9789127419162

INNEH ÅLL » »

Förord 9 Torbjörn: »Eftersom mina föräldrar är pingstvänner höll jag min läggning hemlig i tio år. Men den 22 augusti 2003 skickade jag ett mejl till pappa …« 13

»

Johanna: »När jag kom ut sa mamma att jag inte var hennes dotter längre« 26

»

Cecilia sökte sig till religiösa föreningar för att bli botad från sin homosexualitet 33

»

Roger Nordin skickade ett mejl till sina föräldrar.

Sedan stängde han av telefonen 42

»

Anders: »Jag bestämde mig för att komma ut ur garderoben så snart som möjligt efter att jag hade fyllt femton.« 53

»

Josef: »När jag kom ut åkte mina föräldrar ner med mig till akuten« 56

»

Erik: »Jag ställde en bok om homosexualitet i bokhyllan hos mina föräldrar och hoppades att de skulle hitta den.« 65

»

Marcus killkompis kom ut som bög: »Jag gick hem till mig och satte mig i fåtöljen i rummet – då kom tårarna.

Jag grät. Det kändes som om jag förlorat Henrik.« 71

62101 Komma ut.ORIG.indd 6

09-06-15 13.37.36

»

Just när vi hade satt oss till bords och jag tagit första tuggan säger mamma plötsligt: »Du, det är inte så att du är homosexuell?« 80

»

Tre föräldrar till homosexuella barn berättar. »Jag minns att jag satt i bilen och ropade till mig själv: Rikard är bög. Och tårarna rann.« 85

» » »

»… men vi säger inget till mormor.« 98 Henrik kom ut för sina straighta killpolare på en fest 105 Hur känns det att komma ut när båda ens bröder redan gjort det? 110

»

Robert: »Min familj slängde ut mig när jag berättade att jag var bög.« 123

»

Maria: »Det var svårare att komma ut för mina barn än för mina egna föräldrar.« 130

»

Håkan: »Jag la mitt komma ut-brev på brevlådan, sen klev jag på planet till New York.« 141

» »

»Du har lyssnat för mycket på Eva Dahlgren!« 149 Alexandra: »Jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om jag kom ut för mina föräldrar.« 152

»

Henrik: »Men har du inte fattat det än? Robban är min pojkvän!« 157

»

Magnus Carlsson berättar om dagen då han kom ut för sina föräldrar – och sedan för hela Sverige 160

»

Markus: »På nyårsafton fick jag ett sms från pappa där det stod något om Gud, kärlek och synd.

Helt rubbat.« 170

»

När Calle var 51 år kom han ut för sin fru och sina barn … 173

62101 Komma ut.ORIG.indd 7

09-06-15 13.37.36

»

Katia: »Efter allt jag gått igenom, måste jag dessutom vara flata? Jag pallar inte det.« 181

»

Sverker Åström: »När jag kom ut för Olof Palme ryckte han bara på axlarna och sa: So what?« 189

»

Karin: »Den första jag berättade för att jag var ihop med en tjej var min expojkvän.« 197

»

Elin: »Jag ville vänta med att komma ut tills jag hade en flickvän.« 203

» »

Tony kom ut för sin far via en löpsedel 209 Daniel satte sig i bilen och åkte runt till alla sina vänner på en och samma dag och berättade att han är bög 213

»

Först kom Ced ut som homosexuell, sedan som transsexuell … 219

»

Tobias: »Jag kände att pappa kommit i andra hand ett tag, därför ville jag berätta för honom först.« 226

» »

Tips 236 Dagens fråga 242

62101 Komma ut.ORIG.indd 8

09-06-15 13.37.37

FÖROR D Jag kom ut för mina föräldrar våren 995. I ett långt brev berättade jag att jag är homosexuell. Jag skrev att jag vetat om det länge, att det inte fanns något jag kunde göra åt det och att jag hoppades att de skulle acceptera mig för den jag är. Jag åkte hem till dem och la brevet på sängen i sovrummet och åkte sedan tillbaka till min lägenhet. Där satte jag mig och väntade på att de skulle ringa. Det tog inte ens två timmar. Sen ringde telefonen. Det var pappa. »Jaha, vi har fått ditt brev. Det var väl ingenting det här. Du får inte vara ledsen. Vi älskar dig som du är. Ska du prata med mamma?« Det gjorde jag. Så grät vi en stund. Vi pratade om hur länge jag känt så här och varför jag inte sagt något tidigare. Sedan har det aldrig varit något konstigt med det.

