9789189393202

ormens år

ULRIKA EWE RMAN

ORMENS ÅR B OO KMARK

Ormens år Copyright © Ulrika Ewerman Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2022 www.bookmarkforlag.se Omslag: Nina Ulmaja, Depositphotos/PICRYL Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2022 isbn 978-91-89393-20-2 Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.

Till Josef, Mark och John.

I. Alltings början

1.

Maj 1956. ”Har du nån cykel?”

Pojken som stod framför Judith hade ögon som påminde om honung.

Judith skakade på huvudet. Studsade skons bakkappa mot mjölkpallen hon suttit på den senaste halvtimmen.

Köksfönstren stod öppna mot majkvällen och släppte obrytt ut grälet mellan hennes föräldrar.

Pojken såg förbi Judith upp mot oenigheten. ”Är det alltid sådär?”

Judith tittade på pojkens högra hand som saknade lillfinger. Vickade sulorna över gruset. ”Inte alltid.” ”Jag tror dig inte.”

Hon ryckte på axlarna och vände bort ansiktet mot det nya landskapet. ”Som du vill.”

Det skrapade från kedjan och pojken försvann bakom

8

häggen. Judith hasade fram mot kanten och landade i vägrenen. Hon hade aldrig sprungit efter någon förut, aldrig tidigare i sitt snart åttaåriga liv sett någon anledning att göra det, men till slut kom hon ikapp.

Det dammade när pojken bromsade in och placerade fötterna på varsin sida av ramen. ”Vart ska vi?” Hon fick ur sig orden på utandningen.

Kjolen kasade upp, pakethållaren skar in i Judiths lår och cykeln vinglade till några gånger innan den fick upp farten.

Den ljusblå skjortan var mjuk mot hennes ansikte, det doftade skuggig skog och sista biten var en knölig gräs­ slänt.

Han välte cykeln i gräset. ”Det är ingen som kommer hit längre.”

Framför dem granskog, till vänster en stor lada som för länge sedan varit struken med rödfärg. Vid gaveln stod en vattentunna, till höger en flagad vattenpump och bakom ett löjtnantshjärta och två mossbevuxna äppelträd skymtade en inrasad husgrund som höll på att återtas av omgivningen.

Pojken började gå mot långsidans uppslagna portar.

Vände sig om och gick baklänges. ”Vill du inte se hur vi har det?”

9

Judith stod kvar, letade med blicken efter ett ställe att kissa på. ”Snart.”

Hon hann precis få ner underbyxorna och sätta sig på huk bakom knuten innan det var för sent. Det skvätte lite på ena skon som hon gned av mot baksidan av knästrumpan.

Judith skulle inte hitta tillbaka utan pojken hon ännu inte visste namnet på. Det ville hon inte heller.

2.

Det var dagen efter första besöket i ladan och det hade regnat hela morgonen.

Judith satt framför ett glas mjölk. La huvudet mot bordsskivan och kände hur brödsmulorna stack mot kinden.

Det luktade kaffe och avtorkat trä och Judiths mamma stökade runt i de tomma köksskåpen. Virade upp glas ur vaniljfärgat silkespapper och provade vilket hyllplan tumblerglasen skulle passa bäst på. Tog några steg bakåt och valde skåpet bredvid. Vek ihop det tunna pappret och plattade viket till en prydlig trave. ”Det här köket”, sa hon och strök med händerna över förklädet, ”det kommer bli det bästa kök vi nånsin haft.”

Vanligtvis verkade Charlotte avsky flyttarna. Fräsa sig igenom de rutinmässiga procedurerna och lukta apelsinlikör redan till lunch. Men nu packades glasen upp som om de vore en ny och angenäm bekantskap. ”Och morfar kan komma på besök.”

Judith gned bort smulorna från kinden och tog en klunk av mjölken.

11

Hon visste att familjen inom ett år med stor sannolikhet skulle behövas någon annanstans. Att kartongerna och det hopvikta silkespappret skulle åka fram igen och att hon skulle behöva börja i en ny skola. Men just nu var det här de bodde och kanske att närheten till morfar skulle kunna göra det här köket till det bästa hittills.

När Charlotte var klar med glasen fladdrade hon vidare till ett par kartonger innehållande en praktfull samling porslin som måste diskas med stor försiktighet. ”Och det här ska in i vitrinskåpet.”

Charlotte pratade ut i luften. Påminde om dockan som var för fin för att leka med. Den som Judith fått i julklapp och som ouppackad betraktade henne genom kartonglocket.

Charlotte hade precis påbörjat flygvärdinneutbildningen när hon träffade den rödlätta bergsingenjören Erland Ek och blev, efter en medioker natt, gravid med Judith.

