ödet och ursinnet
Tidigare av Lauren Groff på svenska: Matrix
ÖDET och URSINNET AV LAUREN GROFF
i översättning av BOGG JOHANNA KARLSSON
BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se Ödet och ursinnet originalets titel: Fates and Furies fates and furies © Lauren Groff, 2015 First published by Riverhead Books Translation rights arranged by Ulf Töregård Agency AB and The Clegg Agency, Inc., USA. utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2022 översättning: Bogg Johanna Karlsson omslag: Beatrice Bohman tryckt och inbunden av: ScandBook UAB, 2022 isbn 978-91-89393-81-3 Denna bok trycks på FSC®–märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.
Till Clay [Såklart]
ÖDET
1 E
tt tätt duggregn föll från himlen, som en gardin som vinden plötsligt fått fatt i. Sjöfåglarna slutade skräna, havet blev stumt. Ljuset från husen mattades av och blev grått över vattnet. Två personer kom gående på stranden. Hon var ljus och klar i grön bikini fast det var maj i Maine och kallt. Han var lång, levande; inuti honom fladdrade ett ljus som fångade blicken och höll den kvar. Deras namn var Lotto och Mathilde. En stund betraktade de en tidvattenpöl full av taggiga varelser som försvann i spiraler av sand. Sedan tog han hennes ansikte i sina händer och kysste hennes bleka läppar. Han skulle kunna dö av lycka här och nu. För sitt inre såg han havet höja sig för att dra ner dem, slicka av dem deras kött och låta benen rulla över korallkindtänderna i djupet. Fanns hon bara vid hans sida, tänkte han, så skulle han sjungande låta sig föras ut till havs. Nåja, han var ung, tjugotvå, och de hade gift sig i hemlighet samma morgon. Extravagans kunde under omständigheterna ursäktas. Hennes fingrar brände på hans rygg och ner under linningenpå badshortsen. Hon knuffade honom bakåt, ledde honom upp för en sanddyn täckt av strandärtstjälkar, ner igen till där 11
lauren groff
väggen av sand blockerade vinden, där det kändes varmare. Under bikiniöverdelen hade hennes gåshud fått en månblå ton och bröstvårtorna vände sig inåt i kylan. Så stod de på sina knän, fast den grovkorniga sanden sved. Det gjorde ingenting. De hade reducerats till bara munnar och händer. Han virade hennes ben om sina höfter, tryckte ned henne, svepte sin värme om henne tills hon slutade skälva, hans rygg välvd som en sanddyn. Hennes skavda knän var höjda mot himlen. Han längtade efter någonting ordlöst och kraftfullt: vad för något? Att vara klädd i henne. Han föreställde sig hur det skulle vara att bo i hennes värme för alltid. Människor i hans liv hade fallit bort en efter en som dominobrickor, och varje rörelse nålade fast henne ännu mer så att hon inte kunde överge honom. Han föreställde sig att de skulle ligga med varandra på stranden hela livet, tills de blev ett av de där gamla paren som gick raska promenader på morgonen, med hud som lackerade valnötter. Till och med som gammal skulle han dansa in henne bland sanddynerna och få sitt roliga med hennes sexiga bräckliga lilla fågelkropp, höftproteserna och det konstgjorda knäet. Drönarlivvakter skulle dyka upp på himlen ovanför dem, blinka med sina lampor och dåna: Hor! Hor! och få dem att skamset ge sig av därifrån. Detta, för alltid. Han slöt ögonen och önskade. Hennes ögonfransar mot hans kind, hennes lår mot hans midja, en första fullbordan av det skrämmande de hade gjort. Äktenskap varade för evigt. [Han hade haft planer om en riktig säng, en ceremoniell känsla: han hade snott sin rumskompis Samuels strandhus. Han hade varit där de flesta somrar sedan han var femton och visste att de gömde nyckeln under sköldpaddskalet i trädgården. Ett hus inrett i skotskrutigt och småblommigt, med bjärt porslin och ett tjockt lager damm överallt, gästrummet där fyrljuset som alltid blinkade tre gånger i följd lyste in om natten, den klippiga stranden nedanför. Detta var vad Lotto hade föreställt sig till första gången med denna underbara unga kvinna som 12
ödet och ursinnet
