Page 1


Kapitel 1

”Vad är det här för något?” hade Theo sagt, och i nästa stund var ingenting sig likt. Theo hade bläddrat i böcker som Ramona hade köpt på antikvariat. Han hade nyfiket lyft upp en av böckerna, en stor tjock bok, med gamla slitna läderpärmar. ”Boudica, kelternas krigardrottning”, var titeln på boken. Men det var inte titeln, eller bokens utseende som hade fått Theo att undra, det var vad han hade funnit när han öppnat boken. Han hade slagit upp boken på måfå. Den hade varit trög att öppna, som om ingen hade läst den på många år. Många av sidorna satt fast i varandra och när Theo tog i lite extra för att öppna boken slogs den upp på mitten. Både Theo och Ramona hade häpnat över vad de fick se. Det var verkligen ingen vanlig bok Ramona hade hittat på antikvariatet. Den här boken var ett lönnfack. I mitten av boken var sidorna utskurna och i håligheten låg en brosch. Innan Theo hunnit tänka på vad som kunde hända, hade han sträckt ut handen och lyft upp föremålet. Genast infann sig den välbekanta tidsförflyttningskänslan: omgivningen blev suddig och Theo kände sig yr. I nästa 9

2010 Boudica slutgiltig InD.indd 9

2010-06-16 11:22:40


stund befann de sig på en helt annan plats än i Ramonas rum. Ända sedan Theo och Ramona första gången träffades i Pompeji, strax före vulkanutbrottet, hade de varit oskiljaktiga. De hade upplevt många spännande och skrämmande äventyr tillsammans, när de utan föregående varning förflyttats i tiden till de mest osannolika platser och händelser. De var båda tacksamma för att de genom tidsförflyttningen kunde prata språket dit de kom, annars hade de verkligen haft problem. Något de ändå hade fått många gånger, men då inte på grund av språket. Nej, det var snarare Ramonas osannolika förmåga att jämnt och ständigt råka illa ut, som utsatte dem för trubbel under tidsresorna. Kanske var det hennes nyfikenhet, eller hennes tro på att alla andra människor var goda, eller så hade hon bara otur. Varken Ramona eller Theo visste vad de skulle stöta på den här gången. De anade att det var problem på gång, eftersom de alltid råkade ut för det under sina tidsförflyttningar. De visste att det kunde gå riktigt illa för dem båda, eftersom döden ständigt lurade på dem under deras tidsförflyttningar. En dag skulle döden komma ifatt dem och då skulle deras resor i tiden för alltid vara över, det insåg de båda. Därför försökte de undvika tidsresor. Ändå spelade ödet dem spratt genom att gång på gång förflytta dem i tiden, så även denna gång. Theo, Ramona och hunden Pluto stod i utkanten av en större by. Ramona bet sig i läppen och ångrade att hon hade valt just boken ”Boudica, kelternas krigardrott10

2010 Boudica slutgiltig InD.indd 10

2010-06-16 11:22:40


ning” på antikvariatet. Hon borde ha förstått att det var något lurigt med den, eftersom den liksom hade dragit henne till sig. Boken hade lockat henne och fått henne att köpa den. Theo klämde hårt om smycket, så hårt att blodet sipprade mellan hans fingrar, som om han med ren viljestyrka skulle kunna förflytta dem tillbaka till deras egen tid igen. Han ville inte bli utsatt för en ny tidsresa, inte med Pluto vid sin sida. Det var alltid lättare om hunden inte var med, för när Pluto var med var Theo rädd både för Ramona och hundens skull. Ramona och Pluto var de han älskade mest i hela världen och Theo skulle hellre offra sitt eget liv än att låta dem råka ut för något. Pluto lyfte ivrigt på huvudet. Det här var något helt annat än att ligga i mattes säng. Här fanns ljuvliga dofter. Han älskade tidsförflyttningar, även om han inte hade upplevt många hade han fått vara med på några stycken. Det fanns alltid så mycket att upptäcka när de kom till främmande platser, något Pluto tyckte väldigt mycket om. Spänt lyfte han på öronen och lyssnade på de annorlunda ljuden runtomkring. Keifer lyfte hastigt på huvudet, en rörelse i ögonvrån hade fångat hans uppmärksamhet. Han ryckte till av förfäran när han såg de två främlingarna, med en stor hund, stå och stirra på honom. Varifrån hade de kommit? Hur hade de kunnat dyka upp så hastigt? Han hade brustit i sin vaksamhet, förmodligen skulle han bli bestraffad. Han flög upp från marken med spjutet i sin ena hand och den grova påken i den andra, beredd på att försvara sig, sin drottning Boudica och sin by. Han öppnade mun11

2010 Boudica slutgiltig InD.indd 11

2010-06-16 11:22:40


nen för att ropa ut en varning till byinvånarna. I nästa stund log han lättad, eftersom han med hjälp av främlingarnas kläder insåg, att det inte var så konstigt att personerna kunnat dyka upp mitt framför hans ögon. De var druider!

