Issuu

Torbjörn Skogedal

Torbjörn Skogedal Naturens

Naturens fröjd

För tryckningen av denna bok har bidrag erhållits från

Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur Åke Wibergs Stiftelse

Innehåll

Hornborgasjön, Västergötland.

Förord

Naturens fröjd är sprungen ur upptäckarglädje. Ur längtan att se och lägga märke till omgivningen. Den handlar om lockelse till upplevelser i stort och i smått. Om lust och passion för studier av djur, växter och landskapet i sin helhet. Högt och lågt. Vanligt och sällsynt. Det vilda finns överallt omkring oss. Till och med inpå våra boningar i trädgårdar och parker och givetvis på mera avlägsna otyglade platser. Kanske är det hemmavid som framtidens upplevelser i och av naturen kommer att avnjutas istället för på fjärran resmål, nu när varje människas avtryck på planeten jorden mäts i form av koldioxidutsläpp och andra negativa spår.

Naturens fröjd handlar om ekologi, utifrån episoder i vår svenska natur. Om möten med landskapet och dess invånare, om närkontakt med organismer, om studier av hemmamarkens biologi kort och gott. Det kan vara sammanträffande med fascinerande ljus i landskapet eller hur årstidernas snabbt övergående karaktär skapar tillfällen i miljöer som får varje fågelskådare, botanist eller landskapsskådare att kippa efter andan. Ofta i brytpunkten. Det kan vara mellan dagens ljus och nattens mörker eller i landskap där vädret snabbt förändras. Ibland när en årstid möter nästa. Eller när den kommande årstiden åter dras in i den föregående. Ibland när det ovanliga dyker upp eller när naturen möter den mänskliga kulturen i skön harmoni. Det handlar om att se sin omgivning. Den i observerandets konst mästerlige Carl von Linné har sin självklara plats som följeslagare i detta sammanhang.

Även om en och annan sällsynt art och några sällsamma tillfällen tas upp handlar det i mångt och mycket om det enkelt observerbara, ibland kanske lite triviala, men som ändå kräver att man själv bidrar och låter sig träffas av ögonblicken och är mottaglig för tillfällena. I stort sett är det en fråga om att skärpa blicken – Om att låta sig fröjdas i naturen. Det är den linneanska traditionen – en del av den.

Många av dessa tillfällen inträffar lite nu och då helt utan egen insats, men ibland krävs att man beger sig ut tidigt om morgonen. Det är ofta då naturen möter upp och frambringar sina moment av spänning, stämning och ögonblick. I fotograferingssammanhang brukar man säga att förutsättningarna för en bra bild kommer krypande som en snigel men försvinner som en blixt. Det är väl i allt väsentligt ett uttryck som beskriver upplevelser i naturen också. Det gäller att passa på!

Så fram med väckarklocka och stövlar. Naturen väntar runt knuten. Eller så väljer du läsfåtöljen med föreliggande bok som sällskap!

Episod

Ordet episod har flera betydelser och ovanligt många nyanser. Det kan bland annat stå för berättelse, bihandling eller tillfällighet. Episod kan också användas i betydelsen skeende, det vill säga något som händer. En plötslig händelse, ett tillfälligt förlopp, en bihandling till det större sammanhanget.

Episoden dyker upp, ibland medförande något oväntat, och den utspelar sig under relativt kort tid – runt ögonblicken. Man kanske skulle kunna säga att det är ögonblicken som skapar episoderna som i sin tur bygger den större berättelsen. En närmast filosofisk fråga är om episoderna existerar utan människans betraktande. Att skeendena äger rum är det ingen tvekan om, att ögonblicken finns där. Men när blir de episoder? Kanske är episoden människans bearbetning av ett förlopp – vår berättelse som omgärdar ögonblicken.

Som bekant säger en bild mer än tusen ord. Den är ett fruset tillfälle. En ögonblicksbild som mer eller mindre tydligt avbildar ett skeende som stannat upp. I betraktarens öga är fotografiets innehåll ofta ett förlopp som utspelar sig eller en stämning som känns igen. Ur det stelnade ögonblicket kan erfarenheten eller fantasin skapa en historia. Det kan vara en känsla av estetiskt välbefinnande, igenkännande, beskrivande och eventuellt skapa frågeställningen; vad inträffade före exponeringsögonblicket och vad händer härnäst? När bilden tolkas kan en liten berättelse frammanas – en episod.