han som genom trolleri hade gjort till hustru. Men Mathilde hade gjort rätt som hade propsat på friluftsfullbordan. Hon hade alltid rätt. Det skulle han snart bli varse.] Alltför fort var det över. När hon skrek störtade en hagelskur av måsar som dolts av sanddynen in i de lågt hängande molnen. Senare skulle hon visa honom skrapsåret efter ett musselskal som hon fått på sin åttonde ryggkota när han stötte in i henne om och om igen. De var tryckta så tätt mot varandra att när de skrattade steg hans skratt från hennes mage och hennes från hans strupe. Han kysste hennes kindben, hennes nyckelben, den bleka huden på hennes handled med slingrande blå ådror. Hans ofantliga hunger som han hade trott skulle bli stillad var inte det. Slutet var skönjbart redan nu i början. ”Min hustru”, sa han. ”Min.” Istället för att iklä sig henne kunde han kanske svälja henne hel. ”Jaså?” sa hon. ”Det är klart. För jag är ju boskap. Min kungafamilj har bytt mig mot tre mulor och en hink med smör.” ”Jag älskar din smörhink”, sa han. ”Numera min smörhink. Så salt. Så söt.” ”Lägg av”, sa hon. Hon log inte längre sitt blyga leende, som annars var så beständigt att det gjorde honom häpen att se henne på nära håll utan det. ”Ingen tillhör någon annan. Det vi har gjort är större. Det är nytt.” Han såg tankfullt på henne och bet försiktigt i hennes nästipp. Under dessa två veckor hade han älskat henne för allt han var värd och när han hade älskat på det viset hade han betraktat henne som genomskinlig, en glasskiva. Han kunde se in till godheten i hennes innersta. Men glas är ömtåligt, han skulle behöva vara försiktig. ”Du har rätt”, sa han och tänkte, nej, han tänkte på hur djupt de hörde ihop. Hur bestämt. Mellan hans hud och hennes fanns bara en glipa, där rymdes knappt ens någon luft, knappt ens svetten som höll på att kallna. Trots det hade en tredje person, deras äktenskap, glidit in mellan dem. 13
2 D
e klättrade över klipporna mot huset som de hade lämnat tänt i skymningen. En enhet, äktenskapet, ihopsatt av separata delar. Lotto var högröstad och full av ljus; Mathilde var tystlåten och vaksam. Det var lätt att tro att han var den bättre hälften, den som satte tonen. Det är sant att allt som dittills hänt i hans liv sakta men säkert hade lett honom till Mathilde. Att om inte livet hade förberett honom på det ögonblick då hon trädde in, så skulle de aldrig ha blivit ett vi. Duggregnets droppar tjocknade. De skyndade sig över den sista biten av stranden. [Håll kvar dem där, för din inre blick: spinkiga, unga, hur de skyndar genom mörker mot värme, flyger fram över den kalla sanden och stenen. Vi kommer att återvända till dem. Än så länge är han den vi inte kan slita blicken från. Det är honom det lyser om.] Lotto älskade den berättelsen. Han brukade alltid säga att han hade fötts i en orkans lugna öga. [Från första stund, en sjuk känsla för tajming.] På den tiden hans mamma fortfarande var vacker och hans pappa levde. Sommar, sent sextiotal. Hamlin, Florida. Plantage 14
ödet och ursinnet
huset var så nytt att etiketterna satt kvar på möblerna. Fönsterluckorna hade inte skruvats av och förde ett förfärligt oväsen under stormens inledande vilda framfart. Sedan, för en kort stund, sol. Regnet droppade från pomerans träden. Under uppehållet ekade dånet från vattenfabriken över familjens två hektar buskmark. I hallen stod två hembiträden, kocken, en trädgårdsmästare och vattenfabrikens förman och tryckte örat mot trädörren. Därinne badade Antoinette i vita lakan och den enorma Gawain höll sin hustrus varma huvud i sina händer. Lottos faster Sallie böjde sig ner för att fånga barnet. Lotto gjorde entré: ett litet troll med långa armar och ben, jättelika händer och fötter, överväldigande starka lungor. Gawain höll upp honom i ljuset från fönstret. Vinden tilltog på nytt, levande ekar dirigerade stormen med mossiga armar. Gawain grät. Han hade nått sitt livs höjdpunkt. ”Gawain Junior”, sa han. Men Antoinette var trots allt den som hade gjort allt jobb och hälften av den värme hon kände för sin make hade redan riktats om mot sonen. ”Nej”, sa hon. Hon tänkte på en dejt med Gawain, biosalongens vinröda sammet och Camelot på vita duken. ”Lancelot”, sa hon. Det skulle vara riddartema på hennes män. Hon saknade inte ett eget sinne för humor. Innan stormen slog till igen anlände läkaren för att sy ihop Antoinette. Sallie tvättade barnets hud med olivolja. Det kändes som om hon höll sitt eget bultande hjärta i sina händer. ”Lancelot”, viskade hon. ”Vilket namn. Du kommer att få spö, det är ett som är säkert. Men var inte ängslig. Jag ska se till att du blir en Lotto.” Och eftersom hon inte bara såg ut som en mus, utan även rörde sig tyst bakom tapeterna, så blev det Lotto de kallade honom. Den lille var krävande. Antoinettes kropp var helt förstörd och brösten söndertuggade. Amningen var ingen succé. 15
