ATT HÖRA HEMMA Ett stadigt tag om livet En roman av Gunnar Ståhl
Det var en procedur han genomförde varje morgon. Först låste han upp dörren och klev in på kontoret. Därefter tog han av sig överrocken och hängde den på en krok i ett hörn av rummet. När detta var gjort polerade han skylten och hängde upp den igen. Denna morgon blev inte denna sedvanliga process fullkomligt genomförd. Mannen hette Rune Tilto. Han var en medelålders fastighetsmäklare, om man med medelålders avser femtiofemårsåldern. Rune uppskattade rutiner. Varje morgon klockan åtta steg han upp ur sin säng. Efter duschen klädde han sig och åt två skivor vitt bröd med aprikosmarmelad och drack en kopp svartvinbärste innan han vid exakt samma tidpunkt varje dag lämnade sin bostad. Två minuter i nio låste han upp ytterdörren till sitt kontor och steg in. Sina lackskor gned han mot dörrmattan. Till vänster om dörren fanns knappen till takbelysningen. Den använde han inte. Kontoret var av minimal storlek och sparsamt möblerat. 5
Förutom ett brunt skrivbord och en blå kontorsstol rymde rummet fyra gröna identiskt lika besöksstolar. Mitt på skrivbordet stod ett pennställ med två kulspetspennor. En av de två pennorna hade rött skaft. Den andra var grön. På skrivbordets vänstra sida stod en vit knapptelefon och en röd plastlåda med papper. På varje pappersark fanns information att läsa om de fastigheter Rune Tilto förmedlade. Fastigheterna kallade han vardagligtvis för Objekt, så det ordet hade han textat på den röda plastlådans framkant. På den gröna plastlådan till höger på skrivbordet hade han textat ordet Kontrakt. Där låg ännu icke ifyllda köpehandlingar och väntade på att bli fyllda med bokstäver och siffror och namnunderskrifter. Snett till vänster bakom skrivbordet stod en brun bokhylla placerad och i hyllan pärmar med blå ryggar. Flera av pärmarna var dessvärre och olyckligtvis ännu utan innehåll. Som den praktiska person Rune Tilto var hade han ställt bokhyllan så att han kunde nå pärmarna från sin position bakom skrivbordet utan att behöva resa sig från den blå kontorsstolen. På kontorsstolen bakom skrivbordet satt han oftast. I detta läge väntade Rune Tilto på kunder, eller spekulanter som han hellre benämnde dem. Från sin sittplats hade han perfekt överblick över rummet och oinskränkt 6
kontroll över både vad som hände och inte hände. Dolt bakom ett blåvitt förhänge fanns ett trångt pentry där Rune varje eftermiddag kokade en kopp svartvinbärste. På de vitkalkade väggarna hängde tre inramade oljemålningar. En av dem hade hans numera bortgångne farbror målat. De övriga två hade han inköpt för en ringa summa av en högst existerande konstnär nere på Stortorget. Ingen av dem var vackra att se på eller förhöjde på något sätt arbetslusten. Trots detta unika faktum satt de där på väggarna. Lantmäteriets gröna karta över Österlen var uppnålad på en vägg. Ett kartblad med varenda oansenlig ort inprickad och namngiven.
7
Ut mot Storgatan hade kontoret två dammiga skyltfönster. Rune tvättade dem på våren. Nu var det höst. Utan att tveka det minsta kunde man kalla det som tilldrog sig utanför fönstren för höst. I det ena skyltfönstret hängde ett mindre antal fotografier i färg av villor och gårdar som var till salu med korta och knapphändigt formulerade texter under. Texterna talade i de flesta fall om hur mycket villan eller gården kostade att köpa, hur stor den var och var i trakten den var belägen. För det var den. Under somliga fotografier hade Rune textat Pris disk. Det innebar att priset på villan eller gården i fråga var förhandlingsbart, att inget fast pris existerade, att köpeskillingen kunde och därigenom skulle dryftas mellan köpare och säljare och att det ävenledes kunde prutas. Samtliga texter hade Rune skrivit. Han hade också tagit fotografierna. Inte heller de var varken vackra eller konstnärliga. Rune var ändå stolt över dem. Han ansåg att de visade det de skulle visa, hur villan eller gården i fråga till det yttre såg ut, vilket var Runes primära mening. 8
På somrarna, när turisterna kom till orten, var det allt som oftast fullproppat med unga och gamla människor utanför fönstret som studerade Runes fotografier och läste hans kortfattade texter. Ibland hände det också att någon vänlig person kom in och ville ha mer information om någon villa eller gård än vad som gavs att läsa under fotografierna. Då blev Rune glad och läste välvilligt upp vad som stod på papperen i den vänstra lådan. Det hände också att han sålde en villa eller en gård i trakten och kunde skriva under ett av papperen från den högra lådan, signera det med sitt namn. Då blev han ännu gladare. Rentav lycklig. Syftet med att inneha ett fastighetsmäkleri är att sälja fastigheter, att förmedla kontakt och kontrakt mellan säljare och köpare av fastigheter, och helst så att alla inblandade blev nöjda. Rune var inte nöjd. Uppriktigt sagt var han ingen framgångsrik mäklare. Rune hade svårighet med att förmedla kontakter och få kontrakt ifyllda och underskrivna. Nu var som sagt hösten långt liden och denna höst hade han ännu inte lyckats förmedla en enda fastighet. Följaktligen gladde han sig ännu åt de två som han sålt under sommaren. Den ena var ett ytterst makabert hus vid kusten som 9
närmast påminde om ett båthus som han sålt till ett ungdomligt par från Stockholm och den andra en gård som han sålt till ett äldre par som skulle starta ett stuteri med uppfödning av avelshingstar, det vill säga rashästar. I gengäld och som kompensation hade hästparet lämnat sin villa till försäljning hos fastighetsmäklare Rune Tilto. Rune hade hittills inte gått iland med konststycket att avyttra villan. Hans telefon var som regel tyst. I det andra skyltfönstret var det tomt, så när som på en svart kartongskylt med dekorativ guldtext som förklarade att Rune Tilto var en Auktoriserad Mäklare och som sådan medlem i ett rikstäckande mäklarsamfund. Dessutom stod där en kaktus. För det här året var sommartiden och dess efterspel över. Skolorna hade sedan ett par månader tillbaka inlett sin höstliga verksamhet och alla landets barn hade bara på en dag blivit ett helt år äldre. Även de långsemestrande pensionärerna hade övergivit den sydliga staden och ytterst sällan stod någon person utanför skyltfönstret och läste Runes korthuggna texter och granskade hans fotografier. Ortsbefolkningen hade å sin sida ingen större anledning att läsa dylika texter, då de i de allra flesta fall redan var innehavare av en ordinär bostad.