12

2010 Boudica slutgiltig InD.indd 12

2010-06-16 11:22:40


Kapitel 2

Theo såg en man hastigt resa sig upp och stirra tvivlande på dem. Det var en blandning av skräck och rädsla i mannens blick. Var han rädd för dem? Varför? undrade Theo och såg sedan till sin förvåning hur mannen plötsligt såg lättad ut, lade ifrån sig sina vapen och bugade för dem. ”Åh, Theo! Vad har du nu ställt till med?” sa Ramona och knöt skärpet om den purpurfärgade morgonrocken hårdare runt midjan. Egentligen var det hennes eget fel, det visste Ramona, eftersom det var hon som hade köpt boken. Men det kändes lättare att klandra någon annan, eftersom hon verkligen inte ville ut på en ny tidsresa. Den förra hade varit fruktansvärd och hon ville aldrig, aldrig mer resa i tiden för att uppleva allt det grymma hon hade gjort då. Hon bannade sig själv ännu en gång för att ha köpt boken och lovade sig själv att inte klandra Theo igen. Det var egentligen inte hans fel. Ramona var innerligt glad att hon hade pyjamas på sig och sina varma sköna fårskinnstofflor med tjock sula. Trots det kände hon sig väldigt avklädd. Aldrig tidigare hade hon rest i tiden utan att var ordentligt klädd. Theo blev samtidigt medveten om att även han stod där i morgonrock och pyjamas. Han och Ramona hade 13

2010 Boudica slutgiltig InD.indd 13

2010-06-16 11:22:40


likadana purpurfärgade morgonrockar och likadana purpurfärgade blanka pyjamasjackor och pyjamasbyxor. Materialet såg ut som siden, men var inte det. Morgonrockarna var gjorda av fleecematerial, vilket Theo nu var glad över, eftersom de var varma, något pyjamasarna inte var. Theo såg ned på kopplet och halsbandet som han höll i ena handen. Han hade varit på väg att ta en sista kvällspromenad med Pluto, när han kikade in i Ramonas rum och såg boken. Hastigt drog han halsbandet över hundens huvud och stoppade på så sätt Pluto från att ge sig iväg efter hönsen, som förskrämt sprang iväg när de fick se den främmande hunden. Tack och lov att jag har mina joggingskor på mig, tänkte Theo och sneglade på Ramonas fårskinnstofflor. Hur skulle det gå för henne? Theo fruktade för den här tidsresan eftersom de båda hade upplevt så mycket skrämmande på den förra tidsresan till Kina. Han ville verkligen inte vara med om det igen, speciellt inte klädd i morgonrock och pyjamas. Theo kände hur rodnaden steg på kinderna när han insåg hur de måste se ut i den främmande mannens ögon. ”Vad gör han?” viskade Ramona och ställde sig tätt intill Theo för att söka trygghet och styrka hos sin vän. Hon lade handen på Plutos huvud och kände hundens värme strömma upp genom hennes hud. Det ingav tröst, men skrämde henne samtidigt, för hon ville inte att Pluto skulle råka illa ut. Hunden var det enda Theo hade kvar från sitt liv i Pompeji. Om Pluto dog, då hade Theo ingenting. Det fick inte hända Pluto något! Hon skulle försvara både honom 14

2010 Boudica slutgiltig InD.indd 14

2010-06-16 11:22:40


och Theo med sitt liv, det lovade Ramona sig själv. Det fick henne att sträcka på ryggen, lyfta på huvudet och försöka se mycket bestämd ut. Hon skulle inte visa sig rädd! I nästa stund krympte hon ihop igen och benen började skälva. Hon mindes allt det hemska de nyligen gått igenom och hon blev rädd för att återigen bli skild från Theo. Hon skulle inte klara av det ännu en gång. ”Jag tror att han visar oss sin vördnad”, sa Theo förvånat. ”Varför? Vad är det för speciellt…” Ramona tystnade och såg ned på sina kläder, därefter studerade hon Theos kläder. De måste se underliga ut i den här mannens ögon, men tydligen underliga på ett bra sätt, eftersom han verkade ha respekt för dem. Den förut så livliga byn hade stannat upp. En efter en hade byns invånare blivit medvetna om att det var något på gång. Barnen hejdade sina lekar, hantverkarna i sina enkla tunikor med stora skinnförkläden upphörde med sitt slamrande och hamrande. Den man som först hade sett dem, bugade ännu en gång och skyndade därefter hastigt mot den största byggnaden i byn. De såg hans färggranna gröngula väst försvinna in i en stor rund byggnad som såg ut att vara gjord av grå lera med ett halmtak format som en hög strut. Alla husen såg likadana ut, fastän betydligt mindre. ”Vad ska vi göra?” viskade Ramona och kröp ihop bredvid Theo, hennes tidigare självsäkerhet var som bortblåst. ”Sträck på dig, visa självförtroende. Var den du är! Då går allt bra”, sa Theo. Den jag är, tänkte Ramona. Just nu är jag en enda 15

