220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 2
2022-03-15 09:52
sabine neumann & anas al khan
FRÅN DAMASKUS
ANAS TILL MALMÖ
T AL L B ERGS FÖR LA G
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 3
2022-03-15 09:52
tallbergs förlag Copyright © Sabine Neumann 2022 Utgiven av Tallbergs Förlag, Helsingborg 2022 Tallbergs Förlag ingår i Hoi Förlagsgrupp www.tallbergsforlag.se www.hoi.se info@hoi.se Omslagsfoto: Erika Oldberg ISBN: 978-91-987180-9-6 Tryckt hos ScandBook, Falun 2022
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 4
2022-03-15 09:52
alla relevanta namn är ändrade
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 5
2022-03-15 09:52
Hur idén föddes
Anas och jag möttes en kväll i mars 2016 hos Lasse som var en gammal bekant till mig. Lasses personliga assistent hade rest bort med kort varsel och jag hade sagt att jag kunde hoppa in. När jag kom in i lägenheten såg jag Anas som stod mitt i rummet och jag tyckte genast att han såg trevlig ut. Lasse hade redan berättat för honom att jag var från Tyskland och jag fick snart veta att han var från Syrien. ”Varifrån i Tyskland kommer du?” ”Nära München”, sa jag. Och Anas berättade att han hade passerat München på sin väg från Syrien till Sverige och hade sovit en natt på centralstationen. Det fanns en del att göra denna kväll för det skulle komma gäster snart och alla skulle titta på Melodifestivalen tillsammans. På ett självklart sätt hjälpte Anas till när jag dukade bordet och förberedde kvällsmaten. Jag trivdes i hans sällskap. Innan Melodifestivalen var slut gick han. Han skulle hinna med ett tåg. ”Köpingebro? Vad gör du där?” ”Jag bor på ett flyktingboende.” När jag hade städat bort disken och hjälpt Lasse gick jag hem i mörkret. Jag tänkte på året innan. Oktober 2015. Jag var på Lesbos när den så kallade ”flyktingvågen” hade nått sin kulmen. På väg från flygplatsen berättade taxichauffören Michalis att han några 7
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 7
2022-03-15 09:52
dagar tidigare hade kallats in för att hjälpa till när en gummibåt hade havererat i ett oväder. Jag hörde att han ansträngde sig för att inte gråta. De hade fiskat upp döda barn och begravt dem dagen efter utan att kunna sätta deras namn på gravstenarna. Byborna var utmattade. Med posten kom dagligen otaliga stora lådor med kläder, toalettartiklar, dambindor och blöjor som hjälpsamma människor hade skickat från världens alla hörn. De tornade upp sig i byns trånga gator. Fler och fler volontärer anlände, med en önskan att hjälpa till. För att någorlunda organisera hjälpen sattes en mötespunkt upp i en av byns tavernor. Man fick hyra ett stort hus för att få plats med alla paket som fortsatte komma fastän det redan fanns för mycket av allt. I caféerna satt grekerna och förde livliga diskussioner. Man kunde höra namn som Erdoğan och Merkel. Grekland hade just börjat hämta sig från den ekonomiska krisen, man hade hoppats på en ny början, på att turisterna äntligen skulle hitta tillbaka till ön när de första gummibåtarna kom över från den turkiska sidan. I början fanns det mycket spontan hjälp bland befolkningen. Grekiska kvinnor bakade pajer och delade ut dem till flyktingar på vägen. Privatpersoner gav skjuts till de nyanlända fastän det inte var tillåtet. I många familjer på Lesbos finns en migrationshistoria, far- eller morföräldrar som flytt samma väg efter andra världskriget. När det fortsatte komma upp emot 3000 nya migranter över havet varje dag uppstod det motsättningar på ön, många greker ville bara få sitt gamla liv tillbaka, men verkligheten var en annan. På öns huvudväg syntes en enda strid ström av människor, många böjda under vikten av sina ryggsäckar. På stränderna låg högar av avlagda kläder, sönderslitna gummibåtar. Gummiringar guppade på havsytan. En morgon var jag vid stranden i Eftalou när en svart gummibåt närmade sig från den turkiska sidan. En av volontärerna viftade ett stort skynke för att visa var landningsplatsen var. Gummibåten blev större och större, till sist var den