lauren groff
Men så snart Lotto började le och hon såg att han var en liten kopia av henne med samma smilgropar och charm förlät hon honom. Vilken lättnad att se sin egen skönhet hos honom. Hennes mans familj tillhörde inget vackert släkte, ättlingar till allsköns floridabor, från den ursprungliga Timucua-stammen, via spanjorer och skottar, förrymda slavar, Seminole och nordstatsspekulanter; de flesta liknade solbränt slödder. Sallie hade ett vasst och benigt ansikte. Gawain var hårig, väldig och tystlåten. I Hamlin skämtades det om att han bara var till hälften människa, att han var avkomman efter en björn som hade lurpassat på hans mamma när hon gick till utedasset. Antoinette hade historiskt sett riktat in sig på de inställsamma, pomadakammade och belevade, som utstrålade pengar lång väg, men efter ett år som gift var hon fortfarande så betagen av sin make att hon som i trans följde efter honom in i duschen fullt påklädd när han kom in på kvällen. Antoinette hade vuxit upp i ett saltlådehus vid New Hamp shires kust: fem yngre systrar och så rysligt dragigt om vintern att hon trodde att hon skulle dö innan hon fått på sig kläderna om morgnarna. Lådor med sparade knappar och urladdade batterier. Bakad potatis sex måltider i rad. Hon fick ett stipendium till Smith men kunde inte förmå sig att kliva av tåget. En tidskrift på sätet bredvid hennes låg uppslagen och visade Florida, gyllene frukter som regnade från träden, sol, lyx. Värme. Kvinnor i fiskstjärtar som gjorde böljande rörelser i en grönmelerad omgivning. Det var förutbestämt. Hon åkte till linjens slut, där pengarna tog slut och liftade till Weeki Wachee. När hon kom in på chefens kontor studerade han hennes midjelånga gyllenröda hår och silhuettens serpentinvägar och mumlade: Ja. Paradoxen för en sjöjungfru: ju latare sjöjungfrun ser ut, desto hårdare arbetar hon. Antoinette log lojt och förblindat. Maneter strök mot henne och solabborrar nafsade i hennes hår. Men vattnet var kyliga tjugotre grader, strömmen var stark och luftmängden i lungorna var exakt kalibrerad för att reglera hur 16
ödet och ursinnet
hon flöt eller sjönk. Tunneln som sjöjungfrurna simmade genom för att komma ner till akvariehallen var mörk och lång och ibland fastnade de med håret och kunde inte ta sig loss. Hon kunde inte se publiken men kände deras blickar genom glaset. Hon lade manken till för de osynliga åskådarna, hon fick dem att tro. Men ibland, medan hon log brett, tänkte hon på sirenerna så som hon kände dem: inte den löjliga versionen av Den lilla sjöjungfrun som hon låtsades vara, utan den som offrade sin tunga, sin sång, sin stjärt och sitt hem för att bli odödlig. Den som kunde leda ett skepp fyllt av män mot klipporna med sin sång och rovlystet se på medan de slappa föll ner i djupet. Naturligtvis åkte hon till bungalowerna när hon blev ombedd. Hon träffade teveskådisar, komiker och basebollspelare, ja till och med den där höftvickande sångaren en gång, under åren han gjorde sig till filmstjärna. De kom med löften, men inga infriades. Inga jetplan skickades för att hämta henne. Inga tête-à-têtes med regissörer blev av. Hon fick aldrig flytta in i ett hus i Beverly Hills. Hon passerade trettio. Trettiotvå. Trettiofem. Hon kunde inte bli stjärna, förstod hon, när hon blåste ut ljusen. Det enda hon hade framför sig var det kalla vattnet och den trögflytande baletten. Så klev Sallie in på undervattensteatern. Hon var sjutton år, solsvedd. Hon hade rymt hemifrån och hon ville känna sig levande! Se något annat än sin tystlåtna bror som tillbringade arton timmar om dagen på sin flaskvattenfabrik och bara kom hem för att sova. Men sjöjungfrurnas chef bara skrattade åt henne. Hon var så tanig att hon var mer ål än vattennymf. Hon lade armarna i kors och satte sig på hans golv. Han erbjöd henne varmkorvsvagnen för att få henne att resa sig. Och sedan gick hon in till den mörklagda amfiteatern och stod mållös framför det blanka glaset, där Antoinette var mitt uppe i föreställningen i röd bikinitopp och fiskstjärt. Allt ljus föll på henne. Sallies andäktiga uppmärksamhet koncentrerades till kvinnan bakom rutan, och där skulle den bli kvar för gott. 17
