9789189794870

Mordarens marke a

bara borta

Mo rdarens marke

Bara borta

av Jenny Milewski

1. Ensam

Var är du? Kan du snälla svara?

Hedvig suckar och stoppar ner mobilen i fickan igen. Det är hennes femte mess till Bella idag. Utan svar. Det är också femte gången hon tittar på snapkartan. Den enda som inte syns där är Bella.

Skoldagen är äntligen slut. Den tunga

skolporten slår igen bakom Hedvig. Hon börjar långsamt gå över skolgården. Hon är ensam.

Aldrig har hon känt sig så ensam som nu.

Tankarna snurrar i huvudet. Hela dagen har hon fått stå ut med de andras frågor om det som hände igår. Om och om igen.

”Varför letade ni där?”

”Hur såg kroppen ut?”

”Var det läskigt?”

”Luktade det?”

”Kräktes du?”

Och förstås: ”Varför är inte Bella i skolan idag?”

Så typiskt, tänker Hedvig. Nu plötsligt är hon populär och alla vill prata med henne. De som struntade fullständigt i henne innan. Men hon vill inte prata med någon. Bara med Bella. Bara hon, som var med när de hittade Julias kropp vid kanalen, kan förstå hur Hedvig känner sig. Men Bella svarar inte.

Nu är Hedvig på väg till polisstationen. Trots att hon inte vill. Ännu fler frågor att svara på om det hon helst bara vill förtränga. Mamma har redan messat två gånger att hon inte ska glömma att gå dit.

En bit innan Hedvig är framme stannar hon. Hon tänker efter en stund. Sedan svänger hon

in på en annan gata och börjar gå. Åt fel håll.

Hon vet att hon kommer att komma för sent till polisen. Men hon måste bara få veta.

Gatan är tom, med prydliga villor på båda sidor.

Hedvig stannar framför en av dem. Det är ett vitt hus i trä med en röd ytterdörr. Det är Bellas hus.

Hon öppnar grinden och går fram till den röda dörren.

Hedvig tar ett djupt andetag och trycker på dörrklockan. Hon hör signalen och lyssnar efter rörelser inifrån huset. Hon hoppas, hoppas, hoppas att hon snart ska få höra Bellas fotsteg och ett ”Ja, ja, jag kommer” från andra sidan dörren.

Att Bella bara behövde vara för sig själv ett tag och inte alls är försvunnen.

Nu hör hon stegen. Hedvig håller andan och hoppas.

2. Ett konstigt SMS

Den röda dörren öppnas. Hedvig släpper ut luften i en besviken suck. Det är Bellas mamma som står där. Hon är klädd i blå arbetsbyxor och en matchande skjorta. Förmodligen på väg till sitt kvällspass i hemtjänsten som vanligt.

– Hej, säger Hedvig och försöker dölja besvikelsen bakom ett vänligt leende.

– Jaha, vad vill du? säger Bellas mamma och tittar på henne med tom blick.

Det svider till i Hedvig. Bellas mamma känner inte igen henne. Visst, hon jobbar nästan jämt och är sällan hemma. Men ändå.

– Jag är Bellas kompis, säger Hedvig. Det var jag som var med igår när … det hände.

– Åh, nu förstår jag. Usch, det är ju

förskräckligt, säger Bellas mamma. Men Bella är tyvärr inte hemma.

– Men var är hon då? Jag har försökt få tag

i Bella sedan igår och hon svarar inte och Bella svarar alltid och nu är jag jätteorolig och vi kanske skulle ringa till polisen och …

Hedvig avbryter sig själv. Hon vet att hon pladdrar osammanhängande. Men klumpen av oro i magen blir bara tyngre och tyngre.

– Lugna dig, säger Bellas mamma. Det är ingen fara med Bella. Hon har åkt till sin pappa några dagar för att vila upp sig. Byta miljö ett tag.

Va? Hedvig tror inte sina öron. Bella tycker inte ens om sin pappa. Hon åker till hans stad så sällan som möjligt. Och varför skulle Bella åka bort utan att berätta det för henne?

– Är du säker på att hon har åkt till sin pappa? säger Hedvig.

Bellas mamma ser förvånad ut.

– Så klart jag är. Jag var på jobbet när hon åkte, men hon messade mig.

– Kan jag få se vad Bella skrev? frågar Hedvig.

Bellas mamma ger henne en konstig blick, men till slut tar hon fram mobilen ur fickan och visar meddelandet för Hedvig. Det står:

Ja pallar nte vara i skolan just nu. Åker till pappa o chillar ngra dagar. Fixar du frånvaro? Puss Bella.

Hedvig rynkar pannan. Visst, meddelandet är verkligen skickat från Bellas mobil. Men det är ändå något som inte stämmer. Bella skriver aldrig ”Ja” och ”o” istället för ”Jag” och ”och”, till exempel. Hon och Hedvig brukar skoja om att folk som skriver så är idioter. Och Bella slutar alltid med ”XXX”, inte ”Puss”. Men det är klart, hon är kanske inte sig själv just nu.

– Har du pratat med Bella? I telefon alltså?

frågar Hedvig.

Bellas mamma stoppar tillbaka mobilen i fickan och skrattar till.

– Nej, knappast. Ni ungdomar vill ju aldrig prata i telefon, bara messa hela tiden. Men nu måste jag faktiskt gå till jobbet. Oroa dig inte, Bella är snart hemma igen.

3. Vi skoter utredningen

Hedvig öppnar dörren till polisstationen. Hon är sen. Och andfådd efter att ha sprungit hela vägen från Bellas hus.

Polisstationen är liten och ser inte alls ut som på film. Mer som ett helt vanligt kontor. Längs ena väggen i väntrummet står en ful soffa. Framför

den finns ett bord med några tråkiga tidningar på. I soffan sitter mamma och pappa och väntar.

Hedvig suckar för sig själv. Måste de vara med båda två? Det här känns jobbigt nog ändå.

– Äntligen! säger mamma. Var har du varit? Jag har försökt ringa flera gånger. Vi blir ju oroliga.

– Lugna dig, Helena, säger pappa. Hon är ju här nu, eller hur?

– Ja, jag är ju det, säger Hedvig.

En dörr öppnas och en man kommer in i väntrummet. Det är samma polisman som Hedvig och Bella pratade med i skolan. Det är kanske den enda polis de har här, tänker Hedvig.

Polisen visar vägen genom en kort korridor och stannar framför en öppen dörr. Hedvig tittar sig omkring.

– Var har ni cellerna då? frågar hon.

– Det har vi inga här. Behövs det får vi köra

buset till stan, där de hör hemma, svarar polisen och skrattar.

Mamma och pappa är artiga och skrattar med.

Det gör inte Hedvig.

De tränger alla in sig i ett litet kontor. Hedvig får berätta alltihop igen och får precis samma frågor som igår.

– Har ni några misstänkta än? frågar Hedvig när hon är färdig. Jag har själv en del teor…

Hon är faktiskt död. Skolkamraten som försvann är mördad och det var Hedvig och Bella som hittade henne.

Alla är i chock och allt Hedvig vill är att prata med Bella. Men Bella är borta. De säger att hon åkt till sin pappa. Men det är något som inte stämmer.

Bara borta är andra delen i Jenny Milewskis true crime-inspirerade serie Mördarens märke. En berättelse om något som skulle ha kunnat vara sant.