9789163859496

sKrÅBerGeN

A lm

a nd läg r ar n er a

s

fr edeborg – hertigens sta d

n e gai nns h u st 채r f

r

e tig

ns

s

er dat l o

H

Kojan

Bergsskr evan

Nilas hus byn (videva lla)

v채rdshuset

n pe책 p 채 skr vattenfloden t i v

I serien Almandrarnas återkomst ingår: Den försvunna staden Silveramuletten Hertigens soldater I stjälarens spår Genom Drömmens rike

Denna bok tillhör

...........................................................................................

Genom Drรถmmens rike

Till alla läsare - tack för snälla ord om böckerna! Det gör mig­så glad att få höra att ni tycker om dem!

Jo Salmson

ALMANDRARNAS ÅTERKOMST: Genom Drömmens rike Text © Jo Salmson 2008 Bild © Peter Bergting 2008 En originalproduktion från Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2008 Typsnitt: Bembo, Nyx Sättning: Bonnier Carlsen Tryckt av Scandbook, Falun 2008 ISBN 978-91-638-5949-6 www.bonniercarlsen.se

Almandrarnas Återkomst

Genom drömmens rike Jo Salmson

Illustrationer av

Peter Bergting

Innehåll En orolig väntan 11 Farliga planer 17 Före sömnen 24 Genom Drömmens rike 30 Möte med mäster 36 Hjälp på vägen 43 Svart natt 49 I eldskenet 55 Nya åskådare 63 Avslöjanden 72 Anfallet 81 På liv och död 90 Efteråt 98 Vi ses igen 104 Personer 112 Platser 116 Folk och varelser 118 Amuletter 120

En orolig väntan Rian vred på sig där han låg.

Farfar hade vikt ihop både en filt och sin egen jacka som madrass åt honom. Trots det kunde han känna varenda ojämnhet på marken.

Det var fuktigt i den djupa bergsskrevan.

11

Solen nådde aldrig att torka upp, och regnvattnet hade sipprat ner och bildat en liten pöl på botten, alldeles nära Rian.

Det här är nog den obekvämaste platsen i hela Skråbergen, tänkte han.

Fast bergsskrevan var i alla fall väl dold.

Ingen av hertigens soldater skulle hitta honom.

I natt var det viktigast av allt!

Eller …

Rian öppnade ögonen.

Det fanns en sak som var ännu mer betydelsefull.

Om han inte lyckades somna skulle alla deras planer misslyckas. Och han var alldeles för nervös för att känna sig det minsta trött!

Med en suck rullade han över på sidan.

En bit bort stod farfar och Elien. De samtalade lågmält och gick igenom planerna en sista gång. Så tystnade de och kom fram till Rian.

– Jag går tillbaka till kojan nu, sa Elien. Men först måste jag vara säker: Vill du göra det här?

13

– Du behöver inte, sa farfar. Vi kan ge oss av upp i bergen i stället. Elien och Ereanna kan ta oss med till almandrarnas läger.

Elien nickade allvarligt.

– Där skulle ni vara trygga, försäkrade han.

Mäster blev ju kvar i Skuggornas värld, men det finns andra bland mitt folk som kan hålla en stjälare på avstånd.

– Det vi planerar är så farligt, sa farfar och kramade Rians hand.

Rian nickade.

Han visste mycket väl hur förfärlig en stjälare var! Han hade mött två av dem, och överlevt.

Allra helst ville Rian ge sig av härifrån, och låta någon annan ta hand om allt!

– Vi förstår om du har ångrat dig, sa Elien.

Men Rian hörde en besviken ton i hans röst.

– Vi kanske är galna, som tror att vi kan besegra den … sa farfar och suckade.

Nu, när det var dags att sätta igång, var det som om de alla förlorat modet.

Rian såg från Elien till farfar, och sedan fattade han sitt beslut.

15

Det var farligt. Men om han inte vågade, så skulle faran bara drabba någon annan.

Han visste att det inte fanns någon återvändo.

16

Farliga planer Där ovanför färgade de sista solstrålarna himlen i rött och guld. Snart skulle det vara mörkt – och strax före midnatt skulle månen gå upp.

Det var den tidsfrist som greve Aske hade givit dem.

17

När månen syntes över bergstopparna måste de möta honom vid den gamla kojan, och leda honom till almandrarnas skatt. Annars skulle han döda Brand och Dorv.

De båda pojkarna hade sett skräckslagna ut, när greve Aske släpat dem med sig.

Och ändå kände de inte till det allra värsta …

Greve Aske var död.

I själva verket var det en stjälare, förklädd i greve Askes kropp, som hotade dem.

Så länge Rian kunde minnas hade Brand och Dorv retat honom. De lämnade honom aldrig ifred.

18

Den här morgonen hade de förrått Rian och farfar, och avslöjat deras gömställe för hertigens soldater!

Rian skulle aldrig förlåta dem för det. Men han kunde inte lämna dem att dö i händerna på en stjälare.

– Jag tänker försöka, sa Rian. Det var ju min idé från början.

Han kände sig stolt över att rösten inte darrade det allra minsta.

– Då ger jag mig av, sa Elien. Jag börjar kalla på dig så fort jag är framme hos Ereanna.

– Jag kommer, lovade Rian.

19

Elien klättrade upp ur bergsskrevan och Rian drog jackan tätare kring ryggen. Han önskade att de kunnat tända en eld. Han frös så förfärligt.

– Jag är inte ett dugg sömnig, klagade han.

Farfar slog sig ner bredvid Rian, med ryggen mot en sten.

– Det är ingen brådska ännu, sa han.

Kom och sitt här hos mig, som du gjorde när du var liten. Vi kan prata en stund.

Rian kavade sig upp mot farfar och kröp ihop i hans famn. Farfar drog till sig filten och svepte den om dem så gott han kunde.

– Du vet vad du ska göra, inte sant? frågade han.

– Ja, sa Rian.

De hade gått igenom allting, gång på gång.

20

– När jag somnat, och är i Drömmens rike, så kommer jag att höra Eliens röst. Jag följer hans rop, precis som förra gången, när jag tog mig till Skuggornas värld. När jag når fram till honom är jag vid kojan.

Det var underligt hur fort det gick att vänja sig vid att magi faktiskt fanns. Att den värld han själv levde i inte var den enda, utan en av många.

