Frans Oskar Wågman
Frans Oskar Wågman
SHERLOCK HOLMES
I NYTT LJUS
Sherlock Holmes i nytt ljus
Frans Oskar Wågman
Utgiven första gången som ”Sherlock Holms i ny belysning” av Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1908
Bearbetad av Mats Ingelborn
Denna utgåva Copyright © 2024
Omslag av Mats Ingelborn med illustration av LeoEdition/Shutterstock
ISBN papper: 978-91-89225-16-9
ISBN e-bok: 978-91-89225-18-3
Utgiven av Yabot AB, Stockholm, 2024
1. Sherlock Holmes till vardags
Under min senaste vistelse i England gjorde jag fera intressanta bekantskaper, men ingen så fascinerande som bekantskapen med doktor Watson. Vem med bildning känner inte till hans namn? Skolpojken i tredje klass, som aldrig hört talas om Karl den store och som kanske tror att Goethe var en kopparslagare, vet vem doktor Watson är. Ändå är han ingen av de stora fxstjärnorna som lyser upp en hel värld med sitt sken. Han är bara en liten planet som kretsar kring och hämtar sitt ljus från en strålande sol: Sherlock Holmes. Den världsberömde Sherlock Holmes, detektivernas Napoleon, det analytiska resonemangets Aristoteles, alla sensationslystnas förtjusning, skolpojkarnas idol, brottslingarnas både skräck och beundran. Homer sjöng de trojanska hjältarnas lov, Tiers vann sin ära som Napoleons historieskrivare – Watson är Sherlock Holmes Homer och Tiers. Det är hans storhet.
Föreställ er min förtjusning när jag träfade doktorn som gäst på ett lantställe dit jag bjudits in för att tillbringa några dagar! Självklart försökte jag få igång ett samtal med honom om hans berömde vän och mästare, men länge förgäves. Han var som en välbefäst borg. Först på den andra dagens eftermiddag
fck jag honom att kapitulera. Jag smög mig på honom där han satt ensam i en berså, vars enda utgång jag blockerade, och sa:
”Nu, doktorn, måste ni berätta något om er vän Sherlock Holmes.”
”Om Holmes?” upprepade han så likgiltigt som om namnet tillhörde hans skoputsare.
”Ja, om mannen vars genialitet och liv ni så levande skildrat i era böcker.”
”Nog kunde vi prata om något trevligare en så vacker sommardag som denna.”
”Kan något vara angenämare än att tala om en vän och stor man?” frågade jag nästan irriterat och tillade: ”Näst att leva tillsammans med honom.”
”Bo själv tillsammans med Holmes i tre hela år, som jag gjort, och säg sedan om ni fnner det angenämt!”
Jag blev helt bestört över den upphetsade ton med vilken doktorn uttalade orden.
”Hur menar ni, doktor? Fann ni inte den välkända bostaden på Baker Street 221B idealisk?”
”Jag ska anförtro er en sak. Man har undrat varför jag gifte mig hals över huvud – se min bok ’De fyras tecken’ – utan att äga en krona och utan praktik. Men ser ni, jag gjorde det enbart för att komma bort från Baker Street.”
Mitt ansikte formade ett stort frågetecken. Jag behövde dock inte öppna munnen för att få svar.
Frans Oskar Wågman
Doktorns tunga liknade dessa väldiga maskinhjul som är så svåra att få igång, men sedan knappt kan stoppas.
”Ni undrar hur det var där på Baker Street”, fortsatte han. ”Jag ska säga er det med ett ord: smutsigt. Jag ska inte tala om fäckarna på mattor, möbler och tapeter, resultaten av Holmes ständiga experiment med syror och vätskor. Jag nämner bara besöken av hans frivilliga detektivkår av pojkar, som två-tre gånger i veckan levererade prov på alla de olika sorters gatsmuts som kan hittas i vår huvudstad, som är så rikt välsignad med detta ämne.”
”Naturligtvis ganska obehagligt”, medgav jag.
”Det fanns dock sådant som var värre. Jag konstaterar att jag aldrig fck någon ro. Vid de ständiga besöken av klienter skulle jag sitta inne som vittne och historiograf, och då och då måste jag följa med på nattliga spaningar. Detta kunde jag ändå stått ut med, men Holmes gnisslande på folen, ibland nätterna igenom – nej, inga nerver i världen klarar det. När det pågick jagade det sömnen på fykten, och när det slutat hörde man det både i vaket och sovande tillstånd i fera veckor.”
”Jag har läst i era böcker att Mr Holmes sätt att hantera sitt instrument var lite egendomligt”, ansåg jag mig böra säga.
