9789189205475

Anakolut 2.0 Förord Stölder och lån Ett såväl hjärtligt som understundom tveksamt tack till följande personer, vilka mer eller mindre ofrivilligt och nämnda eller onämnda citeras i det som komma ska (självfallet har fler än dessa bidragit med idéer och annat, men de är, så gott som på heder och samvete, de enda jag kan komma på som har kommit på det före mig, och jag har upptäckt det, eller så har de kommit på det mycket bättre eller så råkar det bara passa in): Lars Andersson, Joakim von Anka, Aristo­ teles, Ernst Bloch, Berthold Brecht, Elias Canetti, Charles Chaplin, Pierre de Coubertin, Charles Dickens, Albert Engström, Lee Falk, Nils Ferlin, Johann Wolfgang von Goethe, Emma Goldman, Friedrich Hegel, Joseph Heller, Homeros, Horatius, Franz Kafka, Immanuel Kant, Lena Karlsson (Magasinet April), Heinrich von Kleist, Pjotr Krapotkin, Ingemar Leckius, Ulf Lundell, Matteus, Todd McEwen, Michel de Montaigne, de gamla romarna, Bertrand Russell, Maria Schottenius (SDS), Sveriges statsförfattning, Sydsvenska Dag­ bladet Snällposten, Edith Södergran och Tam Thuong.

Anakolut 2.0 Gustaf Torstens alias Lars Torstenson

© Lars Torstenson 2022 Utgiven av Blue Publishing Tryckt hos Scandbook 2022 ISBN 978-91-89205-47-5 www.blue.se

Förord #3* Anakolut /– / från pärm till pärm och/eller/med Ergon, ergodos, parergon (för- eller efterord) Introduktion Gustaf Torstens Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet (1986; hädanefter Anakoluten) är en solitär bland svenska romaner. Jag tror egentligen aldrig jag har sett den nämnas i ett litteraturhistoriskt sammanhang. Inte heller i exempelvis Victor Malms färska avhandling om svensk postmodernistisk litteratur, Är det detta som kallas postmodernism? (2019). Ändå framstår Anakoluten, så här 35 år efter sin första materialisering, som ett av 80-talets mest tidstypiska alster – mer post­modern än Stig Larssons Autisterna (1979) och Lars ­Gustafssons ­Bernard Foys tredje rockad (1986) tillsammans. Det vill säga: ytligare, öppnare, mer ironisk, mer parodisk, mer upplöst i fråga om genre, stil och medium, tydligare emanciperad från gestaltningens och de Stora Berättelsernas betryggande meningskrav, mer textuellt underminerande, med språket satt i friare spel. Kort sagt, mer ”charmigt osammanhängande”, för att tala med Horace Engdahl.1 5

Torstens roman excellerar verkligen i åtminstone tre för sammanhanget typiska avseenden: genom att skjuta fokus från textens centrum till dess marginaler; genom att veckla ut sig själv över verkets yttre gränser; och genom att ersätta intrigens sammankopplade enhetsstruktur av början, mitt och slut med ett svåröverskådligt kopplingsschema där läsaren själv lite på måfå måste gå in och reglera berättelsens många flöden.

Om Anakoluten inte hittat sin plats i den svenska roman­ historien beror det förmodligen också på att den, till synes omedvetet och på ett i grunden perverterat sätt, anknyter till en helt annan samtida berättande prosatradition – en som i hög utsträckning fortfarande är obekant för litteraturhistorieskrivningen. Kortfattat kan verket beskrivas som en hybrid mellan experimentell roman och de spelböcker som i engelskspråkiga sammanhang benämns med akronymen CYOA – ”Choose Your Own Ad­venture” – och som på svenska fick namnet ”soloäventyr”. Om man å ena ­sidan kan spåra Anakolutens litterära tekniker till sådana lekfulla romanverk som Miguel Cervantes Den snillrike riddaren Don Quijote av la Mancha (1605–1615), ­Laurence ­Sternes Välborne herr Tristram Shandy, hans liv och meningar (1759–1767), Vladimir Nabokovs Blek låga (1962) och ­Julio Cortázars Hoppa hage (1963), måste man å ­andra ­sidan också nämna exempelvis Joe Devers Flykt undan mörkret (1984) och Fruktans kittel (1987), eller Steve Jacksons och Ian Livingstones Häxmästaren i röda berget (1982) och Ondskans borg (1983). Därutöver framstår romanen som en analog och codexbunden prototyp till det slags digitala hypertextromaner som inte minst kommit att förknippas med den med Torstens samtida amerikanska författaren Michael Joyce (t. ex. afternoon, a story, 1987).

