9789189205482

r a r t Syisvått och torrt Systrar i vått och torrt

Helene RagnaRsdotteR teRnblad

Systrar i vått och torrt © Helene Ragnarsdotter Ternblad 2022 Utgiven av Blue Publishing www.blue.se redaktör Micael Bäckström Omslag Sven Ljung Design Tryck Scandbook AB , Falun 2022 ISBN 978-91-89205-48-2

Prolog 7 Del I

1919-1929 13

Del II

1949-1959 91

Del III

1979-1989 231 Epilog 313 Släktträd för familjen Lentz 316 Persongalleri 318

Prolog Djursholm, maj 1920 Det är mycket sent en stjärnklar natt i maj eller kanske skulle man säga väldigt tidigt på morgonen. Isabelle har valt tidpunkten med omsorg och noggrannhet. Det är sent nog på natten för att alla i huset ska ha kommit till ro, men ändå tillräckligt tidigt på morgonen för att ingen ännu ska ha hunnit vakna, hon vet att de första husorna stiger upp i gryningen för att tända eld i spisar och kakelugnar. Isabelle känner behov av det skyddande mörkret för att inte bli upptäckt, även om mörkret så här på vårkanten inte är lika kompakt som på vinternätterna. Det kommer att göra det lättare för henne att orientera sig i den stora parkliknande trädgården, men också öka riskerna. Hon känner tydligt att den väg hon nu väljer är både drastisk och slutgiltig och inom henne kämpar motstridiga känslor. Ändå kan hon inte göra på något annat sätt, hon kan inte ständigt vara andra till lags, det är ­hennes liv det gäller.

Isabelle stiger försiktigt ut på balkongen. Hon fäster de samman­ bundna lakanen i stenräcket, kikar över kanten och kastar ner dem. Det suger till i hennes mage av obehag när lakanen når marken, det känns mycket högre än hon hade föreställt sig nu när hon står häruppe och tittar ner.

7

Del I

1919 – 1929 13

Systrarna Isabelle och Estelle

Djursholm 1919 Familjen Lentz Den vita patriciervillan låg inbäddad i grönska, omgärdad av en stor parkliknande trädgård, bland andra imponerande hus i ett fashionabelt villasamhälle. Fastigheten omgavs av en hög och tät häck med smidesgrindar framför huset och en gammal, smal och rostig järngrind på baksidan, som sällan användes.

Husets uppfart kantades av träd på båda sidor och från gatan skymtade man det stora huset genom grindarna, en rappad villa i tre våningar med grusade gångar och välklippta gräsmattor som bredde ut sig framför villan. Det gick även att urskilja den pampiga entrén med rosenbuskar i välordnade rabatter och en stentrappa som ledde upp till ett par dubbeldörrar med koppar­ beslag. Den vidsträckta trädgården fortsatte på baksidan av huset där den övergick till fler gräsmattor och planteringar med ett överflöd av blommor blandat med stora träd som tillsammans gav intrycket av en park.

Det stora huset gav ett överdådigt intryck med sin smak­fulla inredning och många rum. Från hallen ledde en bred marmor­­ trappa med vinröd matta upp till sovrummen på andra v­ åningen.

Därifrån blev trappan smalare och mer anspråkslös när den fort­satte upp till tredje våningen, där de enklaste sovrummen, av­sedda för tjänstefolket, var belägna. På entréplanet, bakom eleganta pardörrar, avslöjades representativa salonger med impo­nerande takhöjd och kakelugnar och burspråk. Längre in 15

återfanns den ståtliga matsalen med golv med fisk­bens­par­kett, ett magnifikt matbord och en gigantisk kristallkrona i taket.

Längst in fanns rökrummet dit herrarna drog sig till­baka efter middagen medan damerna fick salongen för sig själva en stund.

Den stora villan beboddes av familjen Lentz, en respekterad familj i det övre samhällsskiktet, som hade sina rötter i Finland.

Direktör Lentz skötte familjeföretagen och såg till att pengarna strömmade in till allt som en stor familj behövde. Det innebar att han inte var särskilt närvarande i vardagen, då han för det mesta arbetade eller var bortrest och överlät allt på hemmafronten till sin fru. Därför fick Elisabeth Lentz ansvara för barnens fostran och hålla i allt som skulle organiseras i hushållet.