Judith som klängde sig fast vid livet trots att Erland betal­ at dyrt för en illegal abort. Att Charlotte kallade Judith sitt öde och att hon gift sig på grund av Judiths oplanerade tillkommelse var ingen hemlighet.

Efter ankomsten gjorde Judith väldigt lite väsen av sig, vilket i sig var tursamt då makarna Ek hade fullt upp med att spela sig själva i det ständigt pågående skådespelet som

12

utgjorde deras olyckliga äktenskap. De säkerställde att Judith var välartad, välgödd och välklädd men förutom det så fanns där inte något större utrymme för föräldraskap.

Judiths senaste fröken, som var mycket mild och hade nära till tårarna, hade under en religionslektion berättat att alla föräldrar ”älskar sina barn lika mycket som Gud älskar Jesus”. Att mammor och pappor kunde tappa förståndet om barnet skulle gå och dö. Fröken hade sedan snutit sig och berättat om sin egen mor som lagts in för sinnesvård när frökens bror gått och dött av ett ormbett.

Men fröken hade även vid något tillfälle sagt att undantaget bekräftar regeln och hade Judith bara haft modet, hade hon räckt upp handen och berättat att hennes föräldrar utgjorde ett sådant.

Något ramlade i hallen och drogs tungt över parketten. ”Erland.” Charlotte sträckte sig efter sitt cigarettetui. ”Jag behöver hjälp här.”

Byn var bara tre gårdar stor.

Efter att ha lämnat kyrkan, skolan, macken och Konsumbutiken bakom sig hade familjen Ek behövt köra en bra stund genom en högvuxen och otillgänglig skog, och precis när Judith undrat om de aldrig skulle komma fram, så hade de gjort det.

13

Förutom hus och fält av olika slag fanns det i byn även en bäck, en busskur avsedd för länsbussens fåtaliga avgångar och en vidsträckt sjö.

På andra sidan sjön fortsatte skogen. Vart skogen tog vägen och när den slutade, var det få som visste. Det var i alla fall vad Erland svarat Judith när hon undrat.

Det hela hade först inte sett mycket ut för världen, men på toppen av krönet, ungefär i höjd med busskuren, hade Charlotte saktat in och vridit huvudet mot utsikten.

Erland hade vevat ner rutan och sträckt sig efter ­kameran. ”Vänta bara tills du får se Lindbergs, Charlotte.”

Charlotte hade andats ut i en liten fnysning och lagt i trean. Hon hade kört i fem timmar nu och klagat på huvudvärk fyra av dem.

Judith hade riktat blicken upp mot vänster. Huset på höjden hade varit sidengrått och timrat i två resliga våningar. ”Ja, där uppe ligger Jakobs.” Erland hade pekat så att Charlotte fått sträcka på halsen för att inte få sikten skymd. Erland hade redan berättat allt han visste om Jakobs arealer och ägor. Sagt att gården var ärvd i sju generationer och att traktens vackraste takmålning skulle finnas i en av byggnaderna.

14

”Sören Jakobs heter bonden där nu. Det du, Judith. En äkta storbonde.” Erland slog ihop händerna. ”Den tredje gården kallas Folkes, den ska ligga en bit högre upp.”

Erland hade låtit upplivad. Judith hade vridit lite på sig. Hon hade suttit still så länge att benen känts stela och hon visste att det upplivade när som helst kunde bytas till något annat.

Det hade dammat i bakrutan när Charlotte gasat på i nedförsbacken och efter kröken hade Erland utbrustit: ”Där, ser ni? Granhäcken. Taket som sticker upp.”

Judith hade lutat sig lite åt höger. Sett det grönärgade taket som skymtat. ”Där är Lindbergs!” ”Ja. Vi ser Erland, du behöver inte skrika.”

Charlottes handskar hade gått ton i ton med ratten och sättet på vilket hon greppat kring bakeliten hade fått Judith att skyndsamt fylla i: ”Det ser fint ut tycker jag.”

Erland hade vänt sig mot baksätet. ”Och vilket år är det byggt?” ”1917.” ”Duktig flicka.”

Erland hade gett henne ett kort leende och Judith hade blundat för att kunna minnas den ovanliga stunden

15

­ recis som den var. Nogsamt ringat in doften av läder och p cigaretter utan filter, strukit under mönstret på Erlands kavaj, tagit ut färgen på björkarna som glidit förbi utanför sidorutan. Upprepat tyst för sig själv hur Erland lagt betoningen på orden. Duktig med en aning utdraget u.

Erland hade sedan tagit allt han berättat om Lindbergs från början. Informerat om att gården uppfördes av patron Lindberg eftersom han i unga år förälskat sig i platsen och att han moderniserat boningshuset med rinnande vatten och avlopp så sent som 1953, vilket var ”två år innan patronen gick ut i garaget och tog bort sig själv med en sälbössa”. ”Måste du tjata om det där?” Charlotte hade växlat ner till tvåan inför sista uppförsbacken. ”Det är knappast du som måste sitta vaken med Judith när hon får mardrömmar.”

