den som med elden leker
Den som med elden leker
Andersson_Den som leker med elden_titelsida.indd 1 2024-04-26 13:19
Av Mikael Andersson har tidigare utkommit i serien Morden i Västerbotten på Hoi Förlag:
Den som illa gör (2021)
Den som inte finns (2022)
Den som draken slår (2023)
Copyright © Mikael Andersson 2024
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2024 www.hoi.se info@hoi.se
Formgivning omslag: John Eyre
Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com
ISBN: 978-91-89199-66-8
Tryckt hos ScandBook, Falun 2024
Disturb us, Lord, when we are too well pleased with ourselves, when our dreams have come true because we have dreamed too little, when we arrive safely because we sailed too close to the shore.
sir Francis Drake
PROLOG
En kall vind från nordöst sveper över Bottenhavet.
En föraning om vinter.
Kylan från Finland passerar Holmöns östra kust, Hundgrundrevet och Lill-Jonskärsögern, tar sig över Västra Kvarken, Yttre Täftefjärden och Lövölandet norr om Holmsund.
En äldre man och hans hund, en tibetansk mastiff, går ner till stranden mittemot Kedskärshällan. Stranden är inte hans, även om det känns så. Här är sällan några andra. Hit tänker han gå så ofta han kan, så länge benen bär.
Nere vid vattenbrynet driver vågorna ett föremål fram och åter. En död säl?
Han går försiktigt för att inte halka. En vindil får tag i kepsen och han är nära att tappa balansen när han reflexmässigt sätter handen på huvudet för att den inte ska blåsa iväg. Hunden ser bekymrat på honom.
När han kommer närmare ser han vad pålandsvinden dragit med sig in mot stranden. Hans strand.
Det är en människa.
Huvudet liknar en ballong. Ansiktsdragen är nästintill utplånade.
Med darrande händer tar han fram mobiltelefonen och trycker 112.
I hjärtat av Humanisthuset på universitetet i Umeå ligger samlingslokalen Vardagsrummet. Förhandsintresset har varit stort för dagens föreläsning om arkeologi i Amazonas regnskog. Anna Fransson låter blicken vandra över soffor, långbord och däremellan uppställda extrastolar. Här sitter kurskamrater från termin fyra, äldrekursare, några gråhåriga farbröder från Västerbottens amatörarkeologer och ett par tjejer från kandidatprogrammet i fri konst. Utifrån deras förvirrade blickar gissar Anna att de missat att föreläsningen om ”Abstrakt skulpturkonst och genus under tidigt 1900-tal” flyttat till hörsal Hjortronlandet.
”Amazonas är världens största sammanhängande regnskogsområde”, säger docent Tove Eriksen med sin vänliga röst. ”Området är femton gånger så stort som Sverige och avvattnas av Amazonfloden. Varje dag lämnar Amazonas lika mycket vatten till Atlanten som Themsen till Engelska kanalen under ett år.”
Anna begrundar uppgifterna. Themsen är ändå ingen liten flod.
”Arkeologer är överens om att människans spridning över dubbelkontinenten gick förhållandevis snabbt”, fortsätter Tove Eriksen och rättar till glasögonen. ”Människor koloniserade landmassorna mellan Berings sund och Kap Horn på mindre än tusen år.”
Anna tar fram en karta över Nord- och Sydamerika på sin telefon och konstaterar att tidsperioden motsvarar minst ett par
mil per år. Vilka var det som drog vidare? De unga männen? Kom kvinnorna efter eller fanns det en slags jämlikhet i jägarsamlarkulturen som senare försvann när människor började bruka jorden?
Tove Eriksen klickar fram en bild av Thor Heyerdahls flotte Ra II där den står uppställd på Kon-Tiki-museet i Oslo.
”Heyerdahl ville visa att en kolonisation av Sydamerika, utgående från Afrika, var tekniskt möjlig, åtminstone under Egyptens storhetstid. Men hans idéer kunde aldrig bekräftas med arkeologiska fynd. Idag är det knappast någon som stödjer den transatlantiska migrationsteorin.”