Döttrarna Isabelle och Estelle var oskiljaktiga och sågs alltid tillsammans. Det skiljde bara ett drygt år mellan dem och de ­hade alltid tytt sig till varandra. Deras lillebror Rutger var fem år yngre och hade mest varit i vägen när de var mindre. När de nu alla var på väg att bli vuxna hade systrarna större fördragsamhet med honom.

Isabelle var äldst och hade nyligen presenterats i sällskapslivet genom att delta i sin första bal, debutantbalen. Hon kallades av de flesta för Belle, dels för att det var kortare och lättare att använda ett smeknamn, men också för att det franska ordet belle betyder vacker och Isabelle var en verklig skönhet.

Estelle var länge det lilla yrvädret med lockigt hår och ett pärlande skratt ständigt bubblande i kroppen. Stella hade blivit hennes smeknamn och det passade henne synnerligen väl, då det betyder stjärna och hon ständigt strålade mot alla.

Eftersom Rutger var pojke kallades han aldrig för någonting annat än Rutger. Han var arvtagaren som skulle stå för släktens fortlevnad och föra familjens namn vidare. En sådan person måste ha ett seriöst namn och inte fastna i något tramsigt 16

smeknamn. Därvidlag hade hans far satt ned foten och så fick det bli.

Hushållet bestod inte bara av en familj, utan även av en stab med tjänstefolk som tog hand om hus, familj och trädgård. De bodde alla under samma tak men på olika våningar i en strikt hierarkisk ordning. Det var den stränga husföreståndarinnan som höll ordning på allt och alla, som ingen vågade sätta sig upp emot. Det var kokerskan som lagade så god mat och kunde tillverka underbara bakverk. Det var trädgårdsmästaren som också fungerade som chaufför och ett antal husor som slet hårt med städning och allehanda göromål. Tillsammans utgjorde personalen ett samstämt lag som fejade och ordnade med allt i det stora hushållet och höll både hus och trädgård i en fantastisk ordning som imponerade på de flesta besökare. Kokerskan fick en gång i veckan sitta ned med frun i huset då de gemensamt planerade veckans matsedel och inköp. Fru Lentz var noga med att allt var av yppersta kvalitet och innehöll alla nyttigheter som familjen behövde. När det var dags för gäster hade husets fru helt klart för sig vilka läckerheter som skulle serveras, hur de skulle kombi­neras och i vilken ordning de skulle presenteras.

Dryckerna till maten befattade hon sig aldrig med utan överlät alla sådana val till sin make.

Elisabeth Lentz levde ett priviligierat liv och uppförde sig därefter, precis som det förväntades av henne, så som hon blivit uppfostrad att göra. Måhända ingav hon ett kallt och ointresserat intryck men hon gjorde sitt bästa. Hennes relation till barnen var som i andra familjer i denna samhällsklass, umgänget ­mellan föräldrar och barn var inte särskilt hjärtligt och det visa­ des inga tecken på tillgivenhet. Det fanns inget utrymme för känslo­yttringar eller upprörda situationer, det satte Elisabeths uppfost­ran stopp för.

17

Isabelle och Estelle

”Kära barn, det är ju inte ens tänkbart, hur kan du säga något sådant”, sa modern i förebrående ton. ”Det låter sig inte göras, Isabelle, verkligen inte göras.” ”Men chère Maman måste förstå! Begriper inte mamma att jag älskar honom?” svarade Isabelle med desperation i rösten. ”Kära Belle, du är så ung, du vet ingenting om män och inte hel­ler vad kärlek är för något, det här är bara en tillfällig för­ älskelse som går över. Du kommer träffa andra män och inse vad som är bäst för dig. Tänk på din framtid, du kan göra ett m ­ ycket gott parti, det skulle inte förvåna mig om någon av de unga gre­varna eller ba­ronerna snart friar till dig”, genmälde modern. ”Men Maman, jag bryr mig inte om de uppblåsta typerna, jag kan absolut inte gifta mig med någon av dem, det finns bara en jag älskar!” Hon kände så tydligt att hon måste få sin mor att förstå, det här var en fråga om liv och död. ”En skådespelare!” Modern spottade ur sig ordet som om det var något osmakligt hon av misstag fått in i munnen. ”Vet du hur det där scenfolket uppför sig, vilket syndigt leverne de för?