Jag är lyckligt lottad. Mina föräldrar har aldrig gjort någon skillnad på att jag har en pojkvän istället för en flickvän. Men så är det inte för alla. Att komma ut för sina föräldrar kan vara oerhört jobbigt. Man vet aldrig hur de ska reagera.

Många människor tror att det inte är något problem att vara homo- eller bisexuell i Sverige idag och att det inte är några svårigheter att komma ut. Jag håller inte med. Visst är det stor skillnad jämfört med för 30 år sedan, men det är fortfarande en stor grej.

Och att döma av de personer jag träffat under mitt arbete med den här boken är det ingen okomplicerad resa man gör från det att 9

62101 Komma ut.ORIG.indd 9

09-06-15 13.37.37

man inser att man är gay till att man har berättat för sina föräldrar.

Bor man dessutom på en mindre ort kan det vara riktigt tufft.

Att få höra hur det gick till när andra kom ut för sina föräldrar är alltid spännande. Hur gjorde de? Skrev de brev? Sa de det bara rakt ut? Vem berättade de för först? Vad sa föräldrarna? Accepterade de? Varje berättelse är unik.

En av anledningarna till att jag gjort den här boken är, förutom min egen fascination för ämnet, att den ska hjälpa killar, tjejer, män och kvinnor som är på väg att komma ut eller som precis har kommit ut. Det är inte speciellt ovanligt att man känner sig ensam innan man kommer ut. Man kanske varken känner någon eller ens känner till någon som är homo- eller bisexuell.

I den här boken skriver jag om några av dessa personer som redan tagit steget ut. Personer som man kan identifiera sig med. Som man kan få stöd från. Jag har inte försökt hitta en massa annorlunda komma ut-berättelser och jag har verkligen inte gått över ån efter vatten, jag har helt enkelt frågat personer jag känner – vänner och bekantas bekanta. I några fall har jag fått tips om någon som gått igenom något alldeles extra när han eller hon kom ut. Då har jag valt att intervjua den personen.

Jag har under mina år som chefredaktör för tidningen QX märkt att det finns ett intresse för att läsa andra personers komma uthistorier. Och folk vill dela med sig av sina erfarenheter.

Tre av texterna i den här boken är tidigare publicerade i QX – jag tycker själv att de är så starka och fortfarande så aktuella att de är värda att publiceras ännu en gång. Dessutom har ett antal personer som jag hittat på gaycommunityt Qruiser på www.qx.se själva skrivit om dagen då de kom ut.

När jag påbörjade arbetet med boken hade jag bestämt mig för 10

62101 Komma ut.ORIG.indd 10

09-06-15 13.37.37

att alla som är med i den måste vara offentliga, ingen fick vara anonym. Jag tyckte det skulle vara märkligt att man i en bok som handlar om att komma ut skulle läsa om personer som varken ville ha med sitt namn eller vara med på bild i boken. Kan man verkligen ha kommit ut då? Svaret på den frågan är: »Ja, det kan man.« Jag fick tänka om. Många av dem jag intervjuat är helt öppna med sin läggning, för vänner, föräldrar och arbetskamrater. Men för att kunna berätta hur det gick till när de kom ut och ge en sann och ocensurerad bild, var de i vissa fall tvungna att hänga ut sina föräldrar, vänner eller bekanta, och av förståeliga skäl var det några som inte ville det. Föräldrarna reagerade kanske på ett dåligt och mycket märkligt sätt när deras son eller dotter kom ut, men har idag ändrat uppfattning. Okunskap är ju oftast anledningen till att föräldrar och vänner reagerar som de gör. Så för att kunna berätta vissa historier fick jag döpa om en del personer, kanske byta stad och eventuellt ålder på dem. Men sanningen finns kvar.

Ibland skriver jag gay i boken, ibland homosexuell, ibland bög eller flata. Det beror helt och hållet på vad personen jag intervjuar säger. Inget är mer korrekt än det andra tycker jag. Jag har även valt att ha med en text om hur det är att komma ut som transsexuell, för jag tycker det är intressant att veta hur det var att först komma ut som homosexuell och sedan som transsexuell. Vad var svårast? Och var reaktionerna annorlunda?

