Ingemar Eliasson
Begagnade historier
Denna bok är utgiven med stöd av: Kungliga Patriotiska Sällskapet
© 2024 Författaren och Votum Förlag
illustrationer Maja Eliasson foto Ingemar Eliasson och ur privata album där inte annat anges form Per Kollberg
tryckt i Lettland 2024
papper G-silk 130 g
isbn 978-91-89838-47-5
www.votumforlag.se
Innehåll
Förord
Den värmländska stôlligheta
Vri ihop å få te’et
Den värmländske hantverkaren
Från min barndom
Kunden har alltid rätt
Barn
Farbror Yngve
Från skola och kateder
Döden
Från tiden i riksdag och regering
Minilektion om Sveriges riksdag och dess voteringsapparat
Karl-Erik Eriksson
Från tiden som landshövding
Tacka och bli tackad
Himlen
Från kyrkor och bönhus
Björn Sandborgh
Gunnar Brodin
Amerikaskryt
Arv och besvikelser
Ur litteraturen
Många historier har jag glömt – men inte
Förord
hur kan du komma ihåg alla historier? Den frågan har jag ofta fått. Hemligheten är att återberätta det man hört så fort som möjligt. Det har jag gjort, för att dela med mig av det som roat mig, men också för att lätta upp det jag har haft att framföra i mitt yrke. Att tala har varit en stor del av mitt liv som lärare, politiker och landshövding. När jag tänker tillbaka känner jag mig rätt skamsen för hur många tråkiga tal jag hållit. Med tiden och stigande ålder har jag vågat mig på att blanda in någon historia eller anekdot som jag trott kunnat förtydliga vad jag menat eller åtminstone hängt ihop med ämnet. Några av dessa historier har jag satt på pränt här. I den utsträckning jag kommer ihåg det, anger jag vem jag först hörde berätta historien och presenterar dessa med några ord. Många fler historier än dem jag återger har jag hört berättas och läst, men bara de som jag återberättat en eller många gånger finns med här. Det är ett urval av de historier jag begagnat mig av, egna och lånade. Väl bekomme!
Maja Eliasson, ett av mina älskade barnbarn, har illustrerat några av historierna. För det är jag henne innerligt tacksam. Min tacksamhet går också till alla dem som försett mig med historier, av vilka flertalet dessvärre inte längre är bland de levande. Med särskild värme tänker jag på Karl-Erik Eriksson som upphöjde historieberättandet till en egen konstform. Men Björn Sandborgh lever. Honom vill jag tacka extra varmt för hans generositet att låta mig återge några av hans bästa historier. Ett varmt tack jämväl till Kungl. Patriotiska Sällskapet som med generöst stöd gjort utgivningen möjlig. Slutligen går min tacksamhet till Lars-Eric Hermansson och hans medarbetare vid Votum Förlag för beredvilligheten att vilja medverka till att sprida denna lättfärdiga text till en större allmänhet.
Drottningholm hösten 2024
Ingemar Eliasson
Kunden har alltid rätt
mina föräldrar drev en liten lanthandel, med betoning på liten. Både kundkretsen och lönsamheten var egentligen för begränsad för att försörja en familj med fyra hungriga ungar. Men på något sätt krånglade de sig fram. Någorlunda bra gick det först sedan vi barn flyttat hemifrån, föräldrarna fått pension och andra butiker i socknen lagt ner. Pappa kämpade på tills han en dag segnade ner i butiken 79 år gammal.
En sak lär man sig snabbt bakom disken – att inte förväxla den egna smaken med kundernas. Smaken kan vara den samma, men lika gärna avvikande. Detta hade nog pappa förståelse för, utom i ett fall. Hans kärlek till hackkorven överträffade kundernas. Hackkorv kan man nog bara få tag på i Värmland. Det är en grå massa av malda inälvsdelar som pressas in i ett korvskinn. Den ser inte särskilt smaklig ut, men många tycker att den är jättegod, särskilt i färskt tillstånd. Självklart finns det därför en stödjande förening med namnet Sällskapet Hackkorvens vänner, i vilken jag är ledamot. Pappas kärlek till hackkorven ledde till alldeles för stora beställningar av varan varje vecka från Kils slakteri. Varorna levererades tisdagar och i slutet av veckan konstaterade pappa med förvåning att det var så mycket hackkorv kvar i kylen. Resultatet blev att det serverades hackkorv i mitt hem i alla varianter, rå som pålägg, stekt
i skivor, söndertrasad i pyttipanna och säkert ytterligare någon rätt utan namn. Med inlagda rödbetor till är det inte alls dumt.
