Victoria Benedictsson
Den bergtagna
Förord
Birgitta Holm
Redigering och kommentarer
Jenny Berggren
Atrium
Samtliga texter är hämtade ur Victoria Benedictssons arkiv på handskriftsavdelningen, Universitetsbiblioteket i Lund, och återges med varsamt moderniserad stavning.
www.atriumforlag.se
© Atrium Förlag, Umeå
© Framsidesfotografi: Jenny Berggren
© Samtliga faksimil: Universitetsbiblioteket, Lunds universitet
Tryckt hos NRA Repro, Umeå 2008
isbn 978-91-976201-5-4
Förord 5
Prosautkastet 21
Dramautkastet 79
1 Akten 83
2 Akten 107
3 Akten 133 4 Akten 137
5 Akten 147
Fragment och anteckningar 175
Kommentarer 191
Prosautkastet
Den 18 april 1888.
Jag kan icke skriva det ordentligt ännu. Det är kastat ned på papperet i skälvande hast och nästan utan tanke på formen.
Det finns en lucka. Jag kan icke fylla den. Det är som att rista med en nålsudd i sitt eget hjärta.
Vid undersökningen av den dödas papper fann man följande:
Jag sitter med en röd annotationsbok i handen. En liten bok, knappt så stor som min hand; icke hälften av dess blad är fullskrivna, och dock rymmer de hela min historia: historien om en hemlig, stulen lycka, som jag betalar med mitt liv.
Ingen känner så, som den som skall dö, behovet av att vara sann, att icke sticka undan något, att avlasta allt vad han burit och gömt på – bara tala, tala och bekänna, tills allt är sagt. Jag har ingen att bekänna för, ingen vän i vars knä jag kan dölja mitt ansikte medan jag talar, och dock kan jag icke ta min historia med mig i döden, det är som om den vore en skuld jag ägde att betala till livet, det är därför jag skriver dessa blad. Som den drunknande i en minut ser sitt liv glida förbi, så vill jag ännu en gång se allt detta, som fört mig dit jag nu står. Nu ser jag på det alltsammans med ett lugnt fatalistiskt medlidande.
Någon skall läsa denna händelselösa historia; vem, det vet jag icke, bekymrar mig icke heller därom. Den som skall dö är så likgiltig för allt som rör de levande. Om den är intressant eller ej bekymrar mig heller icke. Men jag önskar att jag skrev den så, att man förstår att jag icke kan
leva – att sedan allt skett så, som jag nu säger, så måste jag sluta som jag gör. Att det låg något i våra två naturer, som måste komma det att gå så.
Min tidigare historia hör icke hit. Den skulle kunna förklara utvecklingen av min karaktär, men då skulle jag få ta för många personer och händelser med. Vad det gäller för mig är endast att visa varför de levandes värld icke är min.
Jag försvarar icke mitt liv; jag försvarar min död.
Jag hade aldrig sett Paris, och jag kom dit alldeles ensam. Då min bror är en känd målare, var det mig icke svårt att få inträde bland de skandinaviska konstnärerna, men efter vad man sade mig fanns det icke den sammanhållning och goda kamratton inom artistvärlden som föregående år, två-tre umgicks tillsammans, och jag var än med ett litet kotteri, än med ett annat.
Mest gick jag dock ensam. Det var liksom en vila. Jag hade i lång tid vårdat en syster, som led av en nervsjukdom, vilken slutligen brutit ut i öppet vansinne. Min mor hade dött strax efter det min syster förts till sinnessjukhuset, hemmets upplösning, saknaden efter min mor och de hemska intrycken av den sinnessjukas yrsel hade lagt sig som en sönderkrossande tyngd över mitt sinne. Allt detta var för nytt ännu, och det var som om jag behövde en tid av stillhet för att läkas.
Den jag tyckte bäst om var en ung målare av min brors intima vänner. Han hade ett slags butter, allvarsam välvilja i sitt sätt, som verkade välgörande på mig, och man kände
att man kunde tiga i hans sällskap. Han var, liksom jag, nykomling i Paris och vi gick ofta ut tillsammans. Han kallade det ”en modererad ensamhet”.