6

Mänskligheten består inte av hjältar och skurkar, u­ tan av män och kvinnor och alla deras lidelser, b­ åde onda och goda, har Gud givit dem. De syndar utan att vilja det och dumma människor fördömer deras misstag, men de goda har medlidande med dem.

Charles Chaplin

Instruktion En rad händelser förekommer. Dessa går att kombinera på många sätt. Till exempel kan såväl prolog som epilog utelämnas. Med andra ord går det i stort sett att börja respektive sluta var som helst.

Här och var förekommer förklaringar och hänvisningar vid vilka det yppas utmärkta tillfällen att avgöra hur fortsättningen ska se ut. Ibland anges hur respektive version, eller avsnitt, slutar. I sådana fall avgör det egna valet hur det ska gå för personen och hur situationen ska utveckla sig.

Liksom i den här bokens ursprungliga titel förekommer snedstreck, /. I sin första upplaga hette Anakolut 2.0 inget mindre än Anakolut /– / mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet. Det långa namnet har nu kortats/inte kortats och därmed har också snedstrecken i titeln försvunnit/inte försvunnit, trots att de, som det verkar, finns där/inte finns där. Däremot förekommer de som sagt i texten som nu väntar läsaren. De här snedstrecken innebär att ett val väntar och det gäller för läsaren att stryka det eller de alternativ som inte önskas.

Siffror förekommer också lite här och var. De är hänvisningar till eventuellt fördjupande upplysningar som återfinns i ett notregister nästan längst bak i boken. Den som 35

föredrar att skapa sig en egen bild av de olika personerna och miljöerna har mindre nytta av de här upplysningarna.

Siffror förekommer vidare tillsammans med bokstaven M, till exempel M1 (M1). Efter det ovan nämnda notregistret med allmänna upplysningar följer ytterligare ett register med förslag på musik att lyssna till medan den aktuella delen av boken läses. För att underlätta för läsaren finns på Spotify en spellista, Anakolut, som med fördel kan användas av den som vill addera musiken till sin upplevelse av Anakolut 2.0. Till musiken som fanns med i originalutgåvan 1986 har ytterligare musik lagts till. Allt för att fullända läsarens upplevelse.

Slutligen: givetvis går det bra att läsa, och spela, allt.

Förslag: läs om och om igen i olika kombinationer och med olika mycket hjälp av upplysningarna och musiken.

Den hugade kanske skriver egna personporträtt och miljö­ beskrivningar och lägger in dem i notregistret. Kanske adde­rar någon egna musikval.

Det viktiga är inte att vinna, utan att kämpa väl.

Pierre de Coubertin

Mannen stoppade ner papperen i kuvertet igen och funderade inte vidare på dem. Han steg av vid nästa station för att fortsätta sin promenad. Han gick till en närliggande park och berättar här nedan själv vad som där hände. Är det av intresse: fortsätt nedan. I annat fall: gå vidare till sidan 148.

I parken Det var en tisdag, men jag hade gjort den till söndag och tog som vanligt en liten promenad efter kronärtskockorna, smöret, steken, såsen, potatisen, gelén, ärtorna, morötterna, vinet, äppelpajen – som just den här dagen blivit för bränd i kanterna och mer påminde om månens baksida än en kulinarisk anrättning –, vaniljsåsen och den mintsmakande tandpetaren, då hände det sig inte bättre än att min passage genom en liten park sammanföll med ett idrottsevenemang i den lilla parken som egentligen inte alls var liten utan en hel skog; en med stadsmått mätt stor slätt samt en halvö i huvudstaden: en yta motsvarande till exempel en mindre kommun eller rikets tredje stads hela innerstad och dess närmaste omgivningar.

Ja, det var inget underligt med att min passage sammanföll med ett idrottsevenemang i den lilla parken som inte var så liten utan nästan lika stor som rikets tredje stad. Det underliga var att just den här dagen ställde jag mig att glo på de på planen agerande utövarna. De spelade fotboll. Ett kul spel, det vill säga: man spelar med en läderkula som bara får vidröras med fötterna. Utöver det här med att kulan 136

bara får vidröras med fötterna tillkommer en massa onödiga och krångliga regler. Kvintessensen med spelet är att peta in kulan i ett nät upphängt på två pinnar.

Att alla dessa onödiga och krångliga regler efterlevs ser en speciell spelare, kallad domare, till. Och allt det här är mycket intressant.

Såvitt jag vet är domaren en komplexfylld man – det är uteslutande män som är domare, vilket jag återkommer till senare – som valt att bli domare istället för polis. Han är själv en urusel fotbollsspelare och förtryckt i hemmet.

Att det är så få kvinnor som är domare beror på att de antingen är bra fotbollsspelare, poliser eller gifta med en domare.

