Bengt Berg
Bengt Berg
Bengt Berg
Ett bord vid livets flod
Ett bord vid livets flod
Bilder och texter från
Bilder och texter från
Värmland och Världen
Värmland och Världen
VOTUM
VOTUM
INNEHÅLL
I BEGYNNELSEN VAR BORDET
Ett bord vid livets flod är det namn som boken döpts till. Det förbiglidande vattnet, ibland vårflodsforsande, får symbolisera den svårtydbara tidens egen kraft, den ofrånkomliga i vår värld där faktiskt allt befinner sig i någon sorts rörelse. Medan bordet står där med sina fyra ben i tillvaron som en plats där allting börjar och allt tar slut, där vi samlas tillsammans med allt det som är viktigt i livet men också platsen där man ensam kan sitta och begrunda tillvaron.
På sätt och vis är bordet och boken för mig samma sak, det som varit och är livsnödvändigt och det som tagit stora delar av mitt liv i anspråk. Sedan det första dikthäftet publicerades har jag i eget namn skrivit och sammanställt drygt 45 titlar när jag nu, 2024, kan fira 50-årsjubileum som författare.
Det handlar om den miljö och tid som jag vuxit upp i och formats av: svensk landsbygd efter andra världskriget, en tämligen vanlig arbetarfamilj utan annan kulturell tillhörighet än den som de flesta delade på: radioapparatens nyheter och underhållning, idrottens lockelse och spänning, vardagens sysslor och ett genom folkskolan traditionellt kulturarv i form av ABC-bokens magi, psalmsångens illusoriska trygghet och en allmän kunskapsförmedling.
Den litterära praktiken har utvecklats i takt med både tiden och med mitt eget liv. Att jag överhuvud taget hamnade på ”det kulturella fältet” är något som jag funderat en hel del över. Jag var den förste i hela släkten som tog studentexamen och på den följde en tid vid universitet, först (och viktigast)
Bengt Berg och diktarbrodern Gunnar Ehne. Foto: Horst Tuuloskorpi.
Uppsala, så Göteborg (en kort tid), efter det Lund (med bostad i Malmö) och slutligen Karlstad, där jag också gick lärarhögskolan.
Ett lärarvikariat på Furuhedsskolan i Kalix och en termin på Asplundsskolan i Hagfors blev den blygsamma skörden av min akademiska ämneskombination (svenska, tyska). Från och med mitten på 1970-talet har jag ägnat mig åt eget skrivande, översättningar och med ett pussel av frilansuppdrag. Genom arbetsstipendier från Sveriges Författarförbund har jag lyckats nå upp till en ”normal låglönenivå”.
Så boken handlar om både min egen uppväxt och bakgrund och de möten och platser som mitt skrivande lett mig till. Alla dessa dikter som jag skrivit är ett sorts svar på alla de frågor som livet och tillvaron erbjuder. Det handlar inte minst om den stora och vederkvickande kraft som den nordvärmländska naturen äger för mig. Därtill alla resor runt om världen, den värld som jag brukar kalla min egentliga hembygd. Och jag själv har förlänats en egen titel – handelsresande i nordiskt vemod.
”Björklövsdraperier vaggar i vinddraget
som på sjuttiotalet
när ungarna sov i gräset
lite varstans
och vi hade hela poesin framför oss.”
I EN VRÅ AV VÄRLDEN
När jag var liten var världen väldigt stor. Och långt borta. Jag hörde talas om den i radion och jag kunde se ländernas namn på de färggranna frimärken som låg utspridda över vaxduken på köksbordet.
Ju längre bort från Torsby de låg, desto konstigare namn hade de: San Marino och Tanganyika, Surinam och Jamaica. Och i radion var det krig nästan jämt, i Korea och några år senare i Ungern och runt Suezkanalen. På hösten blev det sommar-OS i Melbourne, som också det låg på andra sidan av jordklotet från Värmland sett. Allt så långt borta då, 1956, och med så knepiga namn.
Det fanns dock olika sätt att försöka närma sig den stora världen – först bakpå pakethållaren på pappas cykel och sedan tåget genom Fryksdalen ner till Karlstad, där dörrarna på EPA öppnades av sig själva och Dan Waern slog världsrekord på 1000 meter en oförglömlig sommarkväll på Tingvalla. Tänk att ha fått vara med om detta på egen hand, i verkligheten. Med egna ögon sett!