Almandrarna kunde vandra mellan de olika världarna, med hjälp av Drömmagiker och trollformler.

Den som drömvandrade mellan världarna lämnade sin kropp kvar på sovplatsen. Det man bar med sig var Minnet av sin kropp – ett minne så starkt att man inte märkte någon skillnad.

Den tanken hade varit underlig i skuggvärlden, men nu, när han skulle 22

vandra ut ur Drömmens rike och in i den vanliga världen igen, kändes den plötsligt så skrämmande!

När Rian tänkte på att han själv snart skulle stå i skogen borta vid kojan, medan hans kropp låg kvar här på marken hos farfar, då snurrade det i hans huvud.

Före sömnen Rian slog ifrån sig de obehagliga tankarna, och koncentrerade sig åter på det han måste göra.

– Minnet av min kropp kan stjälaren inte ta ifrån mig, sa han lågt till farfar. Så den kan inte skada mig om jag tar vägen genom 24

Drömmens rike. Lode har ställt sin långkniv vid det stora trädet, lutad mot stammen. Jag tar den, och när stjälaren närmar sig smyger jag mig upp bakom den, och hugger kniven i den.

Det lät så enkelt, men Rian kunde inte låta bli att rysa.

Om stjälaren var utan förklädnad, i sin egen form, då trodde han nog att han skulle kunna göra det.

Då såg den mest ut som en flytande lavaström, en glänsande röd och svart skepnad som rörde sig oformligt över marken.

Men om den fortfarande bar grevens skepnad …

Han trodde inte att han skulle klara av att sticka kniven i den i så fall. Och vad skulle då hända med de andra?

De var ju inte skyddade från stjälaren! Om den så mycket som nuddade vid dem skulle de dö …

Farfar höll Rian tätt mot sig och vaggade honom sakta.

– Du har verkligen vuxit i sommar, sa han.

Det är nog sista gången vi sitter så här, kan jag tänka.

Så suckade han.

– Jag önskar så hett att jag kunde göra detta, så att du slapp.

– Det är bara jag som vandrat från Drömmens rike förut, sa Rian. Och vi har ingen drömamulett till hjälp den här gången.

26

– Jag vet, jag vet, sa farfar.

De satt tysta ett tag.

– Vad tror du att Lode skulle göra, som var så viktigt? undrade Rian.

Han hade velat fråga ända sedan eftermiddagen, då Lode plötsligt rest sig och förklarat att han måste ge sig iväg. ”Jag ska försöka vara tillbaka till kvällen”, hade han sagt. ”Jag lämnar kniven vid trädet, så som vi bestämt.”

27

– Jag vet inte, sa farfar. Men det måste vara någonting speciellt. Lode skulle aldrig lämna oss annars, och jag är övertygad om att han kommer tillbaka.

Han kliade sig på näsan, så där som han alltid gjorde när han var fundersam.

– Jag undrar … fortsatte han. Hm. Nog har jag förstått att Lode vet mer om hertigen och hans soldater än vad han berättar. Kanske har han en egen plan för hur han ska kunna hjälpa oss?

Rian nickade. Så var det säkert.

Det mörknade på allvar nu. Men han hade inte blivit sömnigare.

Ett lätt stråk av panik rörde sig i hans mage.

– Berätta en saga för mig, bad han. Så kanske jag kan somna sedan.

29

Genom Drömmens rike Allt var dolt av en grå dimma.

Om Rian sträckte ut händerna framför sig kunde han inte se dem, så tät var den. Det var precis som förra gången, när han vandrat genom Drömmens rike till skuggvärlden.

30

Han måste ha somnat medan farfar berättade en av sina sagor! Så som han gjort när han var liten.

Men den här gången skulle inte farfar bära honom bort till sängen. I natt skulle farfar hålla vakt över hans kropp, medan Rian gav sig av på ett äventyr som var farligare än i någon saga.

Här var så tyst att han kunde höra sitt eget hjärta. Rian stod alldeles stilla och bara lyssnade.

31

Ereanna hade berättat att dimman alltid låg tät i utkanten av Drömmens rike. Att han var här, och inte drömde så som han brukade, bevisade att någon försökte kalla på honom.

Nu behövde Rian bara följa Eliens röst för att hitta rätt genom dimman.

Men hur han än spände öronen, hörde han ingenting.

Han hade ingen aning om hur länge han stod där, blickstilla. Men till sist började han bli riktigt orolig.

Han kanske inte kunde höra Eliens röst alls den här gången. Han höll ju inte i någon drömamulett!

I så fall skulle han bli stående här hela natten.

Rian tog några steg framåt. Så bestämde han sig. Han kunde lika gärna börja gå, och hoppas på det bästa.

32

Till att börja med var marken slät och jämn, men snart började den luta svagt utför.

Så snubblade han till på en sten och insåg plötsligt, att han kunde se var han satte sina fötter. Dimman hade börjat lätta!

Kanske var han redan i Skråbergen?

Något rörde sig där framme. Han ökade takten och spanade ivrigt framför sig.

33

Så hejdade han sig.

Det han fått syn på var detsamma som mött honom förra gången han kommit ut ur dimman.

En vinsla!

Långsamt vred den huvudet och de isande blå ögonen stirrade kallt på honom utan att blinka.

Hotfullt spärrade den upp sin näbb och visade rader av sylvassa tänder.

Rian kunde inte låta bli att ge upp ett halvkvävt skrik.

Det fanns bara en förklaring: Han hade återvänt in i Skuggornas värld.

Han hade gått alldeles vilse!

Plötsligt kände han en tung hand som grep tag om hans axel.

Möte med mäster Rian snurrade runt.

Där stod en högrest almander.

– Vem är du? frågade den tonlöst med sin hesa stämma.

Rian visste genast vem det var som han mött.

36

När han hjälpte Elien och Ereanna att befria almandrarna ur skuggvärlden, hade mäster vägrat att följa med.

Ereanna förklarade för Rian, att skuggvärldens hopplöshet påverkat de äldre allra mest, och att mäster inte sett någon mening med att återvända till den vanliga världen.

De onda varelserna var ju besegrade.

Almandrarna hade gjort vad de kommit till världen för att utföra, tyckte han.

Det hade gnagt på Eliens samvete, att han inte lyckats övertala sin gamle lärare.

