9789189147232

Som du fattas mig

Som du fattas mig Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2020 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Elin Lindholm Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2020 ISBN: 978-91-89147-23-2

som du fattas mig ELIN LINDHOLM

”Som du fattas mig – åh, som du fattas mig …”

Jag har aldrig trott på det övernaturliga, jag har till och med hånat folk som gör det. Allting som sker har en naturlig förklaring. Punkt.

Men vad gör man då om någonting händer som inte går att förklara, hur mycket man än försöker? När skuggor som borde vara svarta – är vita? När varje punkt man försöker att sätta blir till ett nytt frågetecken? Och om man får ett foto av sig själv – där man inte längre syns – finns man ens då? / SAGA Att få vara med som en del av en grupp, men aldrig bli inbjuden för den man är. Att ha vänner, men aldrig vara den som först blir vald, utan den man ringer när de andra inte kan.

Det är nog den värsta ensamheten av dem alla.

Därför trodde jag såklart att de första meddelandena från Saga var ett dåligt skämt. Det skulle visa sig att det var något mycket värre än så … / THEO

7

PROLOG SAGA

Det var en sådan där höst där allt liksom har samma färg, eller kanske snarare brist på färg.

Där man inte ser var havet slutar och himlen börjar och där dimman ligger så tät att det är svårt att orientera sig.

Det iskalla regnet piskade mot rutorna till sovrummet där Theo och jag satt uppkrupna på min säng. Det hade varit uselt väder i flera veckor. Storm, åska och regn hade avlöst varandra och november hade inte haft en enda soltimme. Folk gick hukande längs gatorna, i hopp om att komma undan det isande regnet som vasst letade sig in innanför jackorna, och den täta dimman hade redan orsakat flera bilolyckor.

9

Så här i efterhand inser jag att det värsta ovädret började den där dagen, en vecka tidigare, då allting kom att ändras och allt jag tidigare trott på fick omvärderas. Det var dagen då Theo fick det första av en rad mystiska meddelanden skickade till sig. Då vi försökte hitta logiska förklaringar och svar men utan att lyckas. Det var som om vädret ville få vår uppmärksamhet – med all sin ursinnighet, sitt mörker och sin kyla.

Den här dagen var inget undantag. Snarare var ovädret om möjligt ännu värre än det hade varit tidigare. Regnet fullkomligt vräkte ner, radion rapporterade om översvämningar och bil- och tågtrafiken stod stilla efter att ett stort träd fallit över både vägen och järnvägsspåret.

Det var den 10 november och trots att klockan på väggen bara visade tio över fyra var det kolsvart ute.

Theo och jag satt på sängen i mitt rum, när det plingade till i hans mobil. Han tog upp telefonen ur fickan och öppnade meddelandet.

10

Jag behövde inte fråga för att veta att han hade fått ännu ett foto. Hans uppspärrade ögon och snabba andetag avslöjade honom.

Fram till den här dagen hade vi inte brytt oss särskilt mycket om de tidigare sms:en till Theos mobil. Det var ju uppenbarligen något fel på telefonen.

Det var fram till den här dagen vill säga.

Men meddelandet som Theo nu höll i sin hand förändrade allt. Det här fotot var inte bara konstigt – det gjorde honom livrädd. ”Saga, var är din mobil?” Theos röst var enbart en svag viskning och hans ögon var blanka, som om han skulle börja gråta när som helst.

Jag lyfte handen och pekade på telefonen som låg borta vid skrivbordet.

Theo gjorde ingen ansats att hämta den utan satt kvar på sängen och stirrade på skärmen han höll i sin hand. Försiktigt lossade jag mobilen ur hans krampaktiga grepp och tittade på sms:et.

11

Klockan 16.10 hade Theo fått ett meddelande – skickat från min telefon.

Det innehöll ett foto som föreställde mitt rum, det rum vi nu befann oss i. Bilden verkade vara tagen precis nu.

Man såg min gröna tröja slängd på golvet, datorn på skrivbordet, det vita överkastet som hasat ner lite. Ja, man såg till och med min rosa mobil och klockan på väggen som visade tio över fyra. Egentligen skulle det inte vara något konstigt med bilden om det inte vore för tre saker: 1. Ingen hade rört min telefon.

