PROLOG
De var tre. Den fjärde var skälet till att de träffades.
Mötesplatsen var ett litet, dunkelt rum med en lätt unken odör, mörka träpaneler och marinmålerier. Det låg längst in i en pub, utom syn- och hörhåll för eventuella nyfikna. Ute i den stora lokalen pågick dartspel, där hördes åttiotalspop, skratt och någon gliring på utpräglad stockholmska.
Här inne var stämningen en annan. Ingen av dem var stammis, det var själva poängen. En efter en hade anslutit sig till det rustika träbordet med glas i handen, i samtliga fall med något alkoholfritt.
De hade hälsat sammanbitet, frågat pliktskyldigt om läget, hustrun, barnen, hunden. Värmeljus lyste upp ansikten som grånats och rynkats något sedan sist.
Återseendet väckte minnen av både glada nätter runt andra bord och nervösa nätter framför bleka datorskärmar. Och minnen av något stort och oåterkalleligt, ett avgörande i livet. Av något som aldrig fick nämnas eller lämna spår.
De tittade på varandra, snurrade på korkunderlägg, tog en klunk. Tills gruppens äldsta medlem drog i gång själva mötet. Han var kort och satt med mimik och ögon som signalerade vana att bli åtlydd.
– Vi har alla fått samma budskap, sa han knarrigt.
– Fan, bara några månader kvar och så händer det här, muttrade den yngre mannen, som hade en mer ettrig, uppfordrande röst.
– Hon menar att hon fick för liten andel, att det var hon som gjorde huvudjobbet, tillade den knarrige.
– Så dags att komma med det nu, sa den ettrige.
7
Den tredje medlemmen tog till orda med en mer långsam, eftertänksam röst:
– Det var den sista som jag trodde skulle förråda oss.
– Vadå? fräste den ettrige. Trodde du vi skulle göra det?
– Inte så, svarade den eftertänksamme med ett tydligt missnöje.
– Nu är vi konstruktiva, väste den knarrige men hann inte längre.
En lång, skrovlig hostning tog över. De andra två hajade till, men så fort utbrottet började klinga av föll den ettrige in:
– Utåt har hon blivit så djävla etisk sista åren, och det kan man knappast säga om det hon har gjort emot oss.
Den eftertänksamme såg ut reagera, men den knarrige hann före:
– Skit i om det är etiskt eller inte. Det är en helvetes massa pengar.
Vi måste hålla ihop och agera tillsammans.
– Bara en fråga: Det är uteslutet att bara pröjsa? sa den ettrige.
– Jag har inte de beloppen, sa den eftertänksamme. Jag är frånskild . Då får jag gå från gård och grund.
Tystnaden la sig igen runt bordet, tills den ettrige bröt den:
– Hon säger sig ha sparat bevis, den jäveln.
– Vi känner henne, sa den eftertänksamme. Beslutsamheten är hennes största tillgång. Då. Och hon är desperat. Det måste ha hänt nåt riktigt allvarligt.
En överförfriskad man tittade in med ett snett flin. Tre tydligt avvisande ansikten fick honom att troppa av.
De vände och vred på problemet.
– Vi måste börja med att prata med henne, föreslog den eftertänksamme. Prata allvar. När hon är själv, och det är hon oftast såvitt jag vet.
De andra nickade långsamt.
– En av oss får göra det, på ett effektivt sätt, men efter eget huvud, sa den knarrige.
Nya blickar på varandra, oroliga, tvekande. Men till sist nickade de andra två.
Den äldre mannen höll fram tre tandpetare, mellan tummen och
8
pekfingret. De andra sträckte långsamt fram sina händer, snappade snabbt åt sig en sticka och höll den dold i handen.
Långsamt och samtidigt öppnade alla tre sina handflator.
Två hela stickor, en bruten. Den förlorande granskade med avsmak sin flisiga ände och sa, liksom till sig själv:
– Jag finner detta djupt obehagligt, men pacta sunt servanda. Avtal ska hållas.