Vem vet hur många unga flickor han har förvridit ­huvudet på, skådespelare är inte så nogräknade med moralen. Du är van att umgås i helt andra kretsar och hur ska han förresten k­ unna försörja dig? Det kommer inte på tal Isabelle, du kan inte g­ ifta dig med en simpel skådespelare som bara skulle göra dig olycklig.”

21

”Mamma förstår inte, han är inte sådan som mamma tror. Han är min hela värld, min själsfrände, den ende som betyder något.

Jag bryr mig inte om pengar eller ställning, jag vill bara gifta mig med den man jag älskar. Mamma anar inte hur under­bar han är, kan inte mamma och pappa åtminstone träffa honom och skapa er en egen uppfattning?” ”Har du helt tappat förståndet flicka? Det är inte aktuellt för dig att gifta dig med någon annan än en man som vi anser ­lämpad för dig. Nog talat om det här, jag vill inte höra mer om den här tarvliga skådespelaren! Nu går du och gör dig i ordning inför kvällens bjudning och jag förväntar mig att du är charme­ rande och vänlig mot de unga herrarna som kommer i kväll.

Någon av de unga männen kommer att fria till dig inom en snar framtid och vi förväntar oss att du gifter dig ståndsmässigt. Nu är det slut­pratat om den här skådespelaren, jag vill inte höra ett ord till, vi har diskuterat det alltför många gånger, det är fullt tillräckligt, nu är det slutdiskuterat, det blir ingenting av med det. Har du förstått!”

Belle rusade förtvivlad ut ur rummet med tårarna strömmande nedför kinderna och sprang upp på sitt rum där hon kastade sig storgråtande på sängen. Vad skulle hon göra? Hon kunde inte leva utan Ralf, men hennes föräldrar förstod ingenting och gick inte att resonera med. Hon kunde inte räkna alla diskussioner hon hade haft med dem och alla hade slutat på samma sätt, det gick verkligen inte att övertyga dem. Så avvisande som modern varit idag hade hon aldrig varit förut, de hade nått gränsen nu, hon skulle inte kunna övertyga föräldrarna. Hon var helt enkelt tvungen att hitta en annan utväg.

22

Stella tittade in till sin syster vid precis rätt tidpunkt. Belle satt röd­gråten och förtvivlad uppkrupen i sänghörnet. Stella slog sig ned bredvid henne och la armen om sin storasyster, det fanns ingen som kunde trösta så som Stella. ”Har du bråkat med mamma igen?” ”Hon förstår ju ingenting, vad ska jag göra?” ”Det kommer säkert att ordna sig, du får ge det lite tid. Nästa år är det dags för min debut och då kan vi gå gemensamt på a­ lla baler och bjudningar, så slipper du vara ensam. Vänta in mig bara så ska vi ha roligt tillsammans och du slipper genomlida de här tråkiga tillställningarna på egen hand. Med tiden ordnar sig säkert allt till det bästa.”

Med rödgråtna ögon och flammiga kinder betraktade Belle sin lillasyster. Stella var alltid så positiv och hittade lösningar på alla problem, men den här gången trodde Belle tyvärr inte att hon hade rätt. ”Seså, gör dig i ordning för kvällens bjudning nu, jag hjälper dig”, sa Stella och strök sitt kastanjebruna hårsvall bakom öronen samtidigt som hon betraktade sin storasyster med en bekymrad blick i sina gröna ögon.

När Belle väl satt ned framför spegeln vid toalettbordet tog Stella upp hårborsten och satte igång att borsta hennes hår med långa drag, tills det var blankt och glänste som guld. Det fanns inget som lugnade Belle så som när Stella borstade hennes hår.

Under tiden småpratade de om gamla tider: ”Kommer du ihåg så många användningsområden Maman hittade för våra böcker, det inskränkte sig minsann inte bara till bildning. Jag vet inte hur många kilometer jag gått med en bok på huvudet för att få vacker hållning och kunna föra mig med grace, som Maman uttryckte det.”

23

Knepet lyckades. Stella hade fått in Belle på andra tankar och nu torkade tårarna på kinderna när hon skrattade och själv drog sig till minnes: ”Och jag minns hur jag fick sitta vid matbordet med böcker inklämda under armarna för att lära mig ett gott bordsskick, inte spreta med armarna och framför allt inte placera armbågarna på bordet.”