Spelarna – de som försöker peta in läderkulan i det hängande nätet – är också lätta att förstå; de är allihop poliser som måste få avreagera och avvandalisera sig. Tänk er själva: de får springa och sparka så mycket de vill, svära och göra fula åtbörder åt domaren och sedan baktala samme domare i pressen efter matchen.

Härav kommer det sig att publiken – det står alltid en skränande pöbel och tittar på poliserna som försöker peta in läderkulan i det hängande nätet under den i hemmet tyranniserade domarens vakande ögon – i stort sett uteslutande består av järnrörsutrustade psykopater, skinnhuvuden, nazister, kvinnoprästmotståndare, engelsmän, revolutionärer, italienare, kommunister, frustrerade invandrare, desillusionerade smörcharmörer med dålig andedräkt, fönat hår och hängbuk och politiker; alla dessa samhällets utstötta.

Det förhåller sig nämligen så att sedan en spelare gjort fula åtbörder och missfirmat domaren blir han, spelaren, utvisad. När han blir utvisad får han lämna spelplanen och genast kommer en sportjournalist och intervjuar och eggar 137

upp honom. Sportjournalisten är för övrigt en alkoholist på vägen mellan torken och TV :s nöjesredaktion och han älskar att frossa i andras lycka eller olycka.

Sålunda tager han tillfället i akt och eggar upp spelaren som gjort fula åtbörder åt domaren och får honom, spelaren, att skrika ut sitt hat inför landets församlade sportfans, som sitter hemma i vardagsrummet och tittar sig i Sportspegeln, spelar ölspelet, röker och spyr timmermanskorv och öl över ölspelsplanen.

Hur som helst låter sig gärna personerna i publiken på plats vid sidan om fotbollsplanen eggas av spelaren med de fula åtbörderna och inte sällan händer det att ett skinnhuvud eller en politiker sliter fram ett järnrör eller en ny lag och dänger i huvudet på någon stackars desillusionerad smörcharmör eller rent av i skallen på domaren. Därefter drar de tillsammans ut på staden för att sparka sönder en eller annan t-banestation, välta en buss, strypa en djurgårdare eller göra något annat kul.

När de gjort det är det dags för spelaren igen. Som den samvetsgranne minns är spelarna också poliser och sedan de svidat om går spelarna/poliserna i det förlorande laget till attack med sparkar, batonger, hästar, tårgas och vattenkanoner för att avreagera sig efter förlusten; att förlora är nämligen det värsta som kan hända en fotbollsspelare och då måste han få avreagera sig.

Låt oss efter denna flyktiga beskrivning av spelet fotboll återgå till söndagseftermiddagens (48) händelser. Jag passe­rade alltså en fotbollsplan med min av diverse maträtter uppsvällda buk, just som en match av det mind­re formatet skulle ta sin början. Någon publik utöver mig själv fanns inte. Ja, det fanns inte ens tillräckligt många spela­re i det ena laget och därför blev jag tillfrågad om jag 138

ville ställa upp och vara med i det laget som saknade en spelare.

– Javisst, svarade jag, men tänk om jag gör mål, vad ska sportjournalisterna då skriva och säga? Att en okänd spelare rullat in kulan i det upphängda nätet?

De andra skrattade och trodde att jag drev med dem.

Det gjorde jag inte.

Nåja, de andra övertygade mig om att det inte var något problem och vi satte igång. Jag spelade ytter. Det innebär att man håller sig ytterst på sin kant. Fast ibland ska man vara i mitten också, men bara ibland, för ibland ska man vara mitt emellan ytterst och mitten. Och ibland ska man vara högt upp om inte motståndarna anfaller för då ska man vara långt ner, för att åter vara högst upp när det egna laget har bollen – kulan.

Det är mycket svårt att spela ytter och egentligen behöver ett lag flera yttrar.

Det finns flera yttrar i ett lag, men de har en massa ­and­ra konstiga namn som inner, center, centerhalv, halvback, back, mittfältare, anfallare och försvarare och en ­ytter ­kallas ­libero och så finns fiskaren längst där bak förstås. Allihop de här skulle kunna spela ytter om det inte vore för att de har en massa konstiga namn.

Jag spelade ytter i alla fall. En fascinerande uppgift. Det var väldigt enkelt ända tills kulan hamnade hos mig och en spelare i det andra laget försökte ta den ifrån mig; flåsande och flämtande kom han bredbent skuttande mot mig med framskjuten underkäke och stint stirrande på kulan jag höll i famnen. Så gav han sig till att skrika: – Ge hit bollen, din jävla fåntratt!

Jag gav honom en rak höger och han föll till marken med krossat näsben.