– Nå, sa mäster nu. Vad gör du här?

Rian tyckte att han skymtade en glimt av intresse, djupt inne i almanderns trötta ögon.

– Jag har gått vilse, sa han.

Med ens kände han sig så ynklig och så hjälplös.

38

Alla deras planer skulle gå i stöpet, bara för att han inte lyckats höra Eliens rop!

Vinslan visslade sin gälla sång. Så lyfte den klumpigt på stela vingar, upp mot de andra vinslorna som svävade högt där ovanför.

Rian rätade på ryggen. Han visste ju att det var skuggvärldens fel att han förlorade hoppet.

Kanske var det ändå någonting bra, att han träffat mäster?

– Snälla, bad han och la sin hand över den gamla almanderns.

Allt hopp och mod han hittade i sitt inre försökte han sända över till mäster.

– Snälla, upprepade han. Kan du hjälpa mig att hitta tillbaka till Skråbergen? Det är en stjälare lös där igen!

– En stjälare … sa mäster. I Skråbergen?

– Ja. Den vill få tag i trolldomsboken för att befria de andra två stjälarna, som är kvar här. Och jag måste döda den, innan det är för sent!

– Du driver med mig! sa mäster barskt. Ingen kan döda en stjälare, det är omöjligt.

Rian kände sig plötsligt gråtfärdig. Hade han tänkt alldeles fel? Hade han lurat de andra rakt in i faran?

– Ereanna har berättat att stjälarnas skinn är känsligt för järn, sa han tvekande.

Mäster harklade sig hest.

– Ja, hm. Det finns gamla skrifter som säger att det är så. Men ingen har någonsin prövat om det är sant. Stjälarna är snabba som blixten, och listiga därtill. De behöver bara nudda vid en, så är man dömd att dö. Ingen har någonsin överlevt.

– Jag överlevde! sa Rian. Stjälaren nuddade vid min kind förra gången jag var här i skuggvärlden. Och jag lever fortfarande!

VHjälp på vägen Mäster stirrade på Rian.

– Det är omöjligt! utbrast han igen.

– Jag kom hit genom Drömmens rike, förklarade Rian. Den gången också. Jag hade inte min kropp med mig, bara minnet ...

43

– Minnet av din kropp! sköt mäster in. Ja! Jag förstår!

– Den kunde inte stjäla mitt minne, så jag överlevde. Den kunde inte döda mig.

Mäster släppte taget om Rians axel. En lång stund stirrade han ut i fjärran.

– Det slog oss aldrig att det skulle kunna vara så enkelt, sa han med en mjuk suck.

Sedan vände han sig mot Rian.

– Du ska ha tack för att du givit mig kraft och mod tillbaka, sa han. Och väckt min nyfikenhet igen …

När han log glittrade hans ögon plötsligt lika mycket som Eliens.

44

– Jag ska återvända från skuggvärlden, tillade han. Den här historien måste jag få höra slutet på!

– Så … då tror du att jag har en chans att lyckas? frågade Rian.

Mäster nickade eftertänksamt.

– Vi höll stjälarna på avstånd med hjälp av trollformler och amuletter, sa han. Ingen av oss kom på tanken att söka upp dem med vett och vilje, med bara ett jaktredskap i hand.

Men du … Du måste vara en mycket modig människopojke!

Rian kände att han rodnade.

– Nej, sa han. Inte speciellt!

Modig? Han som inte ens kunde hindra Brand och Dorv från att retas!

45

När han försökt ge igen hade det slutat med att de förrått inte bara honom, utan farfar och deras vänner dessutom. Och han var så rädd för mörkret att han …

Rian hejdade sina tankar.

– Lite, kanske, sa han tyst. Numera.

Mäster log mot honom.

– När det verkligen gäller, är jag säker på att du kommer att våga göra det rätta, sa han.

– Kan du hjälpa mig? undrade Rian.

Så att jag kan höra Eliens rop och hitta tillbaka till Skråbergen?

Mäster svarade inte.

I stället grep han åter tag om Rians axlar, med båda händerna den här gången. Så snurrade han honom ett halvt varv, och gav honom en kraftig stöt i ryggen.

46

– Gå! sa han med befallande stämma.

Rian tog ett steg framåt, och föll handlöst till marken.

Svart natt Rian landade hårt. Det kändes som om hela marken gungade, och allt blev plötsligt mörkt omkring honom.

Omtumlad ruskade han på huvudet och tog stöd med händerna för att resa sig.

Så kände han gräset under fingrarna.

49

En sval bris fläktade mot hans ansikte och förde med sig doften av skog.

När Elien skapat porten ut ur skuggvärlden hade det behövts långa trollformler, och han hade tvingats att använda all sin kraft för att hålla den öppen.

Hade mäster verkligen skickat iväg Rian med bara ett enda ord och en knuff?

Kunde han redan vara framme i Skråbergen?

Han såg sig omkring.

Det var natt. En kolsvart, månlös natt. Men han kände igen stjärnbilderna.

Hur länge hade han varit i Skuggornas värld? Tiden gick ju annorlunda där – var det fortfarande samma natt?

Först hade Rian ingen aning om på vilken plats han befann sig. Men långsamt blev hans ögon vana vid det svaga stjärnljuset.

Jo, nu kände han igen sig!

50

Han stod ovanför klippbranten. Den som han klättrat uppför tidigare, tillsammans med farfar och Lode.

Det var här Lode pratat med soldaterna, som han så tydligt kände sedan tidigare.

Rian var hemma i sin vanliga värld – men han hade fortfarande en lång bit kvar till platsen där Elien och Ereanna väntade på honom.

Redan nu, medan han stod och såg sig omkring, ljusnade himlen borta över bergen.

Snart skulle månen stiga upp över topparna.

Han måste skynda sig!

Rian satte av genom skogen så fort han bara vågade.

Han ville inte tänka på det som han var tvungen att göra när han kom fram.

Men oroliga tankar rusade ändå genom hjärnan medan hans fötter närmast flög över marken.

Skulle stjälaren redan vara där?

När han mindes hur rädd han brukat vara för mörker, log han ett leende som var till hälften en grimas. Mörker var inte det som skrämde honom mest längre …

Grenar rispade honom över armar och ansikte, och plötsligt ramlade han huvudstupa över en mossbevuxen stubbe. När han reste sig igen kastade han en blick upp mot himlen.