Stella skrek av skratt när Belle härmade deras mamma: ”Det måste ni förstå kära barn, att det är mycket som förväntas av en flicka från en högreståndsfamilj. Ni måste gifta er med en lämplig man, rätt sorts man och skapa ett vackert hem där ni ska vara värdiga värdinnor och ta ansvar för hushållet, organisera och se till att allt fungerar samtidigt som ni håller ett öga på tjän­ste­folket. Ni måste känna till och följa etiketten, konversera artigt vid middagsbordet och uppföra er som det anstår en flicka från ett bättre hem. Ni behöver vara underdåniga och föra er med grace för att kunna bli representativa hustrur och perfekta värdinnor. Allt det här kanske verkar omöjligt men jag ska lära er allt av vikt på samma sätt som jag en gång i tiden fick lära mig av min mamma.”

De hade hört den här harangen så många gånger att de nu kunde den utantill och de slutade aldrig att förvåna sig över hur allvarligt modern betraktade dessa frågor.

De fnittrade och skrattade tillsammans så som bara systrar kan. När Belle var färdigklädd fanns det inte ett spår av tårar kvar i hennes ansikte och hon log uppskattande mot sin syster innan hon försvann nedför trappan.

Stella drog en suck av lättnad men var långt ifrån så lugn som hon verkade utåt. Hon oroade sig för sin syster och hur det skulle gå för henne.

24

Del II

1949 – 1959 13

Kusinerna Inez, Edith och Alexandra

Sommaren 1949 Edith – dotter till Estelle Edith var så glad att hon hade svarat på annonsen. Hon behövde verkligen komma bort från storstaden, få en paus och göra någonting helt annat, träffa nya människor och släppa alla problem som hopat sig. En fräsch start, tänkte hon, denna sommar kan ge mig en fräsch start. Hela sommaren skulle hon få tillbringa i Skåne, som hade en speciell plats i hennes hjärta sedan barndomens lyckliga somrar.

På det fashionabla hotellet Falsterbohus hade ledningen bestämt sig för att erbjuda sina gäster och deras barn simundervisning och därför annonserat efter en simlärare för säsongen. När Edith fick syn på annonsen i en av Stockholmstidningarna insåg hon genast att detta var hennes chans. Hon var en god simmare, hade bra hand med barn och hade utöver det en simlärarutbildning. Dessutom fick hon chans att åka iväg hela sommaren, hon tyckte att det var en förträfflig möjlighet. Lönen var visserligen inte mycket att skryta om, men villkoren inkluderade kost och logi på hotellet så hon kände att hon skulle klara sig bra ändå.

Därmed hade Edith sökt och fått tjänsten och höll nu som bäst på med att packa inför resan.

Dagen innan Edith skulle fara med tåget söderut gick hon plikt­ skyldigast och lyssnade på en föreläsning som hennes pappa höll. Hennes far var en flitigt anlitad föreläsare och var alltid 93

angelägen om att familjen kom och lyssnade när han talade, ­något som Edith var övertygad om berodde mer på faderns stora ego än kärlek till familjen. Därför blev Edith förvånad över att inte se sin mamma där. Hon tittade runt i lokalen men kunde inte upptäcka modern någonstans. Det var oerhört märkligt, hon hade aldrig tidigare upplevt att hennes mamma uteblivit.

Edith kunde inte förstå vad som hade hänt, men tänkte att det säkert skulle få sin förklaring på kvällen då hon skulle gå på en tillställning tillsammans med föräldrarna. Hon ämnade inte bli sen för hon måste stiga upp tidigt nästa morgon för att hinna med tåget till Malmö. Hon trodde att hennes mamma kanske bara blivit försenad och skulle komma att dyka upp mitt i föreläsningen. Edith lade märke till en ovanlig tvekan hos sin pappa och såg att han spejade oupphörligt ut över loka­ len. Även han hade upptäckt att Estelle inte var på plats och det gjorde honom osäker. Han ville ha hustrun vid sin s­ ida för att känna sig riktigt bekväm och få den bekräftelse han behövde. Egendomligt, tänkte Edith, han uppträder alltid så självsäkert, men innerst inne är han inte så tuff och säker som han verkar.

