Lars Nordström & Aija Svensson
Finnskogen
VOTUM
Södra delen – se bakre pärminsida.
Innehåll
Inledning
Den värmländska Finnskogens tillkomst är resultatet av en folkomflyttning som saknar motstycke i svensk historia. Invandringen av skogsfinska svedjebönder från Savolax under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet är numera väl dokumenterad, liksom den unika skogsfinska kultur som växte fram i gränstrakterna mellan västligaste Värmland och östligaste Norge. En av de allra viktigaste källorna till vår kunskap om den skogsfinska historien finner vi i den finlandssvenske etnografen Carl Axel Gottlunds dokumentation för drygt 200 år sedan. I Dagbok öfver mina vandringar på Wermlands och Solørs Finnskogar 1821 skildrar Gottlund en levande, skogsfinsk landsbygd som än idag informerar och inspirerar.
Dagens svenska glesbygd är, sett i ett historiskt perspektiv, en anomali. Under de senaste två tusen åren har förödande händelser bara lyckats tömma landsbygden på människor tre gånger: fimbulvintern, digerdöden och kombinationen av utvandring till Nordamerika, industrialisering och urbanisering. Den av staten uppmuntrade nedläggningen av småbruk i svenska skogstrakter efter andra världskriget fullbordade den senaste avfolkningsvågen och innebar också det definitiva slutet på en drygt 300 år lång värmländsk skogsfinsk närvaro. Finnskogen har ännu inte återhämtat sig från den senaste tömningen,
men trenden tycks ha vänt och det är vad den här boken handlar om – nya inbyggare som söker ett annorlunda liv.
I dag tar diskussionerna om klimatförändringar, mat- och energiförsörjning, långsiktig hållbarhet och höjd beredskap en allt mer framträdande plats. Utifrån det perspektivet undrar man onekligen om stadslivet fortsättningsvis verkligen är det bästa alternativet. Eller är det faktiskt så att landsbygden kan erbjuda människor ett bättre liv?
I den här boken följer vi författaren genom Finnskogens årstider i vardagsbestyr och funderingar medan fotografen fångar stämningar, miljöer och människor från när och fjärran som valt bort storstadens stress och trängsel. Ord och bild formar två parallella berättelser som tvinnas ihop till en odelad, stark röd tråd.
Lars Nordström & Aija Svensson Kindsjön – Stångby våren 2024
Ddet är mörkt när jag vaknar. Sängen är varm och jag gör mig
ingen brådska att stiga upp. Utanför timmerväggarna kan jag höra det svaga ljudet av vind som vässar sig mot någon husknut. Snöfall över nordvästra Svealand under småtimmarna hade SMHI sagt. Jag stiger upp och sätter på mig morgonrocken. Termometern visar fjorton grader. Jag går över till köksfönstret och läser av den gamla utomhustermometern – minus fyra. Ingen extrem kyla, men vinden suger ändå värmen ur huset. I skenet från utelampan ser jag snön som fyker österifrån. Det är som det brukar vara.
Kaminen är kall och jag går ner på knä och öppnar luckan. Tar fram kniven och en tunn bit kvistfri furu och späntar några stickor. Sedan hittar jag ett stycke näver, river det i smala remsor och tänder.
Jag matar försiktigt med späntved, sedan med smala grenar och betraktar hur eldslågorna växer sig allt starkare. Snart kan jag lägga på några ordentliga vedträn. Jag tänker på Ötzi, ismannen som smälte fram i alperna efter att ha varit djupfryst i över fem tusen år. Det var inte så länge sedan han hittades, Europas äldsta mumie. Vid undersökningarna fann man att han hade burit en ryggsäck och i den låg en näverdosa. Där, inlindade i färska lönnblad, hade glödande träkol en gång väntat på att han skulle blåsa liv i dem och starta en eld.
Mina knän gör sig påminda och jag stänger kaminluckan, ställer in största möjliga drag och kommer på fötter. Det har blivit dags att klä
på sig, koka vatten och dricka en kopp te innan jag går ut till fåren. Även om jag emellanåt kan höra vinden råder alltid en speciell tystnad när det snöar och då sätter jag sällan på radion. Det enda jag hör nu är elden som sprakar i kaminen.