Anna har sett flera dokumentärer om Thor Heyerdahl, en man på tvären med sin samtid. Heyerdahl var rätt ute med sina båtar, men hade fel när han antog att de sydamerikanska högkulturerna härstammade från Egypten. Ändå gillar Anna den galna beslutsamheten hos Heyerdahl och kan utan problem identifiera sig med den väderbitne mannen med den ljusa, nästan pojkaktiga rösten.
Tove Eriksen berättar om ett projekt som hon själv ska delta i: en expedition till Brasilien, en internationell utgrävning djupt inne i Amazonas regnskog.
”Flera forskningsteam har kartlagt större delen av Amazonas med hjälp av LiDAR-teknik, en slags 3D-scanning av terrängen som gör det möjligt att hitta övervuxna bolämningar.”
I en av sofforna sitter Simon Wollming och hans vapendragare
Niklas Nöbbelin från arkeologiprogrammets termin sex. SnyggSimon och Gríma kallar hon dem i smyg. ”Snygg-Simon” för att han är snygg och så uppenbart vet om det. Så fort han visar sig dyker det upp en kör av tjejer som skrattar åt alla hans skämt i hopp om att bli nästa person han ligger med. Anna undrar vad det är för fel på en del kursare. Har könsdelar migrerat in i deras centrala nervsystem, eller vad?
Niklas Nöbbelin är som kontrast till Snygg-Simon blek och
tyst. Han klär sig uteslutande i svart och har en udda fäbless för platåskor och sammetsplagg. Hans uppenbarelse för tankarna till Gríma i Peter Jacksons Lord of the Rings. Om Niklas struntade i att tvätta håret och började raka ögonbrynen tror Anna att han lätt skulle vinna nästa Gríma-look-a-like-tävling i valfritt filmnördsmagasin.
Bredvid Simon Wollming och Niklas Nöbbelin sitter ett par tjejer som Anna inte kan minnas att hon sett tidigare. Kan det vara några som bytt studieort? Den ena är storvuxen och butter. Den andra liten och späd, snudd på onaturligt ljus.
”Eldorado”, säger Tove och gör en konstpaus. ”Myten om staden av guld spreds på 1500-talet och utlöste en flodvåg av riskfyllda projekt. En av de större expeditionerna bekostades av Spaniens kung Phillip II. Man lyckades delvis tömma Laguna Guatavita i Colombia i tron att det skulle finnas en stad av guld på sjöns botten.”
Tove trycker fram en bild på Laguna Guatavita som den ser ut idag. Ingen liten sjö, tänker Anna och funderar på hur tusan de lyckades få bort allt vatten.
”Under 1900-talet avfärdades idén om Eldorado som dårskap, men de senaste tio åren har pendeln svängt. Forskarna har hittat spår efter städer djupt in i Amazonas djungler. Några av de större städerna byggdes av Casarabe-kulturen, ett folk som hade sin storhetstid mellan 500 och 1400 efter Kristus. Här fanns pyramider, vattenreservoarer, kanaler, försvarsverk och bostäder motsvarande befolkningar uppemot tiotusen invånare, vilket är vad London hade under motsvarande tidsepok.”
Anna har länge funderat på ett lämpligt projekt för sin examensuppsats. Många skriver om någon internationell utgrävning de deltagit i. Sydamerikansk regnskog låter oöverstigligt för en liten och späd Anna Fransson i rullstol – och pappa kommer definitivt inte att gilla förslaget – men hon kan väl alltid höra
sig för? Det kostar ingenting att fråga den här trevliga kvinnan om möjligheten att få följa med till Brasilien.
Dessutom har Anna en plan. En hemlig plan.
2
Kriminaltekniker Jens Ode, hans assistent Niklas Mårtensson och rättsmedicinare Harry Lundberg är på plats när kommissarie Roland Fransson öppnar dörren till Rättsmedicinalverkets lokaler på Norrlands universitetssjukhus.
Roland hatar att vara här. Varje cell bjuder motstånd. Han blir illamående och yr. Sex år har gått sedan Jenny dog, ändå kan han inte komma hit utan att återuppleva samma vanmakt.
Mannen på britsen är uppsvullen till oigenkännlighet. Han är blå och missfärgad och har ett otäckt hål i sidan av magen. Roland pekar frågande mot skadan och vänder sig mot rättsmedicinare Harry Lundberg.
”Asätare”, konstaterar Lundberg torrt. ”Krabbor, nätsnäckor och sjöstjärnor är vanligen dom första som tar sig an döda djur.”