10
Rune Tilto var en lång och reslig man, så reslig att han kurade en aning med övre delen av ryggpartiet. Han hade en beige överrock. Den bar han för den ständiga blåstens skull. Under överrocken var han klädd i en stålgrå kostym och därtill en grönmurrig slips. Ur bröstfickan på kostymen stack det upp en vit näsduk som han brukade använda till att torka svetten i pannan med på somrarna när det var som hetast. För hett var det emellanåt på somrarna och Rune hade fått mycket panna att torka. Hårfästet hade krupit allt högre och högre upp de senaste åren. Då han inte hade någon hatt på huvudet kunde en begynnande flint skönjas. Runes hy var slät som hos ett barn som aldrig vistats utomhus. Någon skäggväxt att tala om hade han heller inte, så bestyret att raka sig slapp han att fundera över på morgnarna. Han kunde ostört reflektera över väsentligare ting. Vad mer var hade han ideligen magknip. Huvudsakligen på kvällarna. Ändå drack han sällan starkare drycker än svartvinbärste. 11
Innanför och ovanför dörren till kontoret hängde en klocka på en spik. Den var nu prick nio. Rune sneddade över golvet och hängde upp överrocken på kroken i hörnet av rummet. Han återvände till dörren och lyfte ner den skylt som medelst två kedjor dinglade i dörrens överkant. Skylten var en mässingsskylt som Rune låtit en på den tiden nyetablerad gravyrfirma i staden tillverka åt honom när han öppnade sitt mäkleri några år tidigare. På skylten stod det Tiltos Mäkleri med sirliga bokstäver. Rune började gnida mässingsskylten mot kavajtyget på sin vänstra underarm. Det hade han gjort så många gånger att tyget med åren hade blivit avsevärt blankare än skylten. Han polerade frenetiskt skylten och spanade samtidigt ut på kullerstensgatan utanför mäkleriet. Ute var det gråblekt och blåsigt. Måhända grådaskigare än en ordinär höstdag, men så blåsigt som det alltid var i den här landsändan av Sverige. Året om. Gatan var öde förutom en svart bil som makligt kom rullande nerför Storgatan i riktning mot torget. Bilen bromsades in. Den parkerades mitt framför Rune Tiltos mäkleri. Ur förarsätet studsade en äldre man med håret på ända. Han såg inte ut att höra hemma i trakten. Mannen ilade rakt över gatan och in till Rune som 12
mekaniskt stod och gnuggade mässingsskylten innanför dörren. Dörren slogs upp med en skräll och Rune som inte var införstådd med att han kunde föräras kunder på kontoret så tidigt på morgonen kom sig inte för med att flytta på sig. Han fick dörren i ansiktet.
13
Att höra hemma, med undertiteln ”Ett stadigt tag om livet”, handlar om fyra vinddrivna och smått självupptagna personer som råkar sammanträffa på ett fastighetsmäkleri på Österlen och börjar samtala om var de hör hemma i livet, världen och tillvaron. Var och en har sin egen absurda och filosofiska levnadshistoria att berätta – gripande och rolig, tragisk och komisk – men allt som sägs kanske inte är helt sant. Att höra hemma skrevs till en början som en teaterpjäs i tre akter som sedan kom att mogna till en bok. Författaren berättar: ”Jag gillar det absurda. En av mina favoritpjäser är ’I väntan på Godot’ som jag har sett flera gånger. Jag minns framför allt Jan-Olof Strandberg och ErnstHugo Järegårds föreställning från Dramaten någon gång på 1970-talet.” Gunnar Ståhl är journalist och har tidigare arbetat på flera av de största svenska dagstidningarna. Hans dokumentära bok ”Tumba-Tarzan fri som fågeln” från 1990 blev underlag till en dokumentärfilm om Tumba-Tarzan.