lauren groff
Hon gjorde sig oumbärlig. Hon sydde uppvisningsstjärtar med paljetter, lärde sig att dyka med tuber för att kunna skrapa bort alger från insidan av glaset. En dag ett år senare, när Antoinette satt hopsjunken i tubrummet och rullade av den genomvåta fiskstjärten från benen, närmade sig Sallie försiktigt. Hon räckte fram en reklambroschyr för Disneys nya nöjespark i Orlando till Antoinette. ”Du är Askungen”, viskade hon. Antoinette hade aldrig känt sig så förstådd i hela sitt liv. ”Ja, det är jag”, sa hon. Det var hon. Hon kläddes i satinklänningen med styvkjol under och tiaran i zirkonium. Hon fick en lägenhet i en apelsinlund och en ny rumskompis – Sallie. Antoinette låg i solen på balkongen i en svart bikini och en gnutta rött läppstift när Gawain kom upp för trapporna med familjens gungstol i famnen. Han tog upp hela dörröppningen: två meter lång, så hårig att skägget var en förlängning av frisyren, så ensam att kvinnor kunde förnimma det när han gick förbi. Han hade betraktats som sinnesslö, men när hans föräldrar dog i en bilolycka när han var tjugo och han lämnades ensam med en syster på sju år, var han den enda som insåg värdet av släktens mark. Han använde deras sparpengar som handpenning för att bygga en fabrik och tappa det rena kalla vattnet från släktens källa på flaska. Att sälja tillbaka Floridas tillgångar till ägarna var kanske på gränsen till omoraliskt, men det var det amerikanska sättet att tjäna pengar. Han såg sin förmögenhet växa, men gjorde inte av med något. När hans begär efter en hustru blev för starkt byggde han plantagehuset med väldiga vita korintiska kolonner runt omkring. Hustrur älskade stora kolonner, hade han hört. Han väntade. Inga hustrur kom. Sedan ringde hans syster och krävde att han skulle ta med diverse familjetillhörigheter till hennes nya lägenhet, och när han fick se Antoinette, kurvig och blek, glömde han att andas. Man fick förlåta henne för att hon inte förstod vad hon såg. Stackars 18
ödet och ursinnet
Gawain, med sin hårmatta och sina smutsiga arbetskläder. Hon log och lutade sig tillbaka för att åter låta sig avgudas av solen. Sallie såg på sin vän och på sin bror och kände hur bitarna genast föll på plats. Hon sa: ”Gawain, det här är Antoinette. Antoinette, det här är min bror. Han har några miljoner på banken.” Antoinette reste sig, gled genom rummet och sköt upp solglasögonen på huvudet. Gawain stod så nära att han såg pupillen svälja hennes iris, och sin egen spegelbild i det svarta. Bröllopet ägde rum i en hast. Antoinettes tärnor satt i glittrande fenor på kyrktrappan och kastade fiskfoder på de nygifta. Sura nordstatsbor försökte uthärda värmen. Sallie hade skulpterat en tårtdekoration i marsipan som föreställde hennes bror som lyfte upp en ryggliggande Antoinette på ena armen. Det var adagiot, sjöjungfrushowernas grande finale. Inom en vecka var möblerna till huset beställda, det ordnades med hemhjälp, bulldozers grävde bort jord för att göra plats åt poolen. Med sin bekvämlighet säkrad hade Antoinette inte mer fantasi vad det gällde vad hon skulle lägga pengarna på. Allt annat var postorderkvalitet och gott nog åt henne. Antoinette såg bekvämligheten som en rättighet, men kärleken kom oväntat. Gawain överraskade henne med sin klarsynthet och mildhet. Hon fattade hans hand. När hon rakade bort allt hår fann hon ett känsligt ansikte och en vänlig mun. Med de hornbågade glasögon som hon hade köpt till honom blev han, i skräddarsydda kostymer, distingerad, rentav stilig. Han log mot henne från andra sidan rummet, förvandlad. I den stunden flammade den lilla lågan som funnits inom henne upp. Tio månader senare kom orkanen, bebisen. Det togs för givet av denna trio av vuxna att Lotto var speciell. Ett underbarn. Gawain överöste honom med all den kärlek som han under så lång tid hållit tillbaka. Spädbarnet var som en kroppsformad 19