Månen var till hälften uppe, och den steg så snabbt att han faktiskt kunde se hur den rörde sig.

53

Rian började springa igen, men han tog det lite lugnare. Om han ramlade och slog sig illa, skulle det försena honom ännu mer. Och han kunde inte komma flåsande genom skogen!

Sista biten måste han smyga.

Han hade ju ingen aning om vad som väntade honom vid mötesplatsen.

I eldskenet Rian var nära nu.

Det var mycket lättare att ta sig fram när fullmånen lyste, rund och klar.

Mellan träden kunde han plötsligt skymta ett annat sken. Det gnistrade och flammade där borta!

55

Försiktigt smög Rian från träd till träd, tills han nådde skogsbrynet. Där sjönk han ner på huk och kröp den sista biten.

Dold bakom en hög tuva gräs spanade han ut över den lilla gläntan.

Någon hade satt eld på den gamla kojan!

Den brann med heta lågor som lyste upp allting framför honom. De gröna taggbuskarna som dolt kojan fräste och sprakade, och ett moln av rök vällde upp mot himlen.

Med ryggen mot elden stod Elien och Ereanna, sida vid sida.

Ereanna hade svept in sig i Eliens stora mantel, och knutit Lodes extraskjorta som ett huckle om huvudet. Rian insåg att hon gjort allt för att dölja att även hon var en almander.

Framför dem, på en stor mörkbrun häst, satt greve Aske.

Stjälaren.

56

– Nå, sa greven med hög och befallande stämma. Var är skatten? Vem av er eländiga varelser ska leda mig till den?

Varken Elien eller Ereanna svarade.

Greven ryckte lätt i ett rep som satt fastknutet vid sadelknappen.

– Måste jag visa er hur det går för den som inte samarbetar med mig? frågade han.

Rian upptäckte med ens Brand och Dorv, som satt hopsjunkna bakom hästen. Andra änden av repet var bundet kring deras handleder, och båda pojkarna andades hårt och andfått. De måste ha kommit hit alldeles nyss.

Rian förstod att de fått springa för att hinna med. Greven hade inte ridit i lugnt tempo nedför stigen.

De båda kusinerna verkade mer bedövade än rädda. Som kaniner som tagits av en lekande hund kurade de ihop sig, tätt tillsammans.

– Låt människobarnen vara! utbrast Elien häftigt.

Greven nickade.

– En almander med hett blod i ådrorna! sa han. Det är något jag alltid uppskattat.

60

Någonting i hans röst fick Rian att rysa.

– Du kanske vill byta plats med dem? frågade greven och gjorde en inbjudande gest.

– Släpp pojkarna, så kan vi prata sedan, sa Elien korthugget.

Rian rynkade pannan.

Det här var inte alls vad de planerat …

Med ens förstod han!

Elien måste ha känt att han inte lyckats nå fram till Rian utan drömamuletten!

Nu trodde varken han eller Ereanna längre att Rian skulle komma, och de vågade allt för att hindra stjälaren från att döda Brand och Dorv.

61

Men vad tänkte de ta sig till?

Och vad skulle han själv göra, när ingenting var som han hade förväntat sig?

Nya åskådare Rian svepte med blicken över gläntan.

Ingenstans upptäckte han några soldater.

Farfar och Elien hade haft rätt, stjälaren ville inte ta risken att bli avslöjad. Greve Askes kropp var en alldeles för användbar förklädnad.

63

Försiktigt backade Rian tillbaka in i skogen.

Det gamla trädet där Lode lämnat långkniven stod på andra sidan gläntan.

Om han ville hämta den, måste han ta sig hela vägen runt.

Eldskenet lyste upp så mycket, att det inte gick att smyga sig rakt över, mellan de låga buskarna.

Rian kvävde ett stön. Det här skulle ta längre tid än han ville.

Greven hade suttit av hästen nu.

Med blicken riktad mot Elien och Ereanna drog han långsamt av sig ena handsken.

Stjälaren gjorde sig redo att röra vid någon!

– Nå, sa den med grevens högdragna stämma. Hur vill ni ha det?

64

De båda almandrarna gav varandra en hastig blick.

Så rätade de på ryggen och vände sig åter mot greve Aske. De tänkte inte ge vika!

65

Rian släppte all försiktighet. Snabbt smet han runt en buske och vidare mellan träden.

Men när han hunnit halvvägs tvärstannade han.

Två personer kom ridande uppifrån skogen!

De gjorde halt alldeles nära honom.

Han kunde inte göra annat än att bli stående och hoppas att de inte skulle upptäcka honom, medan de satt av och lindande tyglarna kring en gren.

Hade eldskenet lockat några av soldaterna till platsen?

Rian kunde urskilja dem som svarta silhuetter.

Han hade redan tappat sitt mörkerseende efter att ha stirrat mot elden.

66

– Vad är det du vill att jag ska se? Jag är trött på dina intriger och inbillade faror!

Mannen som talade lät otålig. Den andre viftade med handen, som för att få honom att sänka rösten, men den förste bara ruskade på huvudet.

– Jag varnar dig! fortsatte han lite lägre trots allt. Du är min egen son, men om det här är ännu en av dina befängda idéer, så kommer jag att låta arrestera dig!

67

– Jag vet att du inte tror ett ord av det jag säger, sa den andre mannen. Men nu ska du få se allt med egna ögon.

Rösten fick Rian att rycka till. Det var ju …

– Lode! utbrast han häpet.

Var Lodes far en av hertigens soldater?

De båda männen vände sig mot honom, och Lode drog sitt svärd. Sedan hejdade han sig.

– Rian? sa han. Är du här … eller har du kommit via Drömmens rike?

– Jag ligger egentligen borta hos farfar, sa Rian.

Det kändes så overkligt att han alldeles glömt bort det – men hans kropp låg ju faktiskt och sov nere i bergsskrevan.

Han hade inte behövt vara så försiktig och rädd! Stjälaren kunde inte göra honom något!

– Är den här bondpojken någon du känner, Lodbjörn? sa den äldre mannen och tog ett steg framåt.

Han lät blicken glida över Rian.

Rian stirrade häpet på honom. Det ansiktet hade han sett förut, avbildat på de få mynt han hållit i.

Lodes far var inte en av soldaterna – han var hertig Ulve själv!

