Trollet och den lilla stenen
Inger Wibergh med bilder av Jonas Lundin Av
D
et sägs att trollen är så rädda för människor att dom flyr långt in i dom djupa skogarna. Där skogen står som allra tätast och den grå skägglaven växer ända ner i marken, där sitter dom och trycker i sina mörka hålor. Eftersom människorna hugger ner fler och fler träd har trollen snart ingenstans att ta vägen. Men det är ändå inte det värsta. Ty det allra värsta som trollen vet, är att människorna inte tror på dom längre. Att det snart inte finns en enda människa, stor eller liten som är rädd för troll. För så fort ett troll möter en människa som varken ser eller hör det, så vips blir trollet förvandlat till en gråsten.
berättade tokerier för varandra, men i år var stämningen dyster och det enda som hördes var djupa suckar från trollen. – Vad har hänt med människorna, undrade Vassnäsa bekymrat, en trollpacka som hade så vass näsa att hon kunde skära bröd med den. Jag tror att dom har blivit alldeles förryckta. Så suckade hon så djupt att håret på Gråludd stod rakt ut av luftdraget. – Nu är jag ensam kvar av hela min stora familj, sa Enöga. Min siste bror blev förvandlad till en gråsten när han skulle skrämma två bärplockare uppe på Söderåsen i höstas. Vet ni vad som hände? Den ene bärplockaren tittade åt bror mins håll och sa, ”Jag tror visst att det blir regn, för solen har gått i moln”, och vips blev bror min förvandlad till en gråsten. Så trillade stora gröna tårar ur trollets öga, för han hade ju bara ett.
– Tvi vale för människor, mullrade Gråludd. Han hade hår som var så långt och tovigt, att man bara kunde se att det var ett riktigt troll på den långa svansen. Nu satt han vid elden tillsammans med de andra, djupt nere i Svartbergets grotta. Varje år, när den första snön föll, samlades man för att fira De Långa Nätternas Tid. Förr brukade glädjen stå högt i tak, man dansade, tjoade och
– Jämmer och joll, inget för troll, sa det minsta trollet Svartöra. Han var mycket stolt över sina öron, och kunde uppfatta ljudet av en människa på fem mils avstånd.
2
– Vad mumlar du om, Pysen? Du ska vara tyst när vuxna pratar, muttrade Gråludd.
Man dunkade huvudena tätt ihop och viskade:
– Mycket att göra, fräste Svartöra tillbaka och fladdrade med öronen, för han tyckte inte om att bli kallad för Pysen. Stånk och ståhej, inget för mig. Så viftade han med öronen igen.
Enöga reste sig så häftigt att han slog huvudet i taket. Han började sjunga, och en efter en föll trollen in i sången.
– Pysen har rätt, Pysen har rätt...
Det brinner en eld i skogen Vad månde det av oss bli? Å bror min, stackar’n, dom tog’en Tvi vale för sånt trolleri.
– Sluta, skrek Enöga. Du viftar ju ut all den goa värmen. Då hördes en skrovlig stämma. – Pysen har rätt.
Men så hördes Gråludds dånande stämma.
E
– Hör upp! Hör upp! Vi måste veta vad vi ska göra!
tt långt knotigt finger stack fram ur mörkret. Trollen ryggade förskräckta tillbaka och stirrade som förhäxade på det knotiga fingret. Den som talat var det slugaste trollet i Svartberget, Knota. Hon var så gammal att ingen visste hennes ålder. I över hundra år hade hon suttit tyst i sin vrå.
Trollen tystnade och vände sig till Knota igen. Den gamla satt tyst en lång stund. Så tog hon till orda. – För många tusentals månvarv sedan, då jag var ung och det ännu fanns mycket björn och varg i skogen, hörde jag talas om en visselpipa av renaste guld som ägdes av självaste Bergatrollet.
Men i kväll hade hon sagt att Pysen hade rätt. Trollen började oroligt klia sig bakom öronen, i knävecken, ja, över hela kroppen.
4
– Åh, viskade trollen andäktiga, Bergatrollet! Det mäktigaste och trollkunnigaste troll som någonsin funnits. – Men han gjorde ett stort misstag. Han rövade bort dottern till en mjölnare och i hastigheten tappade han sin visselpipa i kvarndammen, fortsatte Knota.
– Hu så hemskt, skränade trollen. Vatten, hu så hemskt. Svartöra blev så illamående vid blotta tanken på vatten att han gömde öronen i händerna.
5
T
– Blåser man i visselpipan, tre gånger vid midnatt, sa Knota, så vaknar alla troll till liv igen. Men... det kan bara ske den längsta natten på året, precis vid midnatt.
rollen stirrade med gapande munnar på Svartöra.
– Dumhuvud, skrek Vassnäsa. Sedan nös hon ljudligt för Gråludds hår hade kittlat i näsan.
– Det går inte, jämrade sig trollen, det går inte. Hur ska vi få tag på den?
– Slumra en stund och så iväg, sa Svartöra bestämt.
Då pekade Knota på Svartbergets port.
När de andra trollen förstod att Svartöra menade allvar, kände dom sig genast lite lättare till mods. Alla pratade i munnen på varandra. Dom tävlade om att komma med så många och goda råd som möjligt.
– Någon måste gå, sa hon. Sedan kröp hon in i sin mörka vrå igen. Trollen blev alldeles ifrån sig. Dom stönade och suckade för ingen ville ge sig ut på ett sådant hiskeligt äventyr. Mitt i all röran hördes ett skrik.
– Se upp för vattnet, förmanade dom Svartöra.
– Aj, aj, min svans! Det var Gråludd. Han hade kommit för nära elden och när han försökte rädda svansen trasslade han in sitt långa hår i Vassnäsas näsa i stället.
Några gjorde sig viktiga: – ...något slughuvud är han ju inte... Kanske borde någon som är lite äldre gå...
Där stod dom och glodde stint på varandra, när Svartöra sa:
Men det sa dom inte högt.
– Jag går.
6
– Håll dig borta från människornas blickar, varnade Enöga. Smyg som vargen och var lika slug som räven. Så vände han sig bort och snöt sig i svansen för han ville inte visa att han var rörd. – Dumhuvud är du, men matsäck måste du ha med dig, sa Vassnäsa. Så trollade hon fram en deg och i ett huj hade hon bakat en brödkaka. Den här håller dig mätt, mitt bröd orkar du aldrig äta upp.
7
Trollet och den lilla stenen är berättelsen om det unga trollet Svartöra som försöker hitta Bergatrollets visselpipa i renaste guld. Om han lyckas, kan han rädda alla de troll som har förvandlats till stenar för att människorna inte längre tror på troll. Svartöra lämnar tryggheten i trollskogen och söker sig till en by med människor där visselpipan kanske finns. Motvilligt accepterar han att Lilla Stenen följer med honom...