UNDERBARA VINTER CLARA LIDSTRÖM
INNEHÅLL 5
FÖRORD 7
VINTERPORTEN
• nyckeln till vinterporten • pumpasockerkaka
• naturisen • packa utflyktskorg • allhelgonamiddag
• vinterpynta • dunderglögg
45
FÖRSTA
ADVENT
• ljuset som betvingar mörkret • första frukosten i advent • ett täcke, tusen lekar • vinterpicknick • julväxterna • glöggmingel • pysselkväll • julböckerna
89
ANDRA ADVENT
• förtrollande närhet • lucia
• på julmarknaden • förbered julmaten
• unikt pyssel • julkortsmotiv a–ö
133
TREDJE ADVENT
• i morgon kan det kännas roligt igen
• sparkturen till djuren • det långa julbaket
• större julpyssel
VINTERPORTEN
171 FJÄRDE ADVENT & JULAFTON
• toppspiran sitter snett • granguide
• paketinslagning • från kakfrossa till pavarotti
• recept till julbordet • recept till godisbordet
221
MELLANDAGARNA & NYÅR
• en hållplats i firandet • skidutflykt • mustig smak vid öppen eld • hur ska det gå med nyårsfesten?
• den djupaste lunken • nyårssupén • midvinternatten
255
TRETTONDAG & TJUGONDAG KNUT
• njut hela vägen till knut • helgernas rester
• skoterutflykt • sju knep för utflykt • trettondagen
• jullovsmysteriet i jokkmokk • renar
• julgrans plundring • om årets första takdropp
286 REGISTER
288
FÖRORD
Jag har skrivit den här boken för att du som läser ska ha något att hålla i handen under årets mörkaste månader. Jag vet att många bävar inför vintern, men för mig är den höjdpunkten på hela året! Jag hoppas att min kärlek till årstiden kan smitta av sig på dig.
Här i Västerbotten är vintern lång, mörk, ibland krävande och ofta vacker på sitt kärva sätt. Jag har lärt mig att den alltid blir bäst när jag omfamnar den. Så jag tar emot de korta dagarna och sover längre under de mörka nätterna. Vintern är inte ett problem att lösa. Problemet är att vi människor inte vill kännas vid att det finns årstider att förhålla sig till. Årstider som sätter ramar för vad vi hinner och orkar.
Det finns tid på året som gjord för att arbeta hårt. Att vakna pigg i gryningen när sovrummet badar i solsken. Det finns tid som gjord för att tända våreldar. Det finns tid som gjord för att ta svalkande midnattsdopp och det finns tid som gjord för att plocka bär och gå barfota i daggen. Det finns också tid som gjord för att äta gott, fira, träffa nära och kära och vila i skuggorna. Den tiden är vintern för mig.
Under sjutton år har jag fotograferat och dokumenterat dagarna från den första frosten till tjugondag Knut – för att minnas själv och för att inspirera andra som läser min blogg Underbaraclara. Nu gör jag det också i bokform. Jag hoppas du kommer att tycka om det. Allt som finns i den här boken har jag förstås inte skapat och upplevt under en och samma vinter. Tanken är inte att du ska göra det heller. Det behövs inte. För det fina är att det kommer nya jular. Nya chanser. Nya traditioner som får ta plats och bidra till en underbar vinter.
Välkommen hem till min familj i en snöig by i Västerbotten.
Clara Lidström, författare, fotograf och bloggare
VINTERPORTEN
PÅ DEN MÖRKASTE
BOTTEN GLIMMAR
NYCKELN TILL
VINTERPORTEN
Svarthalka. långa nätter. Grå morgnar. Att leva i november är en nedstigning i mörkret. Blåsten har rivit av det som var vackert och tillsammans med regnet rört ihop allt till en brun sörja. I den trampar jag runt i vardagen. Som många andra vill jag ta sovmorgon, men jag måste hjälpa barnen att komma i väg till förskola och morgonlektionerna i matematik.
Det går lite sämre för varje dag. Brunsörjan suger runt stövelskaften och hela familjen vardagskämpar i varje steg. En av sönernas kroppar ger upp och får feber. En annan sluter ögonlocken, lägger huvudet på frukostbordet – vill bara vila lite till!
