Jessica Zandén
Så länge vi minns
om kvinnor som inte står ut, älskar och förlåter
– De fyra familjerna 12
kapitel 1 Sekelskiftets barn 14 kapitel 2 När drömmar krossas 38
kapitel 3 Två kärlekar
kapitel 4 Lek och längtan
kapitel 5 Konserven
kapitel 6 I skuggan av en stövel
kapitel 7 Uppbrott
kapitel 8 Känslostormar
kapitel 9 Sensommartid
kapitel 10 Honung och rosor
kapitel 11 Dotter till en dotter till en ...
Förord
Denna samling texter handlar om fyra familjer och platsen Särö. Jag tar avstamp i min mormor Gladys Heyman och hennes familjs liv. De utgör ett ganska typiskt exempel på en Säröfamilj från förr. Min mormors far Alfred Heyman drev under senare delen av 1800-talet ett textilföretag och var tämligen förmögen. Andra burgna familjer med bland annat grosshandlare, redare, bankirer och fabrikörer hyrde och köpte fastigheter på Särö för att njuta somrarna i havets närhet. Familjerna är ibland släkt med varandra från början och några blir släkt genom gifte.
Berättelsen är en slags hybrid mellan minne, verklighet och fiktion. Under processen har historien alltmer kommit att bli kvinnornas berättelser, både starka, men oftast också mycket svaga kvinnor. Deras känslor, villkor och val i livet var helt dominerade av tidens värderingar, normer och förutsättningar.
Med hjälp av privata brev, dagböcker, tidningsartiklar, andras och egna minnen försöker jag beskriva dessa människor, och i viss mån även platsen Särö. Att kvinnorna till stor del talar genom sina brev och dagböcker, medan män som Gösta och Gustaf oftare fick sina tankar publicerade i självbiografier, uppfattar jag som symptomatiskt på de könsroller och det tillträde till offentligheten som präglade den tiden.
Min mor Joy var uppvuxen på ön och levde där fram till sin död. Hon visste alltid vad alla hette, var de bodde och vem som var släkt med vem. Jag saknar det. Kedjan till det förflutna klipps av när en förälder dör och stigarna till de viktiga platserna från förr växer igen. Nu kommer det an på barnet att laga kedjan och själv bära berättelserna vidare. Att söka upp och röja de igenväxta stigarna så att vi ser dem och hur de leder rakt in i framtiden.
Särö med sina passioner, svek, katastrofer och intrasslade familjeförhållanden väcker fortfarande min vetgirighet. Det trolska landskapet, havet och skogarna tar alltjämt andan ur mig. Jag har förgäves försökt ta mig härifrån, men kapitulerat inför känslan av samhörighet med platsen.
Prolog
Nyligen hade jag en butik på gamla Spinneriet i Lindome. Jag sålde tyger och kökstextil med min mor Joy Zandéns mönster på. Jag inredde butiken med ting från mitt föräldrahem: tavlor, skulpturer och möbler.
Dit kom en dag en fin och vänlig kvinna, Ingela Ander nittio år. Hon gick runt i lokalen och fastnade framför en mindre tavla föreställande Villa Sjövik, familjen Heymans villa på Särö, som hängde på väggen. Hon frågade hur målningen av huset hörde ihop med mig.
När jag berättade om mina morföräldrar Gladys och Gösta Nystroem, vällde minnen fram ur henne. Hon berättar att hon som tretton–fjortonåring fått sommarjobb i Villa Sjövik. Hon var född 1930 så detta var alltså under brinnande krig. Gladys hade varit och handlat i speceributiken på Särö, Berndtssons, och där träffat Ingelas mamma och frågat om Ingela ville ha hushållsarbete några timmar på förmiddagarna. Utifrån hennes berättelse har jag skrivit fram en sommarsöndag på Särö året då min moster Mona konfirmerades.
En varm, solig morgon 1943 småspringer Ingela Ander nerför Bassängbacken och stannar framför grinden och grusgången som leder upp till Villa Sjövik. Hennes hjärta bankar. Det är hennes första dag hos familjen Heyman-Nystroem som hushållsbiträde under några korta sommarmånader. Hon öppnar grinden och går mot baksidan av huset. Från stugan uppe på kullen ovanför hörs pianomusik och hon stannar ett ögonblick för att
lyssna. Herr Nystroem är kompositör. Det har hennes väninnor berättat. Och att han är den stiligaste karln på hela Särö.