Roland begrundar det faktum att kollegan på rättsmedicin så ogenerat klassificerar mannen som ett dött djur. Visserligen är det korrekt, i strikt mening, men ändå inte vad man förväntar sig. Och gulliga små sjöstjärnor? Är de verkligen asätare?
”Sjöstjärnan har den unika egenskapen att den kan stjälpa ut magsäcken och smälta ner sitt offer”, fortsätter Lundberg och skrockar belåtet. ”Utan tvivel är dom riktiga små monster.”
Den egensinnige men respekterade rättsmedicinaren tar osentimentalt död på Rolands barndomsillusion om sjöstjärnan som sympatisk. Sjöstjärnan är väl en symbol för Jungfru Maria?
Roland har ett vagt minne av att sjöstjärnor i kristen ikonografi kallas Stella Maris och anses stå för frälsning i svåra tider.
”Stämmer kön och ålder in på någon som försvunnit?” undrar
Ode och mimar ett hej till Roland samtidigt som han pekar på sitt armbandsur.
Lundberg skakar beklagande på huvudet. ”Dessvärre inte …” ”Dödsorsak?”
”Trubbigt våld mot huvudet. Gissningsvis var mannen död när han dumpades i havet.”
”En sjöman”, mumlar Mårtensson som till skillnad från Roland ser ut att trivas i Rättsmedicinalverkets kyliga lokaler.
Han är morbid, tänker Roland dystert. Mårtensson, den vänlige småbarnspappan och kriminalteknikerassistenten som följer Ode i vått och torrt, är inte som alla andra. Om någon i Rolands närhet skulle komma ut som infiltratör från en utomjordisk civilisation så är Mårtensson högst upp på listan av tänkbart misstänkta kandidater.
”Westergren kommer avskriva ärendet innan eftermiddagsfikat”, säger Ode.
Roland noterar att Ode gått ner i vikt. Olga från Estland har flyttat in i hans lägenhet på Gluntens väg. Roland vet att hon övervakar intag av Antabus, tvingar Ode att äta grönsaker och att gå tiotusen steg varje dag.
”Tror du det går att få fram dna som duger för en körning mot det allmänna registret?” Roland klappar rättsmedicinaren på axeln. Lundberg ser ut att ha somnat där han står. Nu glider ögonlocken upp, inte olikt en blunddocka i valfri skräckfilm. Det vilar ett obehagligt robotlikt drag över Lundberg som Roland aldrig kan vänja sig vid.
”Vad?” väser han med sin hesa röst. Roland vet att Lundberg i strid mot allt förnuft fortsatt att röka.
”Går det köra hans dna mot allmänna?” upprepar Roland.
”Du behöver inte fråga samma sak två gånger. Jag undrar varför du klappar på mig. Tror du att jag är en häst?”
”Det händer”, medger Roland.
”Då har du fel, min vän.”
Roland gnäggar vankelmodigt, men utan den kraft som krävs för att ett gnägg ska bli trovärdigt.
Lundberg himlar med ögonen och suckar. ”Oui vivra, verra.”
”Den som lever får se”, förtydligar Ode.
Roland blir stående med blicken på den döde. Trots mannens vanställda yttre är det något bekant med honom. Över ena kinden anar man ett långt ärr. Som om den döde en gång blivit uppsprättad med kniv och hoptråcklad av någon mindre nogräknad, möjligen berusad, person.
Ett avlägset minne fladdrar förbi utan att Roland riktigt får tag i det.
”Snälla Anna. Hör du inte själv hur orealistiskt det låter?”
Annas pappa Roland Fransson är upprörd och radar upp allt han kan komma på som talar emot att det är en bra idé att hon följer med på Tove Eriksens expedition till Brasilien. ”Sjukvården är överbelastad efter covidpandemin, kriminaliteten utbredd och du kommer bli ett tacksamt byte för kidnappare”, säger han med blicken fäst på svenska ambassadens reseinformation på sin laptop.
”Tacksamt byte, eftersom jag sitter i rullstol?”
”Precis”, svarar han utan att ta fasta på Annas ironiska tonläge. ”Det måste väl finnas utgrävningar i Sverige som också är intressanta? Gotland till exempel?”