Jag har även skrivit några egna tips om vad man bör tänka på när man kommer ut, vad man kan förvänta sig för frågor och vad man kan tänkas få för reaktioner. Det är helt och hållet mina egna tips och råd, de bygger på mina och andras erfarenheter. Det är med andra ord inga expertråd.

Jag hoppas att den här boken ska slå hål på en del fördomar om 11

62101 Komma ut.ORIG.indd 11

09-06-15 13.37.37

homo- och bisexuella. Och jag hoppas att både föräldrar och vänner till homosexuella ska ha glädje av den. Kanske kan den bidra till att någon ändrar uppfattning. Jag har människor i min närhet som fortfarande inte accepterar homosexualitet. Som år 2006 väljer att inte prata med en person för att han eller hon är homosexuell istället för att acceptera att kärleken kan se ut på mer än ett sätt.

Det är synd. Livet blir så mycket roligare och så mycket rikare om man har ett stort hjärta och ett öppet sinne. För tänk om alla människor vore likadana, vad trist och grå världen skulle vara då.

Naturligtvis hoppas jag att boken även ska ge dig några härliga skratt och kanske få dig att fälla en och annan tår. För jag har både skrattat och gråtit under det här året som jag arbetat med boken.

Mycket nöje allihop. Och kom ihåg, det är aldrig för sent att komma ut ur garderoben.

Anders Öhrman P.S. Tyvärr måste jag även »avslöja« en sak för alla er som precis kommit ut eller funderar på att göra det: Du slutar aldrig att komma ut. Tro inte att det räcker med att du kommer ut en gång och sedan är det klart. Du måste komma ut igen, och igen, och igen. För nya vänner, för kompisars kompisar för nya arbetsgivare och arbetskamrater, eller för alla andra som tar för givet att du är hetero.

Visst blir det lättare för varje gång, men att komma ut är en ständigt pågående process. Men när du väl kommit ut för föräldrar, släkt och vänner känns resten som en räkmacka. Nästan i alla fall.

12

62101 Komma ut.ORIG.indd 12

09-06-15 13.37.37

TOR BJÖRN:

»Eftersom mina föräldrar är pingstvänner höll jag min läggning hemlig i tio år.

Men den 22 augusti 2003 skickade jag ett mejl till pappa …« han sin läggning hemlig för sin familj. Torbjörn vågade inte berätta för dem att han var bög eftersom han var rädd att de inte skulle acceptera honom. Under dessa år fick han allt sämre kontakt med både sin mamma och pappa, men även med sin storasyster och lillebror. Torbjörn åkte bara hem till sina föräldrar en gång om året, på julafton. Och sommarstugan som han alltid älskat besökte han inte på flera år. Det var för jobbigt att vara hemma tyckte han, frågorna om han träffat någon blev allt besvärligare att svara på och han kunde inte berätta något om vilka

I T IO Å R S T I D HÖL L

13

62101 Komma ut.ORIG.indd 13

09-06-15 13.37.37

han umgicks med. Men till slut en dag, den 22 augusti 2003, tog han mod till sig och mejlade till sin pappa.

– En stor anledning till att jag inte berättade något för mina föräldrar redan när jag insåg det själv var nog att den första bögen jag träffade, min första dejt, berättade att hans mamma inte ville ha något med honom att göra när han berättade att han var bög. Hon hade stängt dörren för honom, och ville inte ha någon kontakt med honom mer. Då kommer jag ihåg att jag tänkte: »Shit, hur ska det här gå? Hans mamma är ju inte ens religiös, och mina föräldrar som är pingstvänner.« Torbjörn är 35 år. Han bor i en lägenhet i centrala Stockholm, men är född och uppvuxen i Örebro. Han är singel, jobbar inom media och är en kille man enkelt kan beskriva som mycket ambitiös och social. Hans föräldrar är som han själv säger »väldigt mycket pingstvänner«.

– Jag skulle aldrig kunna komma till pingstkyrkan och säga att jag är homo. Det går inte. Homosexualitet är inte accepterat där.

I pingstkyrkan tror man ju faktiskt att homosexuella ska brinna i helvetet. Frireligiösa människor tolkar Bibeln så. Men eftersom jag är uppvuxen med det här och har fått pingstkyrkan med modersmjölken kan jag ändå inte tänka att »de är dumma i huvudet«. Förstår du? Rent objektivt kan jag ju se att de är knäppgökar som tycker så här, men jag är ju uppfostrad med det. Man kan ju inte programmera om sin hjärna hur som helst, det tar tid.

