Sommarmirakel
Sara Salander
Böcker utgivna på Idus förlag av Sara Salander: Rafael Holst’s dagbok, päronsplitt och hallonsaft, 2018 Mirakel och hemligheter, 2019 Jag kan inte vara hos dig nu, 2019
Sommarmirakel Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2020 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Sara Salander Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2020 ISBN: 978-91-89055-91-9
Nordic Swan Ecolabel, pri
Svanenmärkt trycksak, 3041 0971
Till Jasmin – smü fragment av barndom
K apit el 1
D
et är måndag eftermiddag och skolan är slut för dagen. Runt omkring mig skrapar det av stolar. Det tjoas och väsnas när mina klasskompisar tävlar om vem som kan komma snabbast ut ur klassrummet. Själv lägger jag omsorgsfullt ner mina välvässade pennor i skrinet av plåt. Det är rosa med vita prickar. Sedan läser jag igen på tavlan, i rutan där det står Läxor (låt stå) och där vår lärare Lillian har skrivit ner veckans läxa. Fast jag har redan memorerat allt. På torsdag har vi bokredovisning. Till dess ska vi ha hunnit läsa klart våra bänkböcker och skriva stödord och på fredag har vi inlämning av matteläxa och förhör på engelskaglosorna. Nästa vecka har vi NO-prov. Om människokroppen. 9
Jag ser fram emot nästa termin, när vi går i sexan. Då ska jag börja läsa spanska. Vi får välja mellan franska, tyska och spanska och jag tycker att spanska verkar mest spännande. Kanske är det för att jag drömmer om att resa till Barcelona eller till Teneriffa en vacker dag. Glenn och Irma som jag och pappa känner och som bor nästan granne med oss har rest över nästan hela världen. Just nu är de i Thailand och har varit där hur länge som helst. Fast snart kommer de hem till Sverige igen. De gör de alltid när det börjar bli varmt här och nu är det vår, nästan sommar. Under de perioder som Glenn och Irma bor på campingen brukar de alltid berätta för mig om alla sina resor och äventyr som de har varit med om och om alla sina resor och äventyr de planerar att göra. Deras berättelser är så roliga att lyssna till. Jag skulle vilja resa till alla platser de har besökt men allra helst åker jag nog till Teneriffa. Om jag börjar läsa spanska kanske jag och pappa kan resa dit någon gång och då kan jag beställa på restaurang eller fråga om 10
vägen. Pappa skulle inte behöva göra någonting. Inte säga någonting i varje fall, jag kan sköta allt och pappa kan få koppla av och ha en lugn och skön semester. Det skulle göra honom glad. Samtidigt har Glenn och Irma berättat om Paris också. Om Louvren och Eiffeltornet och Mona Lisa och hennes leende skulle jag så gärna vilja se. Kanske väljer jag franska ändå. ”Mimmi, behöver du hjälp med något?” Plötsligt väcks jag ur min dagdröm. Det är Aylin som står vid min bänk och suckar. Hon ser nästintill uttråkad ut. Jag skyndar mig att skaka på huvudet samtidigt som jag sneglar mot Lillian. Hon står framme vid tavlan och pratar med Sandra, min assistent. Det är för att jag har cerebral pares som jag behöver en assistent ibland. Det blir lätt så när man råkar dö i samma ögonblick som man föds. Det gjorde jag. Jag dog! Och sen började jag förstås leva igen, jag sitter ju här. Men att dö i det där ögonblicket gjorde att jag drabbades av vissa svårigheter som gör att en assistent som Sandra kan 11
vara bra att ha. Det kostar nämligen att dö för att sedan börja leva igen. Varje dag sedan min död och min födsel betalar och kämpar jag tappert med Sandra som stöttepelare. Hon brukar vara med mig på idrotten och i matsalen för att bära min tallrik och ibland är hon även med på rasterna och några av de övriga lektionerna. Hon är som en stor storasyster eller en väldigt ung mamma och ibland hatar jag henne för det. Men för det mesta tycker jag mycket om Sandra. Det känns som om hon är min, bara min. Även om det inte riktigt är så förstås och egentligen har jag bara pappa. Pappa som tyckte att det var ett så stort mirakel att jag först dog och sedan började leva att han döpte mig till Mi-Rakel, fast jag redan heter Tapper i efternamn. Det låter helt galet, jag vet; Mi-Rakel Tapper. Ett tappert mirakel. Men pappa ska alltid överdriva saker och ting. Å andra sidan är det aldrig någon som kallar mig för Mi-Rakel. Alla säger Mimmi. Alla utom pappa, och Lisa förstås. 12
Fast ibland tänker jag att det kanske ändå stämmer. Att jag är ett mirakel. Eftersom min hjärna under lång tid inte fick sitt livsviktiga syre var det ingen som trodde att jag skulle överleva. Sedan, när det stod klart att jag visst skulle leva, men med en CP-skada, var det ingen som trodde att jag skulle lära mig att gå. Men det gjorde jag. Jag lärde mig, och inte nog med det. Jag kan till och med springa. Jag kan dansa, jag kan hoppa och jag kan rida. Bara en sån sak! Jag har alltid älskat hästar så just den biten gör mig förstås jätteglad. Med åren har jag blivit så duktig att jag knappt behöver Sandra längre. För det mesta klarar jag mig själv. När jag var yngre var Sandra med mig nästan jämt. Nu stöttar hon upp i andra klasser fler timmar om dagen, så hon är inte bara min assistent, inte längre. Även om jag tycker om Sandra gör det mig riktigt glad att jag till stor del kan vara självständig. ”Säkert?” Aylin tittar misstänksamt på mig med avsmalnade ögon. Fransarna har hon målat med mascara fast jag vet att hennes 13
föräldrar tycker att det är onödigt. I alla fall till vardags, i skolan. ”Helt säkert”, svarar jag så tydligt jag kan, utan att sluddra eller dregla. Jag gör det en hel del. Både sluddrar och dreglar men Aylin brukar aldrig ha några problem med att förstå mig. Det har ingen i klassen, men speciellt inte Aylin. Hon och jag har känt varandra hur länge som helst, sedan vi var riktigt små och gick på samma förskola. Sedan dess, ända tills i början av femman, har Aylin varit min allra bästa vän. Även fast jag har haft Sandra och Lillian eller någon annan lärare har Aylin ändå hjälpt mig allra mest. Men inte längre. I höstas började det en ny tjej i klassen, Lisa. Sedan dess har alla, speciellt tjejerna i klassen, tävlat om att få vara en del av ringen runt Lisa. Om att få tillhöra. Nu är ingenting som vanligt, inte som förr. Jag och Aylin är inte längre bästa vänner. Jag vet knappt ens om vi är vänner eller om jag har någon vän. Inte i klassen i varje fall. Det är bara av gammal, plikttrogen vana som
14
Aylin stannar kvar och frågar om jag behöver hjälp. Det gör jag inte! Jag klarar mig. ”Du vill inte att jag stannar alltså?” Aylin låter lättad. Eftertryckligt skakar jag på huvudet och trycker bestämt ner en massa böcker i min ryggsäck. Jag tittar knappt efter. Om jag har tur får jag i alla fall med mig matteboken och gloshäftet, men säker kan jag inte vara. Jag kan lika gärna ha packat ner skissblocket jag använder på bildlektionerna, häftet om Norden eller faktaboken om människans organ som jag har lånat på skolbiblioteket. Just nu bryr jag mig inte. Jag vill bara visa Aylin att jag klarar mig. ”Då så”, säger hon och snurrar runt för att gå. ”Antar att vi ses imorgon.” En stund senare går jag långsamt över skolgården med väskan stadigt på ryggen. Även fast jag burkar gå långsamt med min karaktäristiska
15
mirakelgång är det inget mot hur långsamt jag går nu. Jag riktigt släpar fötterna efter mig. Huvudet håller jag sänkt. Jag vill inte riskera att möta någon ur min klass. De är å andra sidan väldigt mycket snabbare än jag och har säkert hunnit lämna skolområdet för länge sedan. Jag går ut genom grinden med de knarrande gångjärnen och ställer mig att vänta på taxin på personalparkeringen. Jag känner igen vaktmästarens stoppljusröda Volvo och en svart skåpbil har städfirmans färgglada logga tryckt på sidan. Det finns fler bilar också. Men jag har ingen aning om vem de tillhör. Jag blundar. Det duggar lätt. Men jag har tur, efter bara några minuter kommer taxin. Det gör även Pontus. Han kommer springande över skolgården med andan i halsen. Ryggsäcken skakar och hoppar. Det är ett under att den inte studsar av. Pontus går i trean och åker också taxi. Inte för att han har cerebral pares utan för att han bor långt från skolan. Så långt att det inte går några skolbussar förbi där. 16
”Får jag sitta fram?” ropar han samtidigt som han springer förbi mig och kastar sig in bredvid chauffören som heter Ida. Det är hon som kör varje dag, om hon inte är sjuk förstås men det är hon nästan aldrig. Jag kan slå vad om att hon dricker en shot med citron, gurkmeja och ingefära till frukost varje morgon och att hennes glada humör dessutom hjälper henne från förkylningar. ”Det är okej”, skrattar jag. Jag kan ändå inte hindra Pontus. Lättad över att taxin är i tid och att jag slipper stå ute i regnet glider jag ner i baksätet. Ida har skruvat upp värmen och det är behagligt skönt. Det våta i mitt hår och på mina jeans kommer snart att torka. Just som jag ska stänga dörren så att Ida kan backa ut och köra iväg hör jag hur någon ropar mitt namn. Inte Mimmi, utan Mi-Rakel. ”Mi-Rakel! Mi-Rakel vänta!”
17
K apit el 2
”M
i-Rakel!” Det är Lisa som kommer springande med andan i halsen. ”Hallå, Mi-Rakel vänta.” Nästan som om det är jag och inte Ida som kör taxin. Jag kan inte låta bli att fnissa till. ”Vad är det?” Jag håller upp bildörren. ”Min cykel har fått punka. Får jag, snälla, åka med? Mamma kan hämta cykeln efter jobbet men jag pallar inte att gå.” ”Du brukar ju gå”, säger jag förvånat. Det är sant. I alla fall så länge jag har reflekterat över saken har Lisa gått till och från skolan. Hennes blonda hästsvans har dansat på ryggen och hon har gått jättesnabbt. Det är inte alls särskilt långt från skolan till hästgården där
18
Lisa och hennes mamma Rita bor tillsammans med de tre islandshästarna Pepita, Lexie och Optimal. Och Lisas katt Smulan förstås. Om jag inte hade haft cerebral pares och ryckig mirakelgång hade jag också gått till och från skolan, utan problem. Det är bara genom byn, som inte alls är en stor by, och så ut på grusvägen en bit bortåt skogen, förbi några hagar och ängar och sedan ligger campingen där, alldeles vid sjön och bara femhundra meter bortanför bor Lisa. Hon är en himla latmask. ”De senaste dagarna har jag faktiskt cyklat”, protesterar Lisa och tittar vädjande från mig till Ida som tålmodigt sitter med händerna på ratten. ”Och idag regnar det faktiskt. Snälla?” Hon lägger bedjande huvudet på sned och jag ser att hon har små, små regndroppar i sina långa ögonfransar. Till skillnad från Aylin har Lisa inte målat dem med mascara. Idag är det bara jag och Pontus som ska med taxin. Hans storasyskon, Pax i sexan och Paula
19
i åttan har inte slutat än. De går alltid långa dagar på måndagar. Lisa får utan vidare plats bredvid mig i baksätet. Jag möter Idas blick i backspegeln. Hon ler och rycker på axlarna som för att låta mig bestämma. ”Vi ska åt samma håll”, fortsätter Lisa, ”så du behöver inte köra någon omväg. Du kan släppa av mig på campingen, med Mi-Rakel.” Jag sväljer. Jag minns hur det var när Lisa började i klassen. Hur hon frågade om jag var som Katitzi bara för att jag och pappa bor på camping året om. Hon verkade tro att vi är fattiga, men det är inte sant. Jag och pappa bor visserligen i en villavagn, men den är nästan som ett hus. Det är onekligen ett pyttelitet hus, men jag saknar ingenting för villavagnen har två sovrum, ett till mig och ett till pappa. Dessutom har det ett vardagsrum, ett kök och ett badrum. Allt finns där. Och i servicehuset, bara en bit bort, finns tvättmaskiner, diskmaskiner och duschar. Bara för att vi bor på camping betyder inte det att vi är några loosers. 20
Men där och då var det precis så det kändes. Lisa, ny i klassen, dömde ut mig, bara så där. Som en looser. ”Inga problem. Hoppa in”, säger Ida glatt. ”Tack, schyssta.” Lisa tar plats bredvid mig och knäpper fast sitt säkerhetsbälte. Pontus strålar som en sol som får sitta fram, men jag bryr mig inte. Jag åker gärna här bak även om det känns konstigt att sitta bredvid Lisa. Jag vet inte riktigt var jag har henne. Nuförtiden är hon praktiskt taget alltid snäll och det är nästan så att jag tror att hon är min vän, eller att vi åtminstone är på väg att bli kompisar. Men ibland är hon dryg och säger konstiga saker som gör mig ledsen. I över ett halvår har jag varit hästskötare på Lisas och Ritas gård. Det hela började med att Optimal kastade av Lisa, så illa att hon bröt armen, och sedan rymde han. Rätt ut i skogen och det var jag som hittade honom. Plötsligt stod han bara där framför mig och allt var så enkelt även om det inte var meningen, inte 21
egentligen. Men jag visste att Lisa avskydde mig. Till och med hatade mig. Hon tyckte att jag var äcklig, ett riktigt CP-mongo. Det märktes lång väg och hennes fördomsfulla avsky gjorde mig både arg och ledsen. När jag sedan stod där framför Optimal ville jag hämnas och förresten har jag alltid drömt om en egen häst. Allt var så enkelt. Jag bara tog honom. Optimal är precis en sådan häst jag alltid velat ha. Vacker, stolt och magisk. Han är en skimmel, nästan helt vit och både klok och envis på samma gång. Han är min bästa vän. Allt den där dagen gick så lätt. Jag gömde honom på campingen och bestämde mig för att aldrig i livet berätta för någon om honom, min häst. Men så fick jag dåligt samvete. Inte nog med att jag råkade träffa både Rita, Pepita och Lexie och alla tre var så snälla och saknade Optimal. Han verkade dessutom inte vara lycklig i mitt provisoriskt ordnade stall. Så jag lämnade tillbaka honom. Även om det betydde att jag gav upp
22
min dröm som hästägare kändes det rätt. Jag är faktiskt inte en hästtjuv. Men jag är hästskötare. Varje dag efter skolan går eller, för all del cyklar, Lisa hem och jag kommer efter i taxin. Först går jag hem och byter om till ridkläder och sedan går jag ensam till hästgården. Oftast har Lisa redan hunnit duka fram mellanmål när jag kommer fram. Vi börjar alltid med att äta mellis och göra läxorna ihop. Det är en deal jag har med pappa och Rita. Läxorna först, annars får jag inte komma hit och pyssla med hästarna. Skolan får absolut inte bli lidande. Det var Rita som frågade om inte jag ville hjälpa till på gården. Med bruten arm kunde Lisa inte göra så mycket och Rita var ensam med tre hästar. Trots att Lisas arm är läkt för länge sedan och vi två inte direkt är kompisar har jag fortsatt att hjälpa till med hästarna. Ibland får jag till och med rida. Jag har aldrig gått i ridskola. Pappa har inte
23
råd att betala lektionerna. Men Rita är duktig och brukar lära ut så ofta hon hinner. Hon säger att jag lär mig snabbt, att jag är född till ryttare och kanske ligger det någonting i det. På hästryggen känner jag mig i alla fall trygg och stadig. Speciellt om jag rider Optimal, vilket på sätt och vis är konstigt. Av Lisas tre hästar är Optimal den mest opålitlige. Han har kastat av Lisa ungefär en miljard gånger. Så många gånger att hon inte längre vill rida honom. Hon föredrar Lexie, som är mer stabil men ändå energisk. Pepita är äldre och slöare. På henne kan minsta småunge rida utan att det händer något. Pepita skulle aldrig göra en fluga förnär. Optimal däremot är ett riktigt kraftpaket. Dessutom är han rädd för sin egen skugga och sjukt kittlig. Plötsligt kan han ta ett sidosprång, börja skena, slå bakut eller stegra sig. Jag måste hela tiden vara på min vakt. Och det är jag. Jag är lika envis som Optimal. Det är därför vi passar så bra ihop, han och jag. Så bra att Rita till och med lät mig tävla med honom i 24
höstas, på Hubertusjakten som vi mot alla odds vann. Jag blir fortfarande så glad varje gång jag tänker på det, vilket jag gör ungefär varje dag.
25
Sommaren är på väg. Jag har varit hästskötare hos Rita och Lisa i drygt ett halvår. Lika länge sen är det som jag vann Hubertusjakten på Optimal, min favorit bland hästarna. Men när det nu blir dags för en ny tävling, Gæ∂ingakeppni, får jag bara vara med som simpel hästskötare. Vad värre är, det verkar som om Rita och Lisa har tänkt att sälja Optimal efter tävlingen. Hela sommaren är förstörd. Om de säljer Optimal tänker jag aldrig rida igen. Pappa har dessutom blivit konstig. Han har en hemlis som han vägrar berätta för mig. ”Sen”, säger han bara och försvinner hemifrån i jobb och mer jobb. Vad gör han egentligen? Vad är det för hemlighet han ruvar på? Och kommer jag någonsin att bli riktigt glad igen? Sommarmirakel är den andra och fristående uppföljaren till Mirakel och hemligheter. Sagt om Mirakel och hemligheter. Sara Salander skriver gärna om vardagsrealism ’al dente’, dvs att det ska finnas ett visst tuggmotstånd. Det kan i det här fallet sammanfattas CP-skada och utanförskap. Språket är rakt och ärligt, läsaren följer MiRakels inre kamp och den spirande vänskapen med hästägaren Lisa, hon som var så taskig i skolan. (BTJ, häfte nr 8, 2019 Lektör Camilla Appelgren)
www.idusforlag.se ISBN 978-91-89055-91-9
9 789189 055919