Grinden hade lämnats öppen och Charlotte hade kört försiktigt mellan grindstolparna för att inte råka knäcka sidospeglarna. Vridit av motorn. Lutat huvudet bakåt. ”Åh Gud vad trött jag är.” ”Titta på taket.” Erland hade klivit ur. Pekat uppåt. ”Valmat koppartak.”

Det var verkligen ett vackert hus den här gången. Gult med vita snirkliga snickerier, två glasverandor, smidd vind-

16

flöjel som visade byggnadsåret, vilket för övrigt var Erlands eget födelseår, gott om rum och en imponerande utsikt över sjön som Judith tyckte såg djup och kall ut.

Huset hade stått tomt ett år innan det statliga kraftbolag­ et köpt marken av dödsboet och nu lägligt kunde erbjuda det som bostad till familjen Ek under kontraktstiden.

Till vänster om husets entré låg en sal med överdriven stuckatur och på ena kortsidan reste sig en eldstad i ljus granit halvvägs upp mot taket.

Bolagets representant hade ursäktat sig och frågat om salens tunga ekmöblemang bestående av ett bord, tolv snidade stolar och ett skåp av större modell, ”möjligen kunde få stå kvar?”, vilket Charlotte naturligtvis accepterat då familjens eget matsalsbord skulle se futtigt ut i sammanhanget.

Trädgården var vild och full av björnbär och i den övre hallen, bakom en tapetklädd dörr, fanns en smal trappa som ledde upp till ett tornrum med blommiga väggar och fönster i alla väderstreck. Det luktade varmt uthus och i en av nischerna stod en kikare och gjorde de döda flugorna sällskap. ”Du får städa själv.” Charlotte som motvilligt följt med klev tillbaka ner för trappstegen. ”Om du nu absolut ska vara här.”

17

Charlottes steg försvann och Judith blåste damm från kikaren. Höll upp den med båda händerna.

Först såg hon ingenting men efter några försök lyckades hon balansera tyngden. Svepte blicken över den blå granmassan som klättrade över berget och försvann. Över de ljusa lövträden vid strandkanten som lutade sina främsta grenar i sjön.

Plötsligt ett solblänk. En brygga som en ljus kvadrat över vattenytan. Judith ställde snabbt ifrån sig kikaren.

Det stod någon på bryggan. Någon med ljusblå skjorta.

Kanske hade hon bara inbillat sig men hon höjde ändå handen till en hälsning.

3.

Pojken, som Judith nu visste namnet på, skulle hämta henne efter maten.

Judith ångrade att hon inte frågat vad efter maten betydde. Klättrade upp på mjölkpallen redan innan halv fem.

När Charlotte bankade på den lilla gong-gongen i mässing med tre lätta ”pong, pong, pong” behövde inte Judith titta på sitt armbandsur. ”Är det nåt vi ska hålla fast vid i den här familjen är det att vi äter kvällsmat klockan sex.”

Judith hoppade motvilligt ner. Hakade upp ett fönster i hallen för att inte missa ifall Valter skulle bromsa in framför grinden mitt i måltiden. Åt så fort att hon blev illa­mående, ursäktade sig och sa att hon hade ont i magen. Öppnade och stängde toalettdörren ljudligt för att sedan tyst smita ut genom verandan på baksidan och klättra upp på mjölkpallen igen utom synhåll från köksfönstren.

Klockan var nästan halv åtta när Judith såg Valter som en prick på grusvägen. Det slog innanför revbenen och hon vinkade lite fånigt med hela armen över huvudet.

19

Sänkte den när hon såg den andra cykeln som körde om honom på rakan.

Flickan som stod framför mjölkpallen hade Valters ögon och var, som han, redan solbränd fastän det bara var i slutet av maj.

Valter bromsade in bredvid. ”Det här är Vera.”

Vera såg på Judith under tystnad. Betraktade henne som om hon överlade något med sig själv.

Judith slog ner blicken i kjolen. Valter vred styret fram och tillbaka så det blev djupa spår i gruset. ”Valter sa att du är bra på att hålla andan.”

Veras röst passade inte med den tunna kroppen och hon förde in en lockig hårtest i munnen. Tuggade på den innan hon petade ut den. ”Vi åker till sjön.” Hon nickade mot pakethållaren. ”Så kan du visa.” ”Törs hon inte?”

Vera satt på stranden bredvid Judiths skor och hopvikta klänning.

Valter stod bakom Judith med vatten till vaderna.

Kylan brände i huden och Judith försökte koncentrera sig på andningen och inte bry sig om att hon var i­ akttagen.