När insåg du att du hade känslor för killar?

– Allting började väl när jag var runt arton år. Innan dess hade jag inga tankar på killar. Och från den dagen då jag kände att jag var annorlunda, väntade jag på att min »översexualitet«, som jag tyckte att det var, skulle gå över och att jag skulle bli normal igen.

14

62101 Komma ut.ORIG.indd 14

09-06-15 13.37.37

Jag hade en del förhållanden innan jag var 25 år, men jag såg mig aldrig som homosexuell. Det skulle ju gå över. Jag skrev dagbok under den här tiden och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser den. Jag tycker bara så synd om den här killen. Jag skrev dagboken till mig själv och jag kallade den för Pravda för jag hade lovat mig själv att bara skriva sanningen i den, vilket jag ändå inte gjorde. För jag skrev »jag är inte homosexuell«. Även när jag varit på gayklubb för första gången skrev jag i dagboken att »jag är inte homosexuell, jag går hit bara för skojs skull, för att det är roligt«.

Berätta, hur var det att gå på gayklubb första gången?

– Jag jobbade på Seven Eleven i Örebro och såg ett par annonser i Expressen för två olika gayklubbar i Stockholm. Den ena var Ritz och den andra var Hus. Jag klippte ur dem och sparade dem i över ett halvår, för jag hade bestämt mig, när jag kom till Stockholm skulle jag gå på de här två klubbarna. Då var jag arton år. När jag sedan började på en kristen folkhögskola på Ekerö plockade jag fram de här annonserna och ringde till ställena för att få veta lite mer om dem. På Ritz var det någon tuff Stockholmsbrud som svarade och som lät allmänt otrevlig, men på Hus berättade en tjej om stället och hon var så R FSL -tillmötesgående. Så jag bestämde mig för att gå till Hus. Jag åkte dit, det var nog en torsdag och jag var där alldeles för tidigt, det var bara en person till och jag där. Och ändå tyckte jag att det var så spännande.

Hade ni pratat om eller nämnt homosexualitet hemma någon gång?

– Nej, vi hade inte pratat om sex överhuvudtaget. Man gör inte det i frireligiösa hem tror jag. Vissa femtonåriga tjejer kanske får kondomer av sin mamma när de fyller, men det fanns ju inte i världshistorien att man i min familj ens nämner något om det.

15

62101 Komma ut.ORIG.indd 15

09-06-15 13.37.38

Har de aldrig frågat dig om du träffat någon tjej?

– Nej, men farfar gjorde ju det varje jul, det var därför jag tyckte att det var så jobbigt att åka hem på julen.

Torbjörn gick de tre åren på folkhögskolan, under den här tiden hade han en del pojkvänner. Men fortfarande hoppades han att homosexualiteten skulle försvinna.

– Ända upp till 25 års ålder trodde jag, helt ärligt, att jag kanske kunde bli botad av Gud, säger han och himlar med ögonen. Förstår du hur hjärntvättad jag var?

Efter folkhögskolan fick Torbjörn jobb på T V4. Där stortrivdes han och fick en hel del nya vänner.

– Jag hade tre helt olika liv under den här perioden. Dels var det pingstgänget. Är man med i pingstkyrkan har man ett enormt umgänge, för varje familj umgås med minst tio andra pingstfamiljer.

Man åker på semester ihop, man åker över till varandra och grillar, man hittar på saker, det är barn och ungdomar och middagar. Man sitter inte och ber eller något sådant på dessa tillställningar. Det är bara stora fester, enda skillnaden är att man inte dricker alkohol och att man inte svär. De barn som jag växt upp med är ju mina vänner, vi har jättekul när vi ses och vi har tillbringat hela uppväxten ihop så dem umgås jag med fortfarande. Några av dem har kanske blivit lite Knutby-galna, men de flesta är kul att umgås med.

Sedan hade jag ju jobbgänget. När jag började på T V4 fick jag tjugo nya kompisar och dem umgicks jag mest med. Och slutligen var det ju de tjugo bögarna jag lärde känna när jag började gå ut.