Innan hon knackar på synar hon sin blåblommiga klänning som mamma strukit åt henne kvällen innan. Hon får syn på en liten gul, torr fläck på magen och skrapar med nageln och tar sen lite spott på fingret och gnuggar bort den. Så knackar hon på ett par dubbeldörrar som vetter ut mot gården och hör hur steg närmar sig inifrån och dörren öppnas av en mörk flicka i tjugoårsåldern.
– Hej, jag heter Joy, det är du som är Ingela, eller hur?
– Ja, svarar Ingela försiktigt och niger. Hon tänker att Joy ser precis ut som Snövit. Hår som ebenholts, hy som elfenben och läppar röda som blod.
En blond, yngre flicka kommer springande nerför trappan och hälsar glatt.
– Det här är min lillasyster Mona och hon är sen till konfirmationsundervisningen så vi måste sticka.
– Kom in, vetja! Vad heter du? frågar Mona.
– Ingela, svarar hon blygt och tar ett steg in i hallen. Hon kastar en blick in i köket som ligger strax innanför. Mona tittar medkännande på Ingela och staplarna av disk som står därinne. Det blir en kort tystnad och sedan rusar systrarna ut.
– Vi ses! ropar de och Ingela går in i köket och ser genom fönstret hur de tar sina cyklar och försvinner uppför Bassängbacken. Tänk att två systrar kan bli så olika.
Så ser hon sig omkring. Över ett stort bord hänger bruna flugfångare från taket och getingar surrar runt berget av disk som tornar upp sig på den låga bänken under fönstret. Det ser ut som om det har varit många gäster vid gårdagens middag. Av fru Nystroem har hon fått veta att disken är hennes första syssla på morgonen. Hon tar en stor balja från ett skåp, pumpar vatten i den och ställer den på vedspisen. Hon lägger in en extra klabb och väntar på att vattnet skall börja koka.
Efter en timme är staplarna av tallrikar och glas torkade och klara att ställas in i skåpen. Besticken ligger i en hög huller om buller på en handduk
när fru Nystroem kommer in i köket.
– Nämen, se god morgon, Ingela!
– God morgon, frun.
– Så bra att Ingela redan har diskat, men om Ingela lägger knivar och gafflar på olika ställen är det lättare att torka och sortera in dem i lådorna sen, säger hon med en lätt irriterad ton.
Just då kommer herr Nystroem in i köket, han ler mot Ingela.
– God morgon, jag heter Gösta, säger han och räcker fram handen.
– God morgon, mumlar hon och niger.
– Kan Ingela komma upp till min skrivarstuga och bädda Svarta havet när disken är klar?
– Svarta havet, herrn?
– Ja, jag kallar sängen så. Ingela förstår när hon ser den, säger han skrattande. Han är verkligen stilig, tänker Ingela.
På väg ut från köket lägger han armen om sin hustrus midja och kysser henne mitt på munnen. Ingela tittar storögt på dem. Hon har aldrig sett något sådant i sitt hem. Hennes föräldrar rör aldrig vid varandra. Han släpper taget om sin fru och springer uppför trappan till övervåningen där Ingela hör hur han börjar öppna och stänga garderobsdörrar.
Ingela ser hur fru Nystroem efter kyssen förvandlas från den tidigare lite irriterade, stränga kvinnan till att mer likna en glad, ung flicka med röda fläckar på halsen.
– Ingela hörde vad herrn sa. Sätt i gång!
– Ja, frun.
– Gladys! Nu måste vi köra, hörs det från övervåningen. Annars kommer vi för sent till Galleriet, Christian väntar!
– Jag kommer! ropar fru Nystroem och tillägger: Ingela skall se till att förvälla spenat och lägga på burk medan vi är borta. Hon går till skafferiet och tar fram en enorm korg full av gröna små blad. På köksbordet står redan flera glasburkar med tegelröda gummiband.
Ingela blir helt stel. Hon vet inte vad förvälla är, men det skulle hon aldrig våga säga.
– Ja, frun, säger hon knappt hörbart.
När herrskapet har åkt i väg till stan står hon helt handfallen i köket och tänker att hon måste hitta på något annat som kan vara till hjälp i det stora huset i stället för spenaten. Hon bestämmer sig för att städa på övervåningen. Men först måste hon bädda i herrns skrivarstuga Furulund. Hon kilar över gården, uppför berget och stiger in.