Avslöjanden Lode verkade inte märka att Rian känt igen hertig Ulve, och han gav honom ingen tid att fundera över vad han upptäckt.

Han brydde sig inte ens om att svara sin far.

– Vad är det som händer? undrade han i stället. Har greven kommit?

72

Rian nickade. Frågorna fick honom att minnas allvaret och brådskan.

– Ingenting går som vi planerat, sa han. Elien och Ereanna har tänt eld på kojan! Jag har inte hunnit hämta långkniven, och greve Aske har redan tagit av sig handsken!

Lode drog efter andan. Han förstod vad det betydde.

Hertig Ulve såg frågande på Rian, men följde efter när de hastigt smög bort mot skogsbrynet.

– Han har med sig Brand och Dorv, viskade Rian. Titta!

73

Greve Aske stod fortfarande kvar vid sidan av sin häst. Han rörde på den blottade handen som om han beundrade den, och blåste lätt på fingrarna.

– Almandrarnas skatt … sa han. Det är det enda jag begär.

Elien tog ett kliv framåt. Hans långa hår skimrade rubinrött i lågornas sken.

– En almander! sa hertig Ulve häpet samtidigt som Elien tog till orda.

– Vi har någonting att avslöja, sa han.

Trots att han höjt rösten var det knappt att han hördes över dånet från elden.

– Det enda jag vill veta är var skatten finns! sa greve Aske.

– Det är inte skatten du söker, svarade Elien.

Ereanna klev fram vid hans sida.

– Du är ute efter trolldomsboken, inte sant? sa hon. Men den kan vi inte leda dig till.

74

Greven gav ifrån sig ett ljud som påminde om glas som krossas.

– Ni ska överlämna den till mig! vrålade han.

I ett kort ögonblick tappade stjälaren kontrollen. Kläderna som greven bar rämnade när stjälarens rätta gestalt bredde

ut sig. Handen han höjt mot de båda almandrarna förvandlades till en oformlig tentakel.

Det varade bara i en kort sekund, sedan samlade stjälaren sig och antog åter grevens skepnad.

Om det inte varit för kläderna, trasiga och förstörda, hade Rian kunnat tro att han inbillat sig alltihop.

– Se! Tror du mig nu! sa Lode och hans röst lät bitter.

Hertigen hade blivit högröd i ansiktet.

– Vad … vad var det där? stammade han andlöst.

– Jag försökte berätta för dig att greve Aske hade sina egna planer, sa Lode. Men du trodde att det var jag som var ute efter någonting.

– Greve Aske är min rådgivare och närmsta man, sa hertigen. Jag har känt honom i hela mitt liv. Det … det där …

78

Han skakade på huvudet.

– Det är en stjälare, sa Rian. Den har stulit grevens kropp. En stjälare behöver bara nudda vid en, så dör man. Den slukar ens kropp, och sedan kan den ta ens form precis när den vill.

Ingen kan se någon skillnad.

Han tystnade och hämtade andan.

– Farfar har berättat … avslutade han.

Hertigen stirrade på Rian.

– Lodbjörn, min käre son. Jag måste be dig om ursäkt.

Hertigen skakade på huvudet.

– Vad ska vi ta oss till? frågade han.

80

Anfallet Lode vinkade till sig Rian.

– Kan du smyga fram och befria pojkarna? frågade han hastigt.

Det fanns ingen tid att tveka!

Rian nickade och Lode vände sig till hertigen.

81

– Ge honom din bälteskniv, far, sa han. Den duger att skära av rep med, och jag har lagt ifrån mig min kniv på annat håll.

Hertigen höjde på ett ögonbryn, men han drog kniven ur skidan och räckte den till Rian.

Den var inte lång, och handtaget var täckt av så många ädla stenar att Rian förstod att den knappast var till för att användas. Men eggen var vass när han drog med fingret utmed den.

82

Ute i gläntan stod greve Aske med trasorna hängande kring kroppen. Han stod på andra sidan hästen nu, med ryggen vänd mot dem.

Rian brydde sig inte om att söka skydd av buskarna när han gav sig iväg mot Brand och Dorv.

Han kan inte göra mig någonting, påminde han sig själv. Han kan inte stjäla Minnet av min kropp ifrån mig!

Elien och Ereanna hade inte backat ett enda steg.

– Vi tänker inte ge dig boken, upprepade Elien.

– Den finns inte här längre, sa Ereanna och med ett enda ryck slet hon av sig hucklet.

Hon skakade ut sitt långa, röda hår, och lyfte sedan handen. Ett lysande klot svävade en bit ovanför hennes handflata.

Rian hade sett det en gång förut, när hon skrämt iväg hertigens soldater som jagat honom genom skogen.

– Vi är tillbaka, förkunnade hon med hög stämma. Almandrarna har återvänt till Skråbergen! Försvinn härifrån!

– Trolldomsboken är i almandrarnas händer, sa Elien. Ingen stjälare kan ta den ifrån oss.

84

Fram till denna stund måste stjälaren ha trott att det bara var en ensam almander som lyckats ta sig ut från skuggvärlden. Men nu stod två almandrar framför den!

Och i det ögonblicket förstod den att den hade misslyckats i sitt försök att befria de båda andra stjälarna.

Grevens vrål fyllde hela skogen.

Rian stod med handen på repet när hästen stegrade sig. Den kastade panikslaget med huvudet och slet tyglarna ur grevens hand.

Så skenade den iväg, ner mot stigen.

Men Rian hade hunnit sätta kniven till repet, och nu brast det. Pojkarna var fria!

Brand stirrade oförstående upp på Rian, men Dorv hade gömt ansiktet i händerna.

– Spring, sa Rian och slet tag i Brands arm.

Han drog omilt upp honom på fötter.

– Ta med dig Dorv och spring!

Greven tog ingen notis om de tre människopojkarna.

I en sista gest sträckte han ut sin hand mot Ereanna.

– Nästa skepnad jag ska ha är din! vrålade han.

88

På liv och död Brand och Dorv började springa, men Rian blev stående. Han såg hur greven förvandlades.

Den här gången försökte stjälaren inte behålla några mänskliga drag. Bit för bit rullade den ut sin kropp och blev en oformlig massa, röd och svart som en flytande lavaström.

90

Så hade den stjälare sett ut, som Rian mött i Skuggornas värld.

