut på huvudvägen, förbi de böljande kullarna i väster och ner mot den stora slätten med vete­ åkrarna och vidare och vidare ett tiotal mil eller så, kommer man till förorterna och det hus där jag bor, till den lilla gröna trädgården där mina och Bobbos barn leker. Det finns tusentals mer eller mindre likadana hus, i öster, i väster, i norr och i söder. Vi bor i mitten, precis i mitten, av ett område som kallas Eden Grove. En förort. Varken stad eller landsbygd, någonting mittemellan. Grönt, lummigt, förmöget och som en del säger, vackert. Jag går med på att det är ett bättre ställe att bo på än en gata i centrala Bombay. Jag vet exakt var mitt eget centrum är på det här stället utan centrum, eftersom jag tillbringar en massa tid med kartor. Jag har ett behov av att känna till varenda geografisk detalj av olyckan. Avståndet mellan mitt hus och Mary Fishers torn är etthundraåtta kilometer. Avståndet mellan mitt hus och stationen är en och en kvarts kilometer och från mitt hus till affären är det sexhundrasextio meter. Till skillnad från majoriteten av mina grannar kör jag inte bil. Jag är inte så väl koordinerad som de. Jag har blivit underkänd vid fyra uppkörningar. Jag kan lika gärna gå, säger jag, eftersom det ändå är så lite att göra när man har sopat av hörnen och polerat ytorna i det här huset, som är planerat som ett paradis. Det är underbart att ströva omkring i himlen, säger jag, och de tror mig. Bobbo och jag bor på Nightbird Drive nummer nitton. Det är en utvald gata i den bästa delen av Eden Grove. Huset är mycket nytt – vi är de första som bor i det. Det är kemiskt fritt från ekon. Bobbo och jag har två badrum 18


och ett perspektivfönster och vi väntar på att träden ska växa upp, så snart, förstår ni, kommer vi till och med att få avskildhet! Eden Grove är ett vänligt ställe. Mina grannar och jag har middagsbjudningar för varandra. Vi diskuterar saker snarare än idéer, vi utbyter information istället för teorier, vi håller oss lugna genom att koncentrera oss på detaljer. Det allmängiltiga är skrämmande. Om man går för långt tillbaka i det förflutna stöter man på oerfarenheten och om man går för långt in i framtiden stöter man på detsamma. Det nuvarande måste vara perfekt balanserat. Just nu serverar man grillade revben helt djärvt i kinesisk stil, med pappersservetter och sköljkoppar. Det har en doft av förändring. Männen nickar och skrattar, kvinnorna skälver och ler och slipper diska. Det är ett bra liv. Det talar Bobbo om för mig. Han kommer hem mer sällan numera och därför säger han det inte längre så ofta som förr. Älskar Mary Fisher min man? Besvarar hon hans kärlek? Ser hon honom djupt i ögonen och talar till honom utan ord? Jag fick följa med honom hem till henne en gång och snubblade över mattan – en äkta kashmir, värderad till 2 540 dollar – när jag gick fram mot henne. Jag är ett­ hundraåttioåtta centimeter lång, vilket är utmärkt för en man, men inte för en kvinna. Jag är lika mörk som Mary Fisher är blond och har en sådan där kraftig, utskjutande käke som långa, mörka kvinnor ofta har, och ögon som ligger ganska djupt inne i huvudet och en kraftig höknäsa. Mina axlar är breda och kantiga, mina höfter breda och fläskiga och benmusklerna är välutvecklade. Mina armar, det svär jag på, är för korta för kroppen. Mitt innersta 19


väsen och min kropp går inte ihop. Man skulle kunna säga att jag hade otur när jag fiskade i den stora fiskdamm som är en kvinnas liv. När jag snubblade över mattan log Mary Fisher hånfullt och jag såg att hon kastade en snabb blick på Bobbo, som om de redan hade sett den här scenen framför sig. ”Berätta om din fru”, kunde hon ha viskat, efter kärleksakten. ”Klumpig”, skulle han ha svarat. Om jag hade haft tur kunde han ha tillagt: ”Ingen skönhet, men en rejäl människa.” Jo, jag tror att han skulle ha kunnat säga någonting sådant, om så bara för att urskulda sig själv och förneka mig. Man kan inte förvänta sig att en man ska vara trogen mot en underbar mor och en god hustru – sådana föreställningar saknar erotisk lockelse. Skulle han också i skuldmedveten och salig upphetsning ha kunnat säga: ”Hon har fyra födelsemärken på hakan och det växer skäggstrån på tre av dem!” Jo, det tror jag nog. Vem skulle kunna motstå frestelsen när man låg där och fnittrade och skrek och kittlade varandra i sängen efter att ha älskat och verkligen uppskattade livet till fullo? Jag är alldeles säker på att Bobbo vid något tillfälle skulle ha kunnat säga, så där som äkta män gör: ”Jag älskar henne. Jag älskar henne, men jag är inte förälskad i henne. Inte som jag är förälskad i dig. Förstår du hur jag menar?” Och Mary Fisher skulle ha nickat och förstått alldeles utmärkt bra. Jag vet hur livet är. Jag vet hur människorna är. Jag vet att vi alla är lika goda kålsupare när det gäller själv­ bedrägeri och önsketänkande och vilka skulle vara det mer än otrogna älskande? Jag har tid att tänka på det här, när 20