8
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 8
2022-03-15 09:52
så nära att folk började hoppa ur och springa mot stranden. De skrattade, kramades, barnen tittade sig omkring med stora ögon. De fick mackor, något att dricka och torra kläder. Kvinnor och barn skjutsades med buss till platsen där alla skulle registreras. Männen skulle gå hela vägen. Jag grät. Hemma i Tyskland låg min far på sjukhuset och höll på att dö. I vårt sista samtal hade vi pratat om situationen på Lesbos. ”Jag känner med dessa människor”, hade han sagt om flyktingarna, säkert med tanke på sin egen historia, och jag hade tyckt om hans enkla sätt att säga det. Nu, i mars 2016, undrade jag för mig själv om Anas var bland dem som jag hade sett då, om vi kanske hade gått förbi varandra på Lesbos. Det tog över ett år innan jag såg Anas igen. Då hade han redan flyttat in hos Lasse och pratade svenska. Eftersom jag hade börjat jobba mer hos Lasse träffades vi nu rätt så ofta. Jag mådde bra i hans sällskap och det var lätt att prata med honom. Jag frågade honom mycket, om hans resa, om Syrien, och kunde inte låta bli att bli lite besviken när han sa att han hade kommit via Kos, inte via Lesbos. Ibland märktes det att han var förvånad över hur lite jag visste om hans land. ”Hur är det möjligt att du inte har hört något om Palmyra?” En dag, det måste ha varit i början på sommaren 2018, stod vi i köket, våra huvuden var böjda över sophinken. Vi har båda glömt vad vi höll på med just då, men vi minns detta ögonblick. ”Kan du tänka dig att berätta om ditt liv för mig?” frågade jag. ”Jag skulle vilja skriva något.” Han tittade upp. Jag var förvånad över att han inte tvekade en sekund. ”Ja”, sa han, ”det vill jag”.
9
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 9
2022-03-15 09:52
Det dröjde ett tag innan vi verkligen satte igång. Det var i oktober 2018. Vi sågs oregelbundet, ibland en gång i veckan, ibland med stora mellanrum, det kunde gå flera månader. Men tanken på att släppa projektet fanns aldrig. I början hade jag tänkt att denna bok skulle handla om Anas liv i Damaskus och hans resa till Sverige men den började så småningom också röra hans liv i Sverige, den frustrerande processen att få permanent uppehållstillstånd och hur han gradvis erövrade sig ett liv. Det går inte att läsa Anas berättelse utan att bli imponerad av hans viljestyrka och hans sätt att alltid arbeta hårt mot sina mål. Samtidigt är Anas berättelse en av många. 2015 var det 163 000 personer som ansökte om asyl i Sverige och sammanlagt 1,3 miljoner i hela Europa. Av alla flyktingar som kom till Europa i den så kallade ”flyktingkrisen” var 47,6% från Syrien. Var och en av dem hade brutit upp från sitt land och lämnat vänner bakom sig, familj, språk och kultur, ofta även välstånd, för att kunna leva under värdiga förhållanden eller för att helt sonika rädda sitt och sina barns liv. Var och en av dem hade en dröm och en föreställning om hur det nya livet skulle bli. Var och en av dem fick börja om mer eller mindre från noll. Anas hade tur eftersom han kom till Europa i början av augusti 2015, strax innan antalet asylsökande började skjuta i höjden. Sedan blev situationen allt mer drastisk och vägen genom Makedonien, Serbien och Ungern allt svårare. Onekligen hade Anas resa blivit en annan om han hade åkt i väg en eller två månader senare. Nu är det oktober 2021. Här är hans berättelse.
10
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 10
2022-03-15 09:52
Anas
Vad betyder ditt namn? frågar jag. Det betyder vänlighet, säger han. Kärlek. Att inte känna sig ensam, att vara tillsammans med andra. Jag googlar: Anas - Ett namn för någon som inger andra glädje och en känsla av inre frid, någon som tar bort rädsla och oro.
11
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 11
2022-03-15 09:52
Vad gör du?