9
Kapitel 1
TORSDAG
Det vidsträckta landskapet var som en målning. Snön låg i tjocka sjok över blåbärsris och stenar. Till det – som kalligrafiska streck – storskogens taggiga konturer och grenar och annan växtlighet som inte täckts av det vita. Och så den öppna, intensivt blå himlen som tycktes bilda ett mycket högre och mäktigare valv här i Ångermanland än hemma i Stockholm.
Eller ”hemma” tänkte Vanja Ek. Det här var minst lika hemma.
Sceneriet gjorde nästan ont att betrakta utan solglasögon. Vanja kisade. Med förundran och tacksamhet.
Skogen upp till kammen i norr och sänkan i öster var hennes. Ett arv efter hennes farmor. Som köpt det till ett bra pris av en beundrare, bara ett par år innan hon gick bort.
Närmaste by, med det udda namnet Önska, syntes inte härifrån. På egendomen fanns en liten stuga vid en av sjöarna bakom kammen rakt fram, där kollegan och mentorn Janne varit med sin bror och pilkat under vintern.
Spåren av människans framfart märktes desto tydligare i form av ett stort kalhygge till vänster. Ett kirurgiskt ingrepp där raka linjer ramade in en ruta där snön bara delvis dolde revor, grova spår och spill från skogsmaskinernas arbete. Stora stenbumlingar låg som utkastade över hela ytan, vilket bidrog ytterligare till fulheten.
Halvåret som skogsägare hade inneburit en ny roll. Enträgna förfrågningar om jakträtt, kontrakt med ett stort skogsbolag, arrende för att bygga vindkraftverk. Dessutom hade hon skrivit avtal med fiskevårdsföreningen i trakten för tillträde till sjöarna.
10
Alltihop hade gett nya kontakter med lokalbefolkningen, färgstarka människor med andra prioriteringar, andra drömmar och en annan syn på livet än en polis med lägenhet på Södermalm. Avståndet kändes särskilt mycket när ”stålskogar” av vindkraftverk och rovdjur som varg kom på tal.
Hon hade alltid älskat skogen, sett den som ett tempel, en plats där svarta tankar skingrades av vindsus, mossa och fåglar. Det var dess frid, men också dess oberäknelighet och mängden av former, färger och assymetrier, som fascinerade henne mest. Nu hade hon upptäckt att skogen utgjorde en av politikens hetaste och bittraste strider, där stora skogsägare stod mot dem som ville bevara sällsynta växter, fåglar och insekter. Vanja var allt annat än bekväm med att buntas ihop med en industriell näring som i debatten beskylldes för skövling och virkesåkrar. Och för att påskynda klimatförändringen med kalhuggningens djupa sår i marken. Samtidigt begrep hon att det inte gick att låta all skog stå kvar för att bevara varenda spindel.
Hur som helst borde hon göra något åt det där.
Vanja vände sig om och en smal man i vinterjacka blev synlig. Hon hade inte märkt att han stannat en bit bakom henne och låtit henne gå den sista lilla biten till utsiktspunkten.
– Tänkte du skulle få din egen stund, förklarade han med den där varma blicken som betydde så mycket för henne.
Det hade varit ett rörigt år men nu var de tillbaka hos varandra igen, Vanja och Dan. Efter fallet med den mördade pillerförsäljaren hade de sakta, bit för bit, prövat sig fram, testat och byggt. Det hade varit som att börja dejta igen, öppna kort, vi får se var det landar men vi spenderar tid med varandra, pratar och resonerar. Vanja hade fått stålsätta sig flera gånger för att inte ta den enklaste vägen – bakåt. Flykt var hennes instinkt när känslorna rörde sig nere i djupet.
Men hon hade vågat.
De var inte riktigt framme vid konkreta planer på att flytta ihop, men de var ett par. Igen. Hon var trots allt trettiosex år.