139

Jag menar: det är ju självklart; spelar man så spelar man och snackar inte en massa skit. Jag tog det i alla fall för självklart. Då kom den där typen som kallas domare – han som är toffelhjälte – springande med pulserande, uppblåsta kinder, ihärdigt blåsande och fräsande i sin lilla löjliga fula visselpipa. Jag skulle just trycka ner pipan i halsen på honom när mina lagkamrater – spelarna i mitt lag, alltså – också kom springande och tog bollen ifrån mig.

De pratade en massa om sportmanship och andra obegripligheter de låtsades tro på.

– Ursäkta mig, kamrater i laget, sa jag, men gäller det inte att peta in kulan i nätet mellan pinnarna?

– Jo, det är riktigt, svarade de.

– Nå, låt oss då göra det och inte stå här och snacka skit!

Så började vi spela igen; det vill säga alla utom han med det mosade näsbenet som gick till närmaste telefonkiosk för att ringa efter en sportjournalist.

Det dröjde inte länge förrän sportjournalisten var på plats och med honom en undan för undan allt större pub­ lik med järnrör, magsår och politiska dogmer. Jag, liksom kamraterna i laget, liksom kamraterna i andra laget, liksom domaren, lät våra fötter sväva allt högre över jorden i takt med att publikmassan växte och jublet från densamma blev allt påtagligare.

Själv hade jag inte rört kulan igen när mitt lags center trampade snett och bröt fotvristen mitt framför motståndarnas upphängda nät och fick bäras av planen. I och med det fick jag spela center, som är en ytter mitt på planen längst fram vid motståndarlagets upphängda nät.

Tämligen omgående kom min chans att göra något konstruktivt då jag nu fick ett utsökt tillfälle att komma i kroppskontakt med motståndarna framför deras eget mål, 140

det upphängda nätet. Redan vid första anfallet fick mitt lag hörna, vilket innebar att vi alla ställde oss framför mot­ stånd­ar­nas upphängda nät och väntade på att en kamrat skulle skjuta in kulan – bollen – till oss.

När kulan kom kom den högt och med en väldig fart och en lång räkel i motståndarlaget, som stod alldeles intill mig, tog sats för att hoppa upp och nicka kulan – det innebär att man stångar kulan med pannan, det är tillåtet. Just som denne långe satsande räkel gjort avstamp och sänt iväg sin kropp uppåt, ihärdigt trotsande Newton, ställde jag mig på hans ena fot med den påföljden att han slet sönder sin lårbenshals och med svåra smärtor fick fraktas till närmaste akutmottagning.

Ingen förstod vad som hänt och jag kände mig mycket nöjd och väntade framför motståndarnas upphängda nät på nästa anfall och eventuella kroppskontakt.

Publiken var i extas och gav domaren skulden för att den långe räkeln i motståndarlaget slitit lårbenshalsen av sig. Vi spelare på planen kände oss mycket uppmuntrade av den exalterade publikens uppförande.

–Domarjävul, ut med domaren, vi skall (49) knäppa dig din jävul, och andra för oss alla, utom domaren förstås, stimulerande hejarop haglade över domaren – toffelhjälten.

I ett anfall av okynne smög jag upp bakom den vid stora publiker ovane domaren och fräste i hans öra.

– Jag vet var du bor din jävul.

Han blev likblek.

Lite senare smög jag intill honom igen, men frågade nu artigt: – Hur många barn har du?

– Vad menar du?

– Ja, jag bara undrar: har du några barn? Någon gammal 141

mormor eller far? Du måste väl ha någon släkt? Jag kan inte riktigt förklara men just nu känns det angeläget för mig att få veta det. Du känner väl själv hur viktigt det är att du skaffar dig en bundsförvant här. Hör du inte hur publiken vrålar efter ditt blod, märker du inte att sportjournalisten väntar på att få massakrera dig inför hela folket, publikens barn trängtar efter att få trycka till dina barn, de vita rashetsarna (49B) vill jaga livet ur din morfar, rektorn väntar på att få slita öronen av dina barn i skolan, invandrarna där borta vid ena hörnflaggan (50) bara väntar på att få våldta dig offentligt … fattar du? Du måste ha en bundsförvant. Berätta om dig själv, kanske kan jag blidka dina antagonister.

– Tror du verkligen att invandrarna där borta vill våldta mig?

– Absolut. Jag har läst fem poäng invandrarkunskap på universitetet och kan allt om invandrare.

– Men jag kan aldrig tänka mig … Flera av mina bästa vänner är invandrare …

– Då har du haft tur.

– Men … varför mig … varför inte min fru?

Domaren – toffelhjälten – sken upp.