”Egendomligt? Säg infernaliskt. En natt flade han i fyra timmar på två toner, långsamt, dystert, alltid på samma två toner. Hade jag inte tagit kloral hade
jag säkert blivit galen. Men ändå var denna prövning ringa mot en annan. Ni känner från böckerna Holmes otroliga förmåga att förändra sitt yttre, sitt ansikte, sin gång, sin röst, hela sitt väsen, och detta inte bara med hjälp av en skådespelares rekvisita utan även genom sin rena mimiska förmåga. På ett ögonblick blev han mitt framför ens ögon en helt annan person. Men det var inte alls upplyftande att till exempel sätta sig ner vid middagsbordet med sin vän Holmes mitt emot sig, och så, efter att man ägnat två sekunder åt fårsteken, fnna sig sitta mittemot en bredmynt, halvt idiotisk droskkusk eller en rejält berusad pråmskeppare. Sådant ger varken aptit eller trevlig middagsstämning. Om han förvandlat sig till en fn dam, en vacker skådespelerska eller bara en snygg huspiga skulle jag inte sagt något, men det gjorde han aldrig. Sina karaktärer hämtade han alltid ur samhällets ruskigare skikt. Det var inte heller angenämare att, när man njöt sin kvällspipa med ett nummer av ’Te Lancet’, se en boxare träda in och börja bråka, eller vakna ur sin ljuvaste sömn vid ett plötsligt ljussken och ha en irländsk arbetare med rött hår, ena ögat blåslaget och det andra täckt av en bindel stående framför sin säng. Naturligtvis var det oftast Holmes, men säker kunde man aldrig vara. Man visste aldrig om det var han eller någon annan, det var det obehagliga. Vanligen var det han, men inte alltid. En eftermiddag satt jag ensam halvsovande vid en grogg när en försäljare kom
Frans Oskar Wågman
insmygande, tyst som en katt. Vid min åsyn stannade han förlägen vid dörren, men irriterad över Holmes upptåg utbrast jag: ’Nej, Holmes, den här gången lurar ni inte mig. Jag känner igen er trots förklädnaden.’
Holmes verkade tydligt slagen av min avsnäsning, gick in i rummet bredvid, kom ut efter en kort stund och avlägsnade sig sedan utan att säga adjö. Men den gången var det inte Holmes, utan en främling från gatan som till minne av besöket tog med sig ett guldur, ett skrivställ av nickel – han trodde förstås att det var silver – samt en samling dyrkar ur Holmes rika sortiment. Vi fck aldrig tag i karlen.”
Doktorn gjorde äntligen en paus som jag ansåg mig skyldig att fylla ut.
”Onekligen medför allt detta obehag, men doktor, ni har fått ersättning genom förmånen att få vara vittne till och deltagare i er väns världsberömda stordåd.”
Doktorn blåste ut ett rökmoln med föraktfull energi. ”Tycker ni? Sitt då i två-tre timmar nedhukad på hälarna bakom en låda i ett kolsvart råtthål till källarvalv, väntande på banditer som inte skulle ha mer samvetskval över att skicka er ett halvt dussin revolverkulor genom kroppen än att döda en mygga. Säg sedan om ni inte tackar nej till både äran och nöjet.
Visserligen fanns det något spännande i detta, men experimenten hemma på Baker Street! Till exempel det då Holmes analyserade alla sorters cigarettaska. På fem dagar rökte vi båda 400 cigarrer. Anar ni kroppens
tillstånd efter ett sådant vansinnigt företag? Rummen var så fulla av rök att när vi öppnade fönstren slog hela moln ut. Förbipasserande anade en eldsvåda och larmade brandkåren, och först efter att denna dränkt både oss och våra mödosamt samlade askprover i en fod av vatten uppdagades misstaget.”
”Nå, det var väl ändå det värsta jag hört”, infikade jag.
”Det värsta!” utropade doktorn. ”Visst inte! Giftexperimenten var värre. Under dem gick man i ständig dödsångest. Vem garanterade att Holmes inte spillt några korn stryknin på manschetten och sedan tappat dem i maten, eller att man inte fck en dos hasch i tobaken eftersom Holmes ville studera dess efekt på en människa – som varje stor vetenskapsman hyser han inga betänkligheter när det gäller att göra vetenskapliga framsteg. En dag ställde han till en otrevlig historia. Vi bodde då över sommaren i en liten villa som vi hyrt nere vid kusten. Min vän visade mig en samling små, väl korkade glasrör: ’Se här, Watson, har jag medel i händerna att förgifta hela London och Sussex samt Kent därtill.’ Han tog upp ett litet glasrör och höll det mot ljuset. ’Detta är ”Zum-Zum”, världens starkaste gift, nästan osynligt och fnare än det fnaste stoft. En tiondels milligram av det, inandad i din näsa eller mun, Watson, gör dig på två minuter lika stel som Nelsonstatyn, och ingen läkare i England skulle kunna rädda ditt liv.’ Och han log, log förnöjt,
Frans Oskar Wågman
medan jag ryste. Men det fnns en Nemesis; även hans leende skulle försvinna.
