Mera grå än svart och vit
Sarah Vegna
Lumenos
Lumenos förlag
www.lumenos.se
Mera grå än svart och vit
© Lumenos Förlag
© Text: Sarah Vegna
© Omslagsillustration: Tess Natanaelsson
ISBN: 978-91-89776-59-3
Mera grå än svart och vit
Sarah Vegna
Det är kväll. Jag ligger i min säng och önskar att jag sov. Sov så jag aldrig behövde vakna. Men det gör jag inte.
Jag ligger vaken för att slippa somna. För om jag somnar så måste jag vakna. Jag hatar att vakna. Hatar att allt börjar om igen.
På morgonen står vi i kö för att komma in i klassrummet. Jag brukar försöka ställa mig sist. Olle står i dörren och hälsar oss välkomna. Alla har en egen hälsning.
5 1
Jag tycker inte om när folk tar i mig så Olle och
jag hälsar genom att låta tårna nudda varandra.
Nästan hela dan är det svårt att andas. På lektionerna går det lite lättare. Rasterna är värst.
Men på måndagar efter lunch går jag till kuratorn. Det är bra, jag gillar det. Vera är snäll. Hon lyssnar på det jag säger. Fast jag säger inte så mycket. Det är svårt att försöka säga vad man känner. Men hon brukar fatta ändå. Det är som att hon alltid lyckas ställa rätt frågor.
Ibland sitter vi mest tysta. Idag är en sån dag.
En del dagar är det som att jag inte har någon röst. Som att jag inte kan hitta den hur mycket jag än försöker. Då använder jag tecken istället.
Men med Vera är det okej att bara vara tyst.
Efteråt följer hon mig tillbaka till klassrummet.
På vägen hem går jag förbi djuraffären.
”Hej Loka!” säger Malin i affären.
Hon låter glad. Jag vinkar lite tillbaka och går snabbt förbi disken där hon står. In till djuren. De har råttungar nu.
6
Så fort jag kommer in i rummet vaknar
råttorna och klättrar upp på burens galler. Alla vill hälsa. Jag drar fram en pall och sätter mig nära buren.
”Loka.”
Det är pappas röst. Jag förstår att jag har glömt bort tiden.
Pappa lägger en hand på min axel.
”Malin ringde och berättade att du var här”, säger han. ”Ska vi gå hem?”
Först vill jag visa honom råttorna. De är så söta.
Pappa tittar på dem en stund, sen kramar han om mig. Skrattar lite. Jag sticker min hand i hans och så går vi hem.
7
Loka vill inte till skolan. Det går inte. Hon kan bara inte, hur mycket hon än försöker.
Skolan är platsen där hon inte får finnas, platsen där det är så svårt att andas. Platsen där Wille finns. Så fort hon får chansen så smiter hon iväg till djuraffären. Där kan hon sitta i timmar och titta på råttungarna när de leker. Råttorna är bra, de förstår utan att döma.
Men en dag går Loka till parken istället. Där möter hon Mohammed. Kanske kan han bli en vän. Han är i alla fall tyst, precis som hon. Det är trevligt.
Meragråänsvartochvit är en berättelse om att inte få lov att passa in. Det är också en berättelse om att svänga in på sin egen väg, och om vänskapens läkande kraft.
Sarah Vegna Mera grå än svart och vit