2. Det fanns ingen mer än vi i rummet som hade kunnat ta fotot.

3. På fotot såg man Theo sitta i min säng.

Men där jag satt fanns bara en vit skugga.

12

KAPITEL 1 En vecka tidigare THEO

Det var söndag och riktigt pissväder. Jag satt hemma vid datorn när mobilen plingade till och det första meddelandet från Saga kom.

Men att det var från Saga visste jag förstås inte då. Det innehöll ingen text utan bara ett foto.

Bilden var suddig och det gick inte ens att se vad den föreställde. Med lite fantasi skulle det kunna vara en vit låda eller en pärm. Det kändes som en bild man råkade ta av misstag.

Jag sökte på numret och fick reda på att det var registrerat på Saga Lindström, en tjej jag aldrig pratat med men som går på skolan i den

13

lite nyare delen av samhället. Min kusin spelar i hennes innebandylag.

Jag var så säker på att hon oavsiktligt skickat bilden att jag inte ens brydde mig om att svara.

Istället klickade jag fram Mannes nummer och var precis på väg att lägga på när han till slut svarade och berättade att han var hos Simon och spelade. Det var allt som krävdes för att den där välbekanta klumpen i magen skulle komma tillbaka.

Varför hade Simon bjudit in Manne men inte mig?

Jag vet att jag alltid är välkommen, både Simons och Mannes dörrar står öppna. Vi har kul ihop, men jag hatar känslan av att vara reserv. En avbytare som man kan kalla in i brist på annat.

Det finns ingen som ser mig som en person som är ensam eller utanför. Tvärtom. Det är alltid folk runt omkring mig. Ser man mig, ser man även ett gäng killar i närheten.

Kanske är den ensamheten den värsta sorten? Att vara ensam i en grupp? Det är nästan 14

alltid jag som frågar om vi ska hänga. Det är alltid jag som ringer.

Egentligen hade jag velat skita i det, skicka ett sms att jag har andra, viktigare och roligare planer. Men sanningen var ju den att jag inte hade något annat att göra alls.

Så jag svalde stoltheten och slängde mig iväg på cykeln.

Det var precis när jag hade kommit fram och landat i Simons soffa, som det andra meddelandet från Saga kom. Ännu en suddig bild.

Den här gången föreställde bilden något som såg ut som en vägg eller mur gjord av tegel.

Min första tanke var att visa bilden för Manne och säga något hånfullt om Saga, men det var någonting som fick mig att låta bli. Istället lade jag undan mobilen och tänkte sedan inte mer på det. Jag var säker på att även detta meddelande var ett misstag. Eller ett dåligt skämt.

När jag några dagar senare fick ett tredje foto kände jag mig däremot tvungen att svara nå15

gonting. Jag hade själv uppskattat om någon berättade för mig att min telefon hade fått något slags virus och skickade skumma bilder.

Därför sände jag iväg ett sms med ett frågetecken till henne. Två dagar senare kom ytterligare ett meddelande. Den här gången tog nyfikenheten över.

Jag måste söka upp den där Saga.

SAGA

Innan den där hösten hade jag aldrig pratat med Theo. Visst hade jag sett honom någon gång vid badplatsen eller på byn men jag hade aldrig riktigt lagt märke till honom.

Egentligen var det inget konstigt med det.

Theo var helt enkelt ingen som stack ut. Han ställde inte till bråk, han var inte bäst på fotboll, men heller inte sämst. Han var inte högljudd men heller inte blyg. Och med sitt mörka lite lockiga hår såg han ut som vem som helst.

Vi var lika gamla, Theo och jag, men gick i olika skolor och kände inte varandra. Därför 16

var jag säker på att han hade skickat fel när jag fick det där meddelandet från honom.

Inte hade jag kunnat ana att hans meddelanden skulle sätta igång en serie händelser som till slut skulle leda mig till mitt livs värsta ögonblick.