Vi måste slåss fast vi inte kan vinna. Just nu räcker det gott och väl att stå ut och göra det bästa vi kan. Det är samma sak varje senhöst. Vi ska ner i mörkret, och trots att vi för länge sen tröttnat på det, måste vi ännu lite längre ner, ner i den kalla fuktiga jordkällaren som är november. Jag vet, den luktar ruttna löv och fukten söker sig innanför kläderna. Men fortsätt, fortsätt framåt, neråt! Längst nere på källargolvet ligger nyckeln till vinterporten och när den öppnas förändras allt. Jag kan inte se nyckeln än, men jag vet att den finns där. Lita på mig. Ha lite mer tålamod, kära barn.
Själva livsrytmen förändras när jag går in i den mörkaste tiden. Jag äter frukost i dunklet med ett tänt ljus och ser hur natten dekorerat fönsterglasen med regndroppar. Jag brygger en stor kanna te och gör en ostsmörgås med smaklösa men vackra tomater. I dubbla ullkalsonger sitter jag och arbetar. Sjalen om axlarna känns som en omfamning. Men visst isar det i glipan mellan byxben och strumpa? Ingenstans får kylan hitta fäste. Jag drar upp ullskaften, mina stickade tjocksockor ska högt upp utanpå långkalsongerna.
Vid den här tiden ser jag om mitt hem. Klistrar fönsterspringorna med fönstertejp och sätter en deg. Låter den jäsa bredvid vedspisen som jag matar med björk och tall. Tekokaren går i ett. Balja efter balja av värmande drycker. Taklampor är bannlysta, bara fönsterlampor och bordslampor tillåtna. Jag flyttar det tända ljuset och för ett ögonblick glimmar nyckeln där nere i källaren till. Eller var det bara inbillning?
Det har just blivit eftermiddag men mörkret är redan på väg tillbaka. Jag vill ut innan dagens ljus är slut. Öppnar dörren och lutar mig mot vinden, låter den bära tyngden av mig och drar upp min halsduk så att den nästan möter mössans kant. Håret har förändrats. Blivit elektriskt och flygigt. Tovigt bak i nacken där halsduken nöter. Hårbotten kliar och protesterar mot alla temperaturväxlingar – att behöva utstå den kvävande mössan! Huden har bleknat och blivit nästan genomskinlig. Mina eksem blossar upp på händerna. De kliar men jag struntar i det och krafsar efter nyckeln mot källarens jordgolv. Var, var, var? Nä. Jag når den inte.
När jag hämtar på förskolan vid fyratiden är dagen nästan slut. Mörkret ligger kompakt kring gårdarna i byn och jag fantiserar om att få gå och sova. Att krypa ner under täcket och ge efter för tröttheten. Jag vet att jag måste längst ner, nå botten för att kunna ta spjärn och komma upp igen.
November är nästan skrämmande men jag tröstar mig med att »mörkare än så här kan det knappast bli«. Så jag välkomnar november, går ner i den mörka källaren och blundar. Hela familjen fortsätter neråt under kvällen. Till sist somnar vi ifrån alltihop, lutar våra huvuden mot den bruna sidan av vinterporten. Vi släpper taget. I sömnen blir kropparna tunga mot porten, till sist ger den vika. Nästa morgon vaknar jag av en frisk ren doft. Vi är äntligen ute på andra sidan – i minusgrader.
PUMPASOCKERKAKA
Saftig, kryddig och festlig. Den här kakan är en favorit under sena hösten. Jag använder butternutpumpa som jag först skalar och sen tärnar. De gula tärningarna kokar jag mjuka för att till sist mosa dem med en potatisstöt. Det ger en pumpapuré som räcker till flera kakor.
blir 1 kaka
2 dl farinsocker
2 ägg
1 dl olivolja
2 ½ dl pumpapuré
3 ½ dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk malen kanel
1 tsk malen kryddnejlika
3 krm malen muskot
till glasyren:
200 g naturell färskost
½ dl florsocker
2 msk pressad citronsaft
gurkmeja för att färga glasyr
lingon som dekoration
1. Sätt ugnen på 175 grader, smöra och bröa en sockerkaksform.
2. Vispa farinsocker och ägg ljust och fluffigt med elvisp i en bunke.
3. Häll ner oljan i en tunn stråle och fortsätt vispa.
4. Tillsätt pumpapurén och rör ut den jämnt i smeten.
5. Blanda alla torra ingredienser i en annan bunke och rör sedan ner blandningen i smeten.
6. Häll smeten i kakformen och grädda i 35–40 minuter i mitten av ugnen. Känn efter med en sticka så att kakan inte är kladdig inuti. När stickan känns torr – ta ut och låt svalna.