11
Nu var hon i alla fall med Dan uppe i Ådalen på en minisemester. I vinterlandet, som kontrasterade mot slasket och våren nere i huvudstaden. På gården, som hon ärvt. Middagar med varandra, med grannen Martin som arrenderade marken. Minnen i varenda pinal i det gamla huset. Bonaden som var tillbaka ovanför kökssoffan med dikten ”Ådalen, du fagraste land”. Den svarta, eviga Ångermanälven där nere.
Men också fasadfärg som flagnade, ett tak som kanske inte var helt tätt, ett slitet elsystem med gamla ojordade kuloledningar och en lada full med skrot.
Skulle hon orka ta hand om allt?
Vad hade farmor tyckt om hennes tvivel? Egentligen spelade det ingen roll. Farmor var död, förstörd av cancern, en kropp som gjort motstånd men nu var en del av jordens kretslopp.
En stor fågel flaxade energiskt in i synfältet. Som ett stridsflygplan på låg höjd styrde den rakt emot dem innan den upptäckte faran, gjorde en gir och försvann in bland några höga tallar.
– Tjäder, specificerade Dan.
Han hade säkert rätt, tänkte Vanja. Men som tidigare när stora fåglar oväntat dök upp just som hon tänkte på farmor undrade hon om det inte var något annat.
Tankarna gled över till begravningen i höstas. Då hon oväntat stött på sin styvmor Alice.
Alice och hon hade träffats några gånger sedan dess. Trevande hade de försökt reda ut saker från förr, pratat om vad som var gemensamt sedan tiden i Uppsala när Alice var gift med Vanjas far. Men ändå undvikit att sänka sig för djupt i de mörkaste brunnarna. De som handlade om Daniel. Alices son och Vanjas styvbror.
Där hade gränsen gått för vad de klarade av. Och vågade, för att inte grumla sin återupptagna men sköra relation.
Vanja ville inte heller gå alltför hårt fram eftersom styvmammans sambo, pastor Birgersson, oväntat och plötsligt lämnat henne.
Det surrade till i Vanjas ficka. Ett sms.
Alice.
12
Livet bjöd ibland på märkliga sammanträffanden, som om tankar kunde färdas långt och fritt. Nyfiket öppnade hon meddelandet.
”Daniel har rymt från fängelset.”
Hela det vackra landskapet blev grått och intetsägande.
Utanför stugfönstret gick det att ana en skiftning av grönt. Våren hade gjort en rejäl framryckning bara de senaste dagarna och här på den bergiga halvön utanför Stockholm var naturen redo att explodera.
Det fanns hopp och ljus i luften.
Men inte i kvinnans sinne.
Hon hade ägnat förmiddagen åt siffror på datorn, i jakt på någon form av utväg eller lösning.
Utan resultat. Inte där. Hur kunde hon egentligen ens tro det?
Om det inte löste sig skulle hon få lämna precis allt. Inte minst detta, sitt älskade hus. Det som hon byggt ut, renoverat, format precis som hon ville ha det med enkelhet och komfort och rymd på samma gång. Modern norsk design med ett fåtal bjärta inslag av allmoge, för att återskapa lite av den där gamla trygga hyttekänslan från hennes barndom.
Sökandet efter ett hus och en mening hade fört henne i alla geografiska riktningar men det var här hon fastnat. En kusin hade bott i närheten, men sålt för många år sedan. Halvön var bekant och tilltalande i sin slutet på vägen-isolering.
Efter alla år av rastlöst arbete, skilsmässans plågor och bråkiga människor men också dramatiskt förbättrad ekonomi hade den här platsen gett henne precis det hon så desperat behövde. Naturen var vild och brant, även den en vag påminnelse om fjällen där hon växt upp.
Här hade hon tänkt åldras. Tanken på något annat var ett struptag.
13
***
Här vid stugan högst uppe på berget kunde hon odla, promenera runt på ringlande stigar, byta ett och annat ord med grannarna. Om vädret, växterna, om- och tillbyggnader och de förbannade rådjuren. Kallpratet nådde aldrig ner i djupet. Vilket var skönt.
