9789189838284 by Smakprov Media AB

Minnen STIGAR, VÄGAR OCH ÅRSTIDER

Jan Larsson

Tack Stiftelsen Konung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur för tryckbidrag till denna bok.

Inledning

Det har genom åren blivit många utflykter med kameran längs stigar, grusvägar och landsvägar här omkring Rävlanda. Motiven är för mig välbekanta kulturmarker, förbundna som de är med nät av slingrande stigar och vägar.

Platserna är desamma, men ljuset är i ständig förändring.

Skrivandet och fotograferandet hör för mig ihop.

Text och bild. Bokstäver och ljus. Koncentration och intuition.

Författandet kräver sitt fokus på ett intellektuellt plan, där man sitter framför tangentbordet och dyker ner i minnen och reflektioner som ska gestaltas med ord.

Koncentration gäller också om jag ska bli nöjd med bilderna. Men fotograferandet handlar dessutom mycket om tillfälligheter, känslor och stämningar i ögonblicket, om ljuset in i kameran och vilken sinnesstämning som uppstår. I bästa fall uppstår ögonblick där minnen smälter ihop med det jag ser i sökaren. Ibland kan det vara mina egna minnen, andra gånger en känsla av ett kollektivt minne från de som vandrat på stigarna, eller levt och brukat jord och åkermarker genom tiderna.

Denna bok är ett försök att gestalta mina upplevelser och en önskan om att du som läsare hittar nycklar till dina minnen och platser.

Jan Larsson

Rävlanda den 18 januari 2024

Landsvägen

Minnen kan vara komplicerade och gåtfulla. Det är som med barndomens somrar – den där oändligheten, med ljusblå himlar och dagar som sträckte sig ut över sommarängarna. Vissa minnen försvinner i glömska, medan andra på något sätt gör sig påminda långt senare i livet. Ett sådant barndomsminne är från en cykeltur med min farmor. Det är en tidig försommarmorgon och vi är på väg till affären i byn för att handla. Jag sitter där bak på pakethållaren och minnet är så tydligt av ljudet från cykeldäcken som knastrande rullar över landsvägens torra grus. Farmor trampar i jämn takt och det blir ett ryck framåt i hela ekipaget för varje tramptag. Jag tittar ner på mina dinglande bara ben och sandalerna som svänger fram och tillbaka i takt med farmors trampande. Landsvägens grus svischar förbi under oss, doften från dikeskantens blommor hänger ännu tung efter nattens dagg, solen lyser på våra ansikten och den här vägen framför oss är lika oändlig som sommaren.

Äppelblommans tid

Jag står i kvällssolen framför äppelträdet och ser alla bin som surrar runt grenarna, fullt upptagna som de är av att pollinera alla blommor som slagit ut.

Den vackraste tiden är ofta den kortaste. Är det därför minnet av den tenderar att bli så stark?

För att det vackra är så flyktigt och att det finns inbyggt ett vemod i det förgängliga?

Många pratar om tiden mellan hägg och syren, en period som varar under några korta veckor. Äppelblommornas tid känns ännu kortare, där den ofta infaller i slutet av maj, när hägg och syrenperioden är över. Det är en tid av förväntan på allt som är i antågande, en tid då de rödvioletta blommorna slår ut och berättar att vi har det mesta av sommaren framför oss.

För en fotograf kan äppelblommor vara en utmaning att avbilda. De vita kronbladen tenderar bli för ljusa i kontrast till de dova, violetta färgerna på de andra kronbladen. Det blir oftast bättre ljus om man väntar senare in i majkvällen, just när solen är på väg ner och kastar långa ljusstrålar över trädets blommor. Just under den tid då det varmgula kvällsljuset lyser över hela äppelträdet och lägger ett lugn över trädgården.