7. Medan kakan svalnar kan du blanda färskost, florsocker och citronsaft. Blir glasyren för trögflytande, spä försiktigt med några vattendroppar i taget tills du får en fin vit glasyr. Vänd formen med kakan upp och ner på ett fat och täck sedan toppen av kakan med glasyr.
8. Vill du göra tvåfärgad glasyr? Dela upp glasyren i två kärl och färga den ena genom att tillsätta gurkmeja. När kakan svalnat kan du täcka toppen med glasyr. Dekorera med bär och servera.
»Långfärdsåkning på glanskis öfver vida nordiska fjärdar kan skänka en ojämförligt djup hälsoförnimmelse och högtidlig njutning af naturens skönhet«
Nordisk familjebok 1917
NATURISEN SPEGLAR DEN ROSA
SKYMNINGEN
– Skynda dig mamma!
Äldsta sonen har fått höra att det går att åka skridskor på sjön i byn. Isen har provborrats och är nära en decimeter tjock. Nu ligger den blanka spegeln och bara väntar på oss. Det är ovanligt, för när isarna börjat frysa i Västerbotten brukar de snabbt snöa över. Det är den första vintern vi kan åka på en tjock snöfri is!
Jag börjar värma mjölk, letar fram kakaoburken och hoppar sen i både långkalsonger och överdragsbyxor. De tjockaste ullstrumporna drar jag så högt det bara går över vaderna och jag letar fram min stickade tröja i hallen. Två liter varm choklad borde väl räcka till både oss och våra vänner?
– Kom då.
Min son driver på sina småbrorsor.
– Jaaa! ropar den minsta, som egentligen är för liten för att åka men alltid vill hänga med. Mellanbrorsan skulle hellre leka klart på övervåningen, men blir raskt och bryskt övertalad.
– Är du trög? Du kanske aldrig får göra det här igen!
Vi tar sparkstöttingarna ner mot sjön. Vägen är isigt blågrå. Det här måste vara rätt dag att skrinna på naturis! Fast eftermiddagen är ung faller mörkret snart, skymningen färgar himlen och björkarna längs vår väg rosa.
– Aaaa!
Innan vi ens parkerat våra sparkar ropar äldsta sonen rakt ut, han slänger av sig skridskoskydden och haltar ut på sjön. Hans kompisar är redan där och gör åttor i isen. Åttorna blir till stora cirklar, halvpiruetter och helpladask.
– Aj, min rumpa!
Jag sparkar ut med yngsta sonen som vill vara med där det händer. Mellankillen är fortfarande tveksam men vill så småningom ha hjälp att knyta skridskorna.
– Inte så hårt, mamma.
Okej, vännen. Du får lära dig själv, tänker jag.
Och det gör han. Han stapplar igång, åker, ramlar. Stapplar igång igen, tar några skär, knyter åt skridskorna hårdare och kör. När farten blivit
högre kommer vurpan. Han kämpar vidare medan jag och lillen kör spark så att vinden river i kinderna. Att susa fram på en is är en alldeles särskild form av njutning. Det hisnar i magen av farten och tanken på det svarta vattnet därunder. Kärnisen är genomskinlig och hård. Jag vänder och får medvind tillbaka mot stranden.
– Fortare mamma, fortare!
Vid bryggan ser jag nu fler föräldrar. Klart att de också vill åka!
– Clara, tog du med choklad?
Frågan ekar över sjön. Utan löv på träden och utan snö hörs skratten, barnens rop och de vuxnas förmaningar så högt. Jag blir stående en stund och bara lyssnar, skridskoskär och klapprande ljud från ovana ben som inte ger upp. Fast det är femton minusgrader.
Jag gör upp eld och dukar fram muggar.
– Får jag?
Ja, alla barn får. Vuxna också.
– Men blås så du inte bränner dig.
Det är snart beckmörkt. Några vill åka lite till medan elden brinner ner.
– Mina tår är isglassar, säger mellansonen med ett stolt leende.