2010 Boudica slutgiltig InD.indd 15

2010-06-16 11:22:40


skälvande rädd liten geléklump. Menar han att jag ska visa de här människorna det? ”Du behöver inte vara rädd. Jag tror att vi befinner oss bland vänner”, sa Theo. Vid hans ord kom Ramona att tänka på när hon senast hade tänkt så, då hade de rusat rätt in i famnen på inkaindianer som höjt sina spjut mot dem. Därför var hon inte lika kvick att tro på folk längre. Ändå gjorde Ramona precis det som Theo sagt. Hon tog ett halvt steg fram så att hon stod bredvid honom, samtidigt som hon sträckte på ryggen, lyfte hakan i vädret och försökte se bestämd och myndig ut, vilket inte var så lätt med tanke på hur rädd hon kände sig. Vart hade de kommit? Var detta början på ännu en hemsk tidsresa, eller var det bara en behaglig lugn och fridfull tidsresa den här gången? Ha! tänkte Ramona, när hade de någonsin haft en rogivande tidsresa? Någon gång ska vara den första, intalade hon sig själv. En man klev med bestämda steg ut ur den stora byggnaden. Han utstrålade makt och styrka. Han hade en knälång yllekilt i rött-gult-grönt rutmönster. Till det hade han en gul skjorta och en röd pälsväst. Förmodligen var detta den man som bestämde här i byn. Vid hans sida gick en kvinna, som såg minst lika bestämd och viljestark ut som mannen. Hon bar tunika i rött-gult-grönt rutmönster och en röd yllemantel som var ihopfäst av en guldbrosch. Efter dem kom den man som först hade sett Ramona och Theo anlända till byn. Han följdes av två tonårsflickor, med långt svallande rödblont hår som gick ända ned till deras midjor. De hade långa gula klänningar och lätta 16

2010 Boudica slutgiltig InD.indd 16

2010-06-16 11:22:40


sandaler på fötterna. Den ena av flickorna lade en grön yllesjal över axlarna. Flickornas ögon glittrade av förtjusning och spänning när de klev ut genom dörren. När de fick syn på Theo vidgades deras ögon och kinderna rodnade, samtidigt som breda leenden bröt ut i båda flickornas ansikten. Ramona såg detta och blängde ilsket på flickorna, för hon förstod genast varför deras kinder hade färgats röda. De hade blivit förtjusta i Theo! Ramona knöt händerna i skydd av morgonrockens långa ärmar, samtidigt som hon bet ihop tänderna för att inte säga något förhastat. Den myndige mannen, kvinnan och flickorna stannade framför dem och granskade dem. Ännu hade ingen av dem yttrat ett ord. De stod i tystnad och studerade varandra, medan byns övriga invånare kom allt närmare, tills Theo och Ramona var omringade av människor i färgglada kläder. Theo var inte medveten om alla människor, han stirrade bara på kvinnan som stod framför honom. Hon som hade kommit ut ur den stora byggnaden tillsammans med den myndige mannen. Hon som rört sig som en drottning, som en person som inte tycktes vara rädd för något. Men det var inte kvinnan själv han stirrade på, det var smycket som satt fäst vid hennes röda yllemantel han inte kunde släppa blicken ifrån. När han till slut slet blicken därifrån var det bara för att stirra ned på smycket i sin egen hand, det som han hade hittat i boken, det smycke som hade fått dem att resa i tiden. Det var exakt samma smycke!

17

2010 Boudica slutgiltig InD.indd 17

2010-06-16 11:22:40


Kapitel 3

Hastigt stoppade Theo ned smycket i morgonrocksfickan. Han hade svårt att släppa greppet om broschen, eftersom han var rädd att tappa bort den. Tänk om de inte kunde resa tillbaka hem igen utan den? Theo var även rädd för att folk skulle bli misstänksamma om han stod med handen i fickan, därför släppte han till slut ned smycket och tog upp handen. Han lade märke till att handen skakade lätt och knäppte händerna framför sig för att få dem att hålla sig stilla. Ramona såg hur lugn och behärskad Theo var. Han stod där med händerna knäppta över magen och såg helt oberörd ut. Själv var hon som ett skälvande asplöv, hon kunde inte sluta darra. Ramona intalade sig att hon frös, att hon inte var rädd. De hade färdats i tiden många gånger, men hon skulle nog aldrig vänja sig vid de plötsliga tidsförflyttningarna, som oftast skedde när hon som minst anade det. Ramona önskade innerligt att hon var hemma i sin säng igen, med traven av böcker omkring sig, istället för en stor folksamling som stirrade på henne. ”Var hälsade främlingar! Mitt namn är kung Prasutagus, detta är min drottning Boudica och mina kära döttrar, Aithne och Briana. Vilka är ni?” 18

2010 Boudica slutgiltig InD.indd 18

2010-06-16 11:22:40


9789197626064  

9 Theo, Ramona och hunden Pluto stod i utkanten av en större by. Ramona bet sig i läppen och ångrade att hon hade valt just boken ”Boudica,...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you