Det första hon gjorde efter köpet var att dra in fiber.
Om inte det skett hade livet kanske sett annorlunda ut.
Hon trodde hon hade kontroll. Att avgörandet var nära. Att allt skulle vända. Men uppläggen var djävulska. Det borde hon veta som bokstavligen spelat skjortan av andra när hon var ung. Fast det då var analoga spelkort och i mer sansade insatser.
Mardrömmen som följde var oåterkallelig. Broar brändes, den ena efter den andra. Hennes offentliga jag gled allt längre bort från hennes andra, hemliga jag.
När skulle fasaden rämna? Och alla se att hon var en bluff.
Nätterna var en kamp mot svarta tankar och sömnlöshet. Hon var ständigt spänd, ständigt trött. Migränen hade kommit tillbaka. Maten smakade knappt.
Blicken svepte över väggarna där det nyss hängt dyrbara tavlor. Hon hade inte ens orkat ersätta dem med något simplare. Under fötterna låg vinkällaren, som hon låtit gräva och spränga fram ur skärgårdsgraniten. En gång välfylld, ständigt kompletterad med fynd från auktionerna. Numera strippad på sina dyrgripar för att rädda ännu en dag. Ingenting där nere bar längre etiketter som Châteauneuf-du-Pape och Chablis. Kvar fanns skräpvinerna, som hon aldrig skulle skylta med utåt. Men som ändå innehöll smärtlindring. Och som hade börjat ropa allt högre och gällare på henne.
Med ett ryck reste hon sig, skakade ursinnigt på huvudet och klädde sig i varma kläder.
Ute mötte en mjuk vind från havet. Det lättade lite.
I sina nötta stövlar klev hon planlöst runt på den kuperade tomten, med inhägnade bärbuskar och grönsaksland i träda. Några
14
koltrastar hoppade undan, getingar surrade, okrattade löv dansade runt på gräsmattan.
På husets baksida, bort från bilvägen, låg en skogig dunge med tallar. Hon gick ditåt, genom blåbärsris och illgrön mossa. Vinterns stormar hade fällt ett av träden, som låg som ett urtidsdjur över stigen och tvingade henne till en liten omväg. Där skogen glesnade bredde runda klipphällar ut sig, med en enkel sittgrupp i mitten.
Strax där bortom tog berget tvärt slut och ett betagande panorama bredde ut sig. En liten tjärn, en kulle med träd och där bortanför en havsvik. Många kvällar hade hon suttit med ett glas grüner eller fransk chardonnay och fascinerats över utsikten och hur molnen färgats röda och gula av solen som gick ner över de vidsträckta skogarna på andra sidan vattnet.
– Fan, fan, fan!
En arg röst bröt friden, men ingen syntes.
Hon förstod ändå. Berget sluttade några meter fram till en kant, där det avlöstes av en lodrät stenvägg. Den hade länge varit populär bland klättrare. Det fanns till och med fasta kilar i olika leder uppför graniten. Nu när säsongen börjat hördes allt som oftast svordomar från dem som hängde i sina rep och inte klarade av att komma vidare.
Måste tala med klätterklubben, tänkte hon. Så där kan de inte få hålla på en hel sommar igen.
Kvinnan vände åter mot huset. En bilmotor blev hörbar. Inte från vägen, det var längre bort.
Det här var närmare.
Konstigt, tänkte hon. Det var länge sedan hon hade besök.
Mitt emot den vita kyrkan låg den lilla lanthandeln med anslag om extrapriser på fläskfilé, läsk och chips i jättepåsar. Vanja tittade oroligt på löpsedlarna för att se om Daniels rymning nämnts
15
***
där, men båda kvällstidningarna fokuserade på ett avslöjande om bankernas penningtvätt.
