Smakprov till
Lössen i pälsen av Spero Etiam
Multatuli Förlag www.multatuli.se ISBN: 978-91-985964-0-3 (pappersbok) ISBN 978-91-985964-1-0 (e-bok) e-boken säljs bara på multatuli.se Text: Spero Etiam © 2023 Redaktion: Linn Karpsten Klangevik Korrektur: Elisabet Jonsson Omslag: Frida Stensmar Sättning: Michiel van Lint Tryck: Ågrenshuset, Bjästa, Sverige
Prolog Första gången de stötte ihop med varandra var på skolgården. Amand med dottern Anna sökte med blicken efter ingången, som artist hade han vant sig vid att inte möta blickar när han ville vara privat. Felicia tittade över huvud taget knappt på vuxna, hon kollade bakåt på kompisen som hon sprang ifrån. Det blev en lätt kollision, förmildrad av ”Oj!” och ”Förlåt!” och ”Nej, mitt fel!”. Inget att lägga på minnet, Felicia tyckte att det var lite roligt med en vuxen som så ödmjukt sa ”mitt fel”. Felicia var bara åtta då och inte annorlunda än andra flickor. Hon och Marina var ännu de enda med mörk hy på skolan, men för Amand räckte hon för att sluta undra om det var en segregerad skola. Amand hade just fyllt trettionio och flyttat ifrån huvudstaden där alla världens färger fanns till den här småstadens borgerliga miljö som han inte tänkte anpassa sig till. Han var någon som brukade uppmärksammas. Men Felicia sprang snabbt vidare, hon skulle inte bli tagen! Anna, trots att hon bara var sex, drog med sin pappa, hon ville inte vara sen. Andra gången de såg varandra var en blåsig höstdag något år senare. Anna hade Marina på besök, de hade lekt lite trevande och bråkat om hur man bäst bygger torn med lego. Amand var glad när dörrklockan ringde, varje signal utifrån gav hopp om att flickorna skulle släppa kompetensstriden. Felicia som hade fört en livlig redovisning för sin mamma om vilka djur hon sett på bondgården där hon lekt, tystnade plötsligt när dörren öppnades av en man med förkläde och vild frisyr. Hon gömde sig bakom sin mamma och sneglade. Amand som bara hade flyttat hit för att Pia fått ett bra jobb i staden, försökte finna sig i att han inte kunde göra här som han gjort förut. Det fanns ingen pub där han tyckte om musiken eller kunde hitta likasinnade, det gick inte ens att hitta vegankorv eller vårrulledeg i staden, han kunde gå omkring utan att någon kände igen honom. Dessutom hade han problem att knyta kontakter. Om
man mötte någon här, då sa man hej, inte mer, han försökte lära sig detta. I huvudstaden kunde man vara riktigt intresserad av andra och få igång ett meningsfullt samtal utan att det tolkades som att flirta. Den kortväxta mammans reserverade leende gjorde intryck på Amand, medan han undrade om hon också kände sig utanför, försökte han föra ett obligatoriskt samtal och samtidigt låtsas att han inte tittade på henne. Det berörde honom inte att ett par bruna barnögon spändes i honom ohämmat, det var bara som förr. Felicia var i en fas då varje människa var spännande. Några av hennes lockiga svarta hårslingor fladdrade upp i vinden och hon kände sig avslöjad. Marina kom fram i oknutna skor, tackade artigt och drog resolut med sig mamman och systern. Anna lekte hos Marina och Marina kom hem till dem, det ringdes alltid ordentligt i förväg och ibland kom frågan om ”min syrra får följa med”. Då satt Felicia med Anna och Marina på golvet och byggde torn, fast hon var för stor för det. Hon hade självklart egna kompisar, men trivdes inte alltid med deras lek, Marinas kompisar verkade vara ett snäpp mer spännande. Amand försökte hjälpa när han behövdes och drog sig tillbaka till köket när han inte behövdes. När flickorna hade sina bråk, det hände med jämna mellanrum eftersom Marina var ganska bestämmig och Anna inte tålde att vara underlägsen hela tiden, då brukade Felicia vända sig mot Amand och fråga: ”Kan jag få pyssla?”. Och Amand ställde fram gamla mjölkkartonger och toarullar på köksbordet, han började spara dem och skölja ur mjölken till nästa pysselstund. Medan hon klippte och klistrade, satte han sig vid pianot med notpappren. Eller så bakade han kakor, det var lite jobbigt att skriva låtar om miljöförstöring eller skattesmitare med barn omkring sig. En gång satte Felicia sig istället framför pianot. Bara plingade på tangenterna och lät tonerna låta ihop. ”Spelar du piano?” frågade Amand som tog undan notpappren. Hon skakade förläget på huvudet. ”Kan du?” frågade hon.