Nästa dag satt hon så äntligen, i nyinköpt resdräkt med matchan­ de hatt och vita handskar, på det efterlängtade tåget söderut som skulle ta henne till Malmö och sedan via ett par byten vidare till Falsterbo. Den marinblå dräkten med insvängd jacka med markerad midja och en kjol som slutade en bit nedanför knäet var modern och såg korrekt ut, hon ville ge ett gott f­ örsta intryck.

Färgen passade bra till hennes turkosblå ögon och ljusa hy och till de rödblonda lockarna, som tittade fram under hatten och letade sig nedför halsen för att slutligen landa i en mjuk båge på axlarna.

94

Edith tittade ut genom tågfönstret på det förbipasserande landskapet medan hennes tankar vandrade. Resan till Skåne hade väckt bilder från barndomen och fått henne att minnas alla förtrollade somrar och nu rörde sig tankarna vidare till hennes uppväxt i det fashionabla villasamhället i utkanten av huvudstaden.

Varje söndag förväntades familjen komma hem till mormor och morfar för att äta söndagsmiddag, det var tradition och gick inte att rucka på. Edith tyckte att det var ganska trista tillställningar med alla släktingar och de där irriterande småkusinerna.

Fast det fanns en del roliga stunder, som när mamma tog henne med på upptäcktsfärd i den vita patriciervillan med alla sina rum. De smög undan när mormor var upptagen av någonting annat och inte lade märke till att de försvann, hon tyckte inte om att de gick runt i huset på egen hand. Mamma kände till varenda vrå av den stora villan eftersom hon var uppvuxen där, och visade Edith alla ställen som hon och moster Belle hade haft som sina hemliga gömslen och berättade om vilka hyss de hade tagit sig för. Mamma var full av historier om vad de hade hittat på och Edith såg framför sig en annorlunda och spännande värld. Morbror Rutger fick aldrig vara med, sa mamma, han var alltför liten och skulle säkerligen skvallra för föräldrarna, han var en riktig morsgris på den tiden.

När de två gick runt i de olika rummen medan mamma pratade, levde sig Edith in i alla berättelserna som om hon själv varit med om de olika händelserna. Mamma visade det rum som Belle hade bott i. De gick ut på balkongen och tittade ner, det var en svindlande känsla, så högt upp och så långt ner till marken. När Edith var liten tänkte hon att moster Belle måste ha varit väldigt modig som vågade klättra hela vägen ned i mörkret. Det var först när hon blev lite äldre som hon förstod att 95

det verkliga modet bestod i att lämna föräldrahemmet för alltid.

Belles rum stod orört, precis som den dag då hon hade lämnat det. Det var bara jungfrun som gick in där för att städa, annars var det förbjuden mark. Om mormor hade vetat att mamma tog dit Edith med jämna mellanrum hade hon inte varit nådig att tas med. Mor och dotter kröp upp i Belles säng och satt tätt ihop medan Edith lyssnade på alla berättelser. Det var under de här stunderna som hon hade fått reda på släktens historia och alla familjehemligheter.

Det var ingen tillfällighet att familjen Lentz hade ett tyskklingande namn, trots att de kom från Finland, berättade ­mamma. Det fanns en förklaring som gick ända tillbaka till sextonhundratalet då de första medlemmarna i familjen hade tagit sig från Tyskland till Karelen och Viborg, som var svenskt på den tiden. De var framgångsrika köpmän som stannade kvar och investerade sina pengar på plats, och genom giftermål mellan de olika borgarna i staden, efter flera generationer, blivit mer svenska än tyska. Häri låg förklaringen till varför familjen Lentz hade en lantegendom i Finland men också rötter i Sverige.

När mamma var liten bodde familjen ibland i Sverige men för det mesta på sin gård utanför Viborg, inte så långt från den ryska gränsen, och de åkte regelbundet till Sankt Petersburg.

Dessa resor framstod som i ett förtrollat skimmer när mamma berättade från sin barndom och broderade ut om besöken. De var Ediths favorithistorier och de började alltid likadant: ”Det var fortfarande mörkt när vi gav oss iväg, morgonen var kall och stjärnklar med snö i luften. Hästarna frustade och trampade otåligt, ivriga att komma iväg, uppiggade av att ha kommit ut i kylan. Vår familj satt tätt tillsammans i släden, inlindade i skinnfällar, för att hålla värmen. Mannen på kuskbocken såg frusen ut redan vid starten, där han satt högre än 96

vi andra med andedräkten rykande ur munnen och tydlig rim­frost i skäggstubben.