Dessa tre gäng fick inte veta om varandra. Pingstvännerna kunde ju inte se hur jag var ute och drack öl med T V4-kompisarna, för sånt gjorde man ju bara inte. Så jag fick hela tiden hålla koll på att dessa två grupper inte möttes. Och T V4-gänget visste ju inte att jag 16

62101 Komma ut.ORIG.indd 16

09-06-15 13.37.38

var bög så de fick ju absolut inte träffa mig med någon bög. Men jag ville umgås med alla dessa tre grupper, så om en pingstvän såg mig gå ut från krogen eller om en T V4-person såg mig lämna en gayklubb fick jag snabbt komma på en lögn. Och allt detta smygande och trixande gjorde mig till världens bästa lögnare. Nu efteråt så heter det officiellt »Torbjörns bögljugarskola« – vi har det som ett begrepp eftersom jag är så fenomenal på att ljuga och att säga dessa lögner som det var den naturligaste saken i världen. Det har ju gjort att min hjärna varit extremt ansträngd.

Kunde du inte ljuga när du åkte hem till dina föräldrar då?

– Men när man skulle hem över jul sitter man ju där timme efter timme, dagar i sträck. »Hur är det nu i Stockholm, Torbjörn?«, du vet, den frågan var jag ju livrädd för att få för jag hade inget att säga. Jag kunde inte öppna munnen. Jag kunde inte berätta att jag var ute och drack öl, jag kunde inte berätta vilka jag umgicks med. »Jo, tack, jag blev dumpad igår efter två år, min pojkvän var otrogen med grannen« … Det kunde jag ju inte berätta för dem. Jag har ju blivit riktigt sårad, men om en normal människa blir det så får man ge utlopp för det och kanske gråta ut hos någon i familjen, men när jag hade blivit dumpad efter en otrohet skulle jag sitta där en vecka senare med mamma och säga att allting är bra. För det som inte var bra kunde jag ändå inte berätta. Det gjorde att jag varken åkte hem eller svarade i telefon.

Men när tänkte du »jag orkar inte ljuga mer«?

– Jag minns en dag för ungefär åtta år sedan, hela familjen skulle skriva på ett gratulationskort. Så stod det mammas och pappas namn på en rad, sedan min systers och hennes killes namn på en annan, och min brors och hans tjejs namn – och så … Torbjörn.

Sedan var det tomt. Men jag hade ju en pojkvän. Då minns jag att 17

62101 Komma ut.ORIG.indd 17

09-06-15 13.37.38

jag kände »näe, det här är inte bra, vad ensam jag ser ut på det här kortet«. Det gav mig en tankeställare. Då fick jag det svart på vitt.

Det var inte jag som stod där på pappret, för jag är ju Torbjörn plus en till. Det var väl då jag insåg att jag måste komma ut.

Men det skulle ta ytterligare fem år innan Torbjörn vågade ta steget. Han berättar själv att han mådde allt sämre och att det tog enormt mycket energi att gå och grubbla på det här.

– Jag hade kommit ut för de flesta på jobbet. Jag berättade det för någon och så spred det sig. Det var ju det jag ville. Jag ville inte klinga i glaset och säga att »hej, jo det är en sak jag vill att ni ska veta…« Det skulle aldrig hända att jag outade mig på det sättet. Jag vill inte att det ska bli något konstigt. Jag är så mycket mer än min sexuella läggning.

Vad var det som fick dig att bestämma dig för att komma ut för dina föräldrar?

– Jag mådde helt enkelt så dåligt, och jag är en ganska glad och social person. Om man skulle rada upp hundra personer så är jag en av de två som är mest tjo-och-tjim och ambitiös och nyfiken och har projekt på gång och så. Men när det kom till den här saken blev det väldiga problem. Det tog för mycket energi, dessutom kände jag saknad efter en familj. Jag kunde ju inte skaffa mig en riktig pojkvän att ta med hem eftersom jag inte var öppen. Jag vet inte hur många gånger jag gick och la mig ensam i min lägenhet i Stockholm och grät. Vid 30 års ålder.

Kände du panik?