Grevens obrukbara kläder och stövlar försvann under stjälarens tyngd.

Handen som sträckts mot Ereanna blev en tentakel, och Rian stod för långt bort för att ha en chans att hinna fram.

Han började röra sig, men allting kändes som om det gick så sakta.

Då kom en svart skugga rusande framför de flammande lågorna. Lode! Han knuffade Ereanna åt sidan, och Elien fick tag i henne och slet henne med sig.

Hon var räddad!

Lode vände sig mot stjälaren. Läpparna var uppdragna till en vildsint grimas, och hans blick var svart som kol.

Rian gav upp ett vrål. Han höll den lilla bälteskniven framför sig som om den vore ett stort svärd och sprang mot stjälaren.

I samma sekund såg han hertigen.

Hertig Ulve kastade sig mellan sin son och den ringlande tentakeln.

Och den rörde vid honom i stället.

Helt lätt snuddade stjälaren vid hertig Ulve, och hertigen försvann!

I ena ögonblicket var han där, i nästa var han borta, och stjälarens oformliga massa pulserade häftigt i glödande rött. Den hejdade sig, och det var tillräckligt för att Rian skulle hinna fram.

93

Rian såg hur det lilla knivbladet sjönk in i stjälaren. Huden var som sidenmjukt läder mot hans fingrar.

Det var ett ynkligt sår. Inte ens så långt som Rians lillfinger. Men stjälaren skälvde till. Den slängde ut med alla sina tentakler och stelnade som i ett ljudlöst skri.

Sedan sprack den. Hålet vidgades och blev bara större och större.

Och alla de varelser som den någonsin slukat, fann väg ut genom öppningen i stjälarens skinn.

Först kom de som dött alldeles nyligen.

Hertigen och greven, och andra som Rian aldrig mött.

Men de som stjälaren slukat för länge sedan var bara som ett fint pulver, som vinden förde med sig bort och in i lågorna.

94

Det tomma skinnet föll till marken, och började svartna och skrumpna. Snart var det ingenting kvar av stjälaren alls.

Lode föll på knä bredvid hertigen, som givit sitt liv för att rädda honom.

– Far! skrek han sedan förtvivlat.

Det en stjälare tagit får man aldrig tillbaka, flög det genom Rians huvud.

Så bleknade allt omkring Rian bort, och det allra sista han såg, innan han vaknade, var Ereanna som slängde sig kring Lodes hals för att trösta honom.

Efteråt Rian satte sig upp.

– Lugn! Försiktigt, manade farfar.

– Lode, sa Rian häftig. Hertigen! Han är död!

Han såg vilt omkring sig, och farfar ruskade honom lätt.

98

– Vakna, Rian, sa han. Du är här nu. Du är i säkerhet.

Rian drog djupt efter andan. Så befriade han sig ur farfars grepp, och kom på fötter.

Hela natten hade farfar blivit sittande med Rian i famnen! Han hade vakat över honom, utan att veta någonting om allt det som hänt.

Nu tittade han frågande upp mot Rian, men sa ingenting.

– Allt är bra, försäkrade Rian.

Elien och Ereanna, och Lode. Alla lever.

Så insåg han plötsligt vad han åstadkommit.

– Men stjälaren är död … sa han.

Farfar spärrade upp ögonen.

99

Han reste sig, stelt och tungt efter att ha suttit stilla så länge på den kalla och fuktiga marken.

Rian gav honom en stor kram.

– Jag lyckades! jublade han. Jag nådde fram, jag stack kniven i den! Den sprack!

Lättad brast farfar ut i sitt bullrande lyckliga skratt. De dansade en ovig sväng tillsammans, tills Rian satte foten rakt i den iskallt gyttjiga pölen.

Då skrattade de ännu mer, och blev sedan 100

stående och bara såg på varandra.

Farfar suckade.

– Vi kanske ska ge oss iväg bort till gläntan, föreslog han.

Rian nickade. Han rafsade snabbt ihop deras saker, och räckte farfar hans jacka. Så klättrade de uppför berget.

– Du sa att någon dog, sa farfar när de var uppe ur skrevan.

Han tog Rians hand.

– Var det någon av pojkarna? frågade han oroligt.

– Nej, Brand och Dorv levde när jag såg dem sist, sa Rian. De sprang sin väg.

101

Medan de vandrade genom skogen berättade Rian allt som hänt för farfar. Om mäster och skuggvärlden, och om hur han sprungit genom den mörka skogen. Om elden, och om hur modigt Elien och Ereanna trotsat stjälaren.

När han berättade att Lode var hertig Ulves son, nickade farfar.

– Jag anade att det var någonting speciellt med Lode, sa han. Det var då för väl att han blev sams med sin far igen.

– Hertigen kastade sig framför stjälaren!

Rian svalde när han mindes hur det hela slutat.

– Han offrade sitt eget liv för att rädda Lode! Han måste ha förstått att stjälaren skulle röra vid honom.

– Han älskade honom, sa farfar lågmält.

Han drog Rian intill sig, och kramade lätt om hans axlar.

– Jag skulle göra samma sak för dig, sa han.

– Och jag skulle rädda dig, sa Rian allvarligt.

– Det har du redan gjort, sa farfar. Du har räddat oss allesammans.

Vi ses igen Några dagar senare stod Rian utanför byns värdshus, när Elien kom gående.

Han bar sin packning över ena axeln.

Han såg trött och sliten ut. Det hade varit mycket att ordna, och möten som sträckt sig långt in på nätterna.

104

– Jag och Ereanna ger oss av upp till lägret nu, sa han. Det är mycket vi har att berätta för de andra, och jag vill se om mäster har hunnit tillbaka ännu.

Rian nickade.

Längs bygatan hade soldaterna börjat ställa upp sig för avfärd, och det var snart dags för Rian själv att också sitta upp till häst.

De var alla på väg åt olika håll.

Det kändes sorgligt att skiljas.

– Vi ses väl igen? undrade han.

Elien skrattade hest.

Så nickade han bort mot början av ledet, där hertig Lodbjörn stod och pratade med Ereanna.

– Om du ska följa med Lode, så kommer vi säkert att mötas igen, försäkrade han.

De där två vill inte vara ifrån varandra för länge!

106

Rian nickade belåtet.