”Jo!” Han fattade inte varför hon frågade. ”Hur ska jag börja?” fortsatte Felicia. ”Med det du gör. Pröva på!” ”Är det bra?” Hennes blick var full av entusiasm. Han tittade på medan hon tryckte ner tangent efter tangent. ”Är det bra så?” frågade hon just när han tänkte ta fram bakboken. Han mindes sin gamla pianolärarinna som tog hans händer och vred dem i rätt position, han hatade henne för det. Han visade i luften. ”Kolla, handen och pianot ska vara i samma linje …” Felicias hand försökte apa efter, också i luften, hon imiterade hans rörelse perfekt. Anna dök upp med Marina efter sig, hon gnällde om något, typ ”Pappa, Marina hon …” Flickorna tittade på systerns och pappans händer och deras perfekta linje i luften. Anna glömde vad hon skulle säga. ”Kul!” sa Felicia. Hon hade hittat sin passion och bestämde sig för att be sina föräldrar att få ett piano själv. Några år senare deltog Anna i en friidrottstävling med klassen och Amand var med. Hon hade sagt med eftertryck att föräldrar fick komma och heja på. Amand stod ett tag med några andra föräldrar och hängde mot ett räcke, kunde inte följa med i konversationen som hoppade mellan stängning av fabriken för att aktieägarna begärde flytt till ett låglöneland och de lokala affärerna som var dyrare än de i grannstaden så att alla bilade dit på lördagarna. Han hade svårt att bara vara pappa, Amand blev fortfarande bokad ibland, men här kände ingen igen honom. Han promenerade lite mellan de olika idrottsgrenarna och satte sig på huk vid sandgropen för att ta det perfekta fotot när Anna hoppade längd. När han reste sig krockade han med en tjej, det kändes pinsamt. Han utbrast genast i ursäkter. Felicia bara tog ett skutt bakåt och sa ”Förlåt!”. ”Är du inte för stor?” sa han och även det lät fel. ”Jag menar, är du också med här?” Felicia skrattade och förklarade att hon var funktionär, mätte
Kapitel 2, fredag 4 januari, "Mystery Wuhan virus" konstaterat i Singapore Felicia ska försöka. Hon har lovat Marina, hon har lovat sig själv och hon håller alltid sina löften. Vi ska räcka ut en hand mot världen, det har Marina läst någonstans, säkert på instagram. Men någonting inuti skriker emot. Varför går det inte av sig själv? Hon har alltid haft kompisar. Inte många, men några som hon kunnat räkna med. Hon har inte heller känt sig mobbad, de kom inte åt henne. Det fanns ett märkesklädesgäng som hetsade varandra med påpekanden om hur en tjej skulle se ut, de kunde säga typ ”hittade du ingen borste i morse?” eller ”är alla byxor i tvätten kanske?”. Men hon ryckte på axlarna om ens det. Hon hade sin musik och hon hade Maja och senare även Lisa. De satt tysta under alla värdegrundslektioner och tittade ömsint på de som hade det riktigt svårt. På högstadiet hamnade de inte i samma klass, men då var det fler pojkar så det blev mer blandat och var mindre viktigt att tillhöra tjejgänget. Det fanns andra opoppis tjejer hon kunde hänga med när det var nödvändigt. Det fanns kören och musikskoleprojektet, med andra som var seriösa. Annars hade hon pianot, hon behövde inte vara med folk hela tiden. Nu har musiken flyttat in i skolan, alla spelar instrument, alla kan sjunga. Lisa och Maja går inte i samma skola längre, de går teknik i andra ändan av staden med en massa nördiga killar. Hon slipper sådana och hon slipper gängen som bara vill röka och skvallra, hon är inte konstig längre, alla pratar om musik. Och ändå känns det som att de är så olika. Hon märker det även på facebook och instagram. Hon har fått en hel del nya vänner och följare, det är bara att trycka på knappen. Men av inläggen förstår hon att det förväntas något av henne: att tycka om det ena och stödja det andra. Det är ytliga grejor, hårt sminkade artister med ointressanta låtar, gadgets som går att beställa på internet (såklart från Kina!). Poppis, men typ plast. Felicia lägger ut miljösaker och omdelar Fatimas inlägg, men de får
Kapitel 11, i slutet av februari, byar i Norditalien stängs av som karantänzon Inom parentes sagt, det är ej okej! Dra mig vid näsan och sen dra mig ned. Du må va originell, du må ha stake XL Inom parentes, får jag tacka nej? ”Men jag gillade den”, hörs den skrovliga rösten från sängen. ”Den var överallt på radion, i veckor. Du behöver inte skämmas.” ”Så här skulle jag inte våga sjunga längre. Är det inte sliskigt? Dessutom är det ett halvrim i refrängen. För fan, jag skriver så mycket bättre nu.” ”Jaja”, säger den formlösa byltet under lakanet. ”Vi får väl gilla vad vi vill. Det är ändå Inom parentes som jag tänkte på när jag träffade dig första gången.” ”Ska ni skriva det på min gravsten: Här vilar Amand inom parentes? Eller en annons i Lokaltidningen: han kom aldrig fram ur parenteserna?” ”Jag ska inte …” Wil hostar bort resten. ”Det där låter inte bra. Har du feber?” ”Men tjata inte, det är bara en förky …” Amand låter Wil hosta och tänker tanken att Wil mår värre än han trots att han vet att han ska dö. Han hör Wil fråga om han har tänkt ut vad han vill göra. Skamsen tänker han på ”en mörk kvinna” och Island. ”Uppträda såklart”, säger han och förundrar sig, det är första gången han säger det högt, ingen annan har ställt frågan. ”Jo, bra”, host igen, lite svårt att höra vad Wil säger, ”men med vem?” Amand andas in djupt och vill inte släppa luften. ”Jag kan kompa mig själv. Men visst, jag har lite svårt att titta på publiken och inte slå fel. Men ett kompband kan jag inte betala, inte utan Pias samtycke.”