– Mycket. Och massor av gånger tänkte jag att »jag kommer ju inte att ta livet av mig, jag kommer ju aldrig att hoppa från Västerbron, jag kommer ju jag aldrig att hänga mig, för om man tar snaran och …«, »… och de som tar piller, var får de alla piller ifrån?« 18

62101 Komma ut.ORIG.indd 18

09-06-15 13.37.38

Så tänkte jag. Så där har jag funderat och då har jag ju ändå tänkt på självmord. Men jag har gått bakvägen. »Hej dagbok, jag är inte homosexuell.« »Hej dagbok, jag tänker inte ta livet av mig.« Det är ju samma sak, förnekelse. Så visst vore det att ljuga om jag sa att jag inte tänkt på självmord.

Dessutom blev jag misshandlad på en midsommarfest på en ö i skärgården utanför Stockholm. Jag var där hos en kompis och när jag kom dit visste alla att jag var bög. Alla kallade mig för »bögen«, och du vet, det är ju så långt från mig man kan komma. Jag vill bara smälta in. Jag vill bara vara en normal kille. Så jag kände ett visst obehag av att vara på en ö som jag inte kunde ta mig ifrån och där alla dessutom kallade mig för »bögen«. Sent på natten kom det fram en full kille som var militär i kustjägarna och sa: »Fan, det är lugnt Torbjörn, förlåt om jag sa något taskigt innan, det är lugnt, kom hit, ge mig en försoningskram.« »Okej«, sa jag, »det är lugnt.« Så sträckte han ut armarna. Men det var inte någon försoningskram, istället kastade han omkull mig, rakt på en sten. Jag fick ett jättejack i huvudet och bröt axeln. Han lurade in mig i fällan för att kunna slå ner mig.

Torbjörn får tårar i ögonen. Det märks på honom att han tycker att det är jobbigt att berätta. Blodet forsade, klockan var fyra på morgonen och alla var fulla eller låg och sov. Torbjörn fick hjälp av dem som han besökte, sedan tog han första båten till fastlandet.

– Så fick jag ligga på sjukhus i två dygn och sy åtta stygn i huvudet. Det här tog ju fullständigt knäcken på mig. Jag blev nerslagen för att jag är bög, något som jag inte ens vill vara. Och vad ska jag säga till mamma? Att jag halkade på ett bananskal? Nej, det kunde jag inte säga, så jag svarade inte i telefon på över en månad. Jag 19

62101 Komma ut.ORIG.indd 19

09-06-15 13.37.38

pratade inte med dem överhuvudtaget på en månad. Inte förrän axeln och såret i huvudet var läkt.

Anmälde du honom?

– Nej. Varför inte?

– Jag kunde inte, då var jag ju ett bögbrottsoffer. Jag kunde inte gå till polisen och anmäla honom för då hade det blivit hatbrott eftersom jag är homosexuell. Men det innebär ju att jag måste outa mig. Då skulle jag säkert hamna i något slags bögregister. Jag tyckte att hela världen var så fruktansvärt orättvis då. Och att det här skulle drabba lilla Torbjörn som inte har med det här att göra, som inte har bett om att bli bög.

Hade du någon att prata med om detta?

– Ja, min kompis Stefan, tack och lov. Han fick ta allt det här. Så fort vi satt halvfulla på krogen så kom det här ämnet upp, och känslorna. Han har sett hur jag hamnat längre och längre ner i den här nedåtgående spiralen så han fick mig att faktiskt våga berätta till slut.

Hur gjorde du då?

– Jag skrev ett mejl till pappa. Det var ett medvetet val, det var honom jag försummat mest under dessa tio år som jag inte vågat berätta. Om det var någon jag absolut inte pratade med i den här kärnfamiljen, så var det honom. Förstå att jag inte pratade med min egen familj på nästan tio år! Jag kunde inte vara uppriktig med dem, om jag öppnade munnen kunde jag ju försäga mig, det var därför jag drog mig undan. Jag åkte inte hem trots att det bästa jag vet är att vara i sommarstugan. Vet du, jag har inte tittat min mamma i ögonen på tio år av rädsla för att avslöja något slags sorgsenhet. Min mamma har tvingat sig till samtal med mig: »Farfar fyller 20

62101 Komma ut.ORIG.indd 20

09-06-15 13.37.38

år, kommer du hem då?« »Nej, jag ska jobba«, har jag svarat. Jag har alltid skyllt på jobbet, när jag kanske i själva verket firat något, eller varit på semester på Kanarieöarna med tre gaykompisar. Men det har jag ju inte kunnat berätta. Mina föräldrar vet inte vad jag gjort under dessa tio år, jag har inte visat en enda semesterbild, fast jag säkert har över tusen hemma. Jag har förlorat de här tio åren med min familj.