En dag gick vi genom Luxembourggalleriets skulpturavdelning och jag stannade framför ett arbete, som det aldrig varit mig möjligt att gå förbi utan att ägna det några minuter.
Jag vill icke nämna bildhuggarens namn, ni skall gissa det ändå.
”Är det inte underligt att han på fem år icke gjort ett enda större arbete?” sade min följeslagare.
”Jo. Hur kan det komma sig?”
”Man tyckte att det sista, det han hade på salongen för några år sedan, och som såldes till Berlin, var svagare än hans andra; man sade att han gått tillbaka. Jag tror att det är det som hämmat honom.”
”Har han ingenting utställt sedan?”
”Jo, porträttbyster. Beundransvärda.”
”Ingenting annat?”
”Nej, ingenting annat. Men jag tror att han förevigat alla Europas furstinnor i marmor. Som ni vet har han sin styrka i kvinnofigurer. Med en man lyckas han aldrig fullt.”
”Känner ni honom?”
”Ja, vi har träffats i Berlin.”
”Och hurudan är han?”
”Han gör ett ovanligt gott intryck.”
Efter den dagen blev det slut på våra promenader, jag sjuknade nämligen i en tyfusartad feber och när jag
började tillfriskna var det tid att den unge målaren skulle lämna Paris.
För det vi så snart skulle skiljas och för det jag var så ensam brukade han komma oftare än eljest, och oftast hade han med sig blommor eller frukter. Det var långt lidet på hösten.
Ett par dagar innan han skulle resa kom han helt andfådd upp till mig.
”Kan ni tänka er vem som kommit till Paris?”
”Nej.”
Han nämnde bildhuggarens namn.
”Åh!”
”Jo. Och han kommer hit.”
”Det är inte möjligt!”
”Jo. Jag mötte honom alldeles oförmodat här utanför. Han har sin ateljé i grannskapet. Jag kom med händerna fulla av de här,” – han visade på blommorna.
”Nå?”
”Han skrattade och sade: ’Jaså, man är förälskad, och ännu i blomsterstadiet!’ – Men jag sade honom att jag inte är förälskad utan att jag endast bär blommor till en landsmaninna, som varit sjuk. Och så sade jag honom att ni är svenska och syster till vår kände målare. Han kände till er.”
”Omöjligt.”
”Nej. Han sade att han hört er bror nämna er och han frågade om det skulle roa er ifall han tittade upp, efter ni ännu är svag och inte kan gå ut. Jag svarade genast ja, och han kommer imorgon strax före frukosten.”
Jag blev tyst. Det var liksom en häpenhet, som gripit mig. Jag hade alltid beundrat honom så högt, ansett honom för en av de allra främsta av nu levande konstnärer, men jag hade aldrig tänkt mig möjligheten av att träffa honom.
Han var någonting utanför min krets, nästan utanför min värld.
”Då blir jag olycklig,” sade jag tämligen klenmält.
”Varför det? Och jag, som trodde jag skulle göra er så glad!”
”Jag talar ju så dålig franska, och när jag blir generad är det ändå värre än eljest.”
”Prat! Ni talar mycket bättre än jag.”
Jag log blott, ty det berömmet var medelmåttigt.
”Dessutom är han ju knappt själv fransman.”
”Han? Jo visst.”
”Han är halvrace. Vet ni inte det?”
”Nej.”
”Hans mormor var norska och hans morfar polack, det är endast på fädernet han är renhårig fransman. Jag vet att han talar norska. Då förstår han svenska också!”
”Omöjligt!”
”Visst inte. Han har språksinne som en ryss.”
Jag drog ett bekymrat andetag.
”Seså,” sade min vän tröstande, ”skam till sägandes förstår han bättre min svenska än min franska.”
”Nåja. Men ni vet nog att jag inte kan konversera.”
”Ja så kan ni tiga då. Det vet jag!” utfor målaren förargad.
”Ja – det kan gå an med er, men –”