Han kunde vara snabb i repliken, min far. Som väl de flesta pojkar på den tiden satte jag en bit styv pappskiva i framhjulet på cykeln för att få det att låta som en motorcykel. Från pappskivan, fastsatt på staget till skärmen, drogs ett snöre till cykelstyret. Genom att spänna det olika hårt kunde man påverka ljudnivån, kort sagt, man kunde gasa. Men snöret gick ofta av och behövde ersättas. Jag bromsade in framför vår lilla affär och hoppade in och sa så nonchalant jag kunde:
– Pappa, har du ett rakt snöre jag kan få.
– De är tyvärr slut, svarade han, men du kan väl ta ett väderstreck.
En del av hans anekdoter var väl mer konstruerade än verkliga och gränsade till gruppen dåliga vitsar. Som den här om pojken som kom för sent till skolan och fröken frågade varför det.
Foto: Mats Holmstrand
– Jo svarade pojken, det var så halt på vägen så när jag tog ett steg framåt gled jag två tillbaka.
– Men hur kom du hit då, frågade fröken.
– Jag vände och gick hem, sa pojken.
På temat respekt för kunden tillåter jag mig återberätta hur det gick till när föräldrarna till en av mina närmaste vänner skulle köpa sin första bil. Det hände i början av 1950-talet och var naturligtvis en stor händelse i familjen. Så en dag när båda föräldrarna var lediga bestämdes att nu skulle det ske, så de klädde upp sig för att göra slag i saken. Innan de gav sig iväg frågade den kloka hustrun sin man om de inte skulle tänka igenom vad de skulle köpa för bil.
– Vi får väl se vad de har, genmälde maken.
Framkomna till Marmorhallarna, som på den tiden huserade en känd bilfirma, möttes de av en artig försäljare.
– Vi har bestämt oss för att köpa bil, sa hustrun.
– Så trevligt, sa bilhandlaren, vad hade ni tänkt er för bil.
– Vi hade nog tänkt oss en personbil, sa maken.
Foto: Mats Holmstrand
Barn
mina föräldrar var flitigt engagerade i verksamheten i Bergs missionshus. Därför hände det rätt ofta att någon resepredikant skulle övernatta i vårt hem. Då bäddades en gästsäng i finrummet med bästa täcket och spetslakan. En kommod ställdes in med tvättservis, handdukar och kanske potta. Vi barn skulle inte störa farbrorn där inne i finrummet, han behövde lugn och ro för att förbereda sin predikan. Men min storebror, då kanske sex år gammal, trotsade förbudet och passerade genom rummet. Där satt pastorn med bibeln i knät och antecknade.
– Vad skriver farbror, frågade min bror.
– Jag skriver i bibeln, svarade pastorn.
– Jag trodde den var färdigskriven, sa bror min.
Barn ger ofta upphov till historier och anekdoter. Det omedvetna och spontana gör dem äkta. Men man ska vara försiktig med att som vuxen ta poäng på barns tokroliga kommentarer. Barn ska tas på allvar, skrattas med men inte åt. Jag tycker att man bör fråga barnet som sagt något roligt, om man får återberätta det. Min dotter Malin accepterade motvilligt att låta mig berätta om hennes fundering sedan lillebror Jakob kommit till världen.
Så här var det. Vårt tredje barn Jakob hade fötts till treåriga Malins stora förtjusning. Nu satt hon vid köksbordet och funderade på det
faktum att också Jakob fått bruna ögon precis som storebror Jonas och hon själv.
– Du mamma har ju bruna ögon.
– Jaa.
– Och Jonas har bruna ögon.
– Mm.
– Och jag har bruna ögon.
– Det har du.
– Och Jakob får bruna ögon.
– Ser så ut.
– Det är bara pappa som har blå ögon. Var har vi fått honom ifrån?
Våra tre barn har begåvat oss med tio barnbarn. Det är många, men precis lagom många, tycker jag. Min mor berättade att hon som nygift blivit bjuden på ”fruntimmerskalas” i en granngård. Många hade hörsammat inbjudan, men en fru hade förhinder för hon hade just nedkommit med sitt elfte barn.
– Dä ä för möe dä, sa värdinnan, ja har tie ja, det räcker.
När Carin och jag begåvats med vårt åttonde barnbarn, råkade jag någon dag senare befinna mig på en middag. Varav hjärtat är fullt, det talar munnen. Så jag nämnde att jag just blivit farfar/morfar för åttonde gången.
– Det var ju roligt för dig, sa damen vid min sida, men jag kan inte bli imponerad. Jag har sexton.
När våra barn var små fanns förstås inga mobiltelefoner, det var fast telefoni med sladd i väggen som gällde. En fördel med det var att man kunde få tala med någon annan i familjen än den man sökte.
Jonas var väldigt pigg på att springa och svara när det ringde och han ringde också själv tidigt till sina lekkamrater. Vi hade därför sagt till honom att han skulle säga vem han var när han ringde till någon och
inte bara be att få prata med sin kompis. Och svarar du när mamma eller pappa inte är hemma, så fråga vem det är som ringer.