lauren groff
klimp av hopp. Gawain som hela livet kallats dum kände tyngden av sin sons begåvning när han höll honom i armarna. Sallie å sin sida gav stabilitet åt hushållet. Hon anställde barnflickor och gav dem sparken för att de inte var hon. Hon tuggade banan och avokado när barnet började äta mat och stoppade det i hans mun som om han vore en fågelunge. Och så snart Antoinette fick sitt leende besvarat riktade hon all sin energi mot Lotto. Hon spelade Beethoven på stereon så högt det gick och gastade om musiktermer som hon hade läst om. Hon tog brevkurser i tidigt amerikanskt möbelsnickeri, grekisk mytologi och lingvistik och läste tidningar för honom från början till slut. Kanske barnet som satt där i sin barnstol insmort i ärtor bara tog in en tolftedel av det hon sa, tänkte hon, men ingen visste hur mycket som blev kvar i barns hjärnor. Om han nu skulle bli en framstående man, vilket han skulle, det var hon övertygad om, skulle hon lägga grunden för det nu. Lottos formidabla minne visade sig när han var två år gammal och Antoinette var belåten. [En mörk gåva. Den gjorde det lätt för honom på alla områden, men gjorde honom också lat.] En kväll läste Sallie en barndikt för honom innan sängdags, och när det blev morgon kom han ner till frukostrummet, ställde sig på en stol och vrålade ut den. Gawain applåderade förvånat och Sallie torkade sina tårar på en gardin. ”Bravo”, sa Antoinette lugnt, och för att dölja att hon darrade på handen höjde hon koppen och bad om en påtår. Sallie läste längre dikter på kvällarna och pojken upprepade dem ordagrant på morgonen. För varje framgång växte en visshet i honom, en känsla av att han var på väg upp för en osynlig trappa. När båtkarlar och deras fruar kom till plantagen över långhelger smög sig Lotto nerför trappan och kröp in under gästernas middagsbord. Där i grottan såg han fötter som buktade ut ur männens mocka siner, kvinnornas trosor som påminde om snäckskal i dämpade pastellfärger. Han dök upp och ropade ut Kiplings ”Om” till rungande ovationer. Glädjen över dessa främlingars applåder 20
ödet och ursinnet
punkterades av Antoinettes svaga leende och hennes ömma ”Gå och lägg dig, Lancelot”, istället för beröm. Hon hade lagt märke till att han slutade försöka när hon berömde honom. Puritaner förstår värdet av fördröjd tillfredsställelse. I mellersta Floridas fuktiga stank, bland vilda långbenta fåglar och frukt som plockades från träden, där växte Lotto. Från det att han kunde gå var han med Antoinette om mor gnarna, och om eftermiddagarna vandrade han över de busktäckta sandmarkerna, förbi de kalla källorna som gurglade upp ur marken och träsken med alligatorerna som följde honom med blicken från vassen. Lotto var en liten vuxen, vältalig och glad av sig. Hans mamma höll honom från skolan ett extra år och fram till första klass kände han inga andra barn eftersom Antoinette höll sig för god för den lilla staden. Förmannens döttrar var plumpa och vilda och hon visste vart det skulle leda, nej tack. Det fanns folk i huset som tjänade honom i tysthet: om han kastade en handduk på golvet så var det någon som plockade upp den, blev han hungrig klockan två på natten så kom maten farande som genom magi. Alla ville behaga honom och Lotto, som inte hade några andra förebilder, behagade andra. Han borstade Antoinettes hår, lät Sallie bära honom även när han blivit nästan lika stor som henne, satt tyst bredvid Gawain på hans kontor hela eftermiddagen, rofylld av sin pappas lugn och godhet, av sättet på vilket han då och då slog på sin humor som en solglimt som bländade dem allihop. Hans pappa blev lycklig bara av att veta att Lotto fanns till. En natt när han var fyra lyfte Antoinette upp honom ur sängen. I köket hällde hon kakaopulver i en kopp men glömde vätskan. Han åt pulvret med en gaffel, slickade och doppade. De satt i mörkret. I ett år hade Antoinette försummat sina brevkurser till förmån för en tevepräst som såg ut som en byst ett barn skurit ut ur frigolit och målat med vattenfärger. 21
lauren groff