Resele kyrkogård hade prydligt krattade grusgångar mellan de prydliga gräsmattorna. Stenen var en av många i grå, grov granit. Den hade en liten duva högst upp. Under fanns en lodrät kärve inristat, symbol för det agrara levebrödet. Där under fyra namn. Det senast tillagda var Linnea Ek, hennes farmor, som nu återigen fick vara nära sin make Erik.
Det tredje namnet var Algot, parets son som dött bara några månader gammalt.
Det fjärde var också en död son. Men en vuxen.
Alexander Ek. Vanjas far. Han dog i en våldsam bilkrasch när Vanja var arton år. En krasch som höll på att döda henne också.
Den var brytpunkten i hennes liv. Då allt förändrades. Då hon blev en annan.
När pappan försvann blev hon skyddslös mot styvbrodern
Daniel. Efter alla operationer hade hon fått ett nytt utseende. Från att vara mobbad för sin fulhet blev hon nu attraktiv i Daniels ögon.
Hon hade försökt fly från honom. Bytt namn, bytt adress, börjat sin polisutbildning.
Han hade ändå hittat henne.
Det slutade med att han placerades bakom lås och bom. Tills nu.
Flykten var uppenbarligen välplanerad. Efter att ha klagat på svåra magsmärtor hade Daniel flyttats från fängelset till ett sjukhus i Örebro. Allt hade gått väldigt fort. I en korridor hade han och de två eskorterande kriminalvårdarna mött en tom säng som rullades fram av en sköterska. Daniel hade med förbluffande vighet lyckats greppa sängen, svängt runt den så att den både knuffade undan de båda följeslagarna och spärrade vägen. På ett ögonblick var han borta.
Flykten tydde inte bara på att magplågorna var ren fejk, utan också att han skaffat sig goda kunskaper om sjukhusets gångar
16
och dörrar. Polis och hundar hade satts in men hade tappat spåret vid en motorväg.
Varför hade han gjort det? Han hade skött sig exemplariskt i fängelset, blivit vegetarian, pluggat engelska. Om ett år skulle han kunna få bevakade permissioner. Varför riskera allt det?
Ingen visste. Ingen förvarning hade kommit.
Frågan fyllde Vanja med oro. För sin egen del. Men också för Alice, som Daniel brutit kontakten med efter fängelsedomen.
– De tar honom snart, försökte Dan. Vad ska han leva på?
Dan hade bra koll på kriminalvården, de flesta rymlingar klarar sig bara en kortare tid om de inte har förberedda gömställen och en kader av lojala kumpaner.
Men hon aktade sig för att underskatta sin styvbror.
Tysta återvände de till gården. De närmaste dagarna var hantverkare bokade för renovering av yttertaket och elsystemet. Men trots skavankerna kändes den ärvda fastigheten som ett fridfullt isolat, med begripliga och lösbara problem, långt borta från världens ondska.
Det skulle bli ytterligare några dygn där. Sedan kallade jobbet som kriminalkommissarie och åklagare dem från vinterlandet och tystnaden till en helt annan verklighet i Stockholm.
17
Kapitel 2
TISDAG
– Du kan inte bo hemma.
De skarpa men samtidigt milda ögonen mönstrade Vanja tvärs över det nötta furuskrivbordet. De tillhörde den nye rotelchefen Esbjörn Nylén på Regionala Utredningsenheten, det som tidigare kallades Länskrim. Han knäppte sina stora händer som ett stöd för hakan och fortsatte med sin djupa röst:
– Jag kan inte ta på mitt ansvar att du utsätter dig för fara. Vi kan inte utesluta att Daniel är efter dig. Han har sökt upp dig tidigare … med förödande resultat.
Vanja svalde. Minnet gjorde riktigt ont. Öglorna i väggen, hans sjuka fantasier …
– Hur kan de misslyckas med att ta honom på en hel vecka? frågade hon.