Den första sträckan fick vi ha facklor tända på släden för att kunna orientera oss i mörkret. Jag hörde hur slädens medar klöv skaren på snön och kände hur kylan genomborrade mig för varje andetag jag drog. Jag visste att jag skulle hålla hals­ duken för munnen för att inte få i mig för mycket kall luft men jag var alldeles för uppspelt för att tänka på det. Äntligen var vi på väg! Det var höjdpunkten på året när vi åkte iväg till Sankt Petersburg för säsongens alla inköp. Jag älskade pulsen i staden och gyttret av människor, de eleganta butikerna och de vackra tygerna hos sömmerskorna och skräddarna. Sankt Petersburg sjöd av liv och det var ett myller av människor, och det var här tsaren bodde i det vackra Vinterpalatset.

I Sankt Petersburg fanns allt det senaste inom mode och juve­ ler, möbler och inredning. Det var staden på modet, de kända människornas stad, staden som alla som betydde någonting besökte. Det var staden med stort S, staden där det mest impo­ ne­rande modet skapades, dit välklädda människor sökte sig, staden med de skickligaste guldsmederna, staden med storslagen arkitektur och vackra byggnader, kort sagt staden där allting hände. Staden som var tongivande, såsom Paris och London senare skulle komma att bli. Jag älskade den årliga resan dit och denna gång skulle vi stanna en hel vecka. Jag kunde inte komma fram fort nog.”

Mamma fick tårar i ögonen när hon tänkte tillbaka på de underbara resorna till Ryssland, det hade varit som att färdas till en drömvärld som inte längre existerade. ”På kvällen var det stor bal”, fortsatte mamma, ”och jag var ju bara en liten flicka på sex år så det var inte tal om att jag skulle få vara med. Mina syskon och jag skulle sova i ett rum i samma 97

palats som balen ägde rum, tillsammans med vår barnsköterska som skulle passa oss när mamma och pappa deltog i balen.

Jag var oerhört intresserad av vad som skulle hända på balen och dessutom var jag redan då förtjust i vackra kläder, så jag ville gärna se lite av det storslagna. Därför smög jag mig i ett obevakat ögonblick ut på trappavsatsen utanför det rum där vi skulle övernatta och kröp ihop bakom trappräcket. Där hade jag utmärkt utsikt över balsalen och den stora trappan som ledde dit. Jag såg alla gästerna anlända. Par efter par skred de nedför den breda marmortrappan, herrarna var stiliga och damerna vackra i sina utsökta kreationer av frasande siden och flortunn chiffong. Jag tyckte nog att damerna var de finaste, visst var herrarna ståtliga men de syntes mig som kopior av varandra, alla såg de ju likadana ut i sina svarta frackar. Damerna däremot var som unika skapelser med glänsande juveler och glittrande diamanter, och flera av dem hade dessutom gnistrande diadem i håret. Jag satt med andan i halsen, full av beundran, och kunde inte se mig mätt på all grannlåt.

Det hade ryktats att tsaren skulle närvara i egen hög person men jag kunde inte skilja den ena eleganta herren från den andra, alla hade de olika slags band och flotta dekorationer. Jag konstaterade lite besviket att tsaren nog inte var där för då hade han väl haft sin krona på huvudet, här var ingen som såg ut som en kejsare. Jag betraktade den sagovärld som utspelade sig framför mina ögon och drömde mig till framtiden när jag själv skulle få delta i allt detta underbara. Våra föräldrar hade kommit in till oss barn för att säga godnatt innan de gick till balen. Jag hade betraktat dem med avund, mamma i sin vackra påfågelblå aftonklänning och pappa så stilig i sin frack, ett frapperande par.

Jag var full av beundran, tänk att få vara med därnere.

Abrupt väcktes jag ur mina drömmar av vår barnsköterska, 98

som upptäckt att jag var borta och lyckats hitta mitt gömställe.

Villkorslöst fördes jag tillbaka till sängen.”