När solen går upp över Vänerns vattenyta bortom stolta Läckö slott i Västergötland är detta ett moment av dagens tillblivelse som är snabbt övergående. Ett tillfälligt skeende. Eftersom fenomenet är välkänt för oss räcker bilden väl för att förmedla tillfället. Att få betraktaren att känna stämningen och det som hör soluppgången till. Förloppet då gryningen övergår mot morgonen. Då natten frambringar dagen. I den brytpunkten uppstår en mötenas magi som bara finns där i stunden och den kan återges som en episod.

Läckö slott, Västergötland.

Trött på att sova

När den vita årstiden närmar sig sitt slut tenderar vinterns snötäcke att falla samman. I skogskanten, nere i marken bland stenbumlingar och trädrötter, har det slumrats och sovits i ett kvartal eller så. Kanske har de sömndruckna rört sig något därnere i underjorden men knappast varit ute på länge, möjligen under någon särskilt mild period. Nu tycks de ha vaknat på riktigt. Jordiga och leriga spårstämplar på den kvarvarande snön talar nu sitt tydliga språk. Här har det åter tassats ovan jord.

Tidigare under vintern har inga spår synts utanför grytet. Men nu när snön är hotad av vårens antågande verkar grävlingarna trötta på att sova då de, åtminstone för en stund, under natten har lämnat sin underjordiska tillvaro. Därom vittnar spåren. Kanske är det hungern som gör sig påmind. De har knappast fått i sig någon mat på månader. Men i detta vinterns slutskede är tjälen i jorden ett besvärligt hinder för dem som borrar nosen i marken under sökandet efter föda. Då är det inte lätt att leta efter maskar, insekter och annat som är av intresse för dessa allätare. Säsongens första utflykter verkar nog mest syfta till att vara ute och kolla läget runt grytet, men snart är de nattliga utflykterna från deras underjordiska boningar ett upprepat och mer långväga värv. I grytets närhet finns källflöden som skapar bäckar uppe på markytan vilket medför att marken därikring snabbt frigörs från vinterns tjäle. I vattnets närhet är jorden snart upptinad och mjuk. Hit dras grävlingarna för sitt nattliga födosökande. Här syns spåren, de så kallade grävlingstrattarna, efter att deras nos stuckits ned i jorden med förhoppningen att kunna langa upp någon mask eller dylikt. Dessutom kan en och annan tydlig spårstämpel med fem framåtriktade kloavtryck skönjas. Grävlingsspår är lätta att känna igen.

För att klara vinterns långa vistelse har grävlingarna fodrat sin bohåla med isolerande mossa och gräs. De har också lagt på sig under hösten och nere i grytet sänker de sedan sin aktivitet och sover till stor del. Men de går inte i dvala

Grävlingen har vaknat.

Gräsbollen som täcker grytets ingångshål.

med kraftigt minskad förbränning och tydligt minskad kroppstemperatur. Såsom exempelvis fladdermössen gör.

Vid återkommande dagtida besök dessa vårvinterdygn i grytets närhet kan spåren efter grävlingarnas nattliga aktivitet följas bland annat genom att de samlat fjolårsgräs. Noggrannheten är inte så stor då gräset fraktas hem utan de har tappat en hel del av sin transport på vägen tillbaka mot grytet. Väl där i området med boets håligheter har gräset rullats till en boll.

Den mänskliga betraktaren önskar inget hellre än att förstå vad grävlingarna har för sig under nätterna. Men det är inte alldeles enkelt. Detta innebär att alla slutsatser blir baserade på indikationer och därmed möjligen kan behäftas med ett uns av tvivel kring huruvida tingen uttolkats på rätt sätt. Med detta förbehåll tycks den runda gräsbollen knappast tillkommit av en slump.

Kommande vårvinternatt verkar bli minst sagt frostig. Kylan, som mäts i tvåsiffriga minusgrader i kombination med av meteorologerna befarad nysnö, lägger sig över det vindstilla landskapet. En kyla som rimligtvis åtminstone delvis måste sjunka ned i grävlingsgrytets håligheter. Inbyggarna där nere önskar nog att vårens värme ska infinna sig, men än kommer isande kalla nätter. Hur skydda sig mot dem? Det är här gräsbollen kommer in. Grävlingarna har placerat det hoprullade gräset i mynningen till grytets mest använda ingångshål varvid öppningen täckts för. En isolerande dörr! Givetvis kan de inte ta sig ut med dörren framför öppningen, men nu är det åter vinterkallt så de kanske ändå inte bryr sig om att lämna grytet.

Några dagar senare är bollen av gräs åter rund och spänstig.