När Anas gick i grundskolan tillbringade han mycket tid i sitt eget rum. Det var ett enkelt rum, med en soffa, en säng och ett skrivbord. Han hade en kassettbandspelare och kassetter med arabisk musik och han älskade att dansa. En gång, Anas var kanske åtta år gammal, var han ensam i vardagsrummet. Ingen var hemma. Han satte på musik och började dansa. Han dansade och dansade. Då hörde han någon komma in i huset och han trodde det var en av hans kusiner, Hadya eller Maha. Han ville fortsätta dansa tills de öppnade dörren och såg honom. Dörren till vardagsrummet öppnades men det var inte hans kusiner. Det var hans pappa. Han stannade upp i dörröppningen. Det syntes i hans blick att han inte gillade vad han såg. Anas slutade genast dansa. ”Vad gör du?” frågade pappan. ”Jag dansar”, svarade Anas och rusade ut ur rummet. Hade en av kusinerna kommit så hade han varit lycklig. Nu skämdes han. Han visste, utan att förstå varför, att hans pappa inte skulle se när han dansade.
12
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 12
2022-03-15 09:52
Kvinnornas dag
Det är tradition i syriska familjer att kvinnor kommer med sina barn för att hälsa på i sitt föräldrahem en gång i veckan och så var det också i huset där Anas bodde. Han såg alltid fram emot dessa besök för han visste att huset skulle fyllas med kvinnor och att han skulle få dansa då. Vilken dag de kom berodde på när barnen var lediga från skolan. Redan till morgonkaffet började de första av dem ringa på dörren. Eftersom det var flera familjer i en stor släkt som bodde i samma hus ropade man ofta på varandra mellan våningarna: ”Vill ni komma ner och dricka kaffe här med oss?” Så började dagen. Efter kaffet blev det frukost. På frukostbordet fanns olika sorters oliver, vit ost, stekta ägg, labne (ost gjord av yoghurt), tomater och gurkor och fyllda auberginer som hans mamma brukade göra själv. Det saknades aldrig färskt bröd och Za’atar, en blandning av sesam vild timjan och den syrliga Sumak-kryddan, och man åt genom att ta upp maten med en bit bröd, aldrig med gaffel. Anas njöt av att sitta runt bordet bland kvinnorna och lyssna på deras skvaller om bröllop, släktträffar, om vem som hade fått barn och vem som hade problem med sin man. Tiden gick snabbt och det blev aldrig tråkigt. ”Vad ska vi laga för mat idag?" var det alltid någon som frågade efter ett tag. Maten var inte planerad i förväg eftersom man aldrig visste hur många som skulle komma. Ibland, berättar Anas, blev 13
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 13
2022-03-15 09:52
det matlagning på varje våning i huset och efteråt träffades man för att äta tillsammans. Eftersom frukosten hade varit riklig åt man inte lunch förrän klockan tre och efteråt blev kvinnorna ofta hämtade av sina män. De satt ibland en liten stund med dem och åt, ibland hände det också att de tog med sig mat hem. Det bästa var dock, tyckte Anas, när kvinnorna stannade över natten. Om de gjorde det låg nu en lång kväll framför dem. De pratade och skrattade. Ibland turades de om att berätta roliga historier. De skickade vidare: ”Din tur, din tur, din tur!” Barnen lekte. Framemot tio eller elva på kvällen blev alla hungriga igen och ofta beställde de mat från ett av alla snabbmatsställen som fanns i närheten. Någon satte på kassettbandspelaren och nu började de dansa. Ibland var det också någon som sjöng. Det var ögonblicket som Anas hade väntat på. Ofta var det en av hans fastrar som bad honom dansa för dem. Han fick låna en sjal och knöt den kring höfterna. Kvinnorna klappade i händerna och han dansade. Hans mamma brukade ge honom skarpa blickar men han bestämde sig för att inte bry sig om det. Efter midnatt blev det lugnare – ibland spelade de kort, ibland ett brädspel, man skrattade och småpratade lågmält. Nu blev det frukt och sött, snacks och mer skvaller och skämt. Ingen sa till Anas att det var dags för honom att lägga sig men när han kände sig trött gick han självmant till sitt rum. Långt efter midnatt drogs madrasserna fram. Det fanns madrasser i huset till många gäster. Någon kunde sova på en soffa. Ibland hände det att en av dem sov på en madrass i Anas rum. *** Sen kom dagen då hans föräldrar plötsligt sa till honom att han inte fick dansa mer på dessa släktträffar. 14
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 14
2022-03-15 09:52
”De pratar bakom din rygg”, sa de. ”De säger att du är som en tjej. Det är bara tjejer som dansar på det sättet.” När Anas inte fick dansa längre ville han inte heller att släktingarna skulle komma och hälsa på. Jag gillar att dansa, tänkte han. Vad är det för fel med att dansa? Hur hade du lärt dig dansa? frågar jag. Jag tittade på när kvinnorna dansade och sen gjorde jag likadant. Män dansar på ett annat sätt. I mitt kök visar han hur det ser ut när männen dansar - med armarna utsträckta åt sidan och med orörliga höfter.