Några dagar senare kommer det in ett häftigt sommarregn. Det blåser upp från sydväst och de vita kronbladen lossnar med regnet och singlar ner på gräsmattan. Snart ska äppelkart växa ut på blombladens grenar och några veckor senare lyser kvällssolen på äppelträdets frukter. Septemberljuset är vackert, men lovar inte lika mycket som majsolens ljus på de sköra äppelblommornas vita kronblad.

Minnen

Stigen upp mot sjön

Skogsjön. Det finns en mystik inbyggd i namnet, som att något trolskt, uråldrigt gammalt sagoväsen ligger där inbäddat i den dunkla granskogen.

Stigen slingrar sig fram; bred och upptrampad genom årtionden och jag tänker ibland att det finns ett kollektivt minne i sådana här stigar. Att här finns minnen från de som har vandrat på dessa mjuka lager av barr med sina drömmar och tankar om livet.

Jag har gått den här skogsstigen fram till sjön många gånger och för mig finns barndomsminnen av förväntan i luften. Som tidiga sommarmorgnar när man gick där med badbyxor och badrock i den ljumma morgonvinden. Några meter längre fram syntes ljuset från sjön och tittade man upp på de höga tallarna glittrade blänket från sjövattnet. Man vandrade vidare längs stigen, allt fortare, uppfylld av detta ljus och förväntan.

Nu står jag här vid strandkanten igen, en lätt sjöbris drar förbi och med den kommer dofterna; sötvatten, pors, barr, fuktig sand och sten. Solglittret över viken är så starkt att jag måste kupa handen över pannan och kisa ut över vattnet. Mellan björkstammar letar sig solen in och kastar skuggor över granbarr och blåbärsris.

Långt där ute bakom näckrosorna glider lommen sakta för sig själv över vattnet. Tar man sig tid kan man stå där på strandkanten och med slutna ögon bara vagga i morgonbrisen, vagga och minnas.

Mopedvägen

Grusvägar kan i bästa fall åldras med värdighet. Sköts de om med påfyllnad av grus och sladdning så håller de många år. Det enda som hela tiden skiftar är årstiderna som visar sig i dikeskanternas växtlighet.

Grusvägar är som gamla mopeder. De håller länge om de hålls efter.

Jag kommer att tänka på gamla 70-talsmärken, som Puch och Zündapp, vilka idag håller mångdubbelt inköpsvärde än när de var nya.

Det händer ibland att jag tänker på en röd Puch Dakota när jag ser sådana här grusvägar. I den associationen finns ett sommarminne från en födelsedag i juni månad. En solig dag då jag blivit väckt tidigt på morgonen av föräldrarna och yrvaket stapplat ut på trappan.

Där, på grusvägen stod den röda Puch Dakotan och glänste i morgonsolen. Jag har ett minne av hur jag, lätt yrvaken och klädd i pyjamas, sätter mig gränsle över den svarta sadeln, placerar träskofoten på kickpedalen och trycker till.

Sen bär det iväg längs den lilla grusvägen ner till stora landsvägen. Junivinden i håret. Ett hårt grepp om handtagen. Maskrosor längs dikeskanten svischar förbi, sen foten som petar in växlarna; ett, två, tre … Mopeden vinglar till några gånger, sen är kursen rak.

Landsvägen är bred och löftesrik, lövträden kupar sig likt välvda bågar över vägen och äventyret finns där bakom nästa krök.

Grusväg genom åkerlandskapen

Det är en tidig morgon i juni. Högsommar. Jag går där på grusvägen som jag gjort så många gånger tidigare, ibland för att motionera, vid andra tillfällen med kameran för att fotografera omgivningen.

Allt beroende på omständigheterna. Det är ljuset det handlar om. Ibland finns det där, andra gånger blir allt bara grått och mulet. Grusvägen i sig är som den alltid varit, inbillar jag mig. Åtminstone som många gamla grusvägar i Sverige alltid sett ut. Grusade vägar som i alla tider sträckt sig genom åkerlandskap och förenat sig med landsvägarna.