På eftermiddagen satt jag sysslolös vid fönstret och stirrade ut över ängsmarken som sakta sluttade mot havet. Jag hörde min vän syssla i sitt rum och därefter gå ut genom verandadörren, och snart såg jag honom skrida över ängen. Men hans gång hade inget av en vanlig människas gång, än mindre av hans egen raska och självsäkra. Han skred fram som en begravningsentreprenör i sin hustrus begravningståg, som en indiansk spejare i närheten av fendens läger, som en giktsjuk på ett golv bestrött med spikar. Jag förvånades, men snart växte förvåningen till häpnad. Uppe på en liten kal berghäll stannade Holmes och –ursäkta att min skildring måste bli lite intim! – drog av sig sina byxor, inte som du och jag om kvällarna med några manligt kraftiga ryck utan så försiktigt och sakta som om de varit hans eget skinn. Därefter tände han ett par tändstickor, satte eld på plagget och underhöll elden noggrant med papper och torr mossa. Tänk er synen jag såg: min vän uppe på berghällen i hatt och kavaj men utan byxor, hans vita underkläder faddrade lätt för vinden och den mystiska elden belyste hans besynnerliga gestalt! Han måste ha blivit galen. Jag rusade ut och ville närma mig honom, men han drog upp sin revolver ur fckan, riktade den mot mig och skrek: ’Håll dig på avstånd, Watson, 100 meters avstånd, annars skjuter jag dig!’ Tonen i hans
röst sa mig att han menade allvar. När sista resten av byxorna förtärts av elden begav sig Holmes fram till huset, fortfarande hållande mig på avstånd med revolvern, varpå han började ett arbete som inte ökade min övertygelse om att hans hjärna var i balans. Han gick till varje öppet fönster och satte eld på gardinerna, kastade brinnande papper på det sommartorra papptaket, gjorde upp små brasor i verandan och vid husets alla hörn. Inom tio minuter stod byggnaden i full låga, inom en halvtimme var den ett fammande eldhav, och när folk från den glest bebodda trakten samlades för att släcka branden hade de framför sig bara en rykande och glödande askhög.
Först nu stoppade Holmes revolvern i fckan och vinkade åt mig att komma. ’Förstår du det här, Watson? Naturligtvis inte. Så lyssna! Under mina experiment med ”Zum-Zum” råkade jag tappa röret med giftet, det gick sönder mot mitt byxben och golvet, och båda förorenades med det farliga ämnet som endast elden kan förstöra. Det jag gjort har jag gjort för att hindra giftets spridning och olyckor orsakade av det. Det blir en dyr afär för mig: 1000 pund för villan och 22 shilling för byxorna, men’ – hans ansikte fck här ett förtjust uttryck – ’jag vet nu Zum-Zums alla egenskaper i grunden, och ingen i hela världen gör det mer än jag.’ Holmes är egoist; har ni kanske märkt det? Sina byxor tog han med i beräkningen, men hela
Frans Oskar Wågman
min sommargarderob som brunnit upp ägnade han inte en tanke. Holmes är en stor egoist.”
Så långt hade doktorn kommit i sina skildringar när till min stora besvikelse herrgårdens damer anlände och avbröt de intressanta berättelserna, och jag lyckades inte på hela kvällen få doktorn på tu man hand och i humör att fortsätta. Men jag är optimist och hoppades på morgondagen.
Mitt hopp kom inte på skam. Vid frukosten bjöds både jag och doktorn in att delta i en stor kaninjakt ute på heden. Sedan min värnpliktstid har jag knappt rört ett gevär, men när jag såg att doktorn skulle vara med förklarade jag mig glad att anta erbjudandet. Jag hade mitt villebråd att jaga.
Snart var den brunbrända heden översållad med röda och gröna fäckar – jägarnas dräkter – hundarna skällde och skotten smattrade som ett hagel mot ett plåttak. Med tillfredsställelse märkte jag att doktorns jaktintresse var lika litet som mitt, och efter en timme slog han sig ner på en sten för att tända sin pipa. Jag hade hela tiden hållit mig i hans närhet och nu tog jag plats vid hans sida.
”Ni är inte mordlysten, doktor”, började jag.
”Nej – det – är – jag – inte”, svarade han och pausade mellan varje ord med kraftiga drag ur sin igentäppta pipa.
”Inte konstigt”, inledde jag mitt angrepp. ”Den som
varit med om att jaga världens farligaste brottslingar måste förakta dagens villebråd.”
”Jag avskyr kaninkött”, sa doktorn torrt.
Mitt första anfall var alltså avvärjt. Jag måste försöka en kringgående rörelse.
”De skjuter bra, de där”, sa jag och pekade på jägarna. ”De bommar inte.”