15
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 15
2022-03-15 09:52
Du är den enda som är kvar hemma
2015: Kriget i Syrien hade pågått ett tag. Livet i landet hade försämrats drastiskt. Många hade redan åkt iväg. Anas affär, där han sålde rengöringsmedel, låg i en utsatt del av staden, mitt i krigshändelsernas centrum och det hade funnits tider då han inte kunde vara där. Dessutom visste han att det var en tidsfråga innan han skulle bli inkallad till krigstjänst. I några år hade han pratat om att han ville lämna Syrien men hans äldsta syster och brodern insisterade alltid på att han inte kunde lämna föräldrarna ensamma. Han var den enda av dem som bodde kvar hemma. Hans mamma försökte övertyga honom om att livet skulle bli bättre om han bara gifte sig. Anas sa ingenting men han insåg att hon befann sig i ett helt annat universum. Det gick inte att prata med henne om detta. Han la sitt beslut på is men kände sig deprimerad och kraftlös. Han började kapsla in sig i sig själv och slutade nästan helt att prata med sina föräldrar. Jag överdrev till och med lite, berättar han, för att de skulle förstå att jag inte mådde bra.
16
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 16
2022-03-15 09:52
Ska vi åka?
Det var en dag i början av juni 2015 som en affärsgranne kom in i Anas affär för att köpa tvättmedel. Han hette Ziad. Han var skräddare, gift och hade två små döttrar. Det var allmänt känt att Ziad var en framgångsrik man, säger Anas, att han lyckades med allt som han företog sig. Han var några år äldre än Anas. Ziad började lite försiktigt att klaga på läget. ”Kriget kommer aldrig att sluta”, sa han. Anas höll med om att läget kändes hopplöst. Sen pratade Ziad om sina affärsbekymmer. Snart var det inte lönsamt längre att ha en affär eftersom varorna som de köpte in blev allt dyrare på grund av att valutan hade försämrats och att de inte kunde höja priserna till sina kunder. Anas höll med. Han trodde inte heller att det skulle bli bättre. Nästa dag kom Ziad tillbaka. Nu ville han inte köpa tvättmedel. Han ville bara prata. Flera dagar i rad kom Ziad till Anas affär och de pratade om läget i Syrien. Ziad hade lämnat landet redan en gång 2012 och bott i Egypten i ett år men kommit tillbaka för att han inte trivdes. Nu berättade han att flera av hans vänner hade tagit sig till Tyskland. Anas sa att han också hade läst och hört om folk som hade tagit sig till Europa. Frågan låg i luften. 17
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 17
2022-03-15 09:52
”Ska vi göra det tillsammans?” Det var Ziad som frågade. Anas behövde inte tänka efter. Han hade tänkt på det så länge, men skjutit upp beslutet gång på gång. Nu hörde han sig säga ordet: ”Ja.” Då var det bestämt. De skulle åka till Europa tillsammans. Anas förstod att Ziad hade planerat att ställa frågan redan den dagen då han först kom för att köpa tvättmedel. ”Jag kan inte åka på en gång”, sa Anas. ”Jag behöver lite tid på mig.” Det passade Ziad. Det fanns saker att förbereda.