Det är fortfarande mörkt ute när jag drar på mig ytterkläderna, vinterkängorna, skinnluvan och de isolerade läderhandskarna. Jag tar med en hink vatten. Speciellt mycket snö har ännu inte lagt sig och dörren till fårhuset går lätt att öppna. De fyra tackorna betraktar mig tyst. Benfläcken kommer fram och nosar förtroligt på min hand medan Ester går fram till dörröppningen, sträcker fram halsen och drar in doften av snövädret i näsborrarna. Ut går hon inte. De andra två avvaktar och observerar mig noggrant medan jag fyller på vattenhinken. Ur höhäcken plockar jag bort stråna de ratat. Sedan går jag till höladan och hämtar en säck med fyra kilo hö.
När djuren har utfodrats kan dagsljuset anas. Det ska snöa hela dagen och det enda jag måste göra utomhus idag är att bära in mer ved innan det blir dags att mata fåren igen. Jag går in, gör mer te och plockar fram smör, cheddar och det sista av surdegsbrödet. När jag ätit ser jag ut i snöyran. Det tomma huset nere på udden går inte att skönja och inte ens den lilla skogsdungen ner mot sjön. Snön suddar ut allt.
1972 fyllde jag 18 år och den våren grävde jag min första trädgård. Den låg på Tyresö två mil utanför Stockholm där mina föräldrar hade sitt sommarställe. Jag minns att jag odlade potatis och bondbönor, morötter och rödbetor. Biodynamikernas stencilerade odlingstidskrift prenumererade jag på. De höll till nere i Järna och diskuterade många esoteriska ämnen som jag försökte sätta mig in i. Samma år såg jag dokumentärfilmen Woodstock. Min engelska var så pass bra att jag
förstod att Joni Mitchells sång – med samma namn som festivalen –handlade om tidsandans sökande efter ett annat liv utanför städerna.
And we’ve got to get ourselves back to the garden. Canned Heat sjöng ”Going Up the Country”, låten som skulle bli hippierörelsens alldeles egen nationalsång. Musiken jag lyssnade på när jag var ung, filmerna jag såg, böckerna jag läste gav mig alltid känslan att kulturen var viktigare än politiken, att det bara var ur kulturen som de viktiga och nödvändiga förändringarna i samhället skulle ske. Jag hittade ut till musikfestivalen på Gärdet i Stockholm där Träd, Gräs och Stenar spelade och på något vis uppstod kopplingen till restaurang Fröet på Jakobsgatan i Stockholm. Där serverades vegetarisk mat, naturvänligt odlad – något som mamma aldrig hade serverat. Den sommaren besökte jag också kollektivet Bäckströmska gården i norra Klarälvdalen och fick träffa Anders Björnsson och se hans odlingar. Samma år anordnade Förenta Nationerna för första gången en internationell konferens om mänsklig miljö som blev upptakten till den internationella miljörörelsen. Det var en tid som lyfte fram idéer om gemensamhet, kooperativ och kollektiv verksamhet. Man skulle göra saker tillsammans. Let’s Work Together. Det kom att kallas Gröna vågen.
”Människan kan skapa den högsta möjliga frihet för sig själv och för sitt eget släkte, både för individen och för släktet som sådant om hon baserar sin utvecklingsteori på vänlighet tillsammans med naturen. Vi kan aldrig vinna för vi är en produkt, en materiell produkt utav miljön, utav materian och allt detta, och då kan vi aldrig besegra den grundfaktor varifrån vi själva härstammar och vilken vi själva tillhör.
För att vi ska kunna få en möjlighet till att utveckla ett vänligt samhälle, då måste vi gå vänligt fram, vi måste finna en vänlig väg, oupphörligt, hur än utvecklingen kommer att ske så måste den vara vänlig.”
Anders Björnsson om ”vänlig odling”
De skogsfinska svedjebönder från Savolax som i mitten av 1600talet hittade fram till Värmlands obebodda skogar hade lämnat ofredstider, fattigdom och förtryck. De bar på en dröm om ett bättre liv. Drömmen om ett bättre, jordnära liv utanför storstäderna bar också gröna vågens pionjärer på under 1960- och 70-talen. Idag, med allt fler orosmoln på horisonten, fortsätter drömmen om livskvalitet i Finnskogen att attrahera människor från när och fjärran.
I den här boken berättar författaren Lars Nordström och fotografen Aija Svensson om det nya liv som försiktigt spirar i glesbefolkad utmark. I text och bild utforskas självhushållningens möjligheter och sökandet efter ett autentiskt liv i samklang med naturen. Vi följer författaren genom Finnskogens årstider i hans vardagsbestyr och funderingar medan fotografen träffsäkert fångar miljöer och människor som valt bort storstadens stress och trängsel.
Hur är det att lämna staden för ett lugnare liv nära naturen? Vad behöver vi egentligen och vad händer när vi släpper konsumtionssamhället och får tid att leva?