En vacker dag, den 22 augusti 2003, satte sig Torbjörn vid sitt skrivbord på jobbet och skrev ett mejl till sin pappa.

– Jag ville inte skriva: »Hej pappa, det är en sak jag måste berätta, jag är homosexuell.« Istället tyckte jag att jag för mig hittade en bra formulering som avdramatiserade det:

Hej Pappa.

Hoppas att det är bra efter semestrar och allt.

Nu ska jag fråga nåt som jag hoppas inte ska göra er vare sig ledsna, besvikna eller påverka er negativt på nåt annat sätt: men skulle det vara stor skandal om jag kom ut som bög?

Jag förstår att frågan låter helt sinnessjuk, men eftersom det ligger till så att jag är det och alla i min bekantskapskrets, från arbetskamrater till andra kompisar, ideligen tjatar om att jag inte är ärlig mot till exempel mina föräldrar osv osv är det nästan mest för att få slut på allt tjat som jag undrar.

Jag kommer självklart inte att gå omkring med en massa plakat och bli nån homoaktivist, utan allt är precis som vanligt. Som det alltid varit.

Jag vill ju dock inte att ni ska hamna i onåd bland era frireligiösa vänner eller att farmor och farfar får hjärtattack (självklart vill jag ju inte 21

62101 Komma ut.ORIG.indd 21

09-06-15 13.37.38

heller att du eller mamma eller syster och bror ska få hjärtattack av det heller …).

Hur som helst vill jag inte göra nån stor grej av det, men flaggar nu när jag ändå är över trettio att det kanske blir aktuellt att jag blir sambo eller något liknande i framtiden.

Hoppas att du/ni inte har blivit irriterade av det här.

Det var allt.

Torbjörn

Då gav jag dem olika möjligheter tyckte jag. De kunde svara att »det skulle vara stor skandal så snälla håll det för dig själv«. Det värsta av allt vore ju om de inte svarade alls. Eller så skulle de kanske skriva: »Okej, helvetet är en trappa ner, hej då« vilket det faktiskt fanns en mycket stor risk att de skulle skriva, trodde jag.

Sedan gick jag ut och tog en långpromenad och funderade på vad som skulle hända nu. När jag kom tillbaka till jobbet hade jag fått ett svar från pappa. Det kom 2:25.

Hej Torbjörn!

Det var bra av Dig att nämna det här! Jag har talat med mamma.

Vi har inga problem med Din situation. Vi älskar Dig lika mycket hur Du än har det. Vi har heller inga fördomar (tror vi i alla fall).

Vi har aldrig lagt oss i debatten i det här ämnet. Huvudsaken är att Du mår bra och slipper oroa Dig för vad vi tycker. Vi respekterar och 22

62101 Komma ut.ORIG.indd 22

09-06-15 13.37.38

accepterar naturligtvis Din situation. Hur vi »informerar« syster och bror om dom inte vet något, det kan Du fundera på så länge.

Vi får ingen hjärtattack! Det är lugnt!

Allt är bra och vi har kommit igång med våra arbeten efter semestern.

Hoppas »tjatet« från alla Dina vänner tar slut nu!

Vi hörs!

Pappa

– Tio år av ångest försvann med de här små raderna. Tänk om jag hade gjort det här när jag var 22 istället. Varför gjorde jag inte det?

De tyckte ju inte att jag skulle brinna i helvetet? De var ju inte dumma i huvudet!

Ett par timmar senare fick jag ett gratulations-sms från min bror: »Hörde att du kommit ut som homo, grattis, ring om du vill något.« Jag hade aldrig tidigare fått vare sig telefonsamtal eller sms från honom, vi kände ju inte varandra. Men idag är vi skitbra vänner.

Sedan tog det väl ett par dagar innan mamma ringde. »Hej, jo, det där du skrev till pappa, det var bra att du tog upp det. Har du gått och trott att vi skulle bli arga för det?« Då höll jag på att börja gråta. Men jag ville verkligen inte så jag bet ihop. »Åh vad jag har gråtit«, sa mamma. »Bara tanken på att du har gått och varit ledsen och undrat vad vi ska säga gör mig så ledsen.« Ja, sen behövde vi inte säga så mycket mer.