Så här långt senare verkar denna min barndom synnerligen enkel att ta sig fram igenom och ändå var den fylld av så mycket. En ringlande grusväg förde fram till Vasseruds folkskola, där det inte gick fler ungar än att alla behövdes för att få ihop fotbollslag. En radioapparat på köksbänken som bjöd på både skratt (”Lilla Fridolf och jag”) och kalla kårar genom ”Ryttare i blått”, ”Mannekäng i rött” och andra Hillman-thrillers som vi avnjöt med nedsläckta lampor mamma, pappa och jag. Liksom Sten Bergmans vidlyftiga
resor till Papua Nya Guinea och mötet med kannibaler på stenåldersnivå. Ett bibliotek fanns också på rimligt avstånd vilket i hög grad bidrog till att öppna mina ögon för världen runtom.
Nu, på som det heter ålderns höst, tycks världen ha krympt. Den finns både väldigt nära och långt bort och den liksom tränger sig på. Den tar plats.
Hela tiden är människor i rörelse. På väg till skolan eller arbetet, på byvägen eller med tunnelbanan, mot avlägsna platser i blänkande flygplanskroppar eller längs välkända gator i duggregn eller sol. På jakt efter lyckan eller på flykt, undan krig och elände. Folkvandringar pågår som de alltid gjort, vi är alla på väg men åt olika håll.
För flera hundra år sedan kom det människor dragande från Savolax i östra Finland för att hitta en boplats och ett möjligt liv i norra Värmlands skogar, mellan de blånande bergen. Det är långt tillbaka i historien som de kom, röjde i skogen och sådde sin råg i askan efter svedjan, byggde en bastu och befolkade trakterna i tvåflodslandet mellan Klarälven i öster och Glomma i väster, både på norska och svenska sidan av riksgränsen. Några av dessa nybyggare skulle några generationer senare komma att fortsätta sin vandring längs barrskogsbältet västerut på norra halvklotet. De tog sig ner genom älvdalen till ångbåtsbryggan vid Faktoriet i Torsby, klev på en ångbåt för vidare färd på allt vidare vatten och så småningom fram till en ny plats där borta i Minnesota.
Min barndom var både fridfull och drastisk. Om nazisterna tagit över även Sverige, skulle jag alls inte ha funnits till. Men sedan krigslyckan vänt vid Stalingrad började hoppet spira för en möjlig framtid i Europa och den 15 juni 1946 landade jag i denna värld, visserligen med navelsträngen två varv runt halsen men också det gick bra.
De hade träffats redan på 1930-talet, mina föräldrar. Farsan och hans arbetskamrater på Notnäs Ångsåg besökte ibland Jonssons Café i Torsby, där en halv kaffe kostade hela 25 öre. Men det fick kosta vad det kosta ville, för
hon som skulle bli min mor var en av servitriserna. Den nordvärmländska romantiken har alltid hållit sig innanför rimlighetens ramar och kunde till och med underhållas genom en promenad längs Järnvägsgatan en blånande vårvinterkväll.
Ett gult hus med en växande granhäck – det egna hemmet. Ett mindre hus i två våningar med veranda och balkong. Far min hade grävt ur hela källaren för hand, på lediga stunder, efter arbetet på sågen och på helgerna.
Några fruktträd planterades och en granhäck mot norr, söder och öster. Wermlandsbanken hade beviljat ett lån på hela 25 000 kr, amorteringarna och räntan skulle plikttroget betalas månad för månad. Det var nog ett stort steg att ta för mina föräldrar, att ta banklån och det med den tidens göra rätt
Det gula huset med den nyplanterade granhäcken. Tidstypiskt flygfoto.
för sig-moral. Min far var uppvuxen i en liten stuga med ett kök och ett rum till, fem barn och föräldrarna, så detta att flytta in i ett nybyggt hus i två våningar var säkert stort.
När huset stod inflyttningsklart hyrdes nedervåningen ut till en annan familj och vi bodde en trappa upp, med gemensamt badrum. Varje våningsplan torde ha uppgått till kanske 45–50 kvadratmeter. Inga väldiga svängrum, men ändå storslaget. All denna framtidstro, det var åren innan avhästningens tid och morbror Axel drev ett litet jordbruk på andra sidan byvägen på den gård som också var min mors föräldrahem.