För första gången har han åkt om och om igen över sjöns rosaskimrande is. Jag svarar på hans leende och vi sparkar hem mot badkaret.
säkerhet på isen
På naturis är det klokt att hålla avstånd till varandra, så att inte alla går igenom isen om olyckan är framme. Förutom skridskor och hjälm är det viktigt att alltid ha sällskap. Försök att ta reda på så mycket som möjligt om isen i förväg och ta med dig:
• isdubbar (ska hänga utanpå kläderna) • ispik eller isbill • räddningslina • flythjälp • mobiltelefon • ryggsäck med torrt ombyte i plastpåse
år efter kristus inleddes vikingatiden, en tid då barn, kvinnor och män satte isläggar under fötterna. De var en föregångare till skridskon men saknade både sko och metallskena. Isläggar bestod av polerade hästben som vikingarna knöt fast under skorna. Med djurskelett under fötterna kunde de staka sig fram över isen med käppar. Järnskridskon introducerades i början av 1600talet men blev vanlig bland allmänheten först på 1830talet.
VINTERPORTEN
PACKA EN
UTFLYKTSKORG
De flesta utflykter blir lyckade när man har något gott att äta. Det behöver inte vara så märkvärdigt, det mesta smakar gott utomhus. Om ni är flera som ska åka tillsammans behöver inte alla breda smörgåsar och fixa kaffe, dela upp jobbet och håll det enkelt. Packa med toapapper, tändstickor och vatten – man blir törstig fast det är kallt ute!
Varm choklad
På skridskoutflykten ska det gå lätt att bli varm och mätt. En stor termos med varm choklad är ett måste!
blir 6 koppar
1 liter mjölk
4 msk strösocker
3 msk kakao ev lite vaniljsocker, malen kanel eller kardemumma för mer smak
1. Börja med att värma upp en termos med hett vatten så håller sig chokladen varm längre
2. Värm mjölken och vispa i socker, kakao och eventuellt smaksättning.
3. Häll sedan den färdiga chokladen i den uppvärmda termosen.
4. Ta gärna med lite vispad grädde i en burk, en påse marshmallows eller något annat gott att toppa chokladen med vid servering.
Tekakor
En favorit bland barnen. Jag gör alltid en dubbel sats när jag ändå är i farten – bra att frysa in och sen tina till vinterns utflykter.
blir 25–30 st.
1 liter mjölk
8 dl havregryn
1 msk salt
2 msk ljus sirap
300 g smör
50 g jäst för matbröd
16–17 dl vetemjöl
1. Koka upp mjölken och ta den från värmen. Blanda havregryn, salt och sirap i en bunke. Häll på mjölken. Låt svälla i 20 minuter.
2. Smält smöret och rör ner i bunken.
3. När blandningen är fingerljummen, cirka 37 grader, kan du smula i jästen och blanda ordentligt.
4. Tillsätt sedan vetemjölet, lite i taget, tills du får en lös deg. Jäs under en kökshandduk i cirka 40 minuter.
5. Sätt ugnen på 250 grader.
6. Knåda degen på mjölat bakbord och dela upp i mindre bitar, 25–30 stycken. Kavla ut till runda kakor, cirka 1 centimeter tjocka.
7. Nagga lätt med en gaffel och lägg på plåt med bakplåtspapper. Jäs under bakduk i en halvtimme.
8. Grädda kakorna gyllenbruna i mitten av ugnen i cirka 10 minuter.
Skurna pepparkakor med mandel
De är dubbelt så goda som vanliga pepparkakor! De går snabbt att baka och funkar året om. Om du vill kan du lägga degrullarna i frysen för att skära upp och grädda när du får besök – då doftar hela hemmet nygräddat.
blir ca 100 st.
100 g sötmandel
2 dl strösocker
1 msk malen kanel
2 tsk pepparkakskrydda
1 tsk bikarbonat
6 dl vetemjöl
1 dl ljus sirap
200 g rumsvarmt smör
1. Grovhacka sötmandeln och blanda med de torra ingredienserna i en bunke.
2. Rör ner sirap och smör.
3. Forma till en jämn deg och rulla den till en lång korv. Låt rullen ligga i frysen i 30 minuter.
4. Sätt ugnen på 175 grader.
5. Lägg bakplåtspapper på en plåt och skär degen i skivor, cirka 3 millimeter tjocka.
6. Lägg degskivorna på plåten med lite mellanrum. Grädda i mitten av ugnen i 8–10 minuter.
7. Låt kakorna svalna. Förvara dem svalt och lufttätt.
oktober är det halloween . Datumet för
själva firandet är dock flytande eftersom ceremonin att karva ur pumpor till lyktor fortfarande är relativt ny i Sverige. Den blev vanlig först under 1990talet. Uttrycket »först bus, sedan ljus« kan hjälpa till att hålla ordning på halloween och allhelgonahelgen.