Stugan består av ett enda rum som domineras av en enorm säng runt vilken lakan, kuddar och ett svart sammetsöverkast är slängda. Hon bäddar och brer ut överkastet över sängen, slätar till, lägger kuddarna så som hon tror att herrn vill ha dem, backar och betraktar sängen. Nu ser hon varför den kallas Svarta havet! Ett svart sammetshav!
Leende vänder hon sig om, går fram till fönstret där det står ett piano. Genom det öppna fönstret kommer en sval bris som krusar ytan på den glittrande Stallviken och det prasslar lätt i den nu vissnade midsommarstången mitt på Bassängbacken.
När hon skall torka av fönsterkarmen ligger det en liten handspegel där. Hon lägger den bredvid en brun trekantig, liten mackapär med en metallpendel som står uppe på flygeln. Det ligger notpapper spridda överallt, på och runt instrumentet och även på golvet. Hon tittar på dem men vågar inte röra och undrar hur det kan bli musik av alla de där strecken och prickarna?
Hon lyfter på mackapären för att torka under den och ser då att där ligger en liten bunt med handskrivna lappar i grönt bläck. Hon kan inte motstå frestelsen utan tar upp dem och läser:
... gårdagen överträffade alla mina vildaste fantasier ... dina läppar, dina händer runt mitt ansikte, varma, goda, mjuka man i mina tankar. Mitt hjärta bävar, brister när jag tänker på att du inte är min ...
Ingela släpper lapparna som om hon bränt sig. Hennes hjärta slår våldsamt när hon med darrande händer försöker lägga tillbaka dem precis där hon fann dem. Det som var skrivet där är inte mellan två makar, hinner hon tänka innan hon ser fru Helen Krüger och hennes döttrar på väg ner för att ta
ett dopp. De kommer nerför trappan från Villa Florida precis i blickfånget från fönstret i skrivarstugan.
Fru Krüger går i sin skära frottébadrock och några sorts tygskor med repsula som Ingela aldrig sett förut. Flickorna som ser ut att vara precis i hennes egen ålder har redan satt på sig badmössorna och springer barfota i förväg.
– Åh, ett svalkande dopp nu! tänker Ingela, medan hennes blick sveper en sista gång över Svarta havet och stugan innan hon går tillbaka till stora villan. På vägen tar hon ner några blusar som hängt på tork på strecket. Hon ägnar resten av förmiddagen åt att städa och skura, tömma pottor och toaletthinkar i de fyra rummen på övervåningen.
När hon öppnar klädkammaren till en av flickornas rum för att lägga in blusarna ser hon en massa vita skor med skoblock i. Hon räknar till tjugotvå par. Hon står en stund och bara stirrar, så tar hon en sko och stryker med handen över tyget. Fingrarna blir vita, som skolfrökens när hon skriver på svarta tavlan. Det dammar lätt om skon när hon ställer tillbaka den. Hur kan man ha tjugotvå par skor? Och då är det bara sommargarderoben.
Svetten rinner nerför hennes rygg när hon till sist, på knä, torkar av det sista trappsteget, vrider ur trasan och hänger den över hinken. I samma stund kommer frun in i hallen.
– Har Ingela bäddat åt herrn?
– Ja, frun.
– Har Ingela förvällt spenaten?
– Nej, frun, säger hon darrande.
– Varför inte? Rösten är hård och hennes halsmuskler blir spända.
– Jag vet inte hur man gör, frun.
– Men vad i all sin dar har Ingela gjort hela tiden vi varit borta då? utbrister hon med ett skärrat tonfall. Innan Ingela hunnit samla sig för att svara kommer Joy in i hallen. Hon har hört ordväxlingen och tittar medkännande på Ingela.
– Mamma ser väl att Ingela har skurat.
– Jag vill att Ingela säger till om hon inte förstår. Är det uppfattat!?
– Ja, frun. Förlåt frun.
– Mamma, snälla, ber Joy.
Det blir tyst. Fru Nystroem tittar ömsom på Ingela ömsom på sin dotter och skakar på huvudet.
– Jag skall vila en stund och vill inte bli störd, säger hon med en irriterad suck och går uppför trappan.