Detta var alltså världens mitt, det gula huset i Bergeby. Hade man placerat en långbent passare i köksbordets mitt och dragit en cirkel genom grannskapet hade allt det livsnödvändiga rymts inom en radie på två kilometer:
I nordost låg Vasseruds folkskola, med utedass, tramporgel, en sträng fröken och planscher med gammaltestamentlig action: Jakobs stege, Daniel i lejongropen och lilla Mose sussande i vassen.
I öster fanns ”Skallbyboa”, en lanthandel med totalt sortiment och på cykelavstånd från skolan, vilket betydde ilfärder på lunchrasten för att köpa tuggummi med samlarbilder.
Lite längre söderut fanns Bergsäng, ett nybyggarsamhälle med enplanshus och en massa barn, vilket underlättade när man skulle sätta ihop fotbollslag eller hålla ishockeyturneringar på Kattjärn, som låg alldeles nära bryggeriet.
Två kilometer norrut Vassjön med badbrygga, blodiglar och myggsvärmar på kvällen när man satt med sitt metspö och lockade mört. Och simskolan förstås, märkena som erövrades med tuppskinn och lila läppar – varför kom lågtrycken just då?
I väster, ovanför morbror Axels smedja bredde skogen ut sig, där det om vintern hördes bjällerklang från hästfororna som fraktade fram virke ur skogen; på sommaren var barrstigarna som gjorda för smygande hjortfotsfötter.
På Valberget, från vars utsiktstorn man kunde skåda neröver Fryksdalen och
Selma Lagerlöf-land, fanns också hemlighetsfulla lämningar från beredskapstiden, kalla och fuktiga skyddsrum. Perfekta miljöer för lek och dramatik.
Två kilometer söderut, till sist, detta stora och oöverskådliga Torsby, municipalsamhälle med järnvägsstation. Där fanns en massa affärer, sjukhus, brandstation, taxi och där kunde man höra folk prata svenska, precis som på biografen Stjärnans söndagsmatinéer.
Från min barndom som inramades av ett ganska idylliskt 1950-tal, minns jag att man faktiskt kände alla efter byvägen. På höstarna for jag runt med en kartong på pakethållaren med fröpåsar och vårlökar, vilket medförde att jag då kom i kontakt med alla och hamnade bakom ett saftglas vid köksbordet.
Och många andra anledningar, tack vare att vi faktiskt behövde varandra – i höbärgningen, potatisåkern eller då någon skulle bäras till sin sista vila.
Men också glada kalas när någon fyllde jämnt. Minns hur vi fick besök därhemma av en granne, alltid vid 11-tiden på söndag. Han bara kom in i köket, utan att knacka, lät sig trugas fram till kaffebordet och stannade sedan kvar fram till vädret efter nyheterna som strömmade ur radioapparaten på köksbänken.
Till dem som kom mera sällan hörde gårdfarihandlarna, med nålbrev och helgonbilder, vispar och lite av varje. De brukade komma cyklande på vårkanten, vill jag minnas, med något förunderligt runt den luggslitna gestalten, som var det ett sändebud från en annan verklighet än vår.
Vi hämtar mjölk ur mörkret, höstens vitaste mjölk och flugorna hade tystnat. Cementdoften spreds inte via litermåttet men mjölken drogs ur djupet upp via detta mått, det mest klangfulla som min barndom känner. Att hämta mjölk var ett äventyr, det hände alltid något oväntat. Som på bron över Varån där en and frusit fast i senaste köldknäppen och vars ena vinge jag bröt av när jag skulle rädda den hitom döden. Usch, så hemskt, och kallt.
Om sommaren drack vi också mjölk, skummad och fin. När jag var vid herrgården för att hämta denna ännu ej skummade mjölk brukade jag smyga mig in i drängbaracken som fanns där snett fram till höger från ladugården sett
och där fördes, eller snarare förfördes jag av konstens obevekliga underbara värld: På väggen hängde en på masonit ditritad kolteckning (som jag skulle vilja kalla målning) föreställande en på sidan liggande men helnaken kvinna genom vars blygdhår jag försiktigt smög in min pojkpupill svimfärdig av lycka. Av drängars svett och tystnad var vilkammaren fylld, och jag stod där på tröskeln till Edens lustgård.