– Du kan inte ens det mest elementära om invandrare.

Hör på: invandrare är monoteistiska och det innebär att de bara har ett kön.

– Jag har också bara ett kön …

– Nejnej, det finns bara invandrare; inga han- eller hon­ invandrare. Fattar du?

– Nej. – Har du någon annan bundsförvant än mig?

– Nej. – För ditt eget bästa: fattar du?

– Ja. 142

– Bra! Har du några släktingar?

– Ja, det är min fru och så mina två små gulliga döttrar, Karna och Karla, ja, de heter så för de är tvillingar, födda samtidigt, ur samma ägg, och de är så rara och söta och jag älskar dem så enormt att jag knappt kan tala om dem utan att falla i gråt, Karla och Karna, titta nu gråter jag!, se så stora tårar som rullar nerför mina kinder …

– Människa ta er samman! Några fler släktningar?

– Ja, så är det min mor Karla – nu gråter jag igen; jag tänker på min dotter Karla – henne hatar jag. Jag fick inga fotbollsskor av henne när jag var liten och därför är jag ett samhällets olycksbarn idag. Jag har aldrig haft chansen att bli bra i fotboll och alla de andra i min klass retade mig alltid för att jag sparkade fotboll i ett par mörkblå gummiskor som kallades ”Adidas Kaputt” och som jag fått ärva efter min äldre bror Bertil, som jag också hatar för han spöade upp mig inför Lena; den enda flicka jag någonsin älskat förutom mina tvillingdöttrar Karla och Karna förstås – nu gråter jag igen – men jag hämnades på honom: jag satte en papperskorg över huvudet på honom en gång när han satt och spelade Fia med farmor, som jag också hatade – hon är död – för att hon tvingade mig att gå naken hos Johanssons när vi var där för att se på Olle B. (50B) i televisionens barndom och jag kissade ner mig och Lena var där, och så satte jag en sax i ryggen på honom så att inte heller han skulle kunna spela fotboll, när jag inte kunde det, eller röra sig alls och han stelnade till med utsträckta armar och ben och höll på att dö och det gör han än …

– Okej, okej, din stackars sate, det räcker. Hör på nu: du ska inte gå här och tycka synd om dig själv; på onsdag ska din trädgård brinna; på torsdag ska ditt hus brinna; på fredag ska du brinna: Har du förstått?

143

Domaren skakade i hela kroppen och kunde knappt hålla tillbaka fnittret som bubblade inombords.

– Ja, men … stammade han.

– Snacka inte skit nu. Döm. Hör du inte hur publiken skriker efter dig och din släkt? Hör du inte att de tänker stympa dina tvillingdöttrar och sätta eld på dig själv, men tänk för allt i världen inte på det nu. Gå ut och döm rättvist.

Så fortsatte vi spela under den klart störde domarens överinseende och ganska snart fick vi, mitt lag, chansen att peta in kulan i motståndarnas upphängda nät – att göra mål.

Jag och mina kamrater kämpade febrilt för att lyckas pilla in kulan och en salig röra uppstod framför motståndarnas upphängda nät.

Publiken, som inget kunde se för allt uppvirvlande och kring­flygande damm framför motståndarnas upp­hängda nät, skrek efter domarens inälvor och jag som inte heller såg bollen (51) föll in i deras kör.

– Domarjävulen är en depraverad hedonistisk domar­ jävul! tjöt jag och snart tjöt hela publiken med mig.

– Domarjävulen är en depraverad hedonistisk domarjävul!

Jag tog upp en ny ramsa.

– Domarjävulen är en ostentativt osympatisk domarjävul!

Och hela publiken tjöt: – Domarjävulen är en ostentativt osympatisk domarjävul!

Wow, vilket tryck jag hade på publiken! Jag skulle ­bara behövt peka mot diplomatstaden så skulle vi ockuperat den amerikanska ambassaden och hållit gisslan i över ett år!

(51B) Jag skrek en ny ramsa: 144

– L’art pour l’art, domarjävul, l’art pour l’art !

Och hela publiken inklusive sportjournalisten som nu blivit pluralis tjöt: – L’art pour l’art, domardjävul, l’art pour l’art!

En ny ramsa : – Domarjävulen är en pretiös presenning!

Och publiken tjöt: – Domarjävulen är en pretiös presenning!

En ny ramsa: – Sieg Heil, heil, heil, heil!

Och publiken tjöt: – Sieg Heil, heil, heil, heil!