Korna tycks inte bry sig om min uppenbarelse. Fullt upptagna som de är med att äta av det daggvåta gräset. Det är något uråldrigt med hela bilden – korna, åkrarna och de gamla grusvägarna.

Kanske handlar det en del om nostalgi, för de här bilderna förbinder ju oss med gamla tiders åkerlandskap. Solvarv efter solvarv passerar. Grusvägen är lika dammig som den varit i årtionden, korna står på samma plats och äter stillsamt av sommargräset. Vi ser en bild av det som har varit i det gamla Sverige. Mycket har förändrats, men grusvägen, korna och betesåkrarna har alltid funnits där.

Rådjursfamiljen

Fotodagbok. 16 juni 2021. 06.34.

Soligt väder och molnfri himmel. 16 grader.

Jag hade precis satt på kaffebryggaren när jag såg rådjursfamiljen på andra sidan vägen.

Nikonkameran som vanligtvis brukar ligga med teleobjektivet beredd i bokhyllan var inte på sin vanliga plats. Efter att ha sprungit runt i halva huset och letat insåg jag att den låg kvar i väskan från gårdagens utflykt.

Jag hann precis tillbaka med kameran, öppna ytterdörren på glänt så mycket jag behövde och lyckades ta en bild, sen ryckte mamman till och försvann med kiden efter sig in i skogen.

Det var först efteråt jag upptäckte att det faktiskt var två kid, det ena stod bakom mamman och diade när jag tog bilden.

Midsommarvägen

Midsommarafton – en afton jag lärt mig uppskatta på olika sätt genom livet. Under barndomen passerade den som hastigast förbi under det gigantiska sommarlovet. När tonåren passerat smög sig andra känslor på. Som under de trolska midsommarnätter då jag efter en festkväll vandrade hemåt i natten på landsvägen. Dessa komprimerade ögonblick då alla intryck förstärks – dofterna, ljuset över de daggvåta ängarna och luften som fortfarande är så löftesrik, genomskinlig och klar.

Jag går där på landsvägen och in träder en känsla av både tacksamhet och ett slags bitterljuvt vemod. Kanske är det mystiken i själva midsommarnatten, eller insikten om att dagarna därefter blir allt kortare?

En bit längre fram stannar jag till vid dikeskanten, ser korna stå helt stilla på åkrarna och idissla i sommarnatten. Det finns nog inget så självklart som en ko på en sommaräng. Den bara finns till, den är där och grubblar inte så mycket över sin existens.

Kon ser på mig, lite avmätt, samtidigt som den idisslar. Det är under sådana ljusa sommarnätter, när blickar möts mellan en ensam vandrare och en ko, som man på något sätt förstår komplexiteten med den svenska sommaren – paradoxen med allt detta överflöd av ljus och den bitterljuva insikten om att allt nu kommer att vända.

Vi står där och betraktar varandra över den dimbeslöjade sommarängen. Kon blänger på mig så distanserat och tankspritt som bara en ko kan göra när den tuggar sitt gräs. Sen släpper den mig med blicken och dyker ner med huvudet i grästorvan. Jag går vidare på landsvägen, ser upp mot öster och de första solstrålarna som letar sig upp över grantopparna. Efter en av de ljusaste nätter ska en ny dag nalkas.

Stigar, vägar och årstider

Minnen kan vara komplicerade och gåtfulla. Det är som med barndomens somrar – den där oändligheten, med ljusblå himmel och dagar som sträckte sig ut över gränslösa sommarängar. Vissa minnen försvinner i glömska, medan andra på något sätt gör sig påminda långt senare i livet.

Författaren, frilansjournalisten och naturfotografen Jan Larsson lyfter här fram minnen av landsvägar, stigar och vattendrag under olika årstider och ljus – dessa kulturbärare som kan betyda mycket både på ett personligt men också på ett kollektivt plan. Jans personliga texter varvas med hans stämningsfulla fotografier som tillsammans förmedlar vikten av att bevara dessa kulturminnen. ISBN 978-91-89838-28-4 9 789189 838284