En del tycker kanske att man inte ska komma ut via mejl, men jag måste säga att det är det bästa sättet. Då får de tid att läsa och 23

62101 Komma ut.ORIG.indd 23

09-06-15 13.37.38

tänka. Det behöver inte vara handskrivet med hjärtan och »jag älskar er för alltid«. Jag tror det är bra att göra ett konkret konstaterande, eller som jag gjorde: en fråga om det är okej att komma ut.

Om du träffar någon pojkvän nu, känner du att du kan ta med honom hem till din mamma och pappa?

– Ja, absolut. Det vet jag att de vill. Det förväntar de sig. Så kommer det att bli.

Vad är största skillnaden nu när du kommit ut?

– Jag är en glad människa, jag kan sova om nätterna och jag kan ägna all den energi och tid som jag ägnat åt att grubbla på att göra något roligt istället. Jag har fått en helt ny vän i min bror. Han är en helt suverän kille och vi har skitkul ihop. Jag åker hem oftare och jag mår framför allt inte dåligt när jag åker hem. Jag tyckte förut att jul var den värsta dagen på hela året, nu är det inte alls så. Jag längtar till jul! Nu kan jag sitta där och vara bög, jag behöver inte ha en tjej. När pappa har hämtat mig vid tåget på julafton tidigare år och vi åkt till villan, en resa på exakt sjutton minuter, så har det av tradition varit knäpptyst i bilen, vilket är väldigt märkligt. Där sitter två personer, far och son, de har inte setts sedan i somras och det sägs nästan ingenting. Jag sa »Hej« och han kanske sa: »Hej, farmor och farfar kommer vid tre.« Sedan var det tyst. Nu är det: »Hej, oj vad snö ni har fått« och vi berättar saker och vi pratar hela vägen. Vet du, jag var rädd för att prata innan, jag var rädd att jag liksom skulle skrika: »Jag är bög! Fattar du inte det? Är du så jävla knäpp som inte fattar det, ser du inte hur dåligt jag mår?« Det har ju legat som ett lock över struphuvudet på mig hela tiden, i tio år.

Jag har känt att »skärper jag mig inte så kommer det att komma ut för det är det enda jag vill säga«. Jag har suttit där vid julbordet 24

62101 Komma ut.ORIG.indd 24

09-06-15 13.37.39

varje år och varit så förbannad på alla, det enda jag velat göra är att skrika: »JAG Ä R BÖG !!! « Man blir ju psykiskt knäpp av att hålla en sådan här sak hemlig så länge. Hjärnan blir inte riktigt frisk. Jag tyckte ju att det var deras fel, »om ni bara kunde tänka normalt för fan, och öppna ögonen och se hur världen ser ut och fatta att det inte finns någon gud som ska skicka folk till helvetet, så skulle jag kunna få komma ut och må bra!« Jag har gått och lagt mig varje julafton klockan nio på kvällen och skyllt på att jag haft huvudvärk för att jag inte klarat av att småprata, jag har varit så rädd att försäga mig. Ångrar du att du inte kom ut tidigare?

– Ja, jättemycket! De har ju varit bra föräldrar, det är bara jag som trott att de inte skulle acceptera mig. Men de har alltid bjudit in mig – till allt. De har tjatat och ringt och bett mig att komma hem. Men jag har bara stängt dörren hela tiden. Nu skulle jag i och för sig inte ha kunnat komma ut förrän jag var 25 år eftersom jag, i min egen programmerade pingstvänshjärna, faktiskt inte var 00 procent säker själv. Och säga vad man vill men är man uppvuxen med att man inte äter kött så äter man ju inte kött, och är man uppvuxen i pingstvärlden så ser ju världen ut på ett speciellt sätt.

Så är det. Det är inget man kan rå för. Hjärnan fungerar så.

Kan du känna någon ilska eller bitterhet gentemot pingstkyrkan?

– Nej, inte direkt, min uppväxt i pingstkyrkan har varit bra.

Men vet du, jag är fortfarande medlem i pingstkyrkan, men det är det ingen som vet om. Anledningen till att jag inte gått ur är att jag vill att de ska ha en bög i sitt register. För mig är det lite som en personlig hämnd. Jag mår bra av att veta att pingstkyrkan har en registrerad medlem som är gravt, gravt homosexuell! (skrattar).

25

62101 Komma ut.ORIG.indd 25

09-06-15 13.37.39