Prästens fru hade permanent eyeliner och håret i komplicerade uppsättningar som Antoinette kopierade. Antoinette skickade efter kassetter med frälsningsbudskap som hon lyssnade på med stora hörlurar från en rullbandspelare bredvid poolen. Efteråt skrev hon checkar på enorma belopp som Sallie brände i vasken. ”Lilla hjärtat”, viskade Antoinette till Lotto den natten. ”Vi är här för att rädda din själ. Vet du vad som kommer att hända icke-troende som din pappa och din faster när domedagen kommer?” Hon väntade inte på svaret. Nog hade hon försökt visa Gawain och Sallie ljuset. Hon ville förtvivlat gärna dela himmelriket med dem, men de bara log skyggt och backade undan. Från sin plats bland molnen skulle hon och hennes son sorgtyngda se de andra två brinna där nedanför i evig tid. Lotto var den som hon var tvungen att rädda. Hon tände en tändsticka och började läsa Uppenbarelseboken med dämpad och darrande röst. När tändstickan brann ut tände hon en ny och fortsatte läsa. Lotto betraktade hur elden åt sig ner längs de tunna stickorna. När lågan närmade sig hans mammas fingrar kunde han känna hettan i sina egna, som om det vore han som brände sig. [Mörker, trumpeter, havsvarelser, drakar, änglar, de fyra ryttarna, mångögda monster. Dessa skulle komma att fylla hans drömmar i årtionden.] Han betraktade sin mammas vackra läppar som rörde sig, hennes ögon som försvann i sina hålor. På morgonen vaknade han övertygad om att han var iakttagen och ständigt blev bedömd. Kyrkan hela dagen. Han såg oskyldig ut när han tänkte dåliga tankar. Han spelade, till och med när han var ensam. Lotto skulle ha blivit begåvad, rentav normal, om åren hade fortsatt på samma sätt. Ännu en priviligierad unge med vanliga ungars problem. Men den dagen kom när Gawain vid halv fyra tog sin dagliga rast från jobbet och gick över den långa gröna gräsmattan 22
ödet och ursinnet
mot huset. Hans hustru sov vid den bortre änden av poolen, med öppen mun och handflatorna vända mot solen. Försiktigt lade han ett lakan över hennes kropp så att hon inte skulle bränna sig och kysste hennes handledspuls. I köket tog Sallie ut kakor ur ugnen. Gawain gick runt huset, plockade en japansk mispel, lät den sura frukten rulla in i munnen och satte sig på pumpen bredvid den vilda hibiskusen och kikade bortåt grusvägen till dess att hans pojke äntligen dök upp, ett knott, en husfluga, en syrsa på sin cykel. Det var sista dagen i sjunde klass. Sommaren låg som en bred, långsam flod framför Lotto. Det vankades reprisorgier, för originalsändningarna hade han missat på grund av skolan: The Dukes of Hazzard och Gänget och jag. De skulle fånga grodor i sjöarna vid midnatt. Pojkens glädje lyste upp vägen. Gawain blev rörd bara av det faktum att hans son fanns till, men den faktiska personen var ett mirakel, stor och rolig och vacker. Bättre än de människor som hade gjort honom. Så med ens drog sig världen samman runt hans pojke. Häpnadsväckande. Det var som om allting genomsyrades av en sådan brännande klarhet att Gawain till och med kunde se atomerna. Lotto klev av cykeln när han såg sin pappa på den gamla pumpen, där han såg ut att ta sig en lur. Märkligt. Gawain sov aldrig på dagtid. Pojken stod stilla. Ett smattrande ljud hördes från en hackspett i en magnolia. En ödla kilade över hans pappas fot. Lotto släppte cykeln och sprang fram till honom. Han höll Gawains ansikte i sina händer och sa sin pappas namn så högt att han fick se sin mamma komma springande, hon som aldrig sprang, skrikande vit och snabb som en dykande fågel. Världen avslöjade sig själv sådan som den var. Hotad underifrån av mörker. Lotto hade en gång sett ett slukhål plötsligt öppna sig och svälja familjens gamla utedass. Överallt: slukhål. 23
Den internationella bästsäljaren
PASSIONERAT, VACKERT OCH FULLSTÄNDIGT UPPSLUKANDE
»Rent förtrollande … Groff sliter itu ett, till synes perfekt, äktenskap i sömmarna.« – Vanity Fair
lauren groff har aldrig skrivit en bok som inte
blivit prisbelönt. Hon är trefaldig National Book Award-finalist och har mottagit ytterligare ett tiotal utmärkelser för sina böcker. Hennes senaste roman Matrix fick överväldigande lovord av såväl internationell som svensk kritikerkår och förlänade henne Joyce Carol Oates-priset. Hon har även utnämnts till Floridas unofficial poet laureate av The Washington Post samt fått det prestigefyllda Guggenheimstipendiet.