Mamma suckade vid minnet och fortsatte i dyster ton: ”Jag skulle aldrig få uppleva någon bal i Sankt Petersburg. När jag var stor nog för baler hade första världskriget brutit ut och ryska revolutionen tvingat tsaren att abdikera. Dessutom hade Sankt Petersburg förlorat sin ställning som huvudstad och därmed också sin betydelse. Vid det laget hade vår familj upphört med resorna till Sankt Petersburg. Jag skulle aldrig mer komma att sätta min fot i Ryssland.”

När mamma väl kommit att tänka på kriget och revolutionen drog hon sig även till minnes hur det hade varit att leva i Viborg i orostider. ” Vi hade vant oss vid att bo i gränsland, under skuggan av en stor och mäktig granne med en känsla av ett ständigt hot från landet i öster. Vid ett par tillfällen blev det också blodigt allvar av det överhängande hotet. Efter inbördeskriget 1918 tvingades vi bort, då Viborg föll i bolsjevikernas händer. De lade beslag på vår gård och allt vi ägde och vi fick ge oss iväg brådstörtat utan några av våra tillhörigheter. När Viborg så småningom återtogs av Finland kunde vi återvända till vår gård, men efter den upplevelsen kände jag mig aldrig riktigt trygg där.”

I Belles gamla rum stod också sekretären kvar och mamma visade lönnfacket där de hade lagt meddelanden till varandra. Edith förstod vad systrarna hade betytt för varandra under uppväxten och hur mycket mamma hade saknat Belle när hon försvann, hur ensam mamma hade känt sig. Efter ett tag hade mamma fått annat att tänka på när hon träffat pappa, och hennes föräldrar hade plötsligt fått ett nyvaknat intresse för henne eftersom hon var på väg att göra ett gott parti.

99

Det är konstigt, tänkte Edith, mamma hade gjort allt rätt, allt som förväntades av henne. Hon hade inte gjort uppror som Isabelle utan fogat sig i sina föräldrars önskan. Hon hade hål­ lit sig till konvenansen och gift sig med en framgångsrik ung advokat av god familj. Hon hade valt en man som föräldrarna ansåg lämplig för henne och ägnat sig åt att uppfostra barn och agera värdinna i ett förnämt hushåll. Ändå hade inte allt blivit helt rätt.

100

Del III

1979 – 1989 13

Sysslingarna Tessan, Cecilia och Susanna

Spanien

Cecilia stormade in på hotellet med andan i halsen, hon avskydde att vara i sista minuten. Resan till Marbella hade varit en besvikelse. Först hade hon inte fått ut sitt bagage. Bagagebandet med väskor hade rullat på med sitt karakteristiska kippande ljud och människor hade dykt upp från alla håll och grabbat sina kollin.

Medan ankomsthallen blev mer och mer tom på folk hade hon stått ensam kvar vid rullbandet och fortfarande hoppats få syn på sitt eget bagage, den fina skinnväskan. Till slut hade det bara varit en gammal sliten koffert som legat kvar och snurrat runt på bandet om och om igen, som om ingen ville kännas vid den.

Hennes väska hade så småningom återfunnits men då hade hon sedan länge missat sin transfer från flygplatsen. När hon kommit ut från ankomsthallen hade kön till taxibilarna ringlat sig lång på trottoaren och det hade tagit tid innan hon äntligen fått tag på en bil. Väl på plats i taxin hade allt gått över förväntan och hon hade nått sitt hotell inom en halvtimme. Tack vare den flinke taxichauffören hade hon kommit i tid till sitt viktiga möte.

Hotellet var beläget intill strandpromenaden och hade en härlig havsutsikt, annars skilde det sig inte mycket från de ­övriga hotellen som låg i rader utmed stranden. Höga lådor i flera våningar med trist arkitektur och tydligt byggda för att hysa så många gäster som möjligt.

259

Vid incheckningen fanns det ett meddelande i hennes nyckelfack och portieren räckte över lappen.

Möt mig på Apelsintorget på onsdag klockan sex.

Måste prata med dig!

X Vad menades? Var den verkligen ämnad för henne? Var kom den ifrån? Vem hade skrivit den och framförallt vem var denne mystiske mr X? Frågorna hopade sig och hon hade inte svar på en enda av dem.

Hon hade för längesedan haft en klasskamrat som varit inblandad i en familjeskandal. Ryktet sa att han hade tagit sin tillflykt till Spanien och bosatt sig där. Men om det nu var denne Gunnar, vad i hela världen ville han henne? Och hur visste han att hon var i Spanien? Det kunde ju för all del även vara en kvinna, mrs X, det var inte otänkbart. Men vad hade personen i fråga för ärende till henne? Och var det verkligen henne man efterfrågade eller förelåg det någon sorts sammanblandning?