TÅNAGLARNA
När jag som barn badat i baljan på köksgolvet satte jag mig på köksbordskanten med mina mjuka fötter i min mors knä
Medan hon klippte mina tio tånaglar sjöng hon om ett kors på Idas grav, om Lejonbruden och I låga ryttartorpet
Hon lärde mig allt
om tvål och tårar
Sedan dess har jag gråtit
floder av tårar, förbrukat berg av tvål och varje gång tänkt på vaxduken under min barnaröv, på vars undersida min far antecknat det som hänt i världen både före och efter Gagarin
Tänker också på farfar, Oskar Berg. Grovarbetare och far till fem barn. Han sitter på en bänk under en hög björk, som stod utanför den lilla stugan, Storhôltstôga i Västanvik. Ett rum och kök. Jag är en liten parvel, kanske på hans knä.
Jag minns inte någonting som han sade, han satt tyst för det mesta och fanns som den trygghet han var genom att tjäna ihop till livsuppehället. Titel: Grovarbetare. Betydde: Vägkurva i Oleby, reparation av Fryksände kyrka, blåbluslaguppställning vid Notnäs Ångsåg, timmerhuggning i skogen och allt det andra. Men han hade ett jordgubbsland, jag minns de silverglänsande vimplarna som fladdrade i vinden och som skulle hålla skatorna borta.
Källan minns jag också och hinken i en rasslande järnkätting, och jordkällaren som farmor regerade över. Som en mycket låg, och mycket sval katedral, inga romerska bågar men med en luft som innehöll den märkliga blandningen av jord och syre i en oersättlig doft.
Radion, hög och mörk med ett titthål för stationerna, stod på en hylla intill den dubbelbäddade sängen, inuti den fick hela världen plats, åtminstone klockan tio på kvällen.
Pappa brukade läsa ”I solnedgången”, till och med sista veckan i sjukhussängen tog han sig med viss möda igenom en dikt, som Gustaf Fröding publicerade 1891:
Satte jag mig på bergets kam, spejade ut över fjärden, såg, huru solen i väster sam, långt, långt i väster gick färden.
Tiden förgår, nyss var det vår, snart ligger höst över världen.
Marin Sorescu-priset 2023.
LITTERÄRA PRISER
OCH UTMÄRKELSER
Karlstad kommun till Gustaf Frödings minne 1976
Värmlands läns landstings Frödingstipendium 1978
Landsbygdens författarstipendium 1980
LRF:s litteraturpris 1993
Ture Nerman-priset 1995
Lasse Lucidor-priset 1996
De Nios Vinterpris 1999
Gustaf Frödingsällskapets lyrikpris 2001
Kulturpris från Kulturfonden Sverige och Finland 2001
Adamspriset, till Adam Brombergs minne 2003
Årets Värmlandsförfattare 2004
Ferlinpriset 2005
Postfuturistiska sällskapets stora kulturstipendium 2009
Tudor Arghesi-priset (Rumänien) 2012
Kathak Literary Award (Bangladesh) 2016
Lagerlövet av Den Värmländska Akademien 2017
Bengt Anderberg-priset 2018
Göran Palm-priset 2018
Gun och Olof Engqvists stipendium (Svenska Akademien) 2019
The Poetry and Architecture International Art Award (PACA, Kina) 2019
Werner Aspenström-priset 2020
Selma Lagerlöfs litteraturpris 2023
Gunde Johansson-priset 2023
Marin Sorescu-priset 2023
BENGT BERG betraktar Världen som sin hembygd, vilket han visar i den här boken. Under 50 år som skrivande människa har han publicerat lika många böcker, flera översatta till andra språk. Även i samarbetet med olika konstnärer har Bengt Berg eftersträvat gränslösa möten mellan olika konstnärliga uttryck
ETT BORD VID LIVETS FLOD är en sorts återblickande bok i bilder, dikter och berättelser. Med den nordvärmländska hembygden som utgångspunkt tar författaren oss med på strövtåg i både det egna livet och runt om i världen. Humor blandas med allvar, ett engagemang för de stora frågorna samsas med poetiska krumsprång i sann värmländsk berättarglädje.
Foto: Sofia Sköld.