En morgon ringde Gunnar Helén. Han var partiledare för Folkpartiet och en mycket vänlig, men också mycket korrekt person, som inte var mycket för kallprat. Han ringde nu och sökte mig i något ärende och Jonas, sex år, svarade.
– Kan jag få tala med din pappa, sa mannen som ringde.
– Det ska du få om du säger vem du är, svarade Jonas.
Apropå avsaknaden av mobiltelefoner så berättade en bekant om en önskan hos ett barnbarn att få sin första mobiltelefon. Det här hände då mobiltelefoner var just telefoner och inte smartphones, alltså för rätt många år sedan. Min vän Janne hade börjat ge sina barnbarn egen mobil när de fyllde tio år, men nu skulle en sonson snart fylla nio och han drev en kampanj mot farfar att han nog borde göra ett undantag och ge honom mobil ett år tidigare. En dag skulle Janne skjutsa sonsonen till en träning. Så fort pojken kom i bilen började han bearbetningen av farfar. Den här gången med frågan:
– Farfar, vad hade du för mobil när du var nio år?
Då var det dags, tyckte Janne, att ge honom en liten historielektion, så han sa:
– Du förstår att när jag var nio år fanns inga mobiltelefoner. Vi hade en radio på ett bord i vardagsrummet, det var allt. Vi hade ingen tv, vi hade inga datorer och inga mobiltelefoner. Vi hade en radio med ett enda program, det var allt.
Sonsonen var tyst en stund och försökte liksom ta till sig denna chockerande berättelse. Så sa han:
– Farfar, jag tror inte jag hade ställt upp på det.
Jonas är vår förstfödde. Första barnet har nog alltid föräldrarna större ambitioner för än för senare barn. Som förälder lugnar man ner sig,
blir mer liberal eller kanske desillusionerad. Till kraven på Jonas hörde att han inte skulle ta efter fula ord som han hörde, inga svordomar. Men barn vill gärna använda ord man hört och känna hur de känns i munnen. Så han prövade de vanligaste kraftuttrycken och vi bad honom låta bli. En dag hörde mamma Carin honom svära som en borstbindare i badrummet. När han kom ut berättade han glädjestrålande att ”nu har jag spolat ner alla svärord i toaletten”. Så enkelt var det.
Min fru Carins bror, Sven-Olle, hade som barn konstruerat en egen oskyldig ed för att inte behöva åkalla Hin Håle. Han gnisslade tänder och muttrade ”charkuterikonsum” när livet var förtretligt. Vilka makter han trodde sig åkalla med den eden blev aldrig klargjort.
Inte sällan är det far- och morföräldrar som noterar barnbarnens kommentarer. En mormor var med sitt barnbarn till badstranden och smög bakom en badhytt för att byta om. När hon kom fram runt knuten stirrade barnbarnet på henne storögt och sa:
– Nej, farmor man ska ha badringen utanpå baddräkten, inte under.
Bekanta berättade att de haft hand om två barnbarn, sex och fyra år gamla, över en helg. De var mer än lovligt vilda, så mormor och morfar fick säga ifrån gång på gång att de skulle ta det lugnt. En dag var de så bråkiga vid matbordet så mormor tröttnade och bad dem i bestämda ordalag att gå från bordet. Barnen lommade i väg. Ute i hallen hörde hon den äldre säga till sin lillebror:
– De är hopplösa, vi drar.
Andra barn skulle resa till sina morföräldrar och fick frågan vad de skulle göra hos dem.
– Vi ska väl lägga pussel och spela spel, det tycker de är roligt, blev svaret.
Farbror Yngve
i min hembygd fanns en godhjärtad man som hette Yngve Ekman. Enligt egen utsago var han backstugusittare, dock med lagfart på egen stuga. Han hade varit gårdskarl på samma gård under många år och senare dagkarl hos många. Han kände därför bygden och alla människor väl. Han hade lyssnat av samtalen i många kök och kunde föra informationen vidare, dock i urval och med egen färgsättning. När det han hört hade passerat hans egen talg blev det till självupplevda historier. Monologerna blev återgivande av dialoger med förtydligande av vem som sagt vad: sa jag, sa han. I den lilla lanthandel som mina föräldrar drev, delades också posten ut till ett antal hushåll. Den anlände med Medhamnsbussen vid halv sextiden på kvällen. Posten förvarades i en stor och sliten portföljliknande väska av läder förseglad med kraftigt hänglås. De som hade post att vänta kom ofta i god tid för att först hinna göra sina inköp och få en pratstund. Yngve hörde till dem. Han slog sig ner halvliggande på en bänk. Med hatten nerdragen i pannan och med halvslutna ögon iakttog han dem som kommit i samma ärende. Inköpen gjordes över disk. Några visste vad de skulle ha, andra tänkte och funderade och frågade sig fram. Yngve sög i sig allt som sades och berättades och svarade bara enstavigt på frågor. Själv väntade han med att handla till alla andra hade gått. Så när klockan blev
sex stängdes butiken – ett krav i butiksstängningslagen. Fönsterluckor sköts för och entrédörren reglades. Det skötte gärna Yngve om. Under tiden hade pappa plockat fram på disken vad han trodde och tyckte att Yngve behövde. Yngve tog sig en titt på det framlagda och började ställa tillbaka i hyllorna det han inte ville ha. Kvar blev det allra nödvändigaste. Det skrevs upp i ”Kladden” för betalning vid senare tillfälle och, antar jag, reglerades mot arbete han utfört.