disken är undanstökad och det är tyst i huset och livet tickar förbi och det inte finns någonting annat att göra än att undra om Bobbo och Mary Fisher är tillsammans nu, nu – så egendomlig tiden känns. Och jag tänker och jag tänker och jag spelar båda rollerna, ibland hans, ibland hennes. Det får mig att känna mig delaktig i hela den förstulna romansen. Jag, som har blivit reducerad till ett ingenting. Och sedan ringer Bobbo och säger att han inte kommer hem och barnen kommer från skolan och en egendomlig, välbekant tystnad sänker sig över huset, en tjock, vit, kvävande filt som har kastats över våra liv och till och med när katten fångar en mus verkar jamandet och pipen komma någonstans långt bort ifrån, från en annan värld. Bobbo ser mycket bra ut och jag har haft tur som har fått honom. Grannarna kommenterar ofta den saken. ”Du har då tur som har fått en sådan karl som Bobbo!” Det är inte att undra på, tillägger deras blickar, att han är borta hemifrån lite då och då. Bobbo är en och sjuttioåtta, en decimeter kortare än jag. Han är en och en halv decimeter längre än Mary Fisher, som har storlek trettiosex i skor och lade ut 1 200 dollar och 50 cent på skor förra året. Trots allt detta har Bobbo inga potensproblem i sängen med mig, han blundar. Så vitt jag vet kan han ju blunda när han ligger med henne också men det tror jag faktiskt inte. Det är inte alls så jag ser det framför mig. Jag tror helt enkelt att de andra kvinnorna i Eden Grove är bättre på att ljuga för sig själva än vad jag är. Deras egna män är borta ganska så ofta de också. Hur kan de överleva om de inte ljuger, hur ska de annars kunna bibehålla sin självaktning? Ibland kan naturligtvis inte ens lögnerna skydda dem. Då hittas de dinglande i garaget, eller i den äktenskapliga sängen efter en överdos. Kärleken har dödat 21


dem, mordisk ända in i de sista dödsvåndorna, klubbande och frätande och giftig. Och hur överlever, i synnerhet, de fula kvinnorna, de som omvärlden ömkar? Skatorna, som de kallar oss. Det ska jag tala om för er – de lever precis som jag, genom att se sanningen i vitögat och härda huden mot den konstanta förödmjukelsen tills den blir hård och kall som ett krokodilskinn. Och vi väntar på ålderdomen och den jämställdhet den medför. Vi gör oss utmärkt som gamla gummor. Min mamma såg inte alls illa ut och hon skämdes över mig. Det såg jag i hennes blick. Jag var hennes äldsta barn. ”Du är en avbild av din far”, brukade hon säga. Vid det laget hade hon förstås gift om sig. Hon hade lämnat min far för länge sedan, långt bakom sig, i förakt. Mina två halvsystrar bråddes båda på henne och var nätta finlemmade små saker. Jag tyckte om dem. De visste hur de skulle charmera och de charmade också mig. ”Min lilla fula ank­ unge”, sa mamma till mig en gång och hade nästan tårar i ögonen när hon smekte mitt sträva, motspänstiga hår. ”Vad ska vi ta oss till med dig? Vad ska det bli av dig?” Jag tror att hon kanske skulle ha älskat mig, om hon bara hade kunnat. Men hon kände avsmak inför allting som var fult och oharmoniskt, det kunde hon ju inte rå för. Det sa hon förresten tillräckligt ofta själv, inte om mig direkt förstås, men jag visste hur hon tänkte och jag förstod vad hon menade. Jag tror ibland att jag föddes med nerverna utanpå huden istället för innanför och de skälvde och vibrerade och gav gäll genklang redan från början. Jag växte mig stor och klumpig i ett försök att försegla dem, så att jag inte skulle förstå så mycket. Och ni förstår, jag kunde aldrig lära mig att bara le och hålla tyst, inte ens för mammas skull. Mitt sinne slog 22


ständigt an ackord, som ett fruktansvärt ostämt piano som spelades på måfå och aldrig var tyst. Hon döpte mig till Ruth och ville, tror jag, glömma mig så fort hon kunde, redan när jag var mycket liten. Ett kort, avfärdande namn, fullt av sorg. Mina systrar hette Jocelyn och Miranda. De gjorde båda ett gott gifte och försvann, utan tvekan till ett lyckligt liv, omvärvda av beundran och kärlek.