Joy går fram till Ingela och tar hinken och skurtrasan.
– Tack för idag, Ingela.
– Tack fröken.
Ingela tar av sig förklädet och hänger det på kroken i köket och gör sig klar att gå för dagen.
– Jo, Ingela.
– Ja, fröken?
– Förvälla är att hastigt koka upp! Och Ingela skall inte bry sig om mamma Gladys, hon är bara så nervös och galen.
Med ett tacksamt leende mot Joy stiger hon ut i solen. Hennes första dag i Villa Sjövik är över. På väg hem går hon nerför Bassängbacken och betraktar badhuset byggt i trä med olika små bås med vita lakan som kan dras för när man byter om.
Hon känner igen fru Ann-Ida Broström, Göteborgs rikaste dam och änka efter skeppsredaren Dan Broström, som står på en av badstegarna för att gå i vattnet. Hennes jungfru strax nedanför hjälper ett av barnen att lära sig simma. Fru Broström ropar högt så att alla hör:
– Den där människan skall upp ur vattnet innan jag stiger i!
Jungfrun tittar upp och förstår att det är henne fru Broström syftar på. Rodnande tar hon barnet i sin famn och går upp ur vattnet på en badstege längre bort. Fru Broström ser sig omkring och skrider sedan som en drottning nerför trappan och låter sin kropp sakta omslutas av det salta vattnet.
Benen känns kraftlösa och slaka i uppförsbacken över krönet och Ingela tänker att det är skillnad på folk och folk här på Särö.
Dambadhuset Särö i slutet av 1890-talet.
Släktträd – De fyra familjerna
Familjen Heyman/Nystroem Villa Sjövik, Furulund, Iwara (Lillstugan)
Familjen Lyon/Krüger Villa Florida, Ysäter, Fjellbo, Gövik
Familjen Pripp/Keiller Villa Gövik, Fjellbo, Stenstugan, Ysäter
Familjen Carlström Villa Särås
Alice Moss f. 1853
Alfred Heyman f. 1845
Harald Heyman f. 1873
Walter Heyman f. 1878
Carl-Erik Heyman f. 1875
Edvard Heyman f. 1877
Kurt Heyman f. 1880
Gladys Heyman f. 1891
Gösta Nystroem f. 1890
Sixten Heyman f. 1884
Björn Helsing f. 1924
2:a äktenskapet Joy f. 1922
Rolf Zandén f. 1916
Liliane f. 1924
Mona f. 1927
Finn f. 1947
Philip f. 1954
Jessica f. 1957
2:a äktenskapet
Berättelsens nyckelpersoner:
Alice Moss, gift med Alfred Heyman, barn: Harald, Walter, Carl-Erik, Edvard, Kurt, Sixten och
Gladys Heyman, gift med Gösta Nystroem i hans första gifte, barn: Liliane, Mona och Joy, gift med Rolf Zandén, barn: Finn, Philip och Jessica.
Carl Hawks Lyon, gift med Dagmar Keiller, barn: Clarence Hawks Lyon och Helen Lyon, gift med Harry Krüger, sedan Gösta Nystroem i hans andra gifte.
Alice Lyon (syster till Carl Hawks Lyon), först gift med Henrik Pripp barn: Kajsa och Eina, därefter gift med James (Jemmie) Keiller, barn: Flory, Douglas och Irène (kusin med Helen Lyon), gift med Gustaf Carlström, barn: Ville, Diego och Bruno.
Carl Hawks Lyon f. 1867
Dagmar Keiller f. 1868
Helen (Hella) Lyon f.1897
Harry Krüger f. 1893
Clarence Hawks Lyon f. 1896
Henrik Pripp f. 1861
syskon 2:a äktenskapet
Alice Lyon f. 1869
Kajsa Pripp/Pellerin f. 1893
Eina Pripp/Ekman f. 1891
Irène (Pytta) Keiller f. 1899
James Keiller f. 1867
Gustaf Carlström f. 1896
Flory Keiller f. 1904
Douglas Keiller f.1906
Ville Carlström f. 1921
Diego Carlström f. 1922
Bruno Carlström f. 1925
Villa Sjövik, senare målad av morfar Göstas pappa Karl Nyström.