När denna procedur var klar sa pappa, ”nu går vi in till Ella och får något att äta”. Inkommen i köket slog sig Yngve ner på kökssoffan och nu var han inte längre enstavig. Nu spelades det upp som försiggått i butiken de senaste en eller två timmarna. I en enda lång harang återgavs det han snappat upp om vädret, fiskafänge, sådd och skörd, timade kalas, lyckade och misslyckade jakter, skogsavverkning, köp och försäljning av kor och grisar och hästar, slakt och kalvningar och katter som kättat, födslar och dödslar, zigenare som slagit läger och Bofors som provsköt sina kanoner över Vänern från Hamnudden och allt vad det kunde vara. Man skulle vara en van lyssnare till Yngve för att hänga med i flödet. Det var mycket underhållande att sitta tyst och lyssna.
En gång försökte jag montera upp en bandspelare utan hans vetskap. Han anade oråd och tystnade tvärt. Men det hade jag velat ha, en inspelning med Yngve i högform.
Yngve var osannolikt snäll. Många hade roligt åt hans kommentarer om livet i bygden men jag hörde aldrig något nedsättande om honom, trots att han kunde vara nog så frän i karaktäristiken av dem han tyckte var lite korkade. Då hette det att ”den där, han är för tvärt hoptäjjen i luva”. Och om någon försökte driva med honom eller få honom att göra något han inte gillade fick denne höra: ”Nädu, här hôpper inga halte bokhôllere över altarringen.”
Vi barn – och långt senare mina egna barn – tyckte om honom. Han var snäll och farlig samtidigt, så som vuxna kan uppfattas, som skojar och leker med barn. Man kunde råka ut för att fastna i hans kôrka, det vill säga att han slog benen om oss och höll fast oss. Jättehemskt och jätteroligt.
Min far drev ett litet slakteri innan han blev lanthandlare. Där var Yngve med och hjälpte till. Pappa och han hade nog haft mycket roligt tillsammans i sina dar. En gång hjälpte de en granne, en änkefru Emma Pettersson, på hennes gård. Hon lär ha varit synnerligen ekonomiskt lagd. När arbetet var klart brukade de bli inbjudna på en kopp kaffe och en skorpa i köket. En dag när de kom in till henne hade hon haft gäster, fina gäster, som druckit kaffe i finrummet. Koppar och bullar och kakfat stod kvar och dörren in till finrummet stod öppen. Fru Emma kunde inte annat än bjuda in Yngve och pappa att slå sig ner i finrummet. När de fick se alla goda kakor blinkade de åt varandra i samförstånd och började mumsa i sig av godsakerna. De tog den ena kakan efter den andra och försmådde bullar och veteskivor, som annars den väluppfostrade börjar med.
Emma iakttog detta med stigande irritation och till slut skrek hon till tvärs över rummet: – Ni kunne väl grovdôppe ere uschlinger!
Yngve växte upp på en gård som heter Östra Nötön, Öströa på det lokala språket. Den ligger vid en grund vik av Vänern som skär djupt in i landet och heter Kilsviken. Viken var mycket fiskrik. Fisket var
Begagnade historier
Det måste vara något i den värmländska luften som ökar förmågan att se de komiska inslagen i vardagen. Jorden verkar läcka lustgas. Det menar Ingemar Eliasson som är född värmlänning, vilket betyder att han hört många historier berättas. För det hör som bekant till myterna om folket i detta landskap att de berättar historier. Och det stämmer i anmärkningsvärt många fall. Författaren själv har ofta återberättat historier och repliker han råkat höra eller blivit träffad av och även använt sig av anekdoter i föredrag i sitt yrkesverksamma liv.
Men alla historier kan inte berättas var som helst, menar han. Det gäller att anpassa historien till sammanhanget och tänka igenom vilken publik man vänder sig till. Därför tar han en risk när han nu återger sina historier utan att ha koll på vilka som läser. Om någon tar illa upp försvarar han sig med att hänvisa till den han först hörde historien från! ISBN 978-91-89838-47-5 9