– Ja du …, sa Esbjörn. Det är konstigt eftersom han inte har nåt stort nätverk. Gömmer sig kanske i nån tom stuga och käkar konserver. Han är väktare, bra på att upptäcka larm. Detektiven allmänheten har sett honom flera gånger – tyvärr på helt olika platser men några av dem är mellan Örebro och Stockholm.
Ådalen, tänkte Vanja. Kanske skulle stannat. Där var jag utom räckhåll … för den jäveln.
Vanja och Dan hade startat från gården tidigt samma morgon. Snön föll tungt, men plogbilarna hade varit effektiva. Efter Sollefteå hade de passerat platsen där hennes pappa förolyckades i en våldsam krock med en timmerbil. Omedelbart efter olyckan hade det varit fruktansvärt plågsamt att passera just där. Med åren hade det blivit enklare. Lite, lite enklare.
18
Snögloppet övergick neråt Hudiksvall i ett piskande vårregn. Under vägen hade Vanja ringt Alice, som var både förvånad och förskräckt över sonens rymning. Att gömma sig var emellertid inte ett alternativ för henne.
– Vill han komma så låt det ske, hade hon svarat. Bara ingen kommer till skada. Vi får förlita oss på Herren Jesus.
Vanja återfördes till nuet av sin chef.
– Inte hemma, upprepade han. Nån annanstans.
– Ska det verkligen vara nödvändigt …? sa hon, och började ana slutsatsen.
– Jag är rädd om dig, sa Esbjörn. Liksom om alla medarbetare.
Repliken värmde. Så där hade aldrig företrädaren Zäta uttryckt sig. Han var av de gamla fåordiga bulldoggarna i huset.
Vanja hade uppmanats att söka hans tjänst, men avstått eller snarare tvekat tills det var för sent. Stundvis hade hon ångrat sitt velande, idag gjorde hon det inte. Esbjörn Nylén var rätt person på rätt plats, han hade den självklara pondusen och färdigheterna.
Hennes blick hamnade på fönsterkarmen bakom den stadige mannen, där ett A4-stort fotografi på familjen stod uppställt. Far, mor och två killar i tidiga tonåren, alla i skidkläder och hjälmar med gnistrande vita alptoppar i bakgrunden. Tätt tillsammans, alla fyra brett leende.
– Vad gäller för Daniels mamma? frågade Vanja.
– Vi har en bil utanför hennes hus i Uppsala. Men tror du han söker upp henne?
– Sannolikt inte. Daniel har brutit, rivit brev från henne och så där. Hon vill inget hellre än att få kontakt. Fast man undrar ju varför han stack.
– Tills vi vet det eller han grips utgör han i alla fall ett potentiellt hot mot dig.
Så kom det.
– Kan du bo hos Dan?
– Daniel känner till Dan, invände Vanja. De har träffats. Inte precis nån ljuv musik.
19
– Han är åklagare, de brukar ha skyddad adress. Dessutom … efternamnet Andersson. Ja, det finns ju några stycken. Svår att hitta.
Vanja insåg att pojkvännens lägenhet strax bortom Odenplan var det enda rimliga. Vad var alternativen? Hos vännerna Karin eller Bea? På hotell? Kanske Dans stuga ute på Ingarö, men det innebar rejäl pendling varje dag.
Riktigt bekväm var hon inte. Dan däremot, han skulle knappast protestera.
Mycket riktigt. När de hördes på telefon sa han ja direkt. Med uppenbar förtjusning, dessutom.
Vanja fick sällskap av några kollegor att hämta kläder och necessär i sin lägenhet i Helgalunden. I en ingivelse slängde hon också ner sina målargrejor. Hon vände sig om, såg sig runt, som för att säga ”På återseende. Snart”.
Ute på gatan kunde hon inte låta bli att spana i alla riktningar. Just här hade hon mött Daniel för mindre än två år sedan, på ett sätt som hon helst av allt ville glömma. Snabbt slank hon in i civilbilen och lät sig skjutsas i väg. Det kändes riktigt skönt att komma ut i anonymiteten i den brusande trafiken på Ringvägen.