Uppmuntrad av publikens gensvar gav jag mig ånyo i kast med spelet framför motståndarnas upphängda nät. För en kort sekund skingrades dammet och jag såg ett framsträckt ben, vilket jag med all kraft hoppade ner på. I en skön, suggestiv pollution i tempo ultrarapid sjönk som en dessertsked i chokladpudding mina hälar ner i smalbenet för att med ett krasande ljud åter få kontakt med marken när smalbensinnehavarens skenben beslöt sig för att med det i meningen tidigare beskrivna ljudet kapitulera inför min oväntade tyngd.

Jag hoppade av det avbrutna benet och såg med viss tillfredsställelse motståndarnas fiskare ligga och vrida sig i fruktansvärda plågor. Han kastade fram och tillbaka med sitt friska ben och dunkade i marken med ena handen och höll sig för pannan med den andra.

Hela tiden skrek han högt och gällt som en katt som tagit en eftermiddagspromenad på diskbänken och av miss­ tag tassat upp på spisen och den platta någon glömt stänga av och där lämnat kvar sina trampdynor som en evig film­ stjärne­autograf i betong.

145

Det vänstra benet låg obrukbart och oåterkalleligen avbrutet vid sidan om det ideligen kastande högerbenet. Benpiporna stack vita och pigmentsfattiga och blodiga ut genom det söndertrasade bruna skinnet. Den skadade fiskaren skrek än värre när någon i sin iver skvätte jord i det sargade benet, utan att för den skull peta kulan i nätet.

Ansiktet var vitt, pannan sammandragen i krampaktiga rynkor, näsborrarna vibrerade och läpparna fladdrade och han led verkligen. Jag tyckte han såg för jävlig ut och placerade en fullträff med dobbarna i ansiktet så att han medvetslös och näslös föll in i det upphängda nätet.

I samma veva kom kulan rullande framför mig och jag sparkade till den så den hamnade bredvid den medvets- och näslöse fiskaren och skrek till publiken: –Mål! Mååååål!

Och publiken tjöt: – Mål! Mååååål!

Och mina kamrater klappade om mig och alla var glada, utom domaren som såg villrådig ut.

Lika villrådiga såg förstås också motståndarlagets spelare ut där de chockade stod med sin i målet (52) liggande söndersparkade kamrat och häpna stirrade på publiken som hotfullt plockat fram järnrör, dogmer och magsår och efter mitt mönster skrek: – Död åt gula laget, skicka hem det gula laget, var är våra jobb?

Eller en annan av mina utslungade ramsor: – Gult är fult, rött är sött, grönt är skönt – snart ska vi färga det gröna gräset rött med det gula fula blodet!

Eller: – Gulingar och andra fulingar, kommer i stora härer, dödar pensionärer!

146

Jag manade publiken och sportjournalisterna, som nu hade flera TV -kameror till sin hjälp, och i och med det, hela rikets befolkning till tystnad och stegade ödesmättat in i den tillintetgjorda, häpna och absolut oförstående motståndarhopen som stod runt den medvets- och näslöse. Alla ­blickar riktades mot mig: kamraters, motståndares, poli­ tikers, skinnhuvudens, smörcharmörers, kameramäns och därmed också rikets alla ögon.

På min befallning släpade motståndarna ut sin medvets- och näslösa fiskare och la honom mitt på planen, så fick de ställa sig en bit vid sidan om. Jag ställde mig lutad över den medvets- och näslöse, gjorde pizza-tricket och lät kronärtskockor, smör, stek, sås, potatis, gelé, ärtor, morötter, vin, bränd äppelpaj och vaniljsås med mintdoft rusa ur mitt inre och i vilda kaskader störta mot den medvets- och näslöses medvets- och näslösa anlete och så skrek jag allt vad jag orkade: – Döda dem! med en gest som tagen från den i den skrivna historien äldste av de båda kungarna i Kungsträdgården.

Jag rapade och gick hem för att eventuellt titta på verklighet och overklighet i televisionen och dricka kaffe med punsch och äta mockapågar och jag hörde hur publik och kamrater och journalister under TV -kamerornas surrande överinseende med ett enda stort krasande och slafsande började slita lemmarna av motståndarna alltmedan vårt lags fana gick i topp och vårt lags kampvisa spelades upp i en snabbt uppriggad högtalaranläggning. Och frånsett färden hem blev det ingen mer promenad den dagen.

147

Upplysningar 1.

2.

3.

4.

5.

6.

En tisdag.

167 centimeter lång, kraftig, klädd i mörk trenchcoat, mörk hatt och kraftiga stövlar, solglasögon, lite skäggstubb, sugan­des på en tandpetare, händerna i byxfickorna och med en ogästvänlig air omkring sig – kort sagt: som hämtad ur filmen Diva av Jean-Jacques Beineix.

Se upplysning två. Den här var dock något längre och smalare och stod inne i hytten och pratade i telefonluren, som han närmast hukade sig över.