”De skjuter bra”, svarade doktorn kort.
”De liknar er vän, Sherlock Holmes. Honom undgick aldrig hans byte.”
”Gjorde det inte?” Doktorn blev livligare. ”Jo, det gjorde det visst.”
”Men i böckerna...”
”Böckerna”, avbröt doktorn så föraktfullt som om han hyste kalifen Omars känslor för dem, ”böckerna!
Man berättar inte allt man vet i dem. Det mesta tiger man om, om det inte passar in. Framför allt gör en biograf det. Hur många av Englands historiker har nämnt att Rikard Lejonhjärta var rädd för råttor?
Vilken målare har porträtterat drottning Elisabet med svarta tänder, fastän hennes verkligen var svarta?”
”Ni väcker min förvåning”, sa jag. ”Att den ofciella polisen alltid går vilse, det har jag lärt mig av era böcker, men att den store Sherlock Holmes kunde ta fel och bli lurad, det är obegripligt, otroligt.”
”Är det? Nåväl, har jag sagt A får jag väl också säga B och ge skäl för mitt yttrande.”
Och doktorn berättade, medan solen gassade på
Frans Oskar Wågman
våra ryggar och gevärsskotten knallade allt längre och längre bort ute på heden.
2. Affären Archer
Min fru hade rest till en kurort. Som vanligt vid
sådana tillfällen besökte jag Sherlock Holmes i mitt gamla hem på Baker Street.
Ingen av oss var dock särskilt sällskaplig för tillfället. Ointresserad hängde jag över en bok, medan Holmes utan att yttra ett ord satt i sin fåtölj med slutna ögon och folen mellan knäna och gav uttryck för sin själs disharmoni genom musik.
I tre timmar hade jag stått ut med det öronpinande ljudet – vanan är andra naturen – men till slut blev lidandet övermäktigt.
”Gnissla inte så infernaliskt på det där tortyrredskapet”, bad jag i så vänlig ton som jag under omständigheterna kunde åstadkomma.
Holmes tittade upp förvånad. ”Jag trodde ni älskade musik, Watson.”
”Jo, men inte det där. Jag vet ingenting den liknar, om inte Mbogo-folkets klagosång vid sin hövdings bår eller fem utsvultna hyenors aftonkonsert i Saharaöknen.”
”Den är ändå uttrycket för min nuvarande sinnesstämning”, svarade Holmes saktmodigt, ”och enligt nyare konstteorier är varje uttryck vackert, bara det är sant. Ni är efter i estetiskt hänseende, Watson, ni följer inte med utvecklingen. Min musik
Oskar Wågman
är lite skärande eftersom min själ är i obalans. Min intelligens förtvinar eftersom den saknar problem att lösa, problem värdiga mig, sådana som tangerar omöjlighetens gräns. Jag förgås av sysslolöshet.”
”Har ni ingenting att göra, Holmes? Inga utredningar?”
”Nästan ingenting. Under en hel vecka bara två mord, ett förgiftningsförsök, tre inbrott, en bankplundring – nästan ingenting, särskilt ingenting som kan tillfredsställa mitt intellekts behov.”
”Men jag tycker...”
”Det är ingenting för en hjärna konstruerad som min.” Han suckade. ”Vår tid är degenererad, intelligensen är på tillbakagång.”
”Åh, vi har ju en hel del stora män, statsmän, konstnärer, poeter, uppfnnare: Edison, Ibsen, Marconi, Chamberlain...”
”Bah, vad krävs det för intelligens för att vara detta? Åtminstone ingen originell intelligens. Att vara poet, vad är det? Att låna gamla tankar och klä dem i nya uttryck. Uppfnnare? Att kunna utnyttja slumpens nyckfullhet. Statsman? Ingen beskyller vår tids statsmän för genialitet eller storhet, så dem kan jag lämna ur räkningen. Än kompositör? Räkna efter på pianots tangenter, Watson, så ser ni att det egentligen bara fnns 12 toner. Att komponera är att plocka ihop tre och tre av dem. Det borde ett barn kunna. Nej, det är bara två uppgifter i vår tid som förutsätter en
MER BROTT I SekelskiFtet
Gentlemannatjuven Andrée Warg lever sina dagar i ett Stockholm som växlar från 1800tal till 1900-tal. Många av brotten i staden
är råa men Wargs raffnerade metoder ger honom såväl förmögenheter som framgång och respekt – och med jämna mellanrum löser han andra brott av bara farten.
Andrée Warg
Äventyrsnoveller av Mats Ingelborn Finns som e- och ljudböcker.
Mer klassiska deckare från Yabot
Affären på
Privilegiet
En klassisk brittisk mysdeckare av Josephine Tey i ny översättning och bearbetning.
”En klassisk deckare när den är som bäst – en litterär skatt som borde stå i alla bokhyllor”
@tant_edna