Lillskutt, Misse och Mirakel
Kinga Andersson
Bild: Sandy Nilsson
Lillskutt, Misse och Mirakel
Stort tack till
finfina Karin för allt stöd och till
grymma Sandy för de vackra bilderna
Text ©Kinga Andersson 2025
Bild ©Sandy Nilsson 2025
Bokförlag KingasLovelyTM
Omslagsbild ©Sandy Nilsson 2025
Layout ©Kinga Andersson 2025
ISBN 978-91-985427-4-5
Första utgåvan 2025
Tryck
Kapitel 1
Små ninisar
Det var en solig dag på våren. Solstrålarna smekte skönt på kinderna och värmde pannan. Här och var började det titta fram små små duttar av härlig ljusgrön färg. En sån som bara finns tidigt på våren. Fåglarna kvittrade överallt. Luften kändes fuktig men lättare på något sätt.
Just en sådan dag hördes det plötsligt en massa stampande i kaninburen. Stampandet hördes ända in i människornas hus. Människorna blev lite oroliga och skyndade sig ut till buren. Ett av barnen blev rädd.
När de kom fram till kaninburen visade det sig att kaninmamman hade fött fyra små rosa bebisar. De var nakna och blinda och såg ut som rosa maskar eller larver. Kaninmamman hade bäddat ner dem i hårfluff som hon tidigare slet loss från sin egen päls. Där låg de skyddade och hade det varmt och skönt.
Barnen i människofamiljen hade två kaniner. Kaninerna bodde ute i en kaninbur med en nedre våning där det var galler på alla sidor. Där fick de vatten och mat. Från nedre våningen var det en smal ramp upp. Där uppe var det skyddat med väggar och bara ett pyttelitet fönster, samt en liten dörr som människorna kunde öppna utifrån. På ovanvåningen fanns det alltid gott om hö, så att kaninerna kunde bädda ner sig och mumsa i sig när de låg där.
Man ska inte röra små nyfödda ninisar, så det var jobbiga dagar för barnen. De fick bara kika en liten kortis varje dag, för att se att bebisarna mådde bra. Det var tur att bebisarna växte så fort och fick sin päls snabbt.
När ninisarna var 10 dagar gamla, öppnade de sina små, söta ögon. Och när de var två veckor gamla, hade de så pass mycket päls att man kunde se vilken färg de skulle få. Det var så lustigt för två av ninisarna var lika sin pappa och två var lika sin mamma. Kaninpappa var svart med lite bruna fläckar och kaninmamman var vit med några få och små svarta prickar.
Tre veckor gamla började de små ninisarna utforska sin närmaste miljö. De vågade sig inte långt i början, men det dröjde inte länge innan de började kika på rampen.
Människobarnen var så förtjusta i de små ninisarna, så de hade svårt att tänka sig att ninisarna skulle behöva flytta snart. Alla i familjen hjälptes åt för att hitta bra hem till dem. Barnen fick lära sig att man inte ger bort djur i present, för levande varelser har man ett ansvar för. Man ska ta hand om dem så de kan leva friska och ha det bra. Därför är det bra att man behöver betala för ett djur, så att man från början förstår att det kostar att ta hand om det.
Kaninen Lillskutt och katten Misse berättar om sina liv. Följ med dem på deras äventyr. Du kan lära dig mycket om djur och vad de behöver. Du kan se lite av världen med deras ögon.
Det här är en djurberättelse som är både spännande och lite sorglig.