Nästa morgon visar det sig att gräsbollen något skjutits åt sidan precis som att någon nattens grävling trängt sig förbi utan att helt flytta undan sin dörr. Eller så har den bara inte hamnat rätt efter att någon passerat öppningen och haft för avsikt att stänga till, men missat lite. Under kommande dygn tycks gräsbollsdörren verkligen användas som en dörr som täcker öppningen. De verkar också vårda sin boll. Efter blötsnö en morgon tycks den något hopsjunken, för att ett par dygn senare åter verka rund och spänstig.

Detta fascinerar så till den grad att grävlingsgrytet besöks vid upprepade tillfällen. Vid denna tid på året råder vädermässig kamp mellan den föregående vintern och den avlösande våren. Någon dag med nysnö följd av dag med barmark och sedan snö igen. Fram och tillbaka. Att det, trots att vintern inte riktigt vill lämna över till våren, försiggår viss nattlig aktivitet vid grytet är det ingen tvekan om men det blir aldrig någon riktig fart dessa kalla vårvinterdygn. Kanske är det bäst att invänta mer av vårvärme och återkomma till området runt grytet. Framåt april månad är det nog dags för grävlingarna att röja ut grytets vinterrustning i form av mossa och gräs. Då blir det nog mer fart på dem. Tills dess kanske några solrosfrön i grytets närhet kan intressera grävlingarna. Eller så finns där några andra hugade spekulanter på de feta fröna. Varför inte skogsmöss? De är aktiva under vintern precis som flertalet andra däggdjur.

Grävlingen har rivit ut vinterrustningen.

Större skogsmus.

Dit ymnigt trampande leder

Den finkorniga lövskogsjorden är kletigt vattenmättad och helt bemängd med spår. Främst i form av avtryck efter grova sulor från i stort sett alla modeller av vandringskängor som finns på skomarknaden. Ymnigt trampande förstärker kladdigheten. Här och var spår som visar att fötter glidit både hit och dit, åt höger och åt vänster. Här är det lätt att stå på öronen. Den risken ökar också högst påtagligt då detta utspelar sig i en bitvis brant sluttning.

Eftersom marken är ordentligt upptrampad tycks det vara väldigt många människor som, trots allt, övervinner sin motvilja mot att glida runt på hala jordlager då det finns något som hägrar bortom det slippriga obehaget.

Tidpunkten är i början av februari månad och då finns ingen grönska i lövskogen, bortsett från mossor här och var. Ingen snö heller just denna dag i en vårvinter som bjuder någon dag med lite snö som snabbt tinar bort, som avlöses av någon frostdag, för att sedan resultera i dagar med åtskilliga plusgrader med tillhörande regn, sedan blötsnö som snabbt smälter – inte undra på att marken blir vattenmättad.

Det är så den sena vintern ter sig på denna breddgrad som grovt kan skrivas till den femtioåttonde nordlig. Den i det geografiska gradnätet väl insatta inser att detta hala drama utspelar sig någonstans i höjd med Skövde, som ligger öster om platåberget Billingen i Västergötland. Stadens bebyggelse klättrar upp utefter bergets kant. Ovan beskrivna leriga bestigande sker också på Billingens branta sluttning fast på ett uns nordligare breddgrad och på den västra sidan av berget vid en plats som heter Karlsfors. Här finns ett i trakten vida berömt vattenfall

Karlsfors, Västergötland.

I en tid när ord som ekologi och biologisk mångfald hörs allt oftare är Naturens fröjd en välkommen bok.

Med ett fantastiskt bildmaterial och informativ text visar den hur naturen fungerar, kan upplevas och hur egna observationer leder till nya tankar och insikter om samspelet mellan organismer och deras miljö.

I en tid när ord som ekologi och biologisk mångfald hörs allt oftare är Naturens fröjd en välkommen bok. Med ett fantastiskt bildmaterial och informativ text visar den hur naturen fungerar, kan upplevas och hur egna observationer leder till nya tankar och insikter om samspelet mellan organismer och deras miljö.

Genom konsekvent närvaro i kombination med fakta får vi följa med på en inspirerande upptäcktsfärd i ord och bild där vanliga och en del ovanliga djur står i fokus. Hänförande landskap och en och annan representant från växtriket har också sin givna plats.

TORBJÖRN SKOGEDAL är utbildad i biologi och natur-/kulturgeografi och är sedan många år professionell fotograf på heltid med fokus på bilder inom dessa ämnesområden. Han är också författare och en uppskattad föredragshållare, då han väver ihop zoologi, botanik, geologi och lärdomshistoria.

Klistras mot pärm

ISBN 978-91-89838-29-1 9 789189 838291