18
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 18
2022-03-15 09:52
Tabib
Vad är ditt första minne, frågar jag. Vi sitter i mitt kök och dricker kaffe. Anas tänker en liten stund innan han svarar. Jag kallades för tabib, berättar han, när jag var barn. De första skolåren hade Anas höga betyg i skolan och hans föräldrar brukade säga: ”Anas kommer att bli läkare” - tabib. Så småningom kallade alla släktingar honom för tabib och han själv gjorde det också. Vi var tre familjer som bodde i farfars hus, berättar han. Varje familj bodde på en egen våning. Alla var släkt med varandra. De jämförde sig och sina barn med varandra hela tiden. ”Du ska bli som Anas”, sa de andra föräldrarna till sina barn. ”Anas kommer att bli tabib för att han är så duktig i skolan.” Han minns det som jobbigt. Men när han var hos familjens läkare tänkte han att han som tabib en dag också skulle ha vita kläder på sig. Det tyckte han om.
19
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 19
2022-03-15 09:52
Ingen kommer att ändra mina planer
När resan väl var beslutad kände sig Anas genast fylld av ny energi. Livet hade varit tungt länge, men plötsligt var det som om han hade fått luft att andas igen. Jag tror på att Gud bestämmer över människors liv, säger han. Innerst inne hade han alltid vetat att han skulle lämna Syrien när det var dags. ”Det är dags nu”, sa han på kvällen när han satt vid matbordet med sina föräldrar. De hade redan ätit färdig. På bordet stod en tallrik med äppelklyftor. ”Jag kommer att åka.” Han hade varit beredd på en stark reaktion men det blev inte alls så som han hade föreställt sig. Förut hade de alltid ifrågasatt hans resplaner, men nu gjorde de inte ens ett försök. Någonting hade förändrats. Kanske var det hans beslutsamhet som fick dem att förstå att det inte längre gick att få honom att stanna. Han hade ett annat allvar, ett annat eftertryck. Och han hade en reskamrat. Hans pappa ville veta vad det var för en man som sonen tänkte resa med och det syntes att han gillade det Anas berättade om Ziad. Anas mamma satt där och sa ingenting. Det var ovanligt för henne, säger Anas, att hon inte ens visade några känslor.
20
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 20
2022-03-15 09:52
Men alla i familjen gav sig inte lika lätt. Två dagar efter samtalet kom Anas storasyster till huset för att prata med honom. De satt i Anas rum. Som många gånger förut försökte hon att övertyga honom att stanna i Syrien för föräldrarnas skull men efter ett tag sa han att han inte ville höra det längre. ”Inget kommer att ändra mina planer”, sa han. ”Jag kommer att åka, oavsett vad du säger.”
21
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 21
2022-03-15 09:52
Hans rum i Damaskus
Anas rum i Damaskus stod kvar länge precis som det var när han åkte. Efter att han hade lämnat Syrien bestämde hans mamma att ingen fick röra vid hans saker. Efter två år bad han henne att åtminstone ge bort hans kläder. Hon hoppades länge att han skulle komma tillbaka. Flera gånger i veckan pratade de i telefon. I början frågade hon honom varje gång när han skulle komma hem igen, men så småningom slutade hon med det. Idag är det gamla släkthuset rivet och ska byggas upp igen, modernare och anpassat till de som så småningom kommer att ärva det. Hans föräldrar har tillfälligt flyttat till ett hus som de har hyrt och där det såklart inte längre finns något rum för Anas.
22
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 22
2022-03-15 09:52
Reseplaneringen
Anas och Ziad började planera resrutten. Ziads plan var att stanna i Tyskland och sedan hämta sin fru och sina döttrar så fort det var möjligt. Anas ville fortsätta till Sverige. ”Hur kom du egentligen på idén att fråga mig?” frågade Anas Ziad en dag. Ziad berättade att han hade letat efter en reskamrat ett tag. En gemensam kompis hade tipsat honom om att Anas länge hade pratat om att han ville åka till Europa. Ett viktigt kriterium för Ziad var att Anas var bra på engelska eftersom han själv bara talade arabiska.
23
220314_ANAS_inlaga_135x210.indd 23
2022-03-15 09:52