Folkhemmet at war
Copyright © Mattis Bergwall, Per Wallin & Fredrik Hagelin 2025
Utgiven av: Bookmark förlag 2025
Omslag: Michael Ceken
Illustration: Samuel Svärd
Faktagranskare: Anders Frankson, Alexander Engström
samt en anonym kattperson
Tryck: Scandbook UAB, Litauen 2025
ISBN: 978-91-89928-97-8
BO
Innehåll
Förord/ursäkt 9
Gustav II Adolf: Sverige blir en stormakt 14
Karl X Gustav: Sverige blir som störst 49
Karl XI och Karl XII: Sverige förstärker och förlorar stormakten
Sverige: världens bästa soldatfabrik
Moder Svea: Lyxfällan-deltagare med svanktatuering och sms-lån
Svenska officerskåren: ansvarsglädje och framåtlutat våldskapital
Ära och brännvin: den svenska landstormen
Hemvärnet: frivillig dådkraft i stökig kostym 202 (O)episka försvarsbeslut: landet lagom (av)rustar alltid in i kaklet
Andra världskriget och vägen till regional stormakt: vroom vroom motherfucker!
Kamikazeförsvaret: Försvarsmaktens planerade
Naiva svenskar: Napoleon, nassar och Nato
Kalla krigets köttberg: skulle landsortsarmén
Långtbortistan-doktrinen:
Förord/ursäkt
Mattis Bergwall och Per Wallin
Vad, om något, sammanbinder en svensk korpral i karolinerarmén under stora nordiska kriget 1719 med en svensk korpral som rullar galt under Mali-insatsen 2019?
Vi kan svara på frågan redan nu: rätt lite. Vår indelte korpral för 300 år sedan såg sig knappt som svensk. Hans upplevda identitet – om han över huvud taget reflekterade över den –gick i ordningen: konung Karls undersåte; protestant; medlem i Knäckebrödhults socken. Det var typ det. Han gick dit han blev tillsagd att gå, och anföll de han blev tillsagd att anfalla. Han brydde sig om det korpralskap på 24 man som han ansvarade för. Han var djupt troende, hyfsat intolerant, men förmodligen disciplinerad nog att inte (utan order) ta ut sina fördomar genom våld på den antingen katolska eller ortodoxa civilbefolkning han stötte på.
Vår korpral i Mali är – både bildligt och bokstavligt talat – på en annan kontinent. Han kan till och med vara en hon, och bara det faktumet hade fått vår 1700-talskarolin att sätta brännvinet i vrångstrupen. Utbildad, sekulär och kunnig nyttjar vår moderna svenska soldat våld med stor urskiljning och hög aktsamhet. Han eller hon är en beväpnad humanist, som tagit sig igenom en lång rad nålsögon för att få förmånen att åka på utlandsmission med den bästa utrustningen Moder Svea kan ge sin personal.
Men med det sagt så finns det ändå vissa röda trådar som
binder ihop mannen som marscherar mot Poltava med mannen (eller kvinnan!) som delar ut vatten i Mali. Och det är dessa röda trådar som är ämnet för denna bok. Vi försöker nämligen här identifiera någonting så svårgripbart som fenomenet svensk krigskonst.
Den första röda tråden är den grad av taktisk (i äldre tider rentav strategisk) aggressivitet som vårt land uppvisar genomgående. Det faktumet förvånar dem som är vana vid att tänka på Sverige som fredligt, neutralt och snällt. Den andra är en meritokratisk ådra, den tredje en god förmåga att utnyttja knappa resurser, den fjärde en rakt av kallhamrad inställning till nationens säkerhet och den femte är att gärna producera förband och krigsmateriel inhemskt. Det sistnämnda gäller inte bara JA 37 Viggen utan under stormaktstiden även infanteriregementen (till skillnad mot många andra länder som lutade sig på legoknektar).
Slutligen, och det här kan nog återigen överraska, är vår åsikt att Sverige många gånger varit bra på att föra krig. Om förvåningen är ett faktum hos dig, käre läsare, beror det nog på hur vi svenskar tenderar att skildra vår historia. Vår historia består i många sinnen nämligen av Vasaskeppets förlisning, Poltava och förlusten av Finland. Därefter rådde evig fred som upprätthölls via att vi svenskar – till skillnad från resten av det dåraktiga Europa – valde att inte kriga.
Nå, det här är ett historiemedvetande som vi vänder oss emot. Under stormaktstiden kombinerade vi nationella psykfallstendenser med en löjligt hög grad av krigförande förmåga. Under den långa freden rådde förvisso just fred, men det berodde bland annat på att vi under beredskapen och kalla kriget bullade upp med så mycket vapen att det var direkt avskräckande för ryssen. Faktum är att vi under stormaktstiden anklagats för att ha uppfunnit det moderna kriget och under kalla kriget för att ha varit en regional stormakt.
Men vi svenskar är inget om inte blygsamma.