20

Såg ner på underklänningen som knappt räckte henne över låren. Kände hur bröstet höjdes och sänktes. Hon visste att hon skulle dra tre djupa och lugna andetag, ändå gjorde hon inte det. Inväntade att pulsen skulle lugna sig i en hopplös förhoppning, men i stället slog den allt snabbare.

Hon hade ingen aning om hur djupt det var. Litade på Valter som sagt att det blev ”bråddjupt efter bara några meter”.

En liten sten kom farande och klöv vattenytan alldeles nära. ”Sluta Vera.” Judith hörde hur Valter vände sig om. ”Låt Judith koncentrera sig bara.”

Judith höll hårt om stenarna hon valt ut och som skulle hjälpa henne att sjunka. Hann ta tre steg innan bottnen under fötterna försvann.

Pulsen var alldeles för hög när vattnet slöt sig om henne. Hon sjönk snabbare än hon räknat med och magen snörde ihop sig i ett krampande.

Luft. Judith släppte stenarna. Hann tänka på vad Vera skulle tycka och om det räckte nu, innan hon kände ett stegrande illamående. Judith måste få luft. Nu. Inte om ett tag, utan nu.

21

Hon sparkade allt hon orkade. Svalde med sammanpressade läppar. Såg vattenytan underifrån, ljusa böljanden som närmade sig. Näckrosstjälkar. Men nu var hon väl över ytan, var hon inte det? Hon tog ett andetag. Kände vattnet i halsen. Hon försökte igen. Slog sig uppåt men i stället gled hon i sidled. Andades in samtidigt som hon tappade riktningen. Allt blev mjukt och utjämnat. Känseln rann av henne. Löstes upp.

Nu såg hon Charlotte. Hon var pudrig och len och det glittrade ovanför hennes vita sommarhatt. Charlotte höll upp en klase mörka körsbär framför sig och formade läpp­arna till ord som inte hördes. Judith ansträngde sig för att höra vad hennes mamma sa men det var så märkligt tyst, det borde inte vara så här tyst.

Det blev en paus. Ett uppehåll. Ett avbrott.

Efter en omätlig tystnad såg hon Valters ansikte alldeles nära. Kände hur han höll i henne. Kände de hårda stenarna mot ryggen, den kalla sanden.

Det rann något varmt ur henne och Valter såg förvrängd ut. Judith ville sträcka fram handen och stryka hans blöta hår åt sidan men hon kunde inte lyfta armarna. Kanske hade hon inga längre.

Det långsamma gardinfladdret bildade ett soligt mönster i taket.

22

Det luktade puder och jasmin och det stack till i nacken när Judith försiktigt vred på huvudet.

Charlotte satt lutad mot väggen med händerna i knät.

Lampan på golvet bredvid sängen var tänd och det såg ut som Charlotte sov. Några hårslingor som slitit sig vilade mjukt mot kinden och det rann lite ur den öppna munnen.

Judith blundade igen. Försökte minnas hur hon hamnat i sitt ännu omöblerade sovrum. Försökte minnas vad som hände efter den oändliga tystnaden. Det sved i hals­ en och även om hon försökte ignorera det kunde hon till slut inte hålla tillbaka hostningen.

Charlotte satte sig upp. Blicken var röd. ”Lova mig att du aldrig gör sådär igen.”

Judith kände inte igen Charlottes röst. Det var som om den användes för första gången. ”Om inte grannpojken …”

Charlotte andades in luft som hon mycket långsamt släppte ut. ”Du var nära att dö, Judith.”

Judith kände bröstet tjockna.

Hon kunde inte minnas att hon någonsin känt sig mer levande.

393202

» En effektfull och omsorgsfullt bearbetad berättelse om oönskad skörhet och viljan att frigöra sig från sina känslor.« bibliotekstjänst

B OOK MARK

ISBN 978-91-89393-20-2

9 789189

Året är 1956 och Judith har under sin kringflyttande uppväxt aldrig vågat lita på att något kan bestå. När hon träffar syskonen Valter och Vera hoppas hon för första gången att hennes familj ska slå ner sina rötter. Hon får sin önskan uppfylld och trion är oskiljaktiga genom barndomen. Tack vare Valter inser Judith att det kanske inte är så farligt att vara beroende av någon.

Men allt förändras under ormens år 1965 då Valter och Vera bryter all kontakt med henne utan förvarning eller förklaring. Judith flyr från byn och lovar sig själv att aldrig igen bli ett offer för sina känslor. Ödet vill dock annorlunda och tolv år senare måste hon konfrontera både sin uppväxt och sina kvarvarande känslor förValter.

Ormens år är en roman om kärlek, mörka familjeband och syskonskap men också om viljan att frigöra sig från den roll man tilldelats.