Och så fann hon sig hänga upp byxor och skjortor och lägga in underkläder i ett skåp som Dan röjt ur. Han hade ordnat soft musik på sin Googlespelare och gett sig ut för att köpa italiensk takeaway.
Lägenheten var en trerummare med högt i tak och en gammal men icke-fungerande kakelugn på paradplats. Fönsterbrädorna kryllade av växter, varav de flesta var egenhändigt uppdrivna av lägenhetsinnehavaren själv. Han var ett tydligt exempel på ”gröna fingrar”. Medan hennes var av en helt annan färg.
Med glatt humör trängde sig pojkvännen in genom dörren. Restaurangkartongerna framkallade en snabb minnesbild från i höstas, när hon spionerat i tron att han var otrogen. Men den upplöstes snabbt när han tog fram en flaska Toscanavin och utan att fråga korkade upp den.
20
– För att pigga upp oss lite. Efter den långa resan. Och nyheten om Daniel.
Hon doftade lite, smuttade, log lite prövande.
– Välkommen hit.
De skålade.
– Snygging, sa han.
Vanja log.
– Han är väl snart fast, hörde hon sig själv säga och noterade Dans snabba skugga av besvikelse.
– Tack för att jag får bo här, slätade hon över.
Hon såg sig om, prövade sina känslor. Hans smak för inredning liknade hennes med nya möbler bland gammalt ärvt och fina målningar av olika konstnärer på väggarna. Hon hade naturligtvis sovit här många gånger, men nu var det någonting annat. Eller så var hon mest nojig.
Jo, hon var mest nojig.
– Du kan få använda mitt arbetsrum som ateljé.
Erbjudandet togs emot med blandat sinnelag. Hans peppande hade tidigare hjälpt till att få henne över tröskeln, så att hon vågat dra de där prövande strecken med penseln. Ändå ville hon inte visa allt – för någon. Akvarellen är en spännande teknik, men färgpigmenten kan vara väl egensinniga. De misslyckanden hon kunde gömma där hemma skulle bli mer synliga här i lägenheten. Å andra sidan, vad var annars idén att ta med sig målargrejorna hit? Hon blev inte riktigt klok på sig själv.
Vanja och Dan högg in på måltiden, ossobuco. Vanja tittade över de tända ljusen på mannen som hon efter alla år av ensamhet hade fastnat för. Hon längtade till sovrummet.
Tv:n visade nyheter om senaste bankskandalen. Det gällde misstänkt olagliga kopplingar mellan en svensk storbank och ryska oligarker, via Cypern.
21
***
”Det fanns också en annan möjlighet – att kvinnan knuffats eller kastats utför stupet. På andra ställen längs berget skulle en kropp kunna hejdas av klipphyllor eller något träd. Men inte här. En lämplig plats om döden var målet, med andra ord.”
Nedanför en hög klippa i Stockholms skärgård hittas en kvinna död. Fallet läggs på kriminalkommissarie Vanja Ek och hon uppdagar att den döda kvinnan har utmanat den enorma makten hos storbankerna. Dessutom verkar hennes privata ekonomi ha havererat fullständigt.
Samtidigt dyker en rad problem upp i Vanjas privatliv – relationen till pojkvännen svajar och hennes avskyvärda styvbror rymmer från Kumlaanstalten. Känslorna hon brottas med riskerar att förstöra utredningen och hon utsätter sig för större och större faror i jakten på sanningen. Hela tiden befinner hon sig i hälarna på en okänd mördare och bilden blir mer och mer komplex. Vad är det egentligen förövaren är ute e er – är det pengarnas makt? Eller något helt annat?
Spelets mörka begär är en ny konsumentdeckare och den ärde boken i serien om Vanja Ek. En spännande kriminalroman där bankernas fulspel dras fram i ljuset.
9
978-91-89199-63-7
ISBN
789189 199637 >