– Den här hittade jag i gräset när allt var över, sa Elien och räckte honom någonting. Den är din, jag har givit den åt dig en gång förut.

Det var den lilla guldamuletten som Rian plockade med sig i vintras, när han hittade almandrarnas skatt. Den som soldaterna tagit med sig från stugan.

Sist Rian sett amuletten hade greve Aske haft den i sin hand.

– Tack! sa han lyckligt. Jag trodde att den var förlorad för alltid.

Elien ruskade på huvudet.

– Ta hand om dig, så ses vi snart! sa han.

Han vandrade bort mot Ereanna.

107

Rian stoppade amuletten i fickan, och vände sig mot farfar.

– Var rädd om dig, och gör vad Lode säger åt dig, förmanade farfar. Fredeborg är en stor stad, så var försiktig!

Rian suckade.

– Jaja, sa han.

När Lode erbjudit honom att följa med till Fredeborg hade han blivit jublande glad.

Han skulle få gå i skola, och han kunde bli precis vad han ville, hade Lode lovat honom.

Men nu kändes det svårt att lämna farfar.

– Är du säker på att du klarar dig? frågade han oroligt.

Farfar skrattade lätt och rufsade om hans hår.

– Tack för att du frågar, sa han. Men det är jag alldeles säker på.

109

Och när Rian en stund senare red ut ur byn, och kastade en blick tillbaka, fick han syn på hur farfar drog änkan Nila intill sig och gav henne en puss på kinden.

Rian log brett.

Solen strålade från en klarblå himmel och han kände sig så fri och lycklig.

Personer rian Människa. En pojke på tio år, som bor i en enslig stuga uppe i Skråbergen tillsammans med sin farfar.

Rian är den första människa på hundratals år, som träffat en almander.

Han lyckades hjälpa Elien att hitta trolldomsboken som var nödvändig för att befria de andra almandrarna.

Under våren fick Rian hjälpa Elien ännu en gång. Den gången blev Rian själv tvungen att bege sig in i skuggvärlden.

Han tog sig dit från Drömmens rike, medan hans kropp låg och sov hemma i stugan.

FarFar Människa. Heter Gendo och är farfar till Rian. Har bott hela sitt liv i den lilla ensliga stugan i Skråbergen. Det är han som ensam uppfostrat Rian, som blev föräldralös när han var två år.

Farfar har alltid berättat sagor för Rian, om almandrar och vinslor och stjälare.

Elien Almander. Arton år – eller många hundra år gammal, beroende på hur man räknar. Växte upp i staden Almandrien tillsammans med sin lillasyster Ereanna, men har sedan levt i Skuggornas värld, där tiden inte går på samma sätt som i den vanliga världen. Det var han som lyckades ta sig från skuggvärlden för att hämta trolldomsboken, och som sedan kunde öppna porten mellan världarna och rädda sitt folk tillbaka till Skråbergen.

Ereanna Almander. Sjutton år – eller många hundra år gammal. Eliens lillasyster. Har precis som Elien och de andra almandrarna tillbringat lång tid i Skuggornas värld. Var den som mötte Rian, och hjälpte honom tillrätta i skuggvärlden.

nila Människa. En änka som bor i byn Videvalla. Hon hjälper farfar och Rian med lite av varje, och i gengäld brukar farfar dela med sig när han haft jaktlycka. Hon är mycket snäll, men hon ojar sig alltid över hur liten Rian är och ger honom stora, kvävande kramar.

brand och dorv Människor. De är kusiner och bara ett år äldre än Rian, men huvudet högre och mycket kraftigare. De hjälpte hertigens soldater att gripa farfar, och nu har de blivit tagna till fånga av greve Aske.

lodE Människa. En främling som plötsligt dök upp i byn. Lode var den som hjälpte Rian att befria farfar från hertigens soldater. Han säger själv att han tidigare tjänat som soldat, men Rian kan inte låta bli att undra över vem han egentligen är.

Hertig Ulve Människa. Landets härskare. Han bor i Fredeborg tillsammans med sin fru Tinnuvie och sonen Lodbjörn.

Greve Aske Hertigens närmaste man och rådgivare, den som hjälper hertigen att styra riket. Han har på senaste tiden genomgått en märklig förändring.

Platser Skråbergen Ett stort och glest befolkat bergsområde i norra delen av hertigdömet. För många hundra år sedan var detta den sista plats där de onda varelserna höll sig kvar. Därför var det här almandrarna byggde sin stad Almandrien. Sedan almandrarna försvann har människorna flyttat allt längre in i Skråbergen.

Byn Heter egentligen Videvalla, men ingen i Skråbergen säger någonting annat än byn. Det är den enda by som ligger längs Skräppeån.

Skräppeån Ån som går från koppargruvan långt inne i Skråbergen, förbi Videvalla ner till Vitvattenfloden. Floden flyter i sin tur förbi Fredeborg, hertigens stad, innan den faller ner för det höga Kristallfallet och rinner vidare ut i Västerhavet.

Almandrien Almandrarnas stad, sedan länge borta och försvunnen. Inte förrän i vintras upptäckte Rian och Elien att ruinerna efter staden finns dolda under jord, på just den plats där Rians och farfars stuga numera ligger. I deras brunn finns en dold tunnel som leder rakt in i pelarsalen. Där läste almandrarna sina trollformler i kampen för att besegra de onda varelserna, och deras amuletter ligger fortfarande kvar där nere.

Fredeborg Hertig Ulves stad som ligger vid Vitvattenfloden.

Skuggornas värld Den värld dit almandrarna förvisade ondskan – och dit de själva också drogs med. En värld så tröstlös att den långsamt suger all kraft och allt hopp ur dem som lever där. Här går tiden annorlunda, det som för Elien kändes som ett par år visade sig vara många hundra år i den vanliga världen. Så länge har almandrarna varit försvunna från Skråbergen. Nu har Elien, Ereanna och Rian med gemensamma krafter lyckats öppna porten från Skuggornas värld in till den vanliga världen, och befriat almandrarna.

Drömmens rike Världen man besöker när man sover. Från Drömmens rike kan man ta sig vidare till andra världar – och även om det bara är Minnet av sin kropp man kan ta med sig (den verkliga kroppen ligger ju kvar i sängen) så är det minnet så starkt att det känns precis som vanligt. Det krävs kunskap i drömmagi för att lyckas ta sig vidare till de andra världarna på egen hand.