Kapitel 1
Sekelskiftets barn
1895–1907
Femtio år tidigare. En citronfjäril cirklar över Särö, denna halvö cirka två mil söder om Göteborg, på sommaren sent 1890-tal. Den ser havet under sig omgärdande klipporna, stränderna och de låglänta maderna. Skogar både i väster och nord. Hundraåriga ekar, tallar och idegran, böjda och förvridna, pinade av vinterstormarna, bildar ett knotigt, skiftande täcke i gröna nyanser, som brer ut sig över berg och klippkanter.
Om fjärilar tänker, skulle den kanske tänka att det är som om landskapet hållit andan här en stund. Inte tvingats ge ifrån sig sina ekar som det bergiga Bohuslän, för att bygga skepp till Sveriges kungar och köpmän under hundratals år. Hållit andan ett ögonblick innan Hallands sandstränder och flackare gärden tar vid, söder om Varberg. En liten kil av västkusten, helt sin egen, inte likt något annat ställe vare sig i norr eller söder, inte likt något annat ställe på jorden, skulle den kanske tänka. Vattnets friska, klara sälta. De djupa smaragdglittrande bråddjupen eller de turkosfärgade långgrunda sandvikarna att bada i och segla över. Luften sammetslen, mättad av jasmin och ros i försommarnatten.
Om fjärilen då cirklar ner från klipporna och den vindpinade skogen till en av de grunda sandvikarna, där vattnet kluckar mot det gamla badhusets trappa, i hörnet av en liten äng som heter Bassängbacken, skulle fjärilen finna Villa Sjövik, det hus som min mormor Gladys tillbringar somrarna i under sin uppväxt.
året är 1895. När Gladys vaknar i sin barnkammare står solen fortfarande lågt och lyser in genom de små smala fönstren strax under taket på villan. Det är vår. Hon är fem år och hon vet att idag är en viktig dag för idag skall det komma en gubbe som skall måla av henne med penslar. Han heter herr Larsson och har sagt att hon måste stå still länge. Hon sträcker på sig, viker undan täcket och sätter fötterna mot den bruna linoleummattan. Den känns sval och lite klibbig. Vid alla de fyra väggarna står det docksängar och dockvagnar. Hon räknar till nitton stycken. Men hon vill inte leka med dem nu.
Gladys reser sig och går barfota ut i korridoren. Huset är helt tyst. Pappa Alfred är i stan på firman vid Brunsparken och hennes fem bröder studerar eller arbetar. Hon rabblar: Walter är död, sedan Edvard, Harald, Carl-Erik. Åh, Calle, min bäste älsklingsbror. Älsklingsbror, pälsklingsbror ... Sedan kommer Kurt och Sixten, Prutt och Pixten, rabbelsjunger hon. Och sedan kommer jaa, tralala!
På trappavsatsen ner mot tamburen stannar hon. Hon går mot föräldrarnas sovrum och skall precis knacka på när hon hör gråt från sin mor Alice. Mamma gråter ofta på morgonen.
Hon vill så gärna träffa sin mor och säga god morgon så hon knackar försiktigt på dörren och går smygande in. Därinne är det nästan helt mörkt så när som på en liten springa ljus som letat sig in mellan de tunga, mörka gardinerna. I sängen ligger mamma på sidan, intrasslad i sitt midjelånga hår. Sängkläderna är i oreda och täcket har fallit ner på golvet.
– Mamma, viskar hon. Men modern svarar inte.
Gladys vet att mamma ibland talar engelska när hon är ledsen.
– Mummy, säger hon lite högre.
– What? gnyr modern, jag måste få sova.
– Det är jag, Gladys, It’s me, Mummy ... jag ville bara säga god morgon och fråga om inte mamma skall komma upp?
– Jag kan inte, jag har sådan förfärlig huvudvärk.
– Please, Mummy.
– Jag kan inte! I told you! Hon blir arg.
Gladys ryggar tillbaka. Ibland kommer mammas hand farande och slår. Gladys väntar en stund. Sedan säger hon:
– Idag skall herr Larsson komma och måla mig med penslar. Vad skall jag ha på mig? Jag ville fråga mamma om mamma inte kunde hjälpa mig.
– Oh, God! I forgot about that. Hon reser sig sakta på armbågen. Snälla Gladys, ge mamma pulvret där borta på toalettbordet och ett glas vatten.
Hon sjunker ner på kuddarna av ansträngningen.