”Det här är ett stort internationellt projekt. Forskargrupper från USA, Israel, Tyskland och Japan kommer också delta. Det är ett once in a lifetime-projekt, pappa.” Anna lägger armarna i kors.
Pappas sambo Lisa kommer in i köket med Annas lillebror Rufus på armen. Lisa har den, i Annas ögon, irriterande förmågan att även osminkad och med noppiga mjukiskläder se ut som om hon kliver direkt ut ur ett hemma hos-reportage i ett modemagasin. Det blonda håret är löst uppsatt i en hästsvans och hennes hy signalerar långa och stärkande promenader trots att hon inte varit ute en enda minut idag. Rufus kniper missnöjd ansiktets alla muskler tills han blir pionröd. Han uppfattar direkt, med två-och-ett-halvt-åringens känselspröt, den uppjagade stämning som mättar luften.
”Pappa arg!” trumpetar han och klamrar sig fast vid Lisa när hon försöker sätta ner honom på golvet.
”Pappa är inte arg, han försöker bara avvärja nåt tokigt”, säger pappa med överdrivet snäll röst.
”Tror du att Rufus vet vad avvärja betyder?” undrar Anna.
”Klart han gör.”
Anna sträcker ut armarna mot Rufus som motvilligt släpper Lisa och ställer sig på golvet. ”Rufus, vet du vad avvärja betyder?”
”Dum. Du är dum!” säger Rufus och pekar med sitt knubbiga småbarnsfinger mot Anna.
”Jag är snäll.”
”Nej, dum!”
Pappa ignorerar Rufus och berättar istället för Lisa om expeditionen som Anna vill följa med på.
”Det handlar möjligen inte om det där Youtube-klippet du inte kan glömma?” undrar Lisa med ett slags försåtlighet som inte undgår Anna.
Anna hittade för ett år sedan ett klipp på Youtube där en brasiliansk arkeolog under en presskonferens på federala universitetet i Amazonas uttrycker sin avsky efter mordet på en tysk journalist och miljöaktivist. Inget är underligt med klippet i övrigt, men i bakgrunden syns en person som hon är säker på att hon känner igen: Jonas Larsson, hennes före detta läkare på Ålidhems hälsocentral.
På Youtubeklippet har mannen hon tror är Jonas Larsson ett stort skägg, vilket han inte hade när hon kände honom. Bilden är pixlig och inte helt i skärpa, så pappa och Lisa kan hon inte övertyga. ”Jonas Larsson är dödförklarad”, påpekar pappa varje gång frågan kommer på tal.
Anna tror att morden på Lars Wahlström och Tor-Jan Jonasson har ett samband med det mystiska inbrottet i ett av universitetets mer bevakade arkiv. Båda professorerna satte sig på tvären, blev mördade och fick högerögat utskuret. Klart som satan att det var
irisscannern till låset på förrådet som skulle forceras, men varje gång hon tar upp saken sluter sig pappa som en mussla. Anna tycker att han beter sig märkligt defensivt. Som om han vet mer – men inte vill berätta. Lars Wahlström kallade sin samling i universitetets arkiv för Drakens guld. Visserligen halvt på skoj, men det fanns väl en anledning? Anna tror att något ytterst eftertraktat fanns där och att detta föremål nu saknas. Sedan får prefekten säga vad han vill och påstå att inget blev stulet.
Ett brak hörs från hallen.
”Bang!” skriker Rufus förtjust. Han har hittat lådan med kaplastavar och vänt den uppochner. Anna är tacksam för sin lillebror. Han drar ofta uppmärksamheten till sig när hon som mest behöver det. Intuitivt känner han på sig när ett inspel är nödvändigt. Hon kommer att sakna Rufus något alldeles förfärligt och bävar för att han aldrig ska förlåta henne om hon reser sin väg. I hans ålder lär barn ha svårt att komma över när familjemedlemmar försvinner under längre tidsperioder. Anna hoppas att det inte behöver vara en absolut sanning i dagens uppkopplade värld. Hon lovar sig själv att prata med honom på Facetime så ofta det går, även om han lägger sig klockan sju. Sju på kvällen i Sverige är klockan två på eftermiddagen i Brasilien. Helt lätt kommer det inte att bli.