»Utmanande och vacker … Sammantaget inte bara ljuvligt voyeuristisk utan också intelligent.« – LA Times »En vilt upphetsande och helt hjärtskärande resa genom ett par decenniers fabelliknande äktenskap.« – San Francisco Chronicle »En fyllig och finurlig roman … Groff är en fantastiskt inlevelsefull författare.« – Entertainment Weekly »Berättelsen om ett 25-årigt äktenskap kan se väldigt annorlunda ut när den berättas från båda sidor av sängen.« – Cosmopolitan
ödet och ursinnet är först hans, och sedan hennes, version av den stor-
slagna kärlekssagan. Romanen blev Lauren Groffs stora genombrott. Barack Obama utnämnde boken till årets favorit och den blev en omedelbar New York Times-bästsäljare som nu översatts till ett tjugotal språk. Skriven på Groffs karaktäristiska språk är det en svindlande läsupplevelse som tar andan ur sina läsare från första till sista sidan.
Finalist i National Book Award, National Book Critics Circle Award och Kirkus Prize
»Ett av nöjena med att läsa Groff är hennes oförutsägbarhet: hon kan när som helst genomskjuta sin berättarröst, och förvandla meningarna till smärre orkaner.« – The New York Times
»En roman som träffsäkert levererar komedi, tragedi och klokheter, och som genomgående glittrar av briljans.«
»Skrämmande bra – träffsäker och lyrisk, och lika världsligt som episkt omvälvande.«
– The New York Times Book Review
– The New Yorker
ISBN 978-91-89393-81-3
9 789189
393813
bookmark
Vinnare av Le Grand Prix de l’Héroïne Madame Figaro och American Booksellers’ Association Award
ödet och ursinnet_omslag_tryck.indd 5
LAUREN GROFF
L
otto och mathilde gifter sig bara två veckor efter att ha fallit för varandra. De är unga, vackra och ämnade för storslagenhet. Deras bohemiska New York-lägenhet surrar som en bikupa av förväntningarna på att Lotto ska slå igenom som skådespelare. Men åren går, och Mathilde försörjer dem, till dess att lyckan väl vänder för Lotto. Förenade av en glödande passion driver de varandra genom livet i tron om att de är oskiljaktiga. Men den perfekta fasaden rämnar. Ursinnet kommer i kapp ödet och Lotto förstår inte hur fel han haft förrän det är för sent. foto: eli sinkus
Sagt om ödet och ursinnet:
LAUREN GROFF
»Trots att hon började på topp blir Lauren Groff bara bättre och bättre. Ödet och ursinnet är en klar triumf.« – The Washington Post »Boken är en ’master class’ i bästa meningsbyggnad … Så bra är den. Så vacker. Ibland även så överväldigande.« – NPR »Mening efter mening är den här romanen, precis som hennes andra, ett fullblod. När det gäller berättartekniken är den dessutom något av en trojansk häst.« – TIME »Återger på ett rent majestätiskt vis vardagens mest alldagliga ögonblick … Groffs författarskap är såväl fyndigt som ögonöppnande.« – USA Today
2022-08-05 12:23