Telefonautomaten var placerad vid sidan om en trottoar längs en lång och rak gata i de centrala delarna av sam­ hället. Trottoa­ren var cirka en och en halv meter bred, ­gatan närmare tio. Bilen stod, som nämns i texten, knappt tio ­meter bort på gatan.

Dessa är, om man får tro en av våra kvällstidningars stjärn­ reportrar med världen som arbetsfält: mördarpack, fanatiker och terrorister allesammans. (Givetvis står det var och en fritt att anamma eller negligera denne dyngspridares allt som oftast inkompetenta gissningar och påståenden.) * * OBS! En anekdot lagd till version 2.0: Fick, när jag arbetade som platschef och vinmakare på Domaine Rabiega utanför Draguignan i Frankrike, flera år efter att det ovanstående skrevs, besök av den nämnde skribenten. Smått surrealistiskt, och han gjorde inget som fick mig att ändra åsikt om honom och hans skriverier.

Minst lika yviga som texten. Dock är det här fråga om 1980-­talets litteratur och den är, likväl som måleriet, stora svängar och yvighet.

198

Musikhänvisningar Tillägg 2.0: När version 1.0 kom ut lyssnade de flesta på musik inspelad på vinylskivor, CD-skivor eller möjligen kassettband.

Detta innebar en utmaning för den som ville spela all musik som det hänvisas till i texten. I den mån in­di­vi­den hade musiken i sin egen samling krävdes förvisso endast att personen ifråga plockade fram skivan och spe­la­de upp musiken. Något besvärligare blev det om musiken inte fanns tillgänglig där och då. I de fallen var personen tvungen att antingen låna skivan på ett bibliotek, något som sällan lät sig göras, eller köpa skivan. Dessa omständliga omständigheter gjorde att de flesta valde att bara lyssna på ett litet urval av den hänvisade musiken, medan andra inte lyssnade alls.

Om någon beställde kassettbanden med ­Torstens musik (se nedan)? Ja, det gjorde faktiskt flera ­stycken. Sist men inte minst: Idag är det så mycket enklare med musik i litteraturen. Det räcker med att göra en spellista på Spotify. Musiken nedan finns att återfinna där som spellistan ”Anakolut – spellistan”.

M1. Santana: ”Toussant l’ouverture”.* M2. Lämplig musik till det högtidliga: Såväl Bachs juloratorium som valfria julvisor samt psalmer går utmärkt att ha i bakgrunden hela tiden. Möjligen avlöst av Sex Pistols och ”Anarchy in UK” mellan kapitel ett och två.

M3. Antingen MacLeod ”Hugh Kennedy” eller Mozarts ”Requi­ em”, är bra att lyssna på just före läsningen av kapitel två.

M4. Electric Light Orchestra: ”Waterfall”.* M5. Colosseum: ”Lost Angeles”.

M6. Just D: ”Jul igen”.* M7. Pink Floyd: ”Alan’s Psychedelic Breakfast”.* 220

M8.

M9.

M10.

M11.

M12.

M13.

M14.

M15.

M16.

M17.

M18.

M19.

M20.

M21.

M22.

M23.

M24.

M25.

M26.

M27.

M28.

M29.

M30.

M31.

M32.

M33.

M34.

”Stardust” av och med Hoagy Carmichael.

Space: ”Carry on, Turn me on”.

Tjajkovskij ”Romeo och Julia”.

Pulp: ”Is This House?”.* Téléphone: ”Un Autre Monde”.

Francoise Hardy: ”Comment te dire adieu.”* Valfri Grandmaster Flash.

Edwin Starr: ”War”.* The Jam: ”That’s entertainment”.* ”Gymnopédie No.1” av Erik Satie.* Brian Eno: ”Music For Thinking”.* Följande textavsnitt innehåller sex och droger. Sätt lite rock ’n’ roll till, så är lyckan fullkomlig? Till exempel Pink Floyd ”Wish You Were Here”, eller Lou Reed ”Rock ’n’ Roll Animal”, eller King Crimson “Three Of A Perfect pair” (sidan 1 **).

Sex Pistols: ”God Save The Queen”.* Robert Fripp : ”Exposure” (sidan 2 **).

The Sparks : ”At Home At Work At Play”.* Simon & Garfunkel: ”The Sound Of Silence” (“acoustic version”).* The Monkees: ”Daydream Believer”.* Tanya Donnely: ”Written/Unread”.* David Bowie: ”Moonage Daydream“.* She & Him: ”Thieves”.* Tito & Tarantula: ”Angry Cockroaches”.* Tjajkovskij: ”1812”.

