Varför blir jag aldrig fri? Om livet och skammen i ätstörningarnas helvete HANNA WIRDEGÅRD
© Hanna Wirdegård 2022 Utgiven av Parus förlag Formgivning omslag och inlaga: Emma Holmgren Omslagsbild: Nikola Stankovic Tryck: Print in Baltic, Litauen 2022 ISBN: 978-91-987297-0-2 Första upplagan, första tryckningen
Den här boken är till dig, du som har kämpat, hoppats, misströstat, gråtit, tagit nya tag, gått vidare, tappat lusten, förståndet, förtroendet och tilliten. Den är till dig som har gett upp hoppet – men hoppas ändå. Den är till dig som har kämpat i år efter år, kanske hela livet. Som undrar om det ska behöva vara såhär, för alltid? Ska du aldrig bli fri? Går det ens att bli fri från ätstörningens helvete? Fri från fängelset, fotbojan och handklovarna. Fri – att bara leva.
Inledning Tanken på att skriva den här boken har jag haft i tio år, minst. Men jag skulle bli frisk först. Jag såg mig själv stå på barrikaderna med boken i handen och ropa, ”Det går! Ge inte upp – alla kan bli friska!”. Det skulle vara en solskenshistoria med lyckligt slut. En handbok i hur man gör, ett bevis på att det går. Och jag skulle vara beviset. Sakta insåg jag att den dagen kanske aldrig kommer – och boken ville bli till. Behövde bli till. Nu. Jag saknade själv den här berättelsen. Den om dig och mig. Vi som lever till synes helt vanliga liv men kämpar på med våra tankar varje dag. Vi som har ätstörningen lurandes runt hörnet utan att vara döende i tid och otid. Det finns böcker om anorektiska kvinnor som har varit nära ravinens brant flera gånger, berättelser som vittnar om extremt magra kroppar som har överlevt mot alla odds, om tvångsvård och misär. Böcker om de sjukaste. Söker man riktigt noga kan man finna en och annan bulimiker i historierna också. Ofta har de alla blivit friska nu, vaknat upp, fått livet tillbaka. Men den här boken handlar inte om någotdera. Jag var aldrig svårast sjuk. Aldrig döende. Jag är inte heller den som plötsligt kom till insikt en dag och nu kan lova dig att det går att bli helt frisk och fri. För jag vet fortfarande inte.
När jag lämnade tonåren förändrades sjukdomen och jag blev tyst, med skammen som min ständiga följeslagare. Som 15-årig anorektiker var jag tyvärr i gott sällskap, som vuxen bulimiker och hetsätare kände jag mig som den enda i världen. Jag försökte intala mig att ätstörningen hörde tonåren till, att jag borde veta bättre, inte bry mig om så banala ting som mat och kropp. Jag borde släppa taget om sjukdomen som inte längre fyllde någon funktion i mitt liv. Omgivningens förväntningar var tydliga: som vuxen och förälder har man viktigare saker att bry sig om. Jo tack, jag vet det. Men nu är jag över fyrtio och har tigit klart. Jag vill tala om att vi finns, vi som inte per automatik blev friska när ungdomen övergick i vuxenliv. Genom att dela min berättelse, med två parallella liv i en vardag där jag också är mamma, granne, arbetskompis, fru och vän hoppas jag även kunna synliggöra att sjukdomen inte är svart eller vit. Den är inte antingen eller. Den behöver inte döda, ödelägga och bryta ner en människa totalt. Den kan gömma sig på de skickligaste vis medan livet pågår, och samtidigt bidra med perioder av ångest, depressioner och skam som ett insprängt mörker i det till synes harmoniska familjelivet. Jag vill visa hur sjukdomen kan dra in med ilska, förtvivlan och hopplöshet, svärta ner och förstöra medan grannarna kommer på grillmiddag och barnen spelar fotboll på gräsmattan. Hur sjukdomen alltid finns där, ibland stark och mäktig som en envåldshärskare, ibland som en finstämd kuliss medan livet rullar på.