Den 1 november står det allhelgonadagen förtryckt i en del svenska almanackor. Den dagen firas i regel inte utan det är den röda lördagen, alla helgons dag och söndag efter alla helgons dag som utgör allhelgonahelgen. Fredagen före kallas allhelgonaafton men står inte alltid med i almanackorna. De tre dagarna infaller alltid efter varandra i månadsskiftet oktober–november eller några dagar senare.
Dagarnas namn har rötter i den tidiga kristna kyrkans firande av helgon och martyrer. Personer man ansåg heliga och människor som dött för sin tro fick då en egen dag. Men för cirka tusen år sedan blev helgonen och martyrerna så många att årets dagar inte räckte till! En gemensam dag infördes, alltså alla helgons dag.
Söndagen därefter kallas i dag också alla själars dag och är vikt för att vi ska minnas nära och kära som inte lever längre. Trots att allhelgonahelgen nu är en av våra största kyrkohelger är ceremonin att tända ljus på gravarna i november också en relativt ny företeelse. Först ut var man på Värmdö kyrkogård under 1920talet.
Tidevarv komma
Tidevarv försvinna,
Släkten följa släktens gång
När saknaden får ta plats
Under den långa hösten lyser allhelgonahelgen som en fyrbåk i mörkret. Skönt befriad från tvingande traditioner – men laddad med betydelse och mening.
På allhelgonaafton åker jag gärna norrut till kyrkogården i Kalvträsk i Västerbottens inland. Där faller skymningen tidigt och vi är många som stannar upp. Var och en, men ändå tillsammans, tillåter vi oss att vara ledsna. Vi ger sorgen den plats den behöver.
Längst fram i kyrkan tänder jag ljus för dem jag har förlorat. Ett ljus för mamma, ett för svärfar och ett tredje för farbror Lars. Mormor och morfars ljus brinner långsamt. Jag låter saknaden skölja över mig och släpper fram tanken – vilkas ljus ska jag tända nästa år?
Min yngsta son har klättrat upp i famnen på sin äldre kusin. Han tittar storögt på ljusen, för liten för att förstå. Någon gång långt fram i tiden kanske han tänder ett ljus för mig.
TACK
Tack alla äldre släktingar. Ni som gjorde min barndoms jular förtrollande och väckte min kärlek till högtiden. Ett särskilt tack till er kvinnor som förstås drog det tyngsta lasset.
Tack till min egen lilla familj för att ni villigt deltar i mina upptåg varje jul. Trots att ert intresse för högtiden inte riktigt matchar mitt.
Tack till Alexandra och Alexandra på förlaget för att ni trodde på min bokidé. Tack Lotta för din otroliga formkänsla som gett mina bilder och texter liv. Tack Erica. Utan din uppmuntran, hjälp och din gedigna kunskap hade det aldrig blivit någon julbok.
Tack till dig som läst ända hit – och som läser min blogg och kommer med uppmuntrande tillrop, frågor och kluriga funderingar. Den kontakten är vad som inspirerar mig till att fortsätta skriva, fota och skapa.
UNDERBARA VINTER
FRÅN FÖRSTA FROSTEN TILL
TJUGONDAG KNUT
Veckorna runt jul är inte en enda högtid, utan en rad av glimmande pärlor på ett band. I den här boken delar Sveriges okrönta juldrottning, Clara Lidström, med sig av sina godaste recept – allt från första
julbaket till maten som får nyårsbordet att glittra. Du får de bästa tipsen på pyssel, intressant fakta om julen och kuriosa om våra folkliga traditioner. Clara tar med dig på utflykter i det vintervita Västerbotten och bjuder hem till fest med familj och vänner. Det här är boken att hålla i handen när du vill fira många goda jular.
Clara Lidström är bloggaren, fotografen och författaren som under 17 år dokumenterat den mörka tiden från november till januari. Själv ser hon den som årets höjdpunkt med stora möjligheter till gemenskap, vila och magi.