Folk och varelser människor Människorna har ingen kunskap om trolldom och trollformler, och saknade därför försvar mot de onda varelser som förut vandrade fritt i världen. Men i takt med att almandrarna lyckades fördriva ondskan allt längre norrut, flyttade människorna efter. Numera hittar man mänskliga bosättningar så långt norrut som Skråbergen. almandrar Ett mystiskt folk ur det förflutna, vackra, rödhåriga och med gnistrande gröna ögon. Almandrarna såg som sin stora uppgift att bekämpa de onda varelserna, och lyckades också tränga undan dem så långt som till Skråbergen.

Där byggde almandrarna sin stad Almandrien, och därifrån förde de sedan den sista striden. Det enda sättet att kämpa mot ondskan var med trolldom, och almandrarnas röster lär ha varit hesa av alla trollformler de uttalat. För hundratals år sedan försvann plötsligt både almandrar och onda varelser, och ingen människa har sedan dess sett till dem. Inte förrän almandern Elien en kall vinterdag dök upp i stugan där Rian satt ensam och kurade … vinslor och marvargar almandrarna bekämpade.

Två av de onda varelser som

Kahl’kater, stjälare Det finns bara tre kahl’kater, de mest fasansfulla av alla onda varelser. Kahl’katerna kan ta utseende efter alla de olika varelser vars kroppar de slukat.

Vem som helst som man möter kan alltså vara en kahl’kat.

Därför kallas de också för stjälare, skepnadsbytare eller vandringsmän. Kahl’katerna är så snabba och så farliga att ingen någonsin kunnat skada dem. Sedan tidernas begynnelse har almandrarna stridit mot dem, och många är de almandrar som dött under kampen. Det viktigaste vapnet, förutom trollformler, har varit eldsamuletten. Med hjälp av den kan almandrarna alltid avgöra var stjälarna finns någonstans, och låter sig inte luras av stjälarnas förmåga att ta andra varelsers form och gestalt.

Amuletter Almandrarna ägde massor av amuletter, och många av dem hade starka magiska egenskaper.

Tre amuletter är viktiga för händelserna i den här berättelsen: Guldamuletten med två stora, gröna stenar som Rian fick av Elien första gången de träffades. När hertigens soldater hittade guldamuletten i stugan, där Rian gömt den under sin säng, grep de farfar. Med Lodes hjälp lyckades Rian sedan befria honom.

Eldsamuletten är den amulett som skrämde Rian så nere i pelarsalen. Den är av guld och har tre stora, röda stenar fästade på framsidan. Var och en av stenarna är knutna till en av stjälarna, och med amulettens hjälp kan almandrarna hålla reda på var stjälarna befinner sig någonstans.

Drömamuletten av silver som Rian plockade med sig från pelarsalen, utan att fråga om lov.

Den har en enda blå sten mitt på. Det var den amuletten som hjälpte Elien så att han kunde kalla Rian från Drömmens rike och in i skuggvärlden. Nu har den inte längre någon magisk förmåga. Linjen som de magiska tecknen bildade längs amulettens kant har brutits. Rian lämnade denna amulett till farfar, och han gav den till handelsmannen i utbyte mot mat och andra saker de behövde. När handelsmannen tog den till Fredeborg, förstod hertigen att någon hittat almandrarnas skatt.

Har du l채st alla delarna i serien Almandrarnas 책terkomst?

Nu kommer Jo Salmsons nya bokserie Drak­riddare.

Så här börjar del 1, Tam tiggarpojken: Nästan varje kväll, så långt tillbaka Tam kunde minnas, hade han stått uppe på yttre stadsmuren och sett drakarna komma flygande över slätten. Åtta stycken var de, alla i olika färger, och han visste namnet på var och en av dem: Bleke, Röde, Letta, Bella, Svärta, Ståle, Smaragd och Sky. Det pirrade alltid i hans mage av längtan: Tänk att få sväva fram, högt över marken!

Den här gången var drakarna senare än vanligt. Solen snuddade redan vid horisonten när Tam upptäckte dem ovanför skogen bortom Dahrfloden.

Han följde dem med blicken medan de närmade sig.

– Du tröttnar visst aldrig på att stå här och titta? sa Gond.

Den gamla soldaten lutade sig tungt mot sin långstav.

Tam skakade på huvudet.

Så suckade han.

Han visste mycket väl att han aldrig skulle komma närmare

124

än så här. Drakarna och drakriddarna bodde uppe vid kungens slott, innanför den femte stadsmuren.

Dit skulle en tiggarpojke som Tam aldrig bli insläppt, så var det bara.

Plötsligt upptäckte Tam något som fick honom att rynka pannan.

Drakarna flög i en annan formation än de brukade. Två av dem höll sig tätt bredvid Bleke, den stora vita. Det verkade som om de gjorde sitt bästa för att stötta den!

Kunde den ha blivit skadad under uppdraget?

Men riddaren på den vita drakens rygg såg mer irriterad än orolig ut, när de svepte fram över stadsmuren. Tam hörde hur han skrek åt draken att skynda sig.

– Det där var något nytt, sa Gond. Men jag antar att drakar kan bli trötta de också.

Tam visste att drakarna var äldre än någon annan – ja, till och med äldre än själva staden. Men han hade aldrig tänkt på dem som gamla och trötta. De såg alltid så skimrande vackra och starka ut.

Oroligt följde Tam Blekes mödosamma vingslag, och han kunde inte förstå hur riddaren kunde låta så otålig. Kände han inte att draken fick kämpa för att ta sig upp till slottet?

Staden Demar var byggd på ett toppigt berg som stod alldeles ensamt nära Dahrflodens mynning. Det var den enda stad i hela världen som hade fem stadsmurar, den ena innanför den andra.

Högst uppe på berget låg det kungliga slottet och drakstallarna.

Nu steg drakarna dit upp, tätt tillsammans, och försvann bakom tornen.

125

sKrÅBerGeN

A lm

a nd läg r ar n er a

s

fr edeborg – hertigens sta d

n e gai nns h u st 채r f

r

e tig

ns

s

er dat l o

H

Kojan

Bergsskr evan

Nilas hus byn (videva lla)

v채rdshuset

n pe책 p 채 skr vattenfloden t i v