Utgrävningen drar igång inom kort, så Anna har verkligen inte tid att sitta här och dividera med pappa. Hon måste fixa visum och boka tid för vaccination mot gula febern och hepatit
A och B. Räcker hennes skydd mot stelkramp och polio? Hon som hatar att besöka sjukhus. Men det är bara att bita ihop och hoppas på att köerna till infektionskliniken minskat nu när covid-stormen bedarrat.
”Jag misstänker att Anna kommer runda dig, även om du sätter dig på tvären”, säger Lisa från spisen och tar fram havregryn för att koka gröt till Rufus.
”Det handlar om ett stort internationellt projekt, pappa.”
”Det är Amazonas djungler vi talar om.”
”Korrekt. Men vet du, det är arkeolog jag ska bli, inte dagisfröken.”
”Förskollärare heter det”, kommenterar Lisa från spisen.
Anna har lust att ohämmat vråla rakt ut, men håller sig.
Pappa tar sats igen. ”Nu råkar jag veta att orsaken till att du vill åka är din märkliga idé om att Jonas Larsson lever och att han gömmer sig i Brasilien, och att om du åker dit ska du på något vis lösa gåtan med Region Västerbottens försvunna pensionspengar. Är det inte så?”
”Så är det inte alls. Jag har jag hittat ett projekt som jag tror kan passa mitt examensarbete, men du, du inte vill släppa kontrollen över din snart myndiga dotter. Det är vad jag tror.”
”Du sa samma sak när du lurade oss att åka till Dubai. Att det minsann inte alls var något ouppklarat brott du intresserade dig för.”
”Det enda som du uppnår med det här, är att du förstör vår relation!” skriker Anna. ”Men det viktigaste för dig är väl att du får bestämma?”
”Jag kommer inte bistå med ett enda öre, bara så att du vet!”
”Men, va fan, pappa! Jag måste delta i en utgrävning, det ingår i min utbildning. Tove Eriksen är superseriös och jag tycker att upplägget är intressant.”
”Nej, Anna. Nej!”
”Vadå nej? Jag fyller arton den 21 november.”
”Den dagen, den sorgen.”
”Är det för att jag sitter i rullstol, är det så? Är det därför du förvägrar mig ett liv?”
”Det är väl inte direkt en fördel att sitta i rullstol ute i djungeln i ett land där man kan bli mördad och rånad var och varannan dag.”
Anna är så arg att det svartnar för henne, hon får svårt att se på pappa, där han sitter och jäser i kökssoffan. Hon som brukar tycka att han är snygg på sitt karga vis. Allvarlig men med ett
tilltalande vänligt drag runt ögonen. Idag liknar han mest av allt en tjurig sköldpadda, hårlös och mager.
”Rånad kan man bli var och varannan dag, men knappast mördad, eller? Människor mördas inte mer än högst en gång, det är i alla fall vad jag hört”, säger hon och avfyrar vad hon tror är ett spotskt leende.
”Vad?” Pappa stiger upp med ett brak. ”Anna! Nu slutar du med det här!”
Rufus blir så förskräckt att han piper högt.
”Brasilien är inget trevligt land. Det vet du lika bra som jag”, säger pappa, nu i lugnare ton, och sätter sig ner.
”Allt beror på var du befinner dig, vem du reser med, vilken tid under dygnet du rör dig ute, etcetera”, invänder Anna. ”Tror du på allvar att universitetsledningen skulle sanktionera en expedition om den bedömdes vara förenad med fara för studenternas liv?” Hon glider ur rullstolen och ner på golvet där Rufus med stånkande ljud flyttar runt kaplastavar. Rufus vill vanligtvis inte ha hjälp, men han gillar att ha Anna nära. Han älskar när hon säger att han är duktig och skrattar om hon skrattar. Nu koncentrerar han sig hårt. Det blir på en gång komiskt och hjärtknipande. Underkäken glider fram och en djup bekymmersrynka uppträder mellan hans tunna, rödpigmenterade ögonbryn.
Anna betraktar köket ur grodperspektiv och funderar över hur oförändrat allt är, även efter att Lisa flyttade in för tre år sedan. Många av hennes flyttkartonger står ouppackade i garaget. Anna brukar tänka på deras hem som en ofrivillig tidskapsel från sjuttiotalet. Köksluckorna i mörknad furu, moster Gretas gamla näverlampa över köksbordet. Väggklockan, som pappa målat blå och de bruna gardinerna med orangea blommor. På köksgolvet ligger en sliten, röd plastmatta med medaljongmönster.
