PATRIK LUNDBERG PAPPATRILOGIN
Förord
Pappor är ett släkte som få verkar förstå sig på, allra minst papporna själva. Numera är jag en av dem och jag tänker emellanåt på en sägen: Att människor inför sitt dödsögonblick tenderar att ropa efter sin mamma.
Enligt sägen händer detta även om deras mammor är bortgångna. Jag har
inte hört talas om någon som inför sitt dödsögonblick ropar efter sin pappa och jag tvivlar på att jag själv kommer göra det.
För ett par år sedan funderade jag på varför jag inte hade träffat min pappa sedan jag tog studenten. Jag tänkte också på min barnlängtan. Sedan länge hade min hjärna lekt mammapappa-barn, men jag hade inte ens någon partner. Kanske var det en rädsla för att dö ensam.
Jag kunde ha gjort tusen saker åt saken.
En riktig daddy hade antagligen bitit ihop och gått vidare i livet. Själv gick jag till Åsa Beckman, Dagens Nyheters biträdande kulturchef, och frågade om jag fick skriva tre essäer i tidningen.
Via samhället, kulturen och mina eg-
na funderingar ville jag undersöka faderskapet; jag ville förstå papporna. Den första texten skulle handla om det relativt outforskade temat ”manlig barnlängtan”, den andra om det sedan urminnes tider utforskade temat ”frånvarande pappor” och den tredje visste jag inte.
Åsa Beckman lät mig göra det. Hon
och Hanna Fahl var demonredaktörer för texterna och Annelie Carlström gjorde femstjärniga illustrationer. När jag precis hade skrivit klart min första essä hände något som kom att förändra mitt liv. Jag fick veta att jag skulle bli pappa. Hur det kom sig och hur jag
kände inför det gestaltade jag i min tredje essä.
Den där texten gav upphov till en kulturdebatt om huruvida litteraturen är för självupptagen. Det är egentligen en annan historia, men jag kan inte låta bli att undra om det i det här fallet faktiskt kan vara tvärtom.
Att det är bristen på introspektion av faderskap som gör att få verkar förstå sig på pappor, allra minst papporna själva.
Patrik Lundberg
Stockholm, augusti 2024
Den första essän:
Jag är ingens pappa
För tio år sedan besökte min guddotter öppna förskolan i Malmö och efteråt
ringde hennes pappa mig.
Euforin i rösten när han sa: ”Det var en gubbe där.”
Gubben hade granitgrå hårstrån i tinningarna och kämpade med sitt barn.
”Karln var så stel att han inte kunde
sitta på huk!”
Då var mina egna korsband, ledband och menisker intakta, mitt hår var svart som natten. Jag var 29 år och jag skrattade tills jag fick håll.
En gubbpappa skulle jag inte bli, allt skulle självfallet lösa sig.
Det gjorde det inte.
Snart fyller jag gubbe och jag är ingens pappa.
I min hemstad Sölvesborg började forna skolkamrater föröka sig några
år efter gymnasiet. Det var väntat.
Arbetarklassen i mindre samhällen skaffar barn tidigare.
Jag kom därifrån, men ville vänta.
Vad är en pappa? Det undersöker författaren och journalisten Patrik Lundberg i tre essäer. Han skriver om frånvarande fäder, om barnlängtan och om att gå i väntans tider.
Via naturen, kulturen och sin egen tillvaro försöker han förstå sig på papporna.
Patrik Lundbergs språk biter sig fast och håller kvar läsaren långt efter att läsningen är slut.
ISBN 978-91-89956-02-5 9 789189 956025
Det här är en snabbläst skönlitterär bok, utgiven av Piece of Cake, skriven av Patrik Lundberg pieceofcakepublishing.se