Bara det inte var Kent, som hon brutit med precis innan hon åkt till Spanien. De två hade varit ett par under hela gymnasietiden och Kent hade velat att de skulle förlova sig och flytta ihop när de gått ut skolan. Cecilia hade mer och mer känt att hon inte var redo och börjat undra om han var rätt kille för henne, och efter mycket grubblande och svåra samvetskval hade hon till sist gjort slut. Kent hade blivit förtvivlad, förklarat att hon var hans livs kärlek och att han skulle följa henne till jordens ände.

Hon hade mest trott att det var snack från hans sida och att han snart skulle glömma henne och hitta en ny flickvän. Men tänk om han hade menat det och följt efter henne till Spanien och nu ville locka henne till ett möte, där han skulle förklara att de 260

inte kunde leva utan varandra? Det skulle ligga helt i linje med hans föreställning om ett romantiskt rendez-vous.

Hon skakade av sig de tankarna och försökte fokusera på viktigare saker, fortfarande osäker på om hon skulle gå till mötet.

Kunde det vara farligt? En fälla av något slag eller någon som hade onda avsikter? Kunde hon råka ut för någonting obehagligt? Det säkraste hade naturligtvis varit att riva sönder lappen och glömma allt om Apelsintorget, något som hennes föräldrar säkert skulle ha rått henne till om hon frågat dem. Det tänkte hon inte göra, föräldrar var så ängsliga av sig och förstod inte när deras barn blivit vuxna, hon skulle nog kunna försvara sig.

Men hon var fortfarande konfunderad och kunde inte förstå vem som hade skrivit lappen. Så småningom tog nyfikenheten överhanden och hon bestämde sig för att ändå gå till mötet.

261

Släktträd för familjen Lentz

Elisabeth och Fredrik Lentz 1877-1951

1872-1951

Isabelle (Belle) f. 1901 Estelle (Stella) f. 1902

gift med Ralf Wendstam* gift med Ivan Wallnerius** Ingvar f. 1922 Inez f. 1924

Edith f. 1925

Erik f. 1926

Edmund f. 1931

gift med Gustav Tellberg

gift med Richard gift med Sofia Strömblad*** von Stahl

Therese (Tessan) f. 1955

Lucas f. 1955

Karin (Kajsa) f. 1960

Cecilia f. 1959

Karl (Kalle) f. 1963

Inez andra giftermål med Jonathan Falk.

Barn: Lena f. 1963

316

Rutger f. 1907

gift med Hanna Krichter Alexandra f. 1937

Torbjörn f. 1940

Susanna f. 1960 u. ä.

* Son till Anna och Peter Wendstam ** Son till Charlotta och Harald Wallnerius *** Son till Marianne och Lars Strömblad

317

Brittalis f. 1942

Olof f. 1945

Övriga personer, i den ordning de framträder

Bertil Johansson – trädgårdsmästare

Helga Bengtsson och hennes man Tore – ägare av en bondgård i närheten av prästgården

Vera Lilja – innehavare av blomsterhandeln Liljas blommor Sven Olsson – son till storbonden

Aina Riddarswärd – väninna till Estelle

Georg Riddarswärd – storebror till Aina Sofia von Stahl – receptionist

Enok Andersson – innehavare av bärnstenssnideriet Anton Kellerman – sol-och-vårare

Rut Andersson – medlem i kvinnogruppen

Märta Bengtsson – dotter till Helga och Tore, medlem i kvinnogruppen Ingeborg Hedström – medlem i kvinnogruppen Viola Gyllenfred – medlem i kvinnogruppen

Leonora och Birger von Stahl – föräldrar till Sofia Advokaterna Andersson och Persson Fritz Meyer – man i Wien

Mårten – tillfällig pojkvän till Tessan

Rosa Karlsson – husfru på hotellet i Spanien Hotellchefen – på hotellet i Spanien

Fru Kleisner – gäst på hotellet i Spanien 318

Anders Karlsson – far till Rosa

Lisa och Bosse – reseledare på Club 33 Robert Olsson – skådespelare

Martin Schwarz – man från Tyskland

319