Jag började skriva den här boken som en lång rad texter till mig själv. För att skapa struktur i mitt eget kaos. Längs vägen insåg jag att den är lika mycket till dig – du som tror att du är ensam. Kanske har du läst all litteratur som finns på temat, be-
sökt psykologer, terapeuter och kliniker, eller så har du inte ens berättat för de närmaste. Kanske skäms du i det dolda. Känner dig hopplös och uträknad. Jag vet hur det är, du är inte ensam. Boken är också till dig som vill förstå. Hur kan människor ägna ett halvt, och i värsta fall helt, liv åt så triviala ting som mat och kroppsstorlek? Hur kan en vuxen småbarnsmamma lägga ens fem minuters grubblerier på sitt eget ätande framför alla de andra hundratals åtaganden och psykologiska utmaningar som torde finnas i hennes liv? Min förhoppning är att denna bok kan ge dig ett uns större förståelse för det som kan verka fullständigt orimligt. Kanske kan mina texter väcka nya tankar även för dig som arbetar inom vården. Oavsett vilken yrkesroll du har är din närvaro och förmåga att tänka bortanför det självklara ovärderlig. Genom alla år som jag har vandrat genom sjukvårdens korridorer är det alltid människorna som har gett av sin tid och velat förstå, som har varit det största stödet, som har fått mig att tänka nya tankar och så småningom lägga mitt eget pussel. Kanske mina upplevelser kan så frön som du kan bära med dig.
Till dig som själv lever i ätstörningarnas helvete önskar jag att jag kunde lova frihet. Jag önskar att denna bok vore lösningen. Att jag på tvåhundra sidor ska presentera svaret på hur du ska göra, hur du ska tänka. Men jag kan inte det, och i skrivande stund tror jag tyvärr inte att det finns någon enda enkel lösning. För mig handlar det inte längre om att leta efter en dold väg som ska ta mig ut i friheten, att den finns där bara jag söker tillräckligt noga, anstränger mig tillräckligt väl. Har man liksom jag, och kanske du, varit sjuk sedan barnsben och kämpat i decennier med oräkneliga strategier och behandlingsprogram
utan att lyckas, då finns det sannolikt en mer komplex orsak än ett skevt kroppsideal. Således är det också en komplex väg framåt, med det inte sagt att den är lönlös att gå. Med min historia vill jag ingjuta hopp – hopp om att tankar och känslor kan förändras. Längs den långa och krokiga vägen som kallas livet har jag fått kunskap, gjort erfarenheter och hittat nya förhållningssätt som har gjort mig till en tryggare och på många sätt lyckligare människa. Det går att komma dit, även om ätstörningen fortfarande är en del av vardagen. Idag är jag på många sätt fri, om inte från alla beteenden och tankar som hör sjukdomen till så fri från skammen. Fri från mitt eget dömande och självhat. Jag ser på mig själv med värme och kärlek. Jag försöker inte längre dölja ärren som livet har gett mig. Jag läker genom att våga se dem, studera dem noga, känna in dem och acceptera dem. Låta dem finnas. I ljuset.
”Blir boken som att sätta punkt för ätstörningen?”, undrar en bekant när jag berättar att jag skriver. Högst troligen inte. Snarare är den ett sätt att komma vidare. Det är en bok lika mycket för min egen skull som för din. Kanske kan min resa hjälpa dig att finna styrka – samtidigt som den hjälper mig själv att reflektera. Kanske kan vi hålla varandra i handen, du och jag. Hanna
DEL 2
VUXEN OCH ÄTSTÖRD
Hetsätningarnas helvete April 2013 – Vilken värdelös mamma Jag går hemma med min älskade lilla loppa som nu har blivit tre månader. Jag flyttar över henne från rollatorkorgen till vagnen för att hoppa iväg mot förskolan och hämta Siri. Jag pallrar upp mitt skadade ben på vagnens underrede och skjuter den framför mig med magen medan jag hoppar fram med kryckorna. Samma procedur varje eftermiddag klockan tre. Seneftermiddag – dygnets farligaste timmar. Jag åt en sallad till lunch med ytterst lite kolhydrater. De är risky business de där kolhydraterna, suget efteråt blir så starkt att det är bäst att låta bli dem helt. Åtminstone undvika dem i den utsträckning jag kan, utan att bli för hungrig. Jag darrar lite på armen som skjuter vagnen framåt och förstår att jag sannolikt har lågt blodsocker. Men jag känner inget sug och ingen hunger. Darrandet går nog över snart, det brukar det göra. Jag närmar mig förskolan och ser att Siri kommer springande mot mig på gården. Hon kastar sig i min famn. Det känns oerhört fint och jag är så tacksam att hon kommer med just den där kramen. Det till synes naturliga beteendet är ingen självklarhet. Hösten efter skadan var hemsk. Siri tittade inte åt mig, ville inte veta av mig. Hon straffade mig troligen för att jag inte fanns där för henne den där sommaren, varken fysiskt