Det var början på november och den fina sensommaren hade utan förvarning förvandlats till en grå, stormig höst. Det var som om någon hade vridit på en kran och släppt ut en bråkig, arg och stormig vind som piskade mig i ansiktet där jag gick hem från innebandyträningen. Vinden slet i mitt hår, puttade mig åt sidorna och fick varje regndroppe att kännas som ett nålstick.

Det var kallt och jag hade inga vantar där jag stretade fram i mörkret. När mobilen i fickan plingade till var därför min första reaktion att bli irriterad. Jag hade ingen lust att ta upp den i den piskande vinden, men nyfikenheten gjorde att jag inte kunde låta bli. Med mina iskalla fingrar var det svårt att få upp dragkedjan på fickan och jag var tvungen att stanna och lägga ifrån mig träningsväskan för att lyckas. När jag 17

väl fick fram mobilen såg jag att meddelandet var skickat från ett för mig okänt nummer och att det enbart innehöll ett ensamt frågetecken.

De värkande fingrarna och vetskapen om att jag hade fiskat upp telefonen helt i onödan eldade såklart på min irritation.

Sista biten hem var jag så frusen att jag var tvungen att springa för att få upp värmen, samtidigt som jag ilsket förbannade det usla vädret.

Varför bor man ens i det här skitlandet så här års? När det finns söderhavsöar och korallrev?

När jag äntligen kom hem slängde jag av mig alla kläder i hallen, trots att mamma hatar det, och gick raka vägen till badrummet för att tappa upp ett varmt bad. Medan jag väntade på att badkaret skulle fyllas satte jag mig på badkarskanten och sökte på det okända numret som hade skickat frågetecknet. Theo Fredriksson? Var inte det den mörkhåriga killen på Bråvallaskolan?

Det fanns inget tvivel om att han sms:at fel person.

18

KAPITEL 2 SAGA

Några dagar senare dök han upp på stentrappan utanför min dörr och ringde på. Jag kände igen honom direkt trots att jag aldrig tidigare hade pratat med honom. Regnet vräkte ner och han såg ut som en blöt katt där han stod med sitt mörka hår slickat mot kinderna och huttrade. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag såg honom. ”Blött?” fnissade jag. ”Mmm … lite”, svarade Theo samtidigt som han försökte torka bort vattnet ur ögonen med jackärmen. Tyvärr lyckades han mest göra allting värre. Han blinkade frenetiskt för att kunna se något överhuvudtaget. Jag borde ha tyckt att det var väldigt märkligt att någon som jag aldrig ens hälsat på först påstår att jag har skickat bilder till 19

"Jag har alltid varit rädd för att vara ensam, särskilt när det är mörkt. Fram till den här stunden trodde jag att det var det värsta som skulle kunna hända – att vara ensam i mörkret.

Men i samma stund som jag hörde de snabba andetagen på andra sidan dörren, insåg jag att jag haft fel hela tiden. Det finns en sak som är värre än att vara ensam i mörkret. Och det är – att inte vara ensam i mörkret.”

Saga och Theo lär känna varandra när Theo får foton skickade till sig från Sagas telefon. Foton hon inte tagit.

Tillsammans försöker de lösa gåtan med ett över hundra år gammalt försvinnande. Men ju mer de söker desto fler blir frågorna. Vem är det som går genom rummet på natten?

Varför känns det som om någon förföljer dem? Vems är fotspåren i snön? Och om man får ett foto på sig själv där man inte syns – finns man ens då?

"Som du fattas mig" är en spännande berättelse om mörka hemligheter och skuggor ur det förflutna. Men det är också en historia om saknad, äkta vänskap och om att det aldrig är för sent att återförenas.

"Som du fattas mig" har allt av det som jag så länge letat efter i ungdomslitteraturen - en lättläst, nervpirrande historia med övernaturliga inslag som får läsaren att fasta.

En mycket välskriven bladvändare med högt tempo där de två huvudpersonerna Saga och Theo för handligen framåt genom spännande och kluriga ledtrådar som avslutas med en genomtänkt och dramatisk upplösning. Betyg 5/5.

Tove Julinder – lärare och specialpedagog

ISBN 978-91-89147-23-2

9 789189 147232

www.idusforlag.se