Kapitel 18, medio april, munskyddsplikt i kollektivtrafik införs i många länder Relationer mellan människor brukar hålla sig till givna mallar, så att man kan dela in dem: vänner, bekanta, kollegor och pojkvän eller flickvän. Många har bara samkönade vänner, de andra är kärlekspartner eller inget. Är det de som alltid tänker på sex? Amand har alltid haft kvinnliga vänner utan att det har blivit problem, i artistkretsar är det ju accepterat. Efter ett tag visade sig deras ambition vara högre (läs: mer kommersiell) än det som Amand kunde erbjuda och deras värdering av Amands konstnärliga drömmar lite lägre (läs: ringaktande), de började vistas i kretsar som han varken kunde eller ville tillhöra. Fast även det är en helt normal utveckling för artister. Han märkte det när han träffade Raisa, hon verkade se ner på hur han fortfarande var nöjd med att uppträda på små teatrar, han fnös över deras falska webbsidor och publikfriande repertoar. En del kvinnliga kontakter som Amand haft, har brutits just när relationerna höll på att få mer innehåll. Med några har han försökt att föra ett samtal som: ”Men vi har ju en så bra kontakt?” ”Men just därför!” ”Men …?” ”Du är kär i mig, Amand.” ”Nej, det är jag inte alls.” ”Men jag känner det ju!” ”Om jag nu inte känner det! Jag tycker om dig men inte på det viset.” ”Ja, ja!” var då den sista kommentaren innan hon tittade misstänksamt på honom genom luggen. Sedan Amand har flyttat hit, förstår han att han inte kan få som han vill om de förväntar sig att han vill något annat. Så han är försiktigare med att knyta kontakter.
Speciellt jobbiga är kontakter över generationsgränser. Det har blivit accepterat att umgås med folk från andra trakter, med en annan kultur eller hudfärg. Men att ha kontakt med någon som är mycket äldre eller yngre är fortfarande tabu. Det är självklart att olika generationer samarbetar inom arbetslag eller föreningar, men nutidens trångsynta moral insinuerar att det sker med motvilja, i lunchrummet på skolan sitter tanterna på sofforna, de yngre lärarna hänger runt kaffemaskinen. Även det var annorlunda i artistkretsar i huvudstaden. Eller har Amand bara blivit lite paranoid av alla år då han känt sig som en utomstående? I alla fall kan han inte bara ringa: ”Kom, vi ska öva!”, han avvaktar tills Felicia haft tid att smälta allt. Felicia går runt som i en såpbubbla. Det känns som att alla hon känner, vänner och klasskompisar, är långt borta. Hon träffar ingen, för de har blivit rädda, hon påminns om dem när hon kollar sitt flöde eller läser sms. Men det är lite som att läsa en tidning. Hon bryr sig om deras inlägg som när en blir frustrerad över häxbränningar eller glad över hur Rosa Parks stod upp genom att inte stå upp. Hon reagerar ibland, men hon lägger inte ut något själv. Det känns meningslöst med kampanjer för aborträtt eller för att låta muslimflickor att gå till skolan. Kommer världen över huvud taget bli densamma efter pandemin? Nu kan hon få ett tillfälle att visa upp sig. Ett tillfälle att påverka världen, om än via Amands texter. Hon har inte frågat vilket slags festival det var, hon har inte heller sökt på nätet, det känns just nu för stort. Hon måste först veta hur mycket mod hon egentligen har. Hon går runt i biblioteket, det får en fortfarande, hon ser Kasper prata med äldre kollegor, samtalet handlar om bokpaket som ska lämnas någonstans och om de bara ska lämna och åka, eller ringa på och åka eller stå kvar på avstånd och vinka till kunden. Vuxna samtal om viktiga beslut i kristider. Hon vill inte alls vara med honom längre, det är så långt från hennes värld. Vuxenvärlden kan verka så tråkig och inrutad. Hon vill inte heller vara ihop med någon ovuxen, med killar som säger ”ha’de’” och sedan inte vet vad de