eller psykiskt. I flera månader var jag avstängd. Det blev en lång resa via småbarnspsykologrådgivningen för att vi skulle hitta tillbaka till varandra, för att hon skulle återfå förtroendet. Jag tänker ofta på vilka sviter det eventuellt har gett, hur det kommer påverka längre fram. Min oförmåga att bekräfta hennes närvaro. Det är omöjligt att inte se parallellerna med när jag själv var nyfödd och avvisad. Siri kör vagnen nu och jag kan hoppa fritt på mina kryckor. Hon är en stolt storasyster. Jag är en ledsen mamma, utan förmåga att ge mina barn den centrala plats som de förtjänar. Den platsen har ätstörningen så hänsynslöst knyckt. Vi går hemåt mot dagens mest ångestfyllda timmar. Jag vet att det kommer gå åt helvete idag. Jag känner mig skör, svag och orkar inte ens argumentera emot när kroppen skriker efter en tjock brödskiva med ett rejält lager smör så fort vi kommer innanför dörren. Jag vet att den typen av mellanmål aldrig kan resultera i annat än en fortsättning. Jag äter vid diskbänken. Snabbt och hetsigt medan Siri gullar med Wanja lite längre bort i vardagsrummet. Jag tar en brödskiva till innan någon hinner ropa. Pressar in den i munnen. Sköljer ner med mjölk. Suget tilltar och nu gäller det att vara snabb innan Siri kommer ut i köket. Vi har glass i frysen som jag köpte på förmiddagen. Den är tänkt till fredagsmyset imorgon, men det är bara jag som vet. Ingen kommer sakna den om den är borta. Två liter gammaldags vanilj. Vi har vispgrädde också. Jag hade tänkt att göra fruktsallad med glass och grädde. Kanske chokladsås. Nu äter jag direkt ur kartongen och slår den ovispade grädden över. Hinner inte vispa. Chokladsåsen trycker jag direkt från förpackningen ner i munnen. Finns det mer?! Jag är forcerad. Livrädd att barnen ska se, komma på mig. – Kan vi leka affär? frågar Siri från vardagsrummet. Affär? Jag orkar inte ens tänka tanken. Jag hatar att leka affär. Hatar att leka. Just nu hatar jag tanken på att göra någonting
annat än att vara ifred och äta faktiskt. Jag skäms så oerhört för att jag känner så. Vilken värdelös mamma jag är. Vill gråta men tårarna finns inte. Jag skedar in mer glass och i mellanrummen svarar jag Siri. – Strax gumman, kanske lite senare. Jag måste göra klart här i köket först. ”Göra klart”. Äta klart. Äta upp allt som finns så skiten tar slut. Tänk om vi hade haft den där goda chokladglassen också. Den hade varit perfekt till det här … och mintkolaglassen som bara finns på Maxi. Kanske jag kan hitta på en anledning att åka dit ikväll …? Jag tittar på klockan. Vi skulle faktiskt hinna nu innan Jonatan kommer hem från jobbet. Om vi åker direkt. Och jag tar med barnen. Jag kastar in båda två i bilen och åker iväg. Till Maxi – där vi kan leka affär på riktigt. För att mamma behöver handla mer att hetsäta. Så mamma kan äta av allt hon har drömt om nu när det ändå är kört. Bäst att passa på. Jag handlar tre olika glassorter. Chokladbollar. Lösgodis. Bullar som nästan ser obakade ut. Då är de som bäst. Riktigt tunga och degiga. Jag far fram med vagnen mellan hyllorna. Siri har fullt schå att hänga med och Wanja har tystnat i babyskyddet. Kanske hon redan nu förstår att det inte är värt att vara till besvär. I bilen hem klämmer jag fast en godispåse mellan låren så att jag kan äta hela vägen utan att barnen som sitter i baksätet ser. Wanja börjar gnälla. Det är nära att jag får en ångestattack och kastar ut båda barnen ur bilen men jag sansar mig. Där går även min gräns. Jag är så tacksam för det, att den ändå finns. Gränsen. Livrädd att sjukdomen kommer ta det sista av den också en dag. Livrädd att det kommer kosta liv. Väl hemma hinner jag inte få ut allt ur påsarna innan jag börjar äta. Lite här och lite där. Jonatan skulle bli sen idag, men hur sen? Det är massor kvar när magen börjar krampa. Det är många bullar sedan det faktiskt var gott. Nu äter jag bara för att jag vill få slut på allt. För att jag ska bli så helvetes mätt att jag ALDRIG
mer vill äta sötsaker. Att jag ALDRIG mer vill se åt glass och bullar. Jag pressar ner en chokladboll till och sjunker sedan ihop på soffan. Fem minuter, sen ska jag städa bort kaoset i köket innan Jonatan kommer. Städa – och förbereda middag, så allt verkar som vanligt. Imorgon ska jag börja om. Det här ska aldrig mer hända. Aldrig mer.