I vår förra bok (Rysslands militära fuck-ups, köp den om du inte gjort det) hade vi en stark tes: att ryssarna genom mer eller mindre hela sin historia varit djupt ineffektiva i sitt sätt att föra krig. Innebär då detta att denna bok kommer vara en ölabröla-genomgång av svensk krigshistoria där vi gör gällande att Sverige aldrig varit kasst när det gäller krigföring?
Nej! Självfallet inte. Det vi söker peka på är snarare trender och mönster i svensk krigshistoria, vad som gjort oss framgångsrika och när vi skitit i det blå(gula) skåpet. Vår poäng är att det finns vissa aspekter av den svenska krigskonsten som gjort oss skickliga, och att när vi misslyckats har det oftare än inte berott på att vi frångått sagda aspekter. Tillfällen då vi misslyckats med att bruka våra resurser på ett effektivt sätt, eror då vi överskattat vår förmåga, lägen då helt fel personer fått bestämma och så vidare.
Så vilka är då vi som skriver detta? Vi är två ”expert”-poddare (expert är ingen skyddad titel) med svart bälte i näsfnissningar och en licentiat i killgissningar. Har du inte lyssnat på vår podd, Krigshistoriepodden, ber vi om ursäkt för allt. Vad du säkert redan noterat är att vi uttrycker oss på ett sätt som är vanvördigt, raljant och ofta drastiskt. Men för det mesta är det med glimten i ögat, och ibland vet vi rentav vad vi talar om.
Är du en farbror som undertecknar alla dina Facebookinlägg riktade till Försvarsmakten med ”KB-elev 1977/78, I 19” finns det därmed en stor risk för att du inte kommer gilla den här boken. Orsaken till detta är – utöver vår tonalitet – enkel. Den här boken är inte en nostalgisk genomgång av hur fantastiskt allting var ”på den tiden då vi hade ett försvar”, eftersom den smutsiga sanningen är att kallakrigsförsvaret förmodligen var som bäst kring 1995.
Tvärtom kommer vi sabla ner en hel del som var trattigt, taffligt och galet i kallakrigsorganisationen, men vi kommer även att framhäva det som var kickass, klackenvänligt och galet. För inom den där kolossalkrigsmakten fanns lite av båda. Det
fanns å ena sidan Janne-Loffe Karlssons kabelgrupp, å andra sidan ett flygvapen som skulle ha förvandlat sovjetarmén till aska. Ergo kommer båda återspeglas i den här boken, en bok som det varit ett rent nöje att skriva.
Slutligen: vår uppmaning
Vi svenskar har välsignats med ett världsrekord i fred, och Europa i stort med ett någorlunda generaliserat lugn sedan murens fall. Nu verkar det dock vara slut på det lugnet. I den här bokens sista kapitel kommer vi därför beröra samtiden och till del även framtiden. Är du lik oss är du nog orolig för hur det ska gå. Är vi på väg in i ett nytt kallt krig eller i värsta fall ett tredje världskrig? Vilka kan Sverige lita på, och vad kan vi behöva göra som Natoland?
Vårt förslag är att känna lugnet, men ändå göra något. Förutom Hemvärnet finns det i skrivande stund 18 frivilliga försvarsorganisationer (alla går att hitta på Försvarsmaktens hemsida, eller bara genom att googla). Om det känns för omfattande finns Frivilliga resursgruppen som organiseras på kommunnivå och som efterfrågar en lång rad kompetenser.
Känns även det för tungt? Civilsamhället är otroligt viktigt. Få din bostadsrätts- eller samfällighetsförening att uppmärksamma beredskapsfrågor. Det kan vara ett mail: ”Hej, funkar vårt skyddsrum? Mvh Karlsson i trappuppgång A”. Känns det fortfarande för krävande? Ge blod. Gå på ett språkkafé. Anmäl dig som organdonator. Säg hej till en granne. Kort sagt, engagera dig på något vis i samhället. Visa att du finns och att du vill göra det du kan.
Hemberedskapsninjor (även kallade preppers) brukar säga att första steget är att se till att du inte automatiskt blir ett offer om el, vatten och värme försvinner. Det är toppen, men låt det inte betyda att du ska bli en radikaliserad enstöring med
trädgårdsbunker, hundratals konserver, och dussintals eldhandvapen.
Det är nämligen samhället som står pall för kriget, och det svenska samhället – som du kommer få läsa om – har historiskt stått pall för väldigt mycket. Så länge vi tar hand om varandra.
SVERIGE – DET LILLA LANDET med den oväntat starka krigsmakten. Från stormaktstidens offensiva fälttåg fram till idag har svensk militärhistoria präglats av både briljanta segrar och tveksamma beslut. Inte minst har vi gång på gång visat att vi kan slå långt över vår viktklass – men också att vi ibland är vår egen värsta fiende.
I denna bok tar Krigshistoriepodden med oss på en fartfylld resa genom århundraden av svenska militära framgångar och fadäser. Med skarp blick och en hälsosam dos patriotism dissekeras allt från Gustav II Adolf och Tage Erlander till den svenska nedrustningstiden och dagens NATO-medlemskap.
Det här är boken för dig som vill förstå hur Sverige har försvarat sig genom tiderna, varför vi vunnit – och förlorat – och vad historien kan lära oss om framtidens försvar.