Det vet Gladys hur man gör. Hon hämtar det prassliga kuvertet med pulver och ett glas vatten som står på en silverbricka och går bort till sängen.
Mamma tar det lilla brevet med vitt pulver, häller det i munnen och sväljer med vattnet.
– Blir mamma bra nu? Gladys möter moderns blick. Hennes ögon är blanka och det är svart under.
– Ja, nu blir mamma bra, säger hon.
Sen blir det tyst en stund.
– Gladys, pull the curtains, there’s a good girl. Men gör det mycket sakta.
Det vet Gladys också hur man gör. Hon har gjort det många gånger. Så hon går fram till fönstret och drar försiktigt isär gardinerna pyttelitet åt gången så rummet fylls av solljus sakta, sakta.
Hennes mamma sätter sig upp på sängkanten och tar mödosamt på sig morgonrocken, reser sig och går fram till toalettbordet. Gladys står bakom och betraktar sin mor. Hon är så vacker.
– Får jag borsta mors hår? ber hon.
Modern tittar på henne i spegeln, ler och ger henne borsten. Gladys störtar fram, tar borsten och börjar försiktigt reda ut moderns hår. Länge, länge borstar hon och modern sluter ögonen. Medan hon borstar börjar hon nynna: ”... Låt den stora yxan gå, ved skall far och mor nu få ...” Hon tänker
på bilden som hör till sången där pojkarna hugger stora träd i skogen, och hur det nu är så trasslar håret in sig i borsten och hon måste dra hårdare, nästan rycka loss den.
– That hurt! skriker modern och hennes arm far ut och träffar Gladys över vänster öra. Det går fort. Gladys blir som fastfrusen i golvet och tappar borsten. Det sjunger i huvudet.
Modern suckar, reser sig och går mot sängen, lägger sig med en grimas av smärta och drar täcket över sig.
Gladys lossnar från golvet, går fram till fönstret i solgatan som bildats och drar för de tunga gardinerna. Så går hon mot dörren i det nu mörka rummet, öppnar den, kliver ut på trappavsatsen, och när hon vänder sig om för att stänga hör hon:
– Ta klänningen med smock vid halsen, the white one!
På målningen av Carl Larsson har Gladys, mycket riktigt, tagit på sig den vita klänningen med smock och puffärmar. Hon, som är döpt till Gladys, ”den glada”, i glädjen över att den sjunde i syskonskaran äntligen var en flicka, står bredvid ett litet svart bord där det ligger en bok och en skär ros. I bakgrunden en stor kristallvas med en bukett av iris, vallmo och andra sommarblomster. I sin högra hand håller hon en vit ros framför bröstet och de bruna korkskruvslockarna hålls samman av en blå rosett uppe på hjässan.
I hennes lyckligt, leende ansikte går inte att se ett spår av de djupa depressioner som senare kommer prägla hennes liv.
Gladys, målning av konstnären Carl Larsson.
Hennes mamma Alice Moss, från amerikanska södern, och pappan, den tyskättade Alfred Heyman, är sysslingar och kanske kan även detta ha försämrat hennes mentala hälsa? En av Gladys bröder, Edvard, lider av samma problem.
Den välbärgade Göteborgsfamiljen är andra generationen judiska invandrare från Tyskland och pengarna kommer från textilfirman H. I. Heyman & Co.
Hon har kommit till Särö denna eftermiddag för att övertala honom att återuppta äktenskapet. Övertala honom att fortsätta älska henne. Övertala ... tala över. Hur gör man det? Så hon tigger.
– Jag förstår om du inte kan lova mig något ... viskar hon.
så länge vi minns är kvinnornas berättelse. Kvinnor som skapar, förlåter och älskar. Kvinnor som inte står ut, som tvingas ta konsekvenserna av kvävd kreativitet. Händelserna spänner över mer än hundra år och genom generation efter generation får läsaren följa tidstypiska öden, genom ett svunnet Göteborg, kreativitetens högsäten i Paris och kungamiddagar på Särö.
Från senare delen av 1800-talet fram till idag får vi följa fyra generationer med utgångpunkt i författarens mormor Gladys Heyman. Genom privata brev, dagböcker, tidningsartiklar, andras och egna minnen möter vi Särös trolska landskap, havet och skogarna – och tidens passioner, svek, katastrofer och intrasslade familjeförhållanden.
ISBN 978-91-89838-32-1