Tjajkovskij: ”Pathetique”.

Edvard Grieg: ”Per Gynt-svit nr 1 opus 46”.

Robert Fripp: ”God Save The Queen/Under Heavy Manners”.

XTC: ”Leisure”.

Rage Against The Machine: ”Bullet In The Head”.* 221

Efterord till Anakolut 2.0 2.0 Den som inte vill läsa den här delen av efterordet kan sluta läsa här. Övriga läser vidare.

När jag skrev Anakolut var min ambition inget mindre än att skriva något som ingen skrivit tidigare, en bok i en egen genre. Det manifest som stod klart för mig spred jag ut i texten. I korthet gick det ut på att allt som heter ­miljöer, porträtt och fördjupningar tillhör en förgången tid. Den nya tidens människa, den på serietidningar, TV och video uppfödda och av och i information dränkta människan har inte tid att ta till sig verkligheten, den lever i en derealiserad och snuttifierad värld och vad mer är: den vet redan hur det ser ut i Värmland och hur en mistlur låter, det behöver därför inte beskrivas. Inte heller behöver personporträtt målas. De står bara i vägen för läsarens egen fantasi och bidrag till hur texten uppfattas.

Det där sistnämnda med hur texten uppfattas är ingen enkel sak. Det gäller förstås även Anakolut och det bereder författaren visst tankebry, som dyker upp i de många olika dialogerna och inte minst i bokens efterord ”Utlåtan­den och nedlåtanden”. En bakgrund till detta är reak­tionerna på de texter jag skrev när jag gick journalistlinjen i ­Skurup.

Så mycket missförstods eller uppfattades på ett sätt som jag inte riktigt förväntat mig. Det som var uppenbart för författaren var ibland om inte obegripligt så i vart fall svår­ begripligt för läsaren, och i värsta fall föremål för för sam­ta­ let destruktiva missförstånd. Vis av erfarenheten kom bland annat det där efterordet till – ett efterord en del tyckt är malplacé, andra uppskattat. Hursomhelst har reak­­tio­nerna 240

på den här boken genom åren varit 100 procent för ­eller emot. Det är något man som författare kan vara nöjd med.

En bok utan handling och huvudperson. Istället för en mer konventionellt uppbyggd roman en bild av vardagen, återberättad i korta stycken, dialoger, klipp ur tidningar och andra böcker och filmer; med, precis som i ”verkligheten”, valmöjligheter, otydlighet, glädje, sorg, elände, död, liv, dumheter, klokskap, action och händelselöshet. Gränsöverskridande. Utvidgande. Kanske nyskapande. Åtminstone en udda fågel på sin tid. Sprängda ramar. Både till form och innehåll. Uttänkt ända ner till detaljer som att löptexten skulle sättas i Times medan, till exempel, brevet från ”Din kommuns bildningsförbund i förening” på sidorna 151–156 sattes i SchoolBook.

Sådant som uppskattats eller dissats är bokens inte helt konventionella uppbyggnad med notsystem, valmöjligheter och musikhänvisningar, ibland rent av musik för att säga något som inte texten säger. Annat är det estetiserade ­våldet.

Kanske hade det stuckit ut mindre efter Tarantino med ­flera, ja, som idag, men då stack det ut. Författaren fick till och med förklara för både en och annan, att det är de facto inte författaren som utför våldet eller ens står bakom det. Sanningen är dessutom att mycket av våldet är taget di­rekt ur vår vardag eller i vart fall dagstidningsartiklar.

Det intertextuella förklaras snarast av tidsandan. Post­ moder­nismen. Eller vad det nu var. Här förekommer allt från Todd McEwens uteblivna interpunktering via Den unge Werthers klädedräkt till Kalle Anka och Bertrand Russel och Emma Goldman i dialogerna. Allt skulle in i en och samma bok.

Detta kryddat med ett djupt oförstående, rent av förakt, mot dem som utger sig för att vara något de inte är och dem 241

som skor sig på andras bekostnad, som, om inte går fram över lik, i vart fall använder andras begåvning och förmågor för egen vinning.

Mycket har ändrats sedan version 1.0 kom ut. Till exempel finns det knappt telefonautomater längre, och finns det några är det sällan köer till dem. Men mycket är som om inget har hänt. Eller så har det blivit mer av varan, som miljöförstöring och en följande klimatkris i spåren av den – detta var på intet vis obekant för upplysta människor vid tiden för version 1.0 och långt före dess, men inte ens idag har alla förstått vad det handlar om, och vad mer är: Orättvisorna och obalan­ serna i samhället kvarstår, både i det lilla och det stora.

ISBN 978­91­89205­47­5

Blue Publishing www.blue.se

9

789189

205475