Rufus ger Anna en misstänksam blick.
”Men vad duktig du är ändå, Rufus”, säger hon för att visa att hon inte tänker på något annat än sin lillebrors kaplastavsbygge.
”Ett garage!” skrattar Rufus och spretar med fingrarna.
”Garage? Oj, så fint!”
Var hennes före detta läkare Jonas Larssons död fabricerad? Annas bestämda uppfattning är att det var ryssarna som sprängde
SAS-planet i Umeå två år tidigare. Varför skulle de inte ta chansen att skapa en fri agent och på samma gång skicka någon annan, intet ont anande, i döden? En person som officiellt är död och förses med den identitet som passar för stunden måste vara ett värdefullt tillskott för vilken spionorganisation som helst.
”Anna!” säger Rufus med hög röst när han upptäcker att storasyster inte alls intresserar sig för hans byggkonster.
”Nämen, oj! Titta, vilket fint garage.”
”Inte garage”, säger Rufus trumpet.
”Nähä? Vad är det nu då?”
Rufus funderar en stund innan han bestämmer sig. ”Norge”, säger han bestämt.
Anna skrattar. ”Norge?”
”Norge”, upprepar han några gånger. ”Här – Norge!”
”Vad är det här? Överdos av Vinterstudion?” undrar Lisa, drar upp Rufus och krånglar ner honom i sittstolen.
”Resan kostar tjugofem tusen, pappa. Det är inte helt lätt att ta sig till Santarém.” Hon ser på honom nerifrån golvet. Han sitter i soffan och ser ut som han ska kräkas. Huden i ansiktet är grå och täckt av svettpärlor. ”Den billigaste resan går via Frankfurt och São Paulo till Santarém. Priserna har gått upp tio procent sen fucking Putins krig startade”, fortsätter hon.
”Åker hela gruppen samma rutt?”
”Dom andra bestämde sig för flera veckor sen och har redan bokat, så på deras plan finns inga platser kvar. Men det är lugnt, jag har ingenting emot att resa ensam.”
”Ingenting emot?”
”Inte hungrig! Vill ha äpple!” tjuter Rufus ihållande.
”Men om du inte är hungrig, då orkar du väl inte äta ett äpple heller?” försöker Lisa.
Den logiken köper inte Rufus. ”Äpple gott!” gormar han. ”Mmm!”
”Tjugofem tusen kronor?” säger pappa.
”Jag ber om ett lån, pappa. Inte en gåva. Jag kan fråga Sonja. Tänker bara att du hellre vill att jag lånar pengarna av dig.”
Sonja Vretling, som Anna lärde känna i samband med SASdådet, började höra av sig igen förra hösten. En uppslukande förälskelse hade under en period tagit all hennes uppmärksamhet, men numer är det hon som ringer Anna för att föreslå besök av diverse kulturevenemang. Hennes nye man, eller särbo, är konsult i fastighetsbranschen och, som Anna uppfattat det, mest intresserad av sitt arbete, där han tillbringar overkligt mycket tid. Anna har svårt att förstå vad de två ser i varandra. Sonja säger att hon på sätt och vis tycker att det är skönt att de är så olika. De har bra sex och han uppskattar maten hon bjuder på. Tydligen räcker det, i alla fall tills vidare.
Anna är övertygad om att Sonja skulle låna henne pengarna utan att så mycket som blinka. Lika övertygad är hon att pappa inte kommer låta Anna låna pengar av någon annan än av honom. Nu suckar han och grymtar att hon så klart får låna pengar.
Anna omfamnar hans ben där han sitter i soffan. Själv befinner hon sig bredvid Rufus och hans berg av kaplastavar under köksbordet. Hon inser att det måste se lite konstigt ut.
Han ler genom tårarna och stryker henne över håret. ”Envisa lilla åsna.”
”Tack, detsamma.”
Hon tvekar kort. ”Pappa?”
”Ja, Anna?”
”Hm. Tror du att